14 februari, 2019 av Charlotta

Glad vändag :)

Jag vet inte vem du är, jag vet inte om du är min vän. Men, jag vill ändå önska varenda läsare en en glad vändag!

Det har senaste tiden varit mycket prat om ensamhet. Väldigt många känner sej ensamma. Eller är rädda för att bli ensamma. Jag tycker det också är på tiden att kanske sätta en liten strålkastare på ensamhet ur ett bonde perspektiv. Mitt perspektiv… Jag har funderat länge på att skriva nåt om ämnet, men de har liksom inte blivit av… Men nu ska jag försöka samla ihop ett bottenskrap av mina tankar om ensamhet… För, bönder är ofta ensamma. På olika sätt. Främst är de kanske det att bönder ofta jobbar ensamma. De tillbringar många, många, MÅNGA timmar om året ensamma i och med jobbet. Har de tur jobbar frun/flickvännen/mannen/pojkvännen också på gården, men de är väldigt få förunnat. Frun/mannen kanske jobbar med annat än jordbruket, så de ses bara nån timme på kvällen, eller så kan de vara så att man inte har nån fru/man. Då kan bonden vara ensam från morgon till kväll. Dag ut och dag in… Då blir det viktigaste man har släkt och vänner. VÄNNER! Riktiga vänner. Hur man definierar riktiga vänner är ju upp till var och en, men, de växer inte på träd…

Så, många är ensamma. Väldigt mycket. Jag är ensam. Väldigt många timmar i veckan eftersom jag jobbar ensam på min gård, jag jobbar ensam i skogen, jag äter oftast lunch ensam och jag bor väldigt avsides, så de viker inte in någon sådär i förbifarten, och kommer någon så blir man helt förundrad och undrar vad i hela fridens tider vill dom nu? Så, för det mesta är jag ensam. Jag trivs med ensamheten, till en viss gräns. Jag är ju inte helt utlämnad till mitt öde, jag har vänner och så finns ju familjen på samma holme, och så bor Mathias med mej. Så inte är jag ju ensam på direkten, men, visst kommer ensamhets känslan krypande in under skinnet emellanåt… Och jag vet att jag inte är ensam bonde om den känslan. Är de kanske så att bönder är mer ensamma än övriga yrkeskategorier? Sen är ju frågan hur man ställer sej själv till fenomenet ensamhet. Är jag ensam? Egentligen? Jag har Conny ett telefonsamtal bort, och vi ses rätt ofta. Pappa och Maret bor bara något 100m bort, Mathias finns hos mej varje dag, jag är med i föreningar, går på kurser, och träffar massor av nya vänner och bekanta hela tiden, men, ändå kryper ensamheten på mej emellanåt. Jag tror det kan finnas en igenkänningsfaktor i det jag skriver hos bönder där ute? Eller är jag ute och cyklar?

Det är ju inte för inte som det startats upp sånahär ”ta hand om bonden” – projekt. Dom behövs. Men, projekt är projekt, de skulle gälla att bonde-kåren skulle ta hand om varandra också. De är de många som gör, håller kontakt med varandra, men långt ifrån alla. Mera sådant. Eller, inte behöver de ju vara bonde-kollegor heller, men, överlag, mer prat, mer kontakt mellan människor. Sitter vi för mycket framför skärmarna med våra fb-vänner, men glömmer bort hur man är vänner ”på riktigt”? …. Knepigt ämne att få rätt ut i text, visst har man sina riktiga vänner på fb också, men… ja, kanske ni förstår hur jag menar…

Som sagt känner jag mej ensam emellanåt, men de råder jag bot på med att ringa någon, fara någonstans så man kommer lite utanför sin bubbla, jag går på kurser, för tillfället lite fler än jag egentligen tänkt… Jag är med i föreningar. Och om int annat så hittar jag på egna stolleprovsprojekt som involverar, (eller drabbar) en och annan…

….. De finns mycket att vrida och vända på inom ämnet ensamhet. De är nästan oändligt, men, man måste ju börja någonstans…

I skrivande stund sitter jag ombord på ms Grace. Jag har följt Mathias till Åland, han ska tillbringa sportlovet där, och själv ska jag styra näsan mot västnyland imorgon morgon för att gå en viltstyckningskurs några dagar.

Så från däck nro 11 önskar jag alla läsare en riktigt glad vändag 🙂

13 januari, 2019 av Charlotta

Vackert med snö

Nog är de sen vackert med nysnö. Hela världen är så vit och ren. Luften är frisk och inget pollen i siktet!

