Får har ull. Bra, naturlig, fin, varm, vacker, användbar och helt enkelt ljuvlig ull. Men, de är få som använder ull, riktig, ren inhemsk ull. Man kan ju tycka att den skulle kunna uppskattas lite mer…
Sådana tankar snurrar alltid i mitt huvud denhär årstiden när fåren ska klippas och ullen… ja, lite sparar jag, åt såna som vill ha hobby-ull, och ibland för att låta spinnas, men, de är överlag ganska sällan och en stor del av ullen åker ut genom dörren med samma traktorgrip som jag måkar ut fårskiten med, och så känns den emellanåt, som skit… Men då är nästan skiten bättre, för den är värdefull gödsel i åkrarna, medan ull är ett problembarn som varken brinner eller komposterar sej särdeles bra.
Men fin är den…
Ull är ju inte bara ull. Sådär stort överlag, jo, men, när man börjar titta lite närmare så finns det ju massor med olika sorters ull. Långa lockar, små fina krusor, nyanser, färger. Ull är mer än bara ull…
Till morgonrutinerna hör numera också att släppa ut hönsen. Pigga och glada kommer de ut och börjar genast krafsa och picka, nästan alla är medesamma ute, förutom en… Den svarta hönan, som fått namnet Benita, mornar sej gärna inne på pinnen en liten stund till… 😊
Vad pratar jag om, jo, PLAST! Denna omdiskuterade hatade uppfinning som är så älskad och hatad. Jag hör till den gruppen som lite vilsen står och försöker bena i det hela, och nu, med en son i skolans miljöråd som varit på uppvakelseresa till korpoström, där utställningen om plasten i våra hav går het, minsann får tänka till emellanåt innan jag svarar. För, svara på frågor, DET får jag, och ibland hamnar jag på kvistiga förhör. “Mamma, vad ska vi ha för skedar på öppet hus dagen???” och de är int bara för att han helt sådär överlag funderar, minen säger ungefär att, svarar du fel nu är du redigt steikt! Jag svarade tydligen rätt, för de är skedar i nån sorts träfiber, komposterbara tallrikar, pappmuggar osv… Han var nöjd… ända tills han fick syn på brickorna som vi använt några år redan… “Vad är detta!!! PLASTBRICKOR!!??!!”
Ja, min son, de är plastbrickor… …. Jag borde kanske köpa nya brickor, i plåt.. eller nåt… Men, de är ju just dehär, att göra sej av med plastbrickorna vore väl än mer miljö-katastrof… Tvätta, ta väl hand om dem, återanvänd dem tills de är redit slut. Använd de som finns, men tänk till en gång extra nästa gång de ska köpas nåt nytt…
Jag använder plast. Mycket (!) plast. Jag tänker främst på ensilagebalarna. Men, jag har egentligen inga andra val… Skulle jag tvingas sluta med den plasten skulle jag inte kunna ha så många får jag idag har. Bygga plansilo är ingen lösning för mej med åkrar på två holmar. Torrhö, ja, men, hur ofta är de möjligt att bala torrhö och få det hemfraktat under tak (som jag inte heller har) för väderleken? Nog sku de gå, nångång, ibland, men, inte ibland. Jag kan tyvärr inte riskera min existens som fårbonde på några rullar plast, de gäller att ta vara på den istället, så den hamnar rätt och inte fel.
Det är väl där de går fel, när tillvaratagandet och ansvaret för plasten sviktar.
Nog sviktar det för mej också… Balplast som blir liggande i nån hög på gården… De blir nån plastsvans som blir under traktorhjulet och rivs löst när man kör hem, eller ihop balar… Någon gödselsäck som med vinden smiter och flyger ut på åkern… Vinden stjäl nåt ämbar som man ställt ifån sej ute på trappan… Och så vidare… Men, istället för att tänka att de är bortslarvat, så är det bortlånat till vädrets makter en kort stund, ingen fara så länge man har koll på läget, och söker ihop allt det man lånat ut för en stund. Spring om de behövs, men ta tillbaka det!
Nej, all plast kan inte vara av djävulen. De finns ju endel saker som det den senaste tiden satts mycket fokus på, som tex. “den heta potatisen” handels-plastkassen… Visst är det bättre med en annan kasse, men, tygkassen skulle man ju enligt undersökning använda ca 800ggr för att den skulle vara försvarbar, så, hur ska man sen, men de tygkassar som finns, slit slut dem… Bäst är väl om man nöjjer sej lite och inte köper nytt… Papperskasse!!! Tänker någon helt säkert… Ja, de går ju nog, så till vida att de är sommar och solsken den dagen.
