Pytar bjärklaka

Idag slog barndomsnostalgin till å det grövsta när sonen och jag hängde upp en flaska för att “pyt bjärklaka”, d.v.s. samla björksav. Som liten samlade jag litervis av varan, men de senaste trettio åren har det blivit lite skralt med den verksamheten. Tekniken är enkel; man letar upp en björk som ser någorlunda ung och fräsch ut, skär av en kvist och trär på en flaska. Nästan genast börjar det droppa björksav ner i flaskan, låt vara att flaskan nog inte fylls i nån direkt hisnande takt.

Björksaven är lite söt och rätt god, med en lite lustig bismak. Dessutom lär den skall vara ohyggligt hälsosam, bl.a. botar den vårförkylningar. Så om man överlever vintern ända tills saven börjar stiga i björkarna borde man klara livhanken ända fram till sommaren också. 🙂

Tack såhär långt

Precis som för Kalle börjar det även för mej bli dags att sammanfatta året med Bondbloggen. Visserligen försvinner vi ingenstans, men eftersom vi inte kommer att skriva aktivt känns det ändå som lite av en markering. Bloggen har varit en möjlighet att dela jobbet med andra och få berätta vad vi som producerar din mat egentligen sysslar med vilket känts bra, men allt har sin tid.

De nya bloggarna verkar jätteintressanta och det ser oerhört lovande ut. Lycka till Cicci, Maria, Christer och Charlotta. Kör hårt och sug ordentligt på den här karamellen, ni har en fruktansvärt rolig upplevelse framför er.

Vad som väntar för min del vete fåglarna. Jag har beställt utsäde för 2011 och börjat köra ut gödseln. I år skall jag försöka mej på att fuska som vedhandlare och kommer om allt går rätt också att odla utsäde på kontrakt, bäggedera helt nya verksamheter för mej. På lite längre sikt börjar mina planer på köttförsäljning ta mer konkret form, jag försöker ta reda på mer om förädling och hygienkrav så månne inte det skall säljas en och annan filé så småningom. Dessutom kommer det säkert att dyka upp en del saker längs vägen som jag inte vet nånting om idag. När jag stängde av mjölktanken i september 2009 hade jag ingen aning om att jag mindre än ett halvår senare skulle börja bondblogga, så man vet aldrig vilka nöjen framtiden för med sig. Ledig tid är som lediga vindsutrymmen, de tenderar att fylla sig själva.

Ett stort tack till gänget på Yle; Unni, Carin, Ingela och Mårten samt alla ni som fixat och donat åt oss utan att vi ens vetat om vad ni gjorde. Markservicen har fungerat klanderfritt. Tack till Sonja, Nisse och Kalle för ett givande samarbete och goda lässtunder, det har varit gott att dela den här lite egenartade upplevelsen med er. Och TACK till er som läst och kommenterat, ni har tillfört oerhört mycket och varit mina kafferumskompisar. Samt även ett tack till frassen Kent-e.

När Yle skulle vaska ut sina första Bondbloggare skrev vi nämligen en testblogg i en vecka. Det var november, höst, grått och eländigt och det hände inte särskilt mycket just den veckan. Det mest upphetsande momentet var när jag för första gången på länge såg en råtta i ladugården och skrev att det blir att boka in ett utvecklingssamtal med frassen, eftersom han uppenbarligen missköter sina arbetsuppgifter. När vi några månader senare hade vårt första telefonmöte förklarade producenten Unni lite hur man tänkt när man plockade ut just oss fyra; “Nisse ville vi ha med för att han fixar och donar, Sonja för att hon är kvinna och mjölkproducent, Kalle för att vi ville visa en månskensbonde och Mats för att, för att..,- ja, va vade nu riktigt [tystnad]  – nåjo, det var ju den där frassen.” De andra kom med för sina egna kvalifikationer, jag red in på en lönnfet hankatt.

Jag behöver knappast påpeka att frassen ätit och mått som prins det gångna året. 🙂

Vååre i Pedesi

är en klassisk sång i våra nejder. Egentligen är det en dialektal variant på “Vårvindar friska” med lite mer lokala element och ortsangivelser och de senaste dagarna har det verkligen funnits fog för att gå och nynna på den visan. Snödrivorna sjunker ihop tack vare värmen och lite regn med en hastighet är så hög att man nästan ser dem krympa med blotta ögat. Det innebär också att det är läge att lägga i en högre växel med de jobb som skall skötas innan menföret.

Min pappa ha åtagit sig att köra ut veden ur skogen. Skogsekipaget består av vår gamla bakhhjulsdrivna Ford, en Kronos skogslastare från 80-talet och en virkessläde som är ännu äldre. Släden är ett redskap som nästan helt försvunnit ur skogen och ersatts med vagnar, men släden duger när man har liten areal och obefintligt med vägtransporter. Dessutom är släden så lätt att man t.o.m. kan lyfta och flytta den med skogslastaren ifall man inte får den backad dit man vill ha den. Beträffande valet av traktor hävdar pappa att han han helst inte kör fyrhjulsdrivet i skogen eftersom bakhjulsdrivet är mycket smidigare. Ståndpunkten är väl inte helt oomtvistad, men var och en får göra på sitt sätt.

Jag koncentrerar mej istället på att köra ut en del gödsel i hög. I fjol kom jag så sent igång med gödselkörningen att allt fick köras efter snösmältning, men i år kommer jag att hinna få ut en del kubikmeter ännu så länge marken är frusen. Men det börjar bli i senare laget, där jag skottat bort snön har markytan redan börjat tina upp vilket smutsar både traktor och förare. Nån dag skulle jag ännu vilja ha för fekallogistiken, men oavsett om jag får det eller inte kommer huvuddelen av gödseln nog att köras efter snösmältningen även i år.

