Foderbyte

Efter att höstens kalvar avvandes och flyttade bort från sina mammor är det dags att dra ner på utfodringen. Kor som ger mjölk behöver mycket näring, men nu när mjölkproduktionen upphör klarar de sig med mindre. Faktum är att alltför kraftig utfodring när kon är i sin (alltså inte ger mjölk) bara resulterar i att djuren blir för feta vilket kan leda till svårare kalvningar och andra problem. Feta kor är faktiskt inget som gör bonden glad, de skall vara lagom runda om magen.

För digivande kor är ensilage det självklara fodret, för kor som är i sin räcker det med halm eller hö. Höet består precis som ensilaget av gräs och klöver, men eftersom det skördas senare på sommaren är näringsinnehållet lägre. Halmen innehåller nästan ingen näring alls, den är mest bukfyllnad. Eftersom jag har rätt gott om hö från i somras kommer det att utgöra huvuddelen av utfodringen den närmaste tiden.  Eventuellt kompletterar jag med lite rybshalm men å andra sidan är det lite onödigt att servera den på foderbordet eftersom de ändå äter rybshalm när jag ströar med den i båsen.

Det perfekta vore att ha en fullfodervagn, vilket är en traktordriven “matberedare” som rymmer minst 2-3 rundbalar. Där kan man kasta i en lämplig blandning av de foder man önskar använda och mixa alltsammans till en enhetlig sallad som man sedan serverar korna. Det blir ofta ganska rejäla recept: “3 balar halm, 1 bal ensilage, 100 kg mald spannmål och 2 kg mineraler. Blandas väl och serveras direkt.” Tyvärr är utrustningen rätt dyr och inget man skaffar för en trettiokorsbesättning så den vägen lär jag inte gå.

Min utfodring är en kompromiss även i det hänseendet att jag inte kan dela in korna i grupper. Idealet är att t.ex. ha sinkor i en grupp och digivande i en annan och på så sätt kunna utfodra varje grupp exakt enligt deras behov, men i en liten besättning som min är det här ofta svårt att får till. Jag har en handfull kor som kalvar nu i vår och för dem kommer den här utfodringen att bli i knappare laget, de skulle behöva ensilage men kommer att få hö. Å andra sidan har de hela vintern käkat ensilage och är vid rätt gott hull, så de kommer att kunna mjölka en del på sina fettreserver. Det får bli LHCF-diet, “bovine style”.

Från vänster: rybshalm, ensilage och hö.

För säkerhets skull

I måndags ringde jag en djurtransportör för att boka skjuts åt avelstjuren Znork. De trafikanter som kör slakttransporter brukar som bisyssla också transportera livdjur när det behövs och när det finns utrymme i tidsschemat. Till min förvåning meddelade trafikanten att han kan köra hem Znork redan samma dag! Normalt  brukar det dröja en vecka eller två innan det finns ledig tid, men den här gången hade jag alltså tur. Efter lite ringande visade det sig dock att säljaren (som inte heller väntat sig så här snabb leverans) inte hunnit ta nåt salmonellaprov av gödseln och det sänkte faktiskt hela arrangemanget.

Salmonella är en sjukdom man verkligen inte vill ha in i sin besättning, dels är den ju inte direkt hälsosam som sådan och dels är kostnaderna för att sanera en gård som drabbats rätt stora. P.g.a. det sistnämnda har de flesta djurägare en salmonellaförsäkring och det var delvis den som satte p för våra planer. För att salmonellaförsäkringen skall vara i kraft när man handlar med livdjur skall säljaren kunna visa upp ett salmonellaprov som är taget för högst två månader sedan och i det här fallet var salmonellaprovet från i höstas. Risken att Znork skulle föra med sig salmonellasmitta till min besättning är minimal, eftersom den säljande besättningen har noggrann koll på den sidan, men däremot skulle han definitivt torpedera min försäkring. Om jag nån gång i framtiden får salmonella via andra vägar kan försäkringsbolaget svära sig fri från ansvar genom att hänvisa till att jag köpt in djur utan giltigt salmonellaintyg.

Vi avblåste transporten, säljaren tar prov och för in för analys och sedan tar vi nya tag när vi fått fram “rena papper. Det blir bäst både ur praktiskt hälsoperspektiv och rent ekonomiskt. Salmonella är en så pass besvärlig bekantskap att det är värt lite väntan att hålla säkerhetssystemen i skick.

