Råmjölk

Uppdaterad 27.11.2010 – Recept på råmjölkspannkaka och kalvdans

På tisdag kväll var det Cassandras tur att kalva. Kalvningen gick bra men kalven var lite halvslö vilket gjorde att de inte riktigt kom igång med diandet. Både kalv och ko hade huvudprinciperna helt på klart, men kalven var helt enkelt för trött för att orka öppna munnen tillräckligt mycket för att få ett ordentligt tag på spenen. I såna lägen kan skötaren ingripa och hjälpa till, men idealet är att paret själva klura ut hur det skall gå till. De här två var dessutom så pass nära att få till det att jag tyckte de borde få fixa det på egen hand. Å andra sidan är det inte bra att låta det gå alltför lång tid innan kalven börjar dia, den måste få i sej råmjölk ganska snart efter kalvningen.

Råmjölk är den första mjölk som kon ger ner strax efter kalvningen. Den innehåller massor av protein, vitaminer och andra nyttigheter och är rent synbart tjockare än vanlig mjölk. Naturens tanke är att den här första mjölken skall vara en rejäl kickstart för den nya kalven. Dessutom föds kalvar med ett rent ut sagt uselt immunsystem och de måste få i sig antikroppar via råmjölken. Råmjölkens kvalitet sjunker ganska snabbt och inom ett dygn eller högst ett par ger kon helt vanlig mjölk. Därför vill man inte vänta alltför länge på att kalven börjar dia. Nu verkade Cassandras råmjölk dessutom vara rätt så svag.  Svag kalv med osäker diteknik och dålig råmjölk är ingen höjdarkombination.

Lösningen på det är att ge annan råmjölk. Äldre kor har oftast bra råmjölk så man kan mjölka av dem lite extra i samband med kalvningen och frysa ner. Dessutom finns det foderpreparat att köpa som består av torkat råmjölkskoncentrat berikat med lite extra vitaminer och annat. Jag har ett litet lager med såna preparat tillsammans med en kollega och nu kom det väl till pass. Ett par teskedar i munnen och så borde hon klara sig ett par timmar. Kalven kan inte leva på de här råmjölkskoncentraten men de köper lite tilläggstid nu i början. Får den ingenting i sig blir den ju bara svagare och svagare för varje timme.

Då detta skrivs på onsdag morgon ser kalven redan betydligt piggare ut. Nu återstår att följa med dem och se till att diandet börjat löpa. Men det skall nog säkert gå bra det också.

Grobarhet

Kalles inlägg om att han lagt “utsäde i mälton” påminde mej om att jag också borde testa grobarheten. För nåt år sedan hörde jag om en förenklad snabbmetod med kaffefilter. Man fuktar två kaffefilter och lägger ut 100 st kärnor per filter, rullar ihop dem, stoppar i en plastpåse och lägger gummiband runt så påsen inte läcker fukt. Påsen skall sedan stå upprätt i kylskåp i en vecka, därefter 3-4 dagar i rumsvärme och sen räknar man hur många kärnor som grott. Ju lägre grobarhetsprocenten är  desto mer utsäde måste man så per hektar för att få ett tillräckligt tätt bestånd. Exakta utsädesmängen räknas fram via en formel men den återkommer vi till när det blir såtider.

Det här är något man bara gör med det utsäde man själv odlat. När man köper utsäde från lantbrukshandeln får man alltid med ett garantibevis där grobarheten framgår. Eget utsäde är billigare än köpt, men köpt utsäde har oftast bättre kvalitet och är friskare så vilket som är att föredra är en bedömningsfråga. Och för kunna att göra den bedömningen är det förstås bra att veta grobarheten på det egna utsädet.

Om inte annat är grobarhetsproven ett ganska säkert vårtecken. Det närmar sig, det närmar sig… 🙂

Ett prov klart och rullat, det andra påbörjat.

PS. Som ekoodlare borde jag ju självklart ha använt oblekta kaffefilter, men tyvärr var det där allt som fanns i kaffeskåpet. DS. 😉

De första dagarna

Nyfödd, lite ostadig på benen.

Både Bojans och Celins kalvar börjar ha en knapp vecka bakom sig och allt har gått bra så här långt. Första dagarna får kalven tillbringa med mamman ensamma i en avskild kalvbox. De skiljs från gruppen för att de skall präglas på varandra, lära känna igen varandras doft och för att de i lugn och ro skall få komma underfund med digivningen. De flesta kalvar och kor fixar den biten rent instinktivt, men vissa behöver en del hjälp för att komma igång. Att de lär känna varandras doft är viktigt, eftersom nötkreatur i högre grad använder sig av doft än utseende då det gäller att identifiera varandra.

Ett dygn gammal och på tu man hand med mamma i boxen.

När de sedan släpps ut med de andra är småkalvarna vanligen rätt orädda och springer ohämmat omkring i ladugården. Kon lunkar efter och lockar på kalven, råmar när den kommer för långt ifrån henne och beter sig allmänt som en hönsmamma. Efter ett tag börjar de slappna av, men kalven och mamman sover ofta i samma bås eller bredvid varandra. Bojans kalv Charlie har börjat bekanta sig med kalvgömman och vet redan vid fyra dagars ålder hur man smiter ut på foderbordet. Swiss (Celins kalv som syns på bilderna) fördrar att sova i liggbåsen som de stora flickorna och beter sig allmänt taget lite mer försiktigt och eftertänksamt.

Fem dagar och anpassad till gruppen.