Men, som min mamma en gång konstaterade, ”-man tror man bor långt borta från civilisationen och att snön skulle ligga orörd länge här ute. Men innan kvällen är det fullt med spår överallt. Nog är det rysligt va vi rörs här kringom backorna och vägarna.” Och så är det ännu. Morgonen som det hade snöat så tog det inte länge innan pappa kom med traktor och vagn upp från stranden. Han hämtade lite byggnadsmaterial till holmen, och före det hade avbytaren min varit här och snurrat på med mönkkiä och Mathias farit till skoltaxin med sin mönkkiä. Jag var ut en runda, tassade runt lite och kikade på diverse när det nu va så fint, och innan kvällen fanns det inte många fläckar av orörd nysnö på gårdsplanen. Vi är inte många här, men vi är rörliga.

Vid min husknut står ett äppelträd. Det är någå sura vildäppel och jag har många gånger tänkt att jag sku behöva såga ner det, men anledningen till att jag inte gjort det ser ni på bilden

Äpplena hänger kvar!

De är alldeles fullt av äpplen. Vi har tagit ner en hel del äpplen, dom man räcks efter, och så har jag tagit lite kvistar av det åt kaninerna, men, större delen av de äpplen vi inte räckts efter hänger kvar.

Stort börjar det vara, och lite skrymmande, så kanske jag skulle behöva beskära ner det. Men roligt och vackert på sitt sätt. I synnerhet de dagar när det sitter fullt av fåglar i det och mumsar på äpplena, eller de mornar man råkar få syn på haren som sitter under det och mumsar på nåt äpple som fallit ner…

14 december, 2018 av Charlotta

Och bra gick det…

Ungefär en vecka efter operationen, och läget är stabilt, men oj vad ont emellanå. Men, man kan nu int vänta sej att det ska vara rosenrabatter och karuseller heller när man har haft halva knäet uppkarvat. Jag har nu alltså tre små ihopsydda hål under knäskålen och en längre dragked på insidan om knäet. På insidan inne i knäet finns nu skruvar och nya ledband och det har varit och är lite hål kors och tvärs. Men, operationen gick som planerat och allt har hittills läkt bra. Så, det tar sej. Jag har fått mediciner så jag klarar mej från värre smärta, men hela munnen smakar avgaser på grund av dem. Sjukskriven är jag en bit in i Mars .. men, de får man väl se hur de går med det… väntar mej att rastlösheten kommer att slå in någon dag, inte så långt fram i tiden… Men, den här första veckan har det gått bra, jag har mest legat på soffan och vilat. En dag var jag till Åbo och träffade läkaren för en första koll efter operationen, och på samma resa blev det lite julhandel. Jag fick låna rullstol i köpcentrat, så därför gick det att lite handla. Utan rullstol sku jag inte kommit långt. Jag får nämligen inte stiga på benet alls, bara sätta ner foten lite lätt, så, höger ben, armarna och ryggen är de som ska ta hand om hela kroppens vikt när jag ska ta mej framåt. Men rullstol va prima, och jag märkte hur krepligt mycket är för dem som lever sin vardag i rullstol. Nu handlade det för mej bara om några timmar, men det var lärorika timmar. Mycket som man inte riktigt visste hur man sku lösa, och många små problem, men också väldigt mycket leenden och hjälpsamma människor överallt. De glade mej 😊 i detta annars så grå och surmulna land, fanns en stor hjälpsamhet, glädje och vilja att hjälpa 😊

Så, dagarna går och jag lider ingen nöd på soffan. Lite upp och greja mat, ordna med sådant endast jag har koll på i mitt huvud, lite kontorssysslor och sådant, men annars har jag nog hittat min plats i soffan framför tv, och med telefon och surfplattan nära till hands.

Självständighetsdagen firades i soffan 😊 Benet högt och järn-gärsgården kring benet 24/7.

Med rullstol i köpcentra

1 december, 2018 av Charlotta

Tiden går fort när man har roligt… Också fast det är mindre roligt…

Tiden går fort när man har roligt sägs det ju… och visst är det så! Men, ibland springer tiden också fast man har mindre roligt…

Berg och dalbana är ju roligt, åtminstone så länge de är lagom fart, och de är lite det mitt liv har varit den senaste tiden, och det bara fortsätter…

Sedan jag skrev senast har jag hunnit köpa 5 getter, skadat vänster knä och hoppat på kryckor i nån månad, åkt helikopter, utbildat mej till mathantverkare, anmält mej till en kurs till att bli biosfärområdesambassadör, gått en kortkurs i fiskhantering och anmält mej till en annan kurs i fiskhantering, upplevt Nidarosdomen i Trondheim, kört bottenviken runt och så naturligtvis allt dedär vanliga vardagliga 🙂

Men, jag tänker inte börja skriva om allt nu, för de kommer ingen att orka läsa, men, bland allt dedär, och de som påverkat mej ganska mycket dagligen, och nånting som jag aldrig kommer att komma ifrån, var ju de att jag i påskas skadade mitt knä.

