Kategori: Östensö

Uppdaterad 27.11.2010 – Recept på råmjölkspannkaka och kalvdans

På tisdag kväll var det Cassandras tur att kalva. Kalvningen gick bra men kalven var lite halvslö vilket gjorde att de inte riktigt kom igång med diandet. Både kalv och ko hade huvudprinciperna helt på klart, men kalven var helt enkelt för trött för att orka öppna munnen tillräckligt mycket för att få ett ordentligt tag på spenen. I såna lägen kan skötaren ingripa och hjälpa till, men idealet är att paret själva klura ut hur det skall gå till. De här två var dessutom så pass nära att få till det att jag tyckte de borde få fixa det på egen hand. Å andra sidan är det inte bra att låta det gå alltför lång tid innan kalven börjar dia, den måste få i sej råmjölk ganska snart efter kalvningen.

Råmjölk är den första mjölk som kon ger ner strax efter kalvningen. Den innehåller massor av protein, vitaminer och andra nyttigheter och är rent synbart tjockare än vanlig mjölk. Naturens tanke är att den här första mjölken skall vara en rejäl kickstart för den nya kalven. Dessutom föds kalvar med ett rent ut sagt uselt immunsystem och de måste få i sig antikroppar via råmjölken. Råmjölkens kvalitet sjunker ganska snabbt och inom ett dygn eller högst ett par ger kon helt vanlig mjölk. Därför vill man inte vänta alltför länge på att kalven börjar dia. Nu verkade Cassandras råmjölk dessutom vara rätt så svag.  Svag kalv med osäker diteknik och dålig råmjölk är ingen höjdarkombination.

Lösningen på det är att ge annan råmjölk. Äldre kor har oftast bra råmjölk så man kan mjölka av dem lite extra i samband med kalvningen och frysa ner. Dessutom finns det foderpreparat att köpa som består av torkat råmjölkskoncentrat berikat med lite extra vitaminer och annat. Jag har ett litet lager med såna preparat tillsammans med en kollega och nu kom det väl till pass. Ett par teskedar i munnen och så borde hon klara sig ett par timmar. Kalven kan inte leva på de här råmjölkskoncentraten men de köper lite tilläggstid nu i början. Får den ingenting i sig blir den ju bara svagare och svagare för varje timme.

Då detta skrivs på onsdag morgon ser kalven redan betydligt piggare ut. Nu återstår att följa med dem och se till att diandet börjat löpa. Men det skall nog säkert gå bra det också.

Både Bojans och Celins kalvar börjar ha en knapp vecka bakom sig och allt har gått bra så här långt. Första dagarna får kalven tillbringa med mamman ensamma i en avskild kalvbox. De skiljs från gruppen för att de skall präglas på varandra, lära känna igen varandras doft och för att de i lugn och ro skall få komma underfund med digivningen. De flesta kalvar och kor fixar den biten rent instinktivt, men vissa behöver en del hjälp för att komma igång. Att de lär känna varandras doft är viktigt, eftersom nötkreatur i högre grad använder sig av doft än utseende då det gäller att identifiera varandra.

När de sedan släpps ut med de andra är småkalvarna vanligen rätt orädda och springer ohämmat omkring i ladugården. Kon lunkar efter och lockar på kalven, råmar när den kommer för långt ifrån henne och beter sig allmänt som en hönsmamma. Efter ett tag börjar de slappna av, men kalven och mamman sover ofta i samma bås eller bredvid varandra. Bojans kalv Charlie har börjat bekanta sig med kalvgömman och vet redan vid fyra dagars ålder hur man smiter ut på foderbordet. Swiss (Celins kalv som syns på bilderna) fördrar att sova i liggbåsen som de stora flickorna och beter sig allmänt taget lite mer försiktigt och eftertänksamt.

Tisdag kväll kring midnatt inträffade igen en kalvning (undrar om de medvetet håller igen för att kalvningen att bli sent på kvällen eller nattetid?). Denna gång var det charolais-kvigan Bojans tur.  Strax efter kalvningen är de flesta kor väldigt beskyddande och försvarar sina kalvar mot misstänkta angripare, man skall definitivt akta sig för dem i det skedet. Bojan har från början ett otrevligt lynne och är lite smått aggressiv så nu efter kalvningen var det inte ens att tänka på att gå in till henne. Redan fast jag bara betraktade dem från utsidan av boxen gjorde hon ett utfall så det skrammlade i grindarna.

Som tur är verkar kalven klara sig rätt bra utan min inblandning, den är pigg och ser frisk ut. Jag har inte ännu sett att den diar mamman, men med tanke på hur fräsch den ser ut måste den nästan göra det. Jag låste också fast Bojan i låsgrindarna  och kollade juvret (hade jag gått in till henne utan att låsa fast henne hade jag inte kommit ut med alla revben i behåll) och hon var inte överdrivet mjölkstinn, vilket tyder på att kalven nog får i sig en del. Det kan i och för sig också tyda på att hon inte har nån mjölk, men det vet jag att hon har så jag håller det för med sannolikt att kalven diar. Dessutom går det också att klämma kalven på magen och bedöma om den får mat i sig, men det förfarande har jag inte riktigt kommit underfund med ännu.