Kategori: Ytterholm

Ut i skogen ska vi gå jophejdi, jophejda… Fälla granar varje dag jophejdihejda… Truddelutt, truddelaa, truddeluttanlejanlejanla….

Kvista, kvista, kvista… Brumm brummmm… Riktskär… Fällskär och så KRABAM!

Kvist, kvist. kvist, kvist, kvist, kvist, kvist oho, vad kommer det där framme då? Kvist, kvist, kvist… Ett fågelbo.

-FÖRLÅT!

Men, det ser inte ut som de brukar. Oftast är fågelbona man hittar i träden runda och ”öppna”, men det här var som en boll. Vems månne det kan vara?

Jag kastade min handske bredvid för att man skulle kunna få ett perspektiv på hur stort det är. Handske storl 8.

Jag snurrade lite på ”risukasan” och fick syn på ett litet hål. Eftersom boet kommit ner, tänkte jag att nu kommer nog ingen att bo i det igen, så tänkte jag att jag öppnar det för att se vad det innehåller. Det visade sej innehålla en hel del. Kvistar, riskor, mossa av olika slag, lite dun och ull.

Bilden är dålig, men kanske ni ser hur det är tillställt ändå. Massor, massor med ull. Det lilla hålet jag hittade ledde in till ett välfodrat litet bo av brun ull. Inte frös fågelungarna i det boet vill jag lova… Till lika isolerar ull mot både värme och kyla, så det är väl kanske idealiskt att bygga bo av, och ull finns det. Det växer alla dagar på fåren i fårhuset, och till våren ska de klippas igen, så jag hoppas att pippifåglarna som byggt detta bo inte är alltför arga på mej för att jag druttade ner deras bo, och att de hittar en ny boplats åt sej i sommar. Ull ska de få att bygga av. Kanske jag skulle föra ut lite ull åt dem till skogen. Tänk er synen. Lotta med en korg på armen, tassandes runt i skogen och breda ut små ulltossar här som där… Nog kunde man bli lite ”viri-viri-tööt-tööt-förklarad med sånt också 😉

 

Inspirationen sa poff. Och vart tog den vägen?

Ibland tänker jag, att nä… De får va, finns annat att syssla med. Tror jag gör slag i saken imorgon. Har ju inte skrivit nåt på länge. Jag kan inte släpa på, på bloggen heller. Måste ju skriva. Men, egentligen ska man inte det, skriva om man inte har nåt att berätta, som är nåt att läsa för någon annan. Huvudet är tomt. När man ska skriva nåt, blir det bara hackat och malet, och nä. Stop. Dags att gå ut. Att sitta och grubbla ihop nåt blir ALDRIG bra.

Så går man ut, och sågar lite. Efter en stund känner man sej otroligt nöjd och duktig. Och så börjar man fundera… traskar runt och så kommer man på att dehär, det sku kunna bli ett blogginlägg. Jag bara måst få skriva om dehär. Kanske man kan få in en liten filmsnutt… Prövar igen, det är knepigt och egentligen vet jag inte riktigt hur man ska göra, men dit har jag fått de tidigare klippen, så nog ska det väl gå. Om jag börjar där, och går runt dit och så tillbaka. Joo…, de blir bra, men, jag måst ju berätta vad det är jag filmar… Jag som hatar att höra mej själv, fel säger jag, rörigt brukar de bli, äh, strunt i de, inte är det nån skillnad. Det blir vad det blir…  PLAY!

Att upplysa folk om att bönder inte ligger och spottar i taket bara för att det blivit vinter är ju en av orsakerna till att jag började blogga över huvud taget. Ibland får man på sommaren av sommargäster frågan att ”-vad gör du på vintern då?” … Jag kan ju förstå att de frågar. Åkrarna ligger med täcke på, fåren står inomhus och ska bara matas 2 ggr/dag, och när man svarar nånting i stil med att ”-nåjaa, jag brukar nu pynja på lite i skogen och sådäär… ett som annat”… Då kan de se på mej och endel tänker nog säkert, ”-jahaja, och jag går till jobbet klockan 8 på morgonen kommer hem när det blivit mörkt vid 17 tiden och du pynjar på i skogen”… Till mitt direkta försvar brukar höra att jag svarar nåt i stil med: Jag jobbar dubbelt upp sommartid, har 24h/dygn, 365dgr/år ansvar för att X antal djur skall hållas i livet och må bra. Nåja, det är ju ”bara” får, men det är också liv att respektera, osv osv habbla babbla bla…