Ren och skär drullighet.

Ett av husen på gården håller på och kommer ner av sej självt. De är hundra år, gammalt och ruttet, så jag sku elda upp lite bitvis av det. Jag sågade av brädor och plockade dem med händerna och kastade på brasa. Nå, så va där ju då en bräda som jag inte sågat av helt igenom… Jag sku ju då va lite cool och sparka av den i tjusigaste ninja style… Nå… de gick ju inte riktigt planenligt… jag slinta, och vingla, och ramla, och i hela händelsen som totalt tog bara någon sekund så vek sej vänster smalben rakt åt höger i någon vända på nåt vis. Knäskålen ur, främre korsbandet och ledbandet på insidan av knäet av.

Där låg jag i den lilla snö som fanns kvar 2 april och krälade. Det svartnade lite för ögonen, och svetten rann. Jag fick av mej jackan och hängselbyxorna så jag fick satt snö på knäet. Jag fick fram telefonen efter en stund men det brände i hela benet och jag fick varken fram ord eller meningar när jag ringde pappa, men, han förstod att nu var det nog inte riktigt bra…

Pappa och systers sambo Tommy va som tur på holmen, och jag fick snabbt hjälp att komma in i värme, och vi ringde efter ambulans.

Då, 2 april var en av de sista dagarna som det gick att köra med bil över isen hit till holmen, så pappa var och hämtade sin bil, och så bogserades jag in i bilen och iväg till Kirjais för att möta ambulansen… men det kom ingen ambulans. Gränsbevakningens super puma, helikopter kom istället.

Det jag tydligast minns var att jag sitter i pappas bil, tårarna rinner ur ögonen som vatten i niagara fallen, benet känns som ett enda stort ont som inte är av denna världen, och så ser jag hur helikoptern sakta sänker ner sej ovanför isen bakom bilen. Det enda jag tänkte just då var ” jag vill inte åka helikopter!!!”

Men, en stund senare kommer två män och tittar på mej och frågar lite frågor. Det bär iväg till en närbeliggande åker, och så packar dom ner mej på en bår och in i helikoptern bär det och så iväg till Åbo. Efter bara några minuter landar helikoptern på flygfältet och jag får åka ambulans till ÅUCS.

Så vidare snygga spiror har jag inte att visa upp, men, poängen är att se skillnaden hos mina två knän på över bilden, och järn-gärsgården jag fick ha runt benet på nedre bilden, vid knäet ser man skumgummitossarna, själva leden, och på båda sidor längs benen fanns alltså flatjärn för att hålla benet rakt. Allt annat än smidigt, men väldigt, väldigt bra och i synnerhet nödvändigt för att benet skulle hållas.

Efter den resan så fick jag hoppa runt på kryckor någon månad, och en korsbandsoperation skulle bli på höstsidan. Tanken var att ledbandet på insidan av benet skulle kunna växa fast tillbaka, så länge det inte vinglar iväg snett igen. Men, så väl gick det inte. Ledbandet sitter inte fast som de ska, och jag kommer att behöva två nya ledband. Knäet är ostadigt, och vingligt. Det hålls nog som de ska, för det mesta, men sen emellanåt mitt i allt så vill de va vingligt. Efter att jag fick lämna bort stora järnstödet så använde jag mej av ett mindre stöd för knäet, men, kråpligt va de…

Svårt att böja, stelt och vingligt har de varit hela sommaren, men, de har nog gått på nåt vis iallafall, och nu är hösten och snart också vintern här.

Dagen D för mina ledband är 5 december. Så till vida att inget oförutsett händer.

Efter det kommer jag att hoppa på kryckor igen någon månad. Förhoppningsvis kommer jag väl att vara i någorlunda skick till lamningen… De är vad jag hoppas på.

Man har ju hört att bondeyrket är ett av de mest olycksdrabbade yrkena. Jag har alltid tänkt att bara man är försiktig och eftertänksam osv… Så klarar man sej nog. Men, en olycka händer så lätt… Det är nog bara så… När man minst anar det, så slår olyckan till.

