16 augusti, 2011 av Charlotta

Hjälp?

Är vi dåliga på att be om hjälp?

Jag läste en gång i en tidning att klimatet till land och hav hade blivit hårdare sedan mobiltelefonerna blev vardags. Folk övergick från att stanna och fråga om de behövde hjälp när det låg en båt och rak, eller en bil hade stannat, till att svischa förbi. Folk tar för givet att en person inte behöver hjälp,

”dom får klara sej själv, dom har ju mobiltelefon!!!”

I somras körde jag med snurran förbi en båt som låg och rak på fjärden. Stannade jag?    …  …   Näe…

Inte medesamma, men 50 meter senare kom jag på att, Äsch va dum jag e! Klart jag måste fråga om dom har problem! Jag svängde om och när jag närmade mej båten lurade 4 par runda, häpna ögon på mej och undrade vad 17 jag kom dit för? Nåja, det visade sej att de fått dy, sand och skit i insuget så motorn gick het osv, jag ringde till min pappa och han kom sedan och hjälpte dem få ordning på det hela så deras semester kunde fortsätta och så att de inte behövde ligga och reka kring fjärden. Det ordnade sej bra, men det som slagit mej efteråt var att de inte visade något som helst tecken på att de kanske skulle ha velat ha hjälp där dom låg och rak mitt på fjärden,( och jag svischade förbi som alla andra,) men hur otroligt glada de var när jag stannade och kunde hjälpa dem, eller i alla fall hjälpa så att de fick hjälp.

Själv ber jag inte om hjälp fören det krisar sej. Jag har en 4-åring i hus med mej, så jag vet nog precis varifrån han fått iden om ”kan själv”!  Nu har min nacke sett till att jag får ta tillbaka många av de gånger jag velat säga ”kan själv”. Min andra ensilageskörd är till hälften bärgad, till det bad jag Mats om hjälp. Han har nog stressigt med löklossning, kinakålsbevattning, potatisbesprutningar och allt vad det heter, men förra veckan tog han sej ändå tid att komma hit och rulla ihop lite bollar.

Mats och Mathias

Ensilageskörd

Mängden ensilage är förhållandevis minimal. Men jag har i alla fall mer gräs än jag behöver för kommande vinter. Och det känns bra 🙂

 

 

15 augusti, 2011 av Charlotta

Skithalt!

Idag har det varit att hålla tungan rätt i mun, det har slirat hit och dit. Det har inte varit is under Jontes tossorna utan skit. Helt otroligt vad fårskit kan vara halt när man får det under hjulen. Jag har börjat tömma fårhuset.

Till att köra ut skiten ur fårhuset har jag på traktorn en så kallad krokodilgrep, eller krabbis som vi kallar den. Man får ganska mycket med sej på en gång, men när man så väl får ordentligt tag och vill börja riva löst bara det man vill ha med sej, skrinner traktorn hit och dit. Då går det inte att bara dra, utan man får riva, lyfta, vika, knixa hit och dit med krabbisen för att det skall lossa. Skiten är tung, väl ihoptrampad och ca en halvmeter tjock.

Bättre sent än aldrig heter det ju, och nu är det nog verkligen i senaste laget att få fårhuset tömt på all den skit som producerades förra vintern. Gärna skulle det tömmas ur fårhuset i början av sommaren så att fårhuset skulle hinna torka upp ordentligt innan det, som nu, börjar bli fuktig väderlek ute, nåja, det blir att städa noggrannare istället.

Bör kanske tilläggas att jag inte kör ut skiten på åker, utan den förflyttas till ett… ”skithus” helt enkelt. Det är ganska bra att köra skiten till ett skithus, så brinner skiten ihop bättre när det råddas om i den. Sen körs den från skithuset ut på åker när det börjar vara plöjningsdags.

Normalt brukar jag kunna tömma fårhuset på en dag. Så inte idag… Jag var lite för optimistisk i höjden på ”skithuset” så krabbis tog i lite i en takstol, och när jag följande gång skulle öppna krabbisen så sa det pang och Jonte fick sej en dusch i hydraulikolja. Så var det slut med det roliga.

Krabbis

Och på tal om is skall jag också sätta in en bild på någonting som jag fotograferade den 9 augusti.

Hageldriva

Det här var ”det lilla” som fanns kvar klockan 17.30 av haglet som kom nerdimpandes som från ingenstans vid ca 11 -12 – tiden samma dag. Den här bilden är tagen på Kirjais, ca 3 km hemifrån. Hemma kom det bara regn, men på Kirjais hade det kommit ordentligt stora hagel.

11 augusti, 2011 av Charlotta

Döden

”Den där e död den! ” sa Mathias 4 år med runda ögon, och petade lite på det döda lammet med stöveln, mer nyfiken och intresserad än rädd!

Sant va det, ett dött lamm.

Själv har jag sett både det ena och det andra så det är mer ett ”jaha”, än en katastrof när man skall hantera döda djur. Redan som liten var jag med och petade på döda djur när det var älg och hjortjakt, och senare har jag fått vara med om slaktningar av kor, får och grisar med allt vad det innebär, så man spänner sej inte så värst när ett lamm dör. Men, jag kan förstå att det kan vara obehagligt för en som inte är van.