Whaat? Tänker någon, vackert väder har väl inte direkt nåt med plastkassar och papperskassar att göra, men, jo, det har det visst det, för man kommer inte hem med alla varor hela och någorlunda rena om det regnar eller har regnat, är snö eller liknande när man ska ha varorna fraktade nån km på en mönkkiä också innan man är hemma. Har man tygkasse blir det vått, men den håller ju ihop iallafall, har man en papperskasse som blir fuktig, kan man ha allt man handlat utspridet i mönkkislådan eller på yttertrappan när man just tror man klarat sej hem med alla varor… En tygkasse är förresten också mer motståndskraftig mot stocksaxar, sådär som tips ifall någon haft samma problem som jag med stocksax genom plastkassen och rätt in i mjölktölken. Storyn om den lärdomen går som sådan, att jag hade jobbat i skogen, satt stocksaxen i mönkkislådan, och sen for jag och handla, satte matkassen också i mönkkislådan på hemvägen. Det skumpade och guppade på vägen hem, så när jag kommer hem har jag stocksaxen in genom plastkassen, in i mjölkpaketet och all mjölk i kassen, så både ägg och äpplen låg och mjölkmarinerade sej… Så vad ska man ha riktigt? El plastkasse som inte tål stocksaxar, men som är bra som soppåse. En tygkasse som ska användas 800gånger för att vara försvarbar? En papperskasse som de lätt går hål i bottnet på? En kylkasse i hårdplast – motståndskraftig mot såvär stocksaxar som väta, men hur bra är dom egentligen… Eller en “kylkasse”, såndär hård i styrox? Hur är de med dom egentligen? Finns de fler alternativ? Ja säkert, men vilket dilemma bara för att få hem matvaror, och ni kan tro att vi diskuterat detta ämne i vårt hus…
En anna sak, som jag funderat på, som ser så ekologisk och bra ut, men som jag riktigt undrar hur de är smart egentligen är alla dessa paff-förpackningslådor… pafflådor som det packas grönsaker och frukt i. De används en gång, eller? Odlaren köper lådorna, viker ihop dem enligt konstens alla regler, de packar grönsaker och frukt i dem, så åker de till en uppköpare, som kanske förpackar varan i plast, och skickar vidare, eller så åker lådan direkt genom hallen ut till butiken där den packas upp i en hylla och lådan är använd, förbrukad och kan icke användas mer. Sen då? De ser bra ut, men hur smart är det att de stampas ihop lådor på lådor på lådor, som kostar skjortan, används en gång och sen ska återvinnas, processas och stampas ihop pånytt, eller åker de, direkt till ett brännverk? Vilket är sen då bättre, den djävulska plasten som skulle kunna återanvändas med en omgång genom het-tvätt, eller en pafflåda vars livslängd är max någon/några dagar?
Ja, jag blir inte klok på dehär med plast, paff, förpackningar och gudarna vette vad…
Ibland det ena, ibland det andra…
Jag blir mer och mer försiktig… Jag har lärt mej tänka till en och två gånger. Jag överväger alternativen som erbjuds. Jag använder plast, men, sådana förpackningar som man kan använda flera gånger. Jag använder plastkassar flera gånger, jag försöker städa upp efter mej, och också tidigare generationer, jag försöker plocka skräp i dikena längs vägen, jag försöker plocka skräp längs stränder, jag handlar kaffe i engångsmugg, men slänger aldrig ut dem och hurra, nu har jag hittat ett ställe där de har komposterbara kaffemuggslock, jag försöker, jag försöker jag försöker, och ändå kan man känna att man inte riktigt räcker till…
Summa summarum tänker jag att all plast kan ju inte vara som skapad av djävulen, eller ja, nog ibland, men ibland int…
Nu galar Sankt Bernhard för full hals! De låter väldigt mysigt när man sitter lite halvsömnig med sitt morgonkaffe vid köksbordet och hör tuppen gala på utsidan. Jag var ut och öppnade luckan så de fick komma ut, och med det samma kom Bernhard utflaxande och började gala… På bordet, bredvid kaffemuggen, ligger äggfacket med gårdagens ägg. 3st fick vi. De måste få ligga framme på bordet någon dag, bara så vi kan titta lite extra på våra första tre ägg som vi fick…
Vi har alltså skaffat höns!!! 😀