Ett lite oväntat vårtecken kom när arrendegivaren Max ringde och funderade om en del av mina rundbalar eventuellt stod lite farligt till om vårflödet blir riktigt rikligt. En del balar lagras nämligen rätt nära en bäck och vid riktigt höga vattenstånd kan de faktiskt hamna under vatten, vilket dels gör hemkörningen mer utmanande  och dels kan förstöra fodret. Vi kom överens om att det troligen går bra, men jag skall för säkerhets skull ta en runda i morgon och kolla hur det ser ut. Jag hinner ännu flytta dem till högre mark om det kniper.

En svanflock har också hittat till Östensö vilket påminner om att vi går mot bättre tider. Häärligt.

Mera hage

Som jag skrev i ett tidigare inlägg kommer jag att satsa lite extra på beteshagen sommaren 2012. Under årens lopp har strandbetet nedanför vårt hus betats till och från beroende på årsmån och stängselinspiration, men nu är tanken att betet skall bli bestående igen.

Betet består i till stor del av sankmark och våtmark, vilken hur oromantisk den än kan te sig är rätt viktig ur miljösynpunkt. Våtmarken är en av Finlands absolut artrikaste biotoper och bebos av en stor mängd insekter, fåglar och växter som är helt anpassade för den. När man växt upp brevid ett strandbete ser man det lätt som en självklarhet, men den uppfattningen försvinner senast när man upptäcker hur snabbt slyet tar överhanden. När jag var liten trodde jag att storspoven var Finlands vanligaste fågel (näst efter kråkan) eftersom det ju kryllade av dem i hagarna. Staren var lite mer ovanlig, men absolut ingen sevärdhet.

Förutom miljöaspekten är kött som produceras på naturbete klimatmässigt, ekologiskt och etiskt sett en höjdare, eftersom det betyder att växtlighet som annars hade gått till spillo används som foder. Eftersom vi bor i Finland kommer korna förstås inte att kunna hämta hela sitt årsbehov av foder från betet, men allt de hämtar är hemåt.

Själva stängslet som skall omge betet är i det närmaste en hel vetenskap. Det bästa som finns i stängselväg är något som kallas High-Tensile och innebär att man bygger stängslet av impregnerade stolpar och använder 3-4 galvantrådar som spänns som fiolsträngar. Om man bygger stängslet rätt skall det i princip hålla djuren inne i hagen t.o.m. fast det inte är ström i trådarna. Eftersom en stor del av mitt blivande bete är under vatten vissa tider av året måste mitt stängsel monteras upp och ner varje år och då blir High-Tensile lite för arbetsdrygt. Istället blir det rejäla hörnkonstruktioner med impregnerade stolpar och glasfiberstolpar däremellan. På de områden som översvämmas plockar jag bort glasfiberstolparna till vintern, i övrigt får de stå ute året om.

Växande marknad

Vissa mänskor är väldigt duktiga att se runt hörnet och ana sig till kommande utvecklig och trender, men jag hör inte till dem. Ett av de få undantagen där jag träffat rätt är ekoodlingen, den har nämligen milt sagt vind i seglen för närvarande. Fast i ärlighetens namn var det faktiskt min pappa som gjorde det valet, visserligen påhejad av mej men det var ändå hans beslut.

Husorganet Landsbygdens Folk rapporterar på fredagen från ett ekoseminarium i H:fors. Handeln ropar efter mer ekoprodukter, framförallt ekokött och ekobröd, och frågar sig varför producenterna inte tar fram varor eftersom det finns ett sånt sug från marknaden. Yle berättade tidigare i veckan att efterfrågan på eko ökat markant i butikerna under det senaste året. Konsumenterna vill ha ekologiska produkter, handeln börjar vissa större intresse och likaså den förädlande industrin (åtminstone delvis). Det är inte lätt att hålla pessimismen vid liv i såna lägen ….

Enda orosmolnet som kan siktas är risken att ökningen av efterfrågan i värsta fall kan bli så snabb att produktionen inte hänger med. Om en odlare bestämmer sig för att lägga om sin produktion till eko i år tar det två år innan hans produkter får säljas som ekologiska, eftersom man har en viss omläggningstid när man byter produktionsform.  Finsk ekoproduktion har en enorm marknad, både inom landet och på exportmarknaden, men om vi inte hinner ta vår del av kakan finns det andra som gör det. Österrike, Polen och Danmark kommer på bred front och handeln antyder redan att man måste ta ekolivsmedel från Sverige eftersom de inhemska inte räcker till för att mätta efterfrågan.

Ekologisk produktion är inte vägen till frälsning, den kommer inte ensam att rädda Östersjön och lär inte heller utrota varken cancer eller liktår, men den är en rasande intressant verksamhet om man har de rätta förutsättningarna. Alla gårdar kan inte (och kommer aldrig) att bli ekologiska, men det kunde troligen vara en lönsam nisch för många fler än det är idag. Så bästa kollegor, släng ett öga på om ekoproduktion kanske kunde vara ett alternativ i alla fall. Nu på sextonde året kan jag åtminstone för egen del säga att jag inte ångrat mej, jorden ger fortfarande skörd och ogräset har inte tagit överhanden.

Om inte annat så är det kul att för en gångs skull jobba i medvind. 🙂