Mångsidig måndag

Måndagen den 28 mars nådens år 2011 var en rätt typisk vårvinterdag ur arbetsmässig synvinkel. Sommartid består jobbet ofta av sammanhängande block, man harvar ett par dagar i streck, sen blir det vältning, därefter åter harvning ett par dagar o.s.v. Vintern innehåller få stora arbetsmoment utöver skogsarbetet och följaktligen fylls dagarna i högre grad av en massa småplock.

Dagen började med en obligatorisk runda i ladugården för att göra rent i båsen, skuffa fram foder och lite annat smått, bl.a. gick jag igenom vilka kor som såg ut att börja få tendenser till förvuxna klövar. Efter det passade jag på att kolla e-posten och sköta lite korrespondens, bl.a. ringde jag klövverkaren och bokade  förebyggande fotvård för korna. Därefter följde montering av en låsgrind jag köpte häromveckan. Jag förlängde foderbordet för att få fler ätplatser och ändå möjlighet att låsa fast fler kor. Det tog lite längre tid än beräknat eftersom jag blev tvungen att skära bort en del delar av grinden för att få den att passa in, men nu fungerar det fint. Efter monteringen vidtog utfodring, först av djuren och därefter av undertecknad.

Efter lunch bytte jag ut en trasig tand på gödselgrepen och fixade en del andra småreparationer, varefter det var dags för utgödsling och ströning hos korna. I samma vända ringde jag ett samtal till till en servicekille för att få lite uppgifter från hans verkstadshandbok samt ett samtal till en lokal djurtransportör för att ordna med hemtransporten av Znork. Inledningsvis verkade det som om transporten skulle kunna bli av samma dag, men efter lite ringande hit och dit blåste vi av den i alla fall (återkommer till det i ett senare inlägg). När jag ändå var inne på städtemat passade jag på att bränna lite skräp som samlats på hög men som var för skrymmande för att hamna i värmepannan. Samtidigt som jag tände brasan ringde kollegan Jonas och diskuterade en annons om vedförsäljning vi borde ordna. Jonas och jag kommer nämligen att klabba och sälja lite ved under det kommande året. Veden brukar gå bra åt, men helt utan annonsering klarar man sig ändå inte.

När elden kommit igång och jag vågade lämna den hann jag sätta mej vid datorn och beställa en del studiematerial från svenska Jordbruksverket innan det var dags för kaffe. Materialet behövs för mina föreläsningar för vuxenstuderande. Efter kaffet återstod att passa brasan och göra rent i båsen hos korna. Ja, och att skriva ner alltsammans på Bondbloggen, förstås.

En dag med lite av varje och det är ungefär så vårvintern brukar vara.

Uppskjutning

Jag forsätter lite på Kalles fundering om att skjuta upp saker till morgondagen, som är något av en favorithobby för mej.

Båsen i min ladugård är placerade i två rader, mellan varje bås finns en båsavskiljare av metallrör och i ändan finns en gavel som består av stora fanerskivor. För ett tag sedan hade korna stångat loss ena skivan och jag kunde konstatera att fästena delvis var förstörda. Egentligen har jag länge tänkt byta ut skivorna mot vanliga båsavskiljare men just då problemet upptäcktes var det lite väl mycket på agendan för att ta itu med det, så jag reparerade skadan provisoriskt och lovade mej själv att fixa det ordentligt vid ett lämpligare tillfälle.

Förra veckan hade de igen stångat loss skivan, igen var det lite för mycket på gång varför jag igen reparerade provisoriskt och igen lovade mej själv att reparera det vid ett lämpligare tillfälle. När jag gick kvällsrond på fredagskvällen hade korna riktigt gjort slag i saken och stångat loss skivan helt, den var helt lös från alla fästen och låg ute på golvet. Då var klockan kvart före ett på natten vilket väl inte riktigt vad jag hade av avsett med “att ta itu med det vid ett lämpligare tillfälle”.

Det blir dock aldrig för sent för en fuskreparation. Jag lyckades böka upp skivan i ett lite annat läge och klämma fast den med en kombination av fusk, rörklämmare och bristande hantverkarskicklighet så att den hölls på plats över natten. Förvånande nog ingick varken balband, järntråd eller armeringsjärn i reparationen, de brukar annars vara standardelement i alla fuskbyggen.