Ända sedan mina förra hönor tog slut, någon gång för dryga 10 år sedan, har tanken funnits att nångång ska jag ha höns igen… Men ska jag ha höns ska de vara i ett enkom byggt hönshus, och nu i våras, med Connys hjälp, så började byggandet. Jag har funderat och planerat och funderat ut några detaljer som jag inte hade på gamla hönshuset, men som jag absolut ville ha nu… eller, detaljer och detaljer… Ett hönshus ska vara enkelt, trevligt och funktionellt. Blir det jobbigt att sköta, blir de tungt och krepligt, och mer ett besvär än ett nöje. Främst är de skithanteringen som ska vara smidig. De va de inte i mitt förra hönshus, men nu byggdes huset så, och på ett sånt ställe att man kan komma med traktor och skopa på baksidan av huset, öppna en lucka och måka ut skiten direkt i skopan. Eftersom hönsskiten samlas ganska friskt under sittpinnarna är pinnarna placerade vid luckan, och när de blir tömning kan man enkelt lyfta bort dem så man inte behöver gå och slå huvudet i pinnarna när man ska måka. En annan detalj var placeringen av luckan ut. De är livsviktigt, på Ytterholm bor nämligen inte bara får, kaniner och andra gulligheter, här bor fula, farliga grävlingen också. Nog diverse mårdhundar och rävar, men grävlingen är ändå värst att ge sej på höns. De finns en lucka ut, och den ska nog hållas fast på natten, men ifall man kommer hem sent, eller nåt, så är tanken att grävlingen inte ska ha en motorväg in i hönshuset, utan luckan för hönsen in, sitter dryga metern upp på väggen. Hönorna har inga som helst problem att flaxa upp till luckan, så, hönsen slipper in, och grävlingen som förhoppningsvis inte kan klättra längs en slät vägg hålls på utsidan. Vidare är huset isolerat och byggt så att man kan gå löst med trycktvätt där inne om man känner för det, och värpredena är mobila i form av kattfraktarburar, utan galler-luckor naturligtvis. Enkla att ta ut och ge med trycktvätt eller borste när de blir smutsiga.
Förhoppningsvis ska de vara ett trevligt, enkelt, lättskött och kiva hönshus för hönsen, och mej, och naturligtvis också för alla andra som kan hamna på lite hönsskötsel emellanåt 🙂
Hönsen själva då, vem är de? Jaa… Tuppen heter Bernhard, ett namn han hade med sej när han flyttade hit, men Mathias tyckte han ju kan heta Sankt Bernhard… med motiveringen som jag inte riktigt var beredd på “-då han ju bor här mitt i sankt olofsleden!” Ja, förvisso, i somras öppnades ju st. olav waterway, pilgrims vandringsleden som går från Åbo till Nidarosdomen i Trondheim. Den går genom hela skärgården här, och då var ju kopplingen självklar tänkte Mathias, att tuppen nu får de graciösa namnet Sankt Bernhard. Vidare i hönsflocken finns Beata, men sen är de lite namnlöst… Ännu… Men jag är inte alls orolig att de kommer att vara namnlösa så länge, de finns gott om namnpåhittare här, så, nog ska det ordna sej med den saken. De är liksom St. Bernhard, Beata och så 3 hönor till, och två halvvuxna kycklingar som inte helt säkert är hönor, kan vara tuppar också… De får tiden utvisa…
Köpa höns till hösten? De är kanske inte riktigt sådär som man vanligtvis gör, normalt drar man ju igång sånahär projekt till sommaren, och egentligen var de ju så vi också gjorde, började bygga i våras, men sen har det dragit ut på tiden innan det blev färdigt. Lite orolig blev jag med tiden att jag inte skulle hitta hönor ju längre tiden gick, men så, som ett skänk från ovan såg jag en annons på en köp och sälj sida att någon i Närpes sålde hela sin lilla hönsflock. Dessutom vackra renrasiga finska lantrashöns! Jag hade just kommit hem från Töjby när jag råkade se annonsen, men Lisette lovade hålla hönsen någon vecka åt mej tills jag skulle till Töjby igen, och så, i söndags var det dags för stora flyttningsdagen.
När man köper djur, är det otroligt roligt, och även viktigt att få höra djurens historia. Köper man ett ungt djur så kan det vara lättare, men här fanns ju nu både gamla och unga, ragator, mesproppar, ruvare och allt där emellan. De rymms många personligheter i en hönsflock, och med all den informationen Lisette berättade är det som att börja med hönsen någonstans halvvägs, så, även denhär vägen, Tack Lisette för all information du berättat 🙂
Men, nu är kaffet drucket och jag ska gå och se om jag kanske får något ägg idag också 🙂
I våras hann jag inte. De bara inte blev gjort, men nu ska skiten ut.