Senvinter

Nu börjar det kännas som vår i luften eller åtminstone senvinter. Takdropp, fågelsång och ljusa morgnar är innerligt välkomna. Jag vet inte när jag skulle ha längtat så här mycket efter snösmältningen. I ärlighetens namn finns det en del nackdelar med blidvädret också men de känns rätt så obetydliga.

Mina kor går i kall, oisolerad lösdrift vilket innebär att innetemperaturen är samma som utetemperaturen. Under kalla perioder är det jättebra, gödsel och urin fryser nästan på vägen mellan kons rumpa och golvet, luften är frisk och alla är rena. Nackdelen är att nu när termometern ligger på plussidan är det dags att betala för de trivsamma veckorna i vinter. Nu tinar all den där vätan och fukten som samlats upp på en gång och det blir rätt så fuktigt på golvet. Fördelarna uppväger klart nackdelarna, det har varit trivsamt i flera veckor och nu följer några dagar av lite tätare gödselarbete och högre halmförbrukning. Det kan det vara värt.

Den här årstiden märker man också skillnaden på blidsnö och vanlig snö. Hittills har fodertransporterna gått rätt så bra trots snödjupet, traktorn skär väg åt sej ungefär som en båt klyver vatten och snön pressas endera till sidorna eller nedåt. Meterdjup blidsnö pressas däremot ingenstans. Det går att köra framåt en bit och sen är det stop. Dagens ballass fick jag hem tack vare att balarna råkade stå någorlunda nära vägen, men nästa vecka får jag ta mej en tur med schaktbladet och öppna en väg till följande balrad. Om inte snön hinner smälta till dess förstås, men det tror jag inte jag vågar räkna med.

Idag svängde grannen Branaback-Jonas in och lånade min skogslastare. Jonas och jag har en hel del samarbete i olika former. Han brukar så och tröska åt mej, jag harvar åt honom, vi äger en del maskiner tillsammans o.s.v. Dessutom tillkommer en del lösare samarbeten också. Vissa arbetsmoment fakturerar vi varandra för, andra räknar vi med att jämnar ut sig med tiden. Det är ju inte hela världen om nån av oss vinner lite mer eller lite mindre på nåt samarbete, i slutändan vinner ändå båda mer än vi hade gjort var och en för sig. Och det är väl det som räknas.

Trendigt värre

Idag var jag på ett väldigt intressant seminarium som hade rubriken “Idéerna kommer från landet” och handlade om att bönder och landsbygd håller på att bli riktigt trendriktiga! Namnet och ämnet var förstås som gjort för att falla en kvalificerad lantis som mej på läppen, jag har lindrigt sagt en egen ko i diket. Men också om jag försöker vara objektiv och bortse från mej själv tyckte jag det var en givande tillställning.

Enligt föredragshållaren finns det en stark trend som riktar in sig på rejäl mat, äkta råvaror, närproducerat och lokalt. I samma vända blir jordbruk också intressant, dels att följa med (t.ex. via Bondbloggen) och dels att bedriva själv i liten skala. Allt fler odlar sina grönsaker själv, t.o.m. vissa finare restauranger stoltserar med grönsaker från en egen täppa på bakgården. Michelle Obama odlar ett trädgårdsland bakom Vita Huset, på andra sidan Atlanten gör drottning Elizabeth det samma. Fast i ärlighetens namn tvivlar jag på att det engelska statsöverhuvudet rensar sina morötter själv. 🙂

Som jordbrukare tycker jag det här låter spännande. Faktum är att allt som minskar den osunda fokusering vi haft på priset och inget annat än priset känns som en framgång. Mat är inte bara matpris, det är hälsa, välbefinnande, miljö, upplevelse, smak och mycket, mycket mer.

Förutom att Bondbloggen alltså ligger något alldeles fruktansvärt rätt i tiden ger den också intressanta sidoeffekter. Mina klagovisor om Bojans aggressiva beteende ledde till att jag idag fick mail av hennes förra ägare, som också känner Bojans mor och hennes systrar. Han lugnade mej med det ilskna beteendet snarast är ett släktdrag hos Bojans anförvanter, men de brukar lugna sej med åren. Det var tur för Bojan att han skickade den hälsningen, hennes uppträdande skulle annars ha säkrat henne en tätposition på höstens utmönstringslista.

Beskyddarinstinkt

Tisdag kväll kring midnatt inträffade igen en kalvning (undrar om de medvetet håller igen för att kalvningen att bli sent på kvällen eller nattetid?). Denna gång var det charolais-kvigan Bojans tur.  Strax efter kalvningen är de flesta kor väldigt beskyddande och försvarar sina kalvar mot misstänkta angripare, man skall definitivt akta sig för dem i det skedet. Bojan har från början ett otrevligt lynne och är lite smått aggressiv så nu efter kalvningen var det inte ens att tänka på att gå in till henne. Redan fast jag bara betraktade dem från utsidan av boxen gjorde hon ett utfall så det skrammlade i grindarna.

Som tur är verkar kalven klara sig rätt bra utan min inblandning, den är pigg och ser frisk ut. Jag har inte ännu sett att den diar mamman, men med tanke på hur fräsch den ser ut måste den nästan göra det. Jag låste också fast Bojan i låsgrindarna  och kollade juvret (hade jag gått in till henne utan att låsa fast henne hade jag inte kommit ut med alla revben i behåll) och hon var inte överdrivet mjölkstinn, vilket tyder på att kalven nog får i sig en del. Det kan i och för sig också tyda på att hon inte har nån mjölk, men det vet jag att hon har så jag håller det för med sannolikt att kalven diar. Dessutom går det också att klämma kalven på magen och bedöma om den får mat i sig, men det förfarande har jag inte riktigt kommit underfund med ännu.