Och jo… Många många många MÅNGA gånger har jag ångrat min lilla oskyldiga ninjaspark…

 

4 april, 2017 av Charlotta

Jaha, hur ska jag göra nu då?

Får ska ha en lapp i vart öra!!! Ropar regelverket. Så… Hur ska jag göra nu då?

 

Dehär lammet har, typ ett och ett halvt öra… Ett öra är riktigt normalt, men det andra är bara som en liten tunn papperslapp i jämförelse. Där kommer det inte att gå att sätta fast någon öronlapp. Men, blir hon över ett år MÅSTE hon ha det… Vidare är hon också lite sned i huvudet, vid munnen, men hon klarar sej bra, äter och växer normalt. Hon har ett syskon också, och den är helt komplett och mår riktigt bra. Men, den här gumman kommer det att bli synd om, ifall man knipsar öronlapp i hennes båda öron som regelverket säger.

Nu är det ju så att hon ju naturligtvis inte ska var till avel. Det går ju inte. Men, egentligen skulle det vara intressant att spara henne tills hon blir äldre bara för att få höra och se hur regelverken fungerar… Måste man knipsa öronlapp i hennes båda öron, eller är det djurplågeri? Jag tycker ju själv att det skulle vara djurplågeri att sätta lapp i det lilla örat, men, jag vet också att till slakteriet får jag inte föra henne utan lappar… Och får jag granskning på gården och ett djur över ålder är utan lappar i båda öronen så får jag grälor och gudarna ska veta vad det får för följder… Så, hur ska man göra i såna här fall?

Regelverken fungerar hyggligt så länge inget oförutsett händer. Men när de gör det, då kastas allt omkull och man vet inte hur man ska göra. Enklast vore att slakta henne fortast möjligt, och visst kan det komma att gå så till, men, hon är frisk pigg och på alerten, så då tycker jag hon kan få leva. Iallafall ett tag, och helt utan lappar så länge hon är inne, man blandar ju inte ihop henne med någon annan, inte ens i misstag…

 

10 mars, 2017 av Charlotta

Den estniska osten och jag

I en diskussion härom kvällen…

– Den smakar riktigt som finsk ost    (ni vet… dendär runda vanliga)

– Men, VA!?!? Estnisk ost? Äter du estnisk ost!?

– Ja, den e ju billigare den…

– Ja… Men ESTNISK OST???

Det var lite som om jag ramlade av kärran… Hur i världens tider köper man estnisk ost? Till lika konstaterade jag ju att den estniske bonden ska väl leva han också. Och varför skulle den vara konstigare än den finska osten? … Men, ändå.. Estnisk ost. Svensk ost vet jag att många köper, så det hade jag inte reagerat någå desto vidare på, men denna estniska ost kom lite snettrakt från höger och slog tomt i planeten på mej. En sån liten sak som ost från grannlandet. Men, de går ju inte fram hos en sån som mej att ens komma på tanken att äta estnisk ost. Men där satt jag vid kvällsteet och åt estnisk ost, och sade: Så länge ingen i världen får reda på att jag sitter och äter estnisk ost, så går de bra….

Nå, nu har jag tutat ut det på bondbloggen. Varför? Jo, för att jag fick syn på SLC reklamen om inhemsk mat. 6 goda själ att äta inhemskt. Vidare har jag också sett uppmaningen till folk att fråga varifrån maten kommer när de går på restaurang. Det tycker jag man bra kan göra, för, varifrån kommer maten? Egentligen?

Och jag då? Kanske har jag stuvat i mej massor av estnisk ost förut? Utan att jag vetat om det? Och kanske har jag suttit och stuvat i mej köttbiffar som kommer från typ spanien, italien, ungern där man använder 4-5ggr mer antibiotika till djuren än vad man gör i Finland!? De är ju en sak vad dom gör där, och vad dom stoppar i sej…. men, de luddiga i storyn är ju att jag inte har brytt mej ett endaste ett litet skvatt om att fråga! VARIFRÅN KOMMER RÅVARAN?

Skämmas får man… Här sitter jag och har mej över den estniska osten, då jag inte själv har en aning om varifrån osten på pizzan jag åt för någon dag sedan kommit. Eller senast jag var på restaurang och åt gris… Varifrån kom den grisen… Dags att ta sej själv i kragen och börja fråga…

Våga fråga! Hur ska man annars få veta nåt…