Och så inser jag än en gång att det behövs att folk berättar om bondelivet och hur det fungerar. Varför??? Enkelt – Bondelivet liknar ingenting annat. Dessutom är det en invecklad värld, som sist och slutligen hela mänskligheten är i behov av. Fast det i dagens priskrigarvärld inte verkar så… Men, när åt du senast nåt som inte hade med bönder att göra?

Nä, svårt det där…

Och just därför skriver jag på. Kanske inte alla dagar, och ibland mer sällan, men det är främst för att det inte hänt nåt nytt. Jag tror alla skulle bli lite nerviga i trådarna om jag skrev om varje gran som kommit ner, eller varje får jag skrapat bakom örat 🙂 Men, liksom de andra av mina kollegor här på bloggen, så bloggar även jag på, ibland mer intensivt och ibland ordentligt mer sällan.

Ha de gött alla som läser, säg gärna hej om vi möts 🙂

Yess! Jag hitta, jag hitta, hurra hurra hurra! Glädjen var stor när jag hittade skogsstövlar i storlek 37.

Jag har ett par stövlar i storl 38. Normalt drar jag skor och stövlar på mej i storl 36-37, lite beroende på tillverkare. Nordiska skodon är ofta tilltagna på ett sådant sätt att man reder sej bra med 36 om man inte ska ha x antal yllesockor i dem, handlar det om stövlar skall det vara 37 och är det något utländskt palleralla kan det hända att man behöver ta till 38 eller så passar de inte alls, eftersom jag har breda, höga fötter, det har man tydligen inte i tex asien.

Nåja, nu var det skogsstöveljakt och i sökandet och tittandet på nätet kom jag fram till att det inte finns så många som låter tillverka stövlar i mindre än storl 38. Det har jag redan, och i de stövlarna får jag använda tjock extra sula och två-tre par sockor för att de skall följa med överhuvudtaget, och ändå är det glappt. Inget bra. När man skall kliva över kvistar, riskor m.m så är det inte bra om man är tung och klumpig om fötterna. Det har ju fungerat någorlunda när man är försiktig och inte drar iväg med full kareta, men nu fick det vara bra. Stövlarna kommer ändå till nytta fast inte jag använder dem, min syster har ca storl 38 på sina fötter och vi har lite samsats om detta paret skogsstövlar, men nu får hon ha dem ifred. Varför det kommit ett par skogsstövlar till holmen i storl 38 har sin historia i det, att jag köpte dem oanvända för 8 euro på en loppis en gång för några år sedan. Priset för att få ett par skapliga stövlar var helt ok, så fast de var lite stora köptes de. Men, nu skulle jag försöka hitta ett par mindre. …. Inte det enklaste man kan ta sej an visade det sej. Nå, efter att pratat med diverse försäljningsgubbar som synat en från topp till tå och föreslagit alla världens stoppningar för att de inte sålde mindre stövlar än storl 38 så hittade jag, i fjärde butiken jag gick in i ett par i storl 37, de såg ut som små gulliga rumpnissestövlar bredvid alla de andra i storl 42-47… Nåja, passar väl åt en i rumpnissestorlek då!?

Glad som en lärka prövade jag dem, drog av mej mina vanliga skor, och med yllesock på foten provade jag dem, och det första som for genom huvudet var, -jösses va det var gott om rum i dom här, finns det månne storl 36? … Det fanns det naturligtvis inte, men jag köpte ändå dessa 37or och mycket nöjd med mitt köp kom jag senare på dagen hem och packade upp skönheterna.