Största delen går att ta ut med traktor, men sen har jag några små kättor där getterna bor, och nån såkallad sjukbox som behöver tömmas med grep. Att ha boxar som inte går att tömma med traktor kan tyckas vara rena rama idiotin, men de är nu så de är nu bara, och lite fördelar finns också, men inte just när de ska tömmas. Nå, de går nog på nån timme att tömma dem, men, tungt är de. Hård trampad skit som sitter ihopklistrad med halm och hö…
De gäller att vara försiktigt med ryggen, ta lite i gången och stå stadigt. På nån liten kvarts sekund kan man slinta runt och börja se ut som ett nergrävt och uppstiget träskmonster. Jag har provat de nångång… Man står och bänder och bryter löst någon lite för stor skithop åt sej, står med någondera fot så det lite lutar och schwwips så slintar man till och har bokstavligen skit upp till öronen. Nå, jag klarade mej denhär gången. Skiten är ute, och nu följer några timmar med strittad skit upp till öronen. Trycktvätten på, och i 90 graders hörn är de lätt hänt att det strittar både hit som dit. Men, vad gör det, det är ren skit och rent vatten i duschen. 🙂 Jag brukar inte tvätta kättorna rena med trycktvätt alla år, men, någon gång nu och då. I år desinficierar jag också, så gott de nu går… Det blir så fint, så fint så man nästan skulle kunna ta sitt pick och pack och flytta in själv… och så ska man ju ha det, så man själv vill vistas där 🙂
Naturligtvis måsta jag ju prova om mina egna ord håller, så jag sparkade av mej stövlar och strumpor och tassade runt barfota en stund… Kallt om fötterna, och lite småsmutsig blev jag, men, de kändes helt ok… Och barfota som jag var tänkte jag att nog borde man ju prova göra som när man var liten och de fanns löshö, hoppa och skutta runt… någon höjdare vet jag väl inte om de var, men de luktade gott och de var mjukt och trevligt att ligga och filosofera i en stund… sku jag vara får sku jag nog kunna flytta in där 🙂
Nå, inte är väl sommaren helt slut ännu, men, skolan börjar imorgon… Det är ett till tydligt tecken på att sommaren, fast man så språtar emot allt man orkar, nog kommer att övergå i höst så småningom…
Tiden går så otroligt fort!!! Jo, jag vet, jag låter precis som en gammal tant, för så sa dom där gamla tanterna när man va liten. “oj va du har växt” och “oj vad tiden går fort”.
I skrivande stund sitter jag på Amorella påväg till Mariehamn för att hämta hem Mathias, och gissa om jag kommer att säga “oj vad du har växt” åt honom, så, jo, jag är en gammal tant. 🙂
Men, om tiden går fort när man har roligt, så måste jag ju haft väldigt roligt i sommar, om tiden nu gått så fort?
Och visst, när jag börjar bläddra bland bilderna jag tagit längs sommaren, så visst har de hänt en hel del… Allt är inte, och ska inte vara jobb. Inte alla dagar, dygnet runt. Tyvärr brukar det bli lite mycket jobb och allt för lite dedär med att tänka på sej själv. Man behöver nog avbrott från vardagslunken också. Små eller stora saker. Göra nånting annat emellanåt och sen är man nästan som ny när man återgår till det där vardagliga. Sommaren är nog väldigt spretig vad gäller jobb, med det jobbet jag har, men för det mesta är man ju på hemmaholmen i nån traktor, eller i fårhuset, eller kör får från någon ända till en annan… Så att komma bort lite är nog riktigt hälsosamt, eller vara hemma och göra nånting helt annat, som att bygga nåt kul, eller pyssla i trädgården… Det är nämligen lite små byggprojekt på gångs, men, mer om dem senare…
Årets semesterresa gick till Sverige, med besök på bla. Älgens hus där man fick gå så nära de stora älgarna man vågade, och så gosa med älgkalvarna. Man tror man kan älgar. Man har ju haft dem boende bakom knuten ända sedan liten. Ni vet, de äter trädplantor och gräs. Man ska inte köra på dem för då blir man mos. Man ska inte mukka gräl med dem när de har kalv. De har horn och simmar bra …. osv… Men… de är nog bara toppen av isberget! På Älgens hus fick man så mycket ny information matad i sej så man blev lite vingelkantig. Väldigt intressanta, och framförallt stora djur är det…
Resan fortsatte, via trappstegsforsar, Fatmomakke och Klimpfjäll mot målet, Stekenjokkplatån.