På lördag morgon letade jag fram en överbliven båsavskiljare och annan utrustning och monterade den nya båsavskiljaren på en trekvart. Varför, varför, varför skjuter man upp så små åtgärder? De flesta gånger är omaket med att göra saken rätt direkt betydligt mindre än omaket med att göra om den flera gånger därför att man därför att man försöker ta genvägar.

Korna tyckte dock det var spännande, speciellt när jag drog fram vinkelslipen för att kapa ett rör som blev lite för långt. Visst backade de lite p.g.a. oljudet, men inte mer än några steg. De är sist och slutligen väldigt nyfikna djur.

Filhantering

Kölden i vintras innebar ett uppehåll i skogsarbetet för min del, men mildvädret återför huggandet på dagordningen. Eller i ärlighetens namn är det nog enbart min pappa som kommit sig ut i skogen, jag har mest rännt omkring med en massa annat.

I skogsarbetet ingår en del service och underhåll av motorsågen och något av det mest grundläggande är att hålla kedjan vass. Motorsågskedjan är uppbyggd av en rad med tänder där varannan “biter” åt vänster, varannan åt höger. När man vässer kedjan måste vinkeln på dem bibehållas. M.a.o måste man hålla filen i rätt vinkel horisontellt sett för att få en bra såg. Dessutom måste filen också ligga rakt vertikalt sett för att kedjan skall bli bra. Alla dessa vinklar i kombination med en lite småtrött och ovan filare innebär ju att det är upplagt för misslyckande.

Då kan det vara bra med en filmall. Filmallen är ett litet hjälpmedel som man sätter fast på sågsvärdet och hjälper till att hålla filen i rätt vinkel. Mallen ger en del spelmån både horisontellt och vertikalt, så helt idiotsäker är den inte. Man kan fila sågen helt åt skogen trots att man använder mallen, men visst hjälper den. Riktiga skogskarlar brukar fnysa åt denhär typen av hjälpmedel (filmallar, fälljärn och liknande) men för mej som inte hugger så värst många tankar på ett år är den faktiskt rätt så praktisk.

Skogen är ju för övrigt ett av de få sammanhang där fildelning är helt tillåten. 🙂

Innovativt

Ekologisk odling tenderar ibland att uppfattas som lite gammaldags. Ekoodlarna vill vrida tillbaka klockan till trettiotalet och tiden innan konstgödsel och bekämpningsmedel fanns. Ekobönder botaniserar i gamla sorter och odlingsväxter och känns igen på sin gamla traktor utan hytt, den stickade ylletröjan och helskägget.  (Nåja, det där sistnämnda vet jag väl inte om nån tror längre.)

Som jag ser det är syftet med ekologisk odling är inte att gå bakåt i utvecklingen, utan att fortsätta framåt men längs en lite annan väg. I viss mån kan man när man söker andra vägar vara tvungen att ta ett steg bakåt, men den huvudsakliga färdriktningen skall fortfarande vara framåt. Inom ekosektorn finns en hel del intressant teknik och ekoodlingen tar fram forskning och praktiska erfarenheter kring baljväxter, gröngödsling och mekanisk ogräsbekämpning som även den konventionella sidan har nytta av.

Ett exempel på senare tid är ett svenskt företag som utvecklat en ogrässkärare. Tisteln kan vara ett riktigt gissel i ekoodling och när huvudgrödan väl har börjat växa har vi inte haft nåt vettigt sätt att bekämpa tisteln, annat än att slåtta omkull hela växten som jag gjorde för hand i somras. Den svenska ekobonden Jonas Carlsson fick dock en snilleblixt och kom på att tisteln ju har en betydligt grövre stjälk än spannmålens strå. M.a.o. borde det gå att konstruera en skärapparat som släpper igenom det smala spannmålsstrået men skär av den grövre tisteln. Maskinen har rönt uppmärksamhet internationellt och även vunnit miljöpriser. För ekoodlare är det här en välkommen nyhet, men också för en konventionell jordbrukare som vill minska på användningen av bekämpningsmedel kan den vara intressant.

Skulle Jonas kunnat bespruta skulle han ju aldrig ha kommit på den här lösningen. Så visst kan ekoodling vara både framåtsträvande och innovativt. Dessutom ser skäraren rätt festlig ut! 🙂