Jag köpte ett par sulor också för att lite shimsa upp dem. Så, sen, med sula och yllesockor gick jag till skogen för att pröva stövlarna in action. Och jo, de var smidiga att röra sej med, jag behövde inte spänna fötterna för att de skulle följa med, men lite, lite glappt är det i dem, kanske jag skulle pröva med dubbla sockor iallafall? Eller skall jag låta den lilla luftspalten vara, inte bra att göra det kompakt heller. Efter att jag gått med dem ett litet tag kände jag att sulan i stöveln halkat/rört sej lite till ena sidan. Det blev en kant under foten. Vad i hela ”censur” är det här nu då?Naturligtvis ja, tänkte jag… Varför tänkte och såg jag inte efter det när jag stor vid sulu-hyllan och valde. En vanlig sula i storl 37 gick bra att peta ner i stöveln, för den var smal och antagligen gjord i, och för något billigt palleralla allt tillverkat i långtbortistan där alla har fötter breda som ärtskidor, men jag då??? Jag får väl köpa ett par nya sulor i storl 45 och klippa till dem, så de passar en bredfotad rumpnisse som jag. 🙂

Ja, nog är ju julen en konstig högtid. Allt ska vara så tipptopp och tussilullandodis. Ingen får vara arg och allt ska vara skinande blankt. Nej suck sade jag, lämnade dammsugarslangen mitt på köksgolvet, struntade i städandet och släpade in en gran istället. För gran ska det vara, även om vi inte skulle komma att vara hemma. Mer kaos i röran. Barr i hela huset och en porslinsgrunka kom ner från vägen till lika som granen svepte förbi. Julgransgeneralen klädde granen själv, dock med lite hjälp av mamma så inte gran och allt skulle stjälpa utåt golvet. Jag knöt fast granen i taket ifall alla bollar skulle hängas på en och samma sida.

En bild av julgransexperten mitt i hängandet av julgransgrannlåterna.

I bästa julgranspåklädarkläderna, långkalsonger och t-skjorta klädde vi granen och den blev riktigt fin bara vi fyllt den med så mycket tingeltangel att man knappt kan se att det är en gran.

Så for vi till Åland. Har vi allt nu, när ska vi stiga upp. Är alarmet på. Packade jag alla julklappar….. NEJJJ, det ligger ju en påse under trappan också. Upp ur sängen och så packa lite till. 4 timmar sömn senare ringde klockan och vi masade oss iväg, och sen gick julen ungefär sådär som den ska. Julfreden på tv. Kalle anka på tv och så kom tomten. RIKTIGA TOMTEN!!! Sade Mathias när tomten gått. Och så åt vi mat, drack glögg och allt det där. Sen var julen slut. The end.

Ja, nog är den fin julen och nog är det lite tråkigt när den är slut, men till lika, VA SKÖNT!!!

Hem kom jag annandagen och nu ska jag göra som så många andra, dra till skogs!

Jag vet inte varför, men på något vis tycker jag mej ha märkt att det är fler, inte bara bland mina bloggkollegor, som folk drar till skogs så fort julen varit och farit. Det är någon sorts ”riktigt arbete” man längtar efter, efter att ha suttit inomhus och klämt ner choklad, skinka och  marmelad i långa banor. Man hinner ut i skogen några dagar innan följande baluns, nyårsfirandet. Håhhå. Jag är så trött och slut så jag skulle lika bra kunna strunta i hela nyårsfirandet. Det lär nog bli 2015 fast inte jag står med skumppaglaset i handen och lovar en massa grejs, jag redan när jag lovar det vet att jag inte kommer att hålla/göra det. Man kan lova sej själv att börja motionera, äta hälsosamt, sluta röka/dricka eller någonting annat vilken dag på året som helst, det är i slutänden bara upp till en själv om man vill eller inte. Att man står och lovar nåt på nyårsafton är kanske lite roligare än en tisdag i september, men det är i ens eget huvud det sitter om man uppfyller det man lovat sej själv eller inte iallafall. Nåå, visst är det roligt med nyår. Ett helt nytt år, fullt av nya möjligheter, nya äventyr, ja vem vet vad det nya året kommer att föra med sej?

Entusiasmen över nyårsfirandet låter jag lägga sej en stund och istället får jag entusiastiskt dra på mej skogsbyxorna. Lika mallig i år som ifjol, och alla andra år, är jag åt att jag även i år ryms ner i mina skogsbyxor jag fick för ca 15 år sedan. 🙂