Medan många andra sökt sej till varmare breddgrader pga den “kalla sommaren”, så sökte vi oss så långt upp att de fanns snö kvar ännu midsommarveckan 🙂
Någonting som fascinerar är vattenfall, så naturligtvis tog vi en krok via Hällingsåfallet. Ifjol såg vi på Tennforsen och Ristafallet, men, Hällingsåfallet tar nog ändå priset. Stället var nästan som magiskt med sin kanjon och trollskogen runtomkring. Det var nästan så man nog såg lite små rumpnissar tassa omkring här och där…
En vecka på vift blev det, med besök i städer som Vilhelmina, Klimpfjäll, Gäddede, Norråker, Junsele, Örnsköldsvik och Umeå.
Båten till Vasa och sen hem, back ti basic…
Hur kul de än är att vara ut på resa, så nog är de trevligt att komma hem till livet på holmen… Hemma är hemma 🙂
Jag köpte mej en tork i våras, och den har nu fått gå varm i sommar. Jag har snudd fått pippifågel på att torka växter/örter. I vinter ska de kokas te så de står härliga till 🙂
Hittills har jag i mitt skåp glasburkar med rölleka, rödklöverblom, nässlor, hallonblad, rosor, camomill och ännu hinner jag torka lite diverse 🙂
Tvätta mattor är också ett slags “sommarnöje”. Nytvättade, fräsha mattor på ett nytvättat golv… aaahhh… de är nog fint de… Jag saknar bara dedär nytvättade golvet, sen skulle lyckan på den fronten vara komplett
Lägga nät är kul och spännande. Kommer de fisk, eller kommer de inte? Och vad får man? Ofta får man “lekkå” och “skit” i näten. Om man får nånting alls. Sälen arbetar underifrån och skarven ovaifrån, så… Fiskefångsten kan ju variera en hel del, men visst har vi fått abborre i sommar, till och med så pass att vi fick pälsabborre en gång 🙂 Tänk att kokt abborre kan vara så gott!
Så nära, men ändå så långt borta – Jurmo. Man skuttar inte iväg till Jurmo vilken dag som helst med en liten snurra, men varför oroa sej för vädret, det går ju förbindelsebåt! Dessutom finns det såna turer som båten tar iland på Jurmo mitt i dagen, sedan har man hela dagen på sej att utforska ön innan båten på sena eftermiddagen går tillbaka. Men, vad ska man till Jurmo och göra? Och vad är det för ett ställe kanske någon undrar!? Ja, Jurmo ja… Ett ställe man nästan måste besöka för att förstå…. Helt kort sagt är det en ö, långt ute i havsbandet, ganska snettrakt söderut från Ytterholm, med en helt osannolik natur och historia. Ön är en del av salpausselkä åsen och består mest av stenar, stenar, stenar och åter stenar, ett berg, en gästhamn och en by.
Uppe på berget har man otrolig utsikt över ön, gästhamnen längst till höger i bild.
Jag minns att jag varit hit när jag var liten, någon enstaka gång, minnen som etsat sej fast i minnet. Ön är så speciell att man minns de gånger man stigit iland här…
Förutom att flaxa runt, nu och då, så försöker jag koppla av med lite cykling eller nån skogspromenad. Några bär och svampplockningspromenader har de inte blivit pga torkan, men, de är ganska avkopplande och bekymmerslöst att cykla. De är liksom bara att hålla till höger och trampa på.
De va väl liksom det jag hade på nöjeskontot efter sommaren… + några turer till Töjby, lite handel och vandel på loppisar, en auktion, en sommardans, en släktträff och mysiga middagar som gör små avbrott i vardagen… Nå, fast hösten kommer smygande betyder de ju inte att man ska sluta göra små utfärder och hitta på små kuligheter, kanske tvärtom? Man borde kanske göra små utflykter ännu oftare om man bara hinner, orkar och kan? Ifjol vintras gick jag på diverse kurser och de gjorde nog att man hade så mycket att fundera på att man inte hann få lejdon på mörkret. Möten med nya människor, kunskap och kurser lyser nog upp så till och med djupaste, träckiga novembermörkret får sej en skjuts….