Anledningen till bortfallet har jag inte riktigt klurat ut ännu. Det händer sej ibland att något lamm dör, men vad det beror på behöver inte vara helt självklart. Det finns så många inälvsparasiter, maskar, leverflundror och allt vad det heter som kan leda till döden för fåren. Börjar man fundera över vad allt som kan hända blir man nästan mörkrädd och vill ha dem hemma, inne så att inget händer dem, men det fungerar ju inte det heller. Dom kan bryta ben, dom kan kväva sej om dom glufsar i sej ett äppel för hastigt, dom kan föräta sej på havre och andra godsaker och bli trumsjuka, dom kan även dö av vitaminbrist och giftiga växter. Så när det dör ett lamm och man står där och funderar vad som kan ha hänt har man en liten lista att gå igenom…

Nåja, sånt händer som sagt, och orsaken har jag inte riktigt klar. Den här tiden på året står man inte och tittar och undersöker så värst länge, utan man söker nog upp en bra begravningsplats det snaraste och får begravningen undanstökad, lamm får man nämligen gräva ner själv, men om det dör äldre djur skall de föras bort för undersökningar och bränning.

Systemet förstår jag, även om jag kan tycka att det är lite onödigt att köra döda djur kring hela Finland. Har man ingen bra begravningsmark och grävmaskin så man får ner ett djur ordentligt så är det ju bra att det finns, men i övrigt friska djur som man kan klarställa en orsak till dödsfall för är det kanske lite väl att frakta runt.

Det där med att gräva ner ordentligt skrev jag med åtanke att det finns djur i skogen som nog minsann också kan gräva. Storyn kring det går som så: Det var en gång en hjort som gick ner sej i isen en vår, kanske typ 10 – 12 år sedan. När sedan isen släppte rak hjorten iland nära en sommarstuga, efter diverse telefonsamtal och konsulterande kom de inblandade överens om att hjorten skulle grävas ner. Sagt och gjort. Det var stenigt och besvärligt där det skulle grävas, men ner kom den, två dagar senare var gropen uppgrävd och inte ett spår syntes av hjorten.

Därför gräver vi ner döda djur med grävmaskin, yngre alltså, gamlingar har jag inte haft som dött hemma. Någon har det försvunnit någon gång, sånt händer också, även om det är mycket ovanligt, dör dom när dom är ute på bete och man är och kollar en gång i veckan, eller ibland med längre tid emellan om vädret är stormigt, kan det hinna ”försvinna”. Med försvinna menar jag att grävlingar, örnar och andra asätare fått sej ett skråvmål. Det går otroligt fort.

Sådan är naturens gång, bara att acceptera, grym, men sann.

9 augusti, 2011 av Charlotta

Tröskantider

Så va d då tröskantider. Inte för mej, det lilla jag har att tröska är inte på nära färdigt ännu, men det finns dom som har börjat. Med egna ögon kunde jag igår, söndag, konstatera att en tröska  i alla fall fått börja jobba, tröskan såg jag inte, för det regnade här igår, men tröskat va de. Tidigt, var det första som slog mej, eller är det jag som är ute och cyklar?

Det där med spannmål är verkligen inte min grej. Jag har lite egen havre, bara det lilla fåren behöver. Antagligen går jag back med att ha egen havre. Skulle jag räkna ihop vad det kostar att tröska, köras över till kirjais med pråmen för och få det torkat hos ”grannen”, torkandet och sen hemkörandet igen, så skulle det antagligen bli billigare för mej att köpa det jag behöver. Anledningen till att det blivit att så lite havre är att jag fick Mats gamla sampo när han köpte en annan, och så är det hälsosamt för åkrarna och så vidare…

På något vis är det lite med tröskandet som med ensilageskördandet och vårbruket, när en har börjat, börjar det klia så mycket i de andras fingrar att det inte går att låta bli och vänta. Men d bör man göra, i alla fall tills det är skördanfärdigt, även om grannen bolmar på betyder det ju inte att man själv måste ut på åkern 😉

Men med första tröskan på gångs är det bara att konstatera än en gång att jo, hösten är snart här. Sommargrannarna flyttar in till städerna och kvar blir några väderbitna urinvånare. Snart, ännu finns det sommar kvar, och även jag, som tycker om vintern, tycker att man skall njuta av allting lite extra nu så länge det finns värme och sommargäster kvar.

5 augusti, 2011 av Charlotta

kinakålsplantering 2.

Plantorna till andra omgången kom på fredag. Som jag skrev i förra inlägget så öste det ner regn på torsdagen, så att plantorna kom på fredagen var inte riktigt med det bästa, men vad göra, när plantorna är färdiga att planteras så är dom. Nåja, på fredag var det ingen som helst ide att rådda i jorden, det var för vått, på lördagen var det nog också vått, men för att få det att reda sej så började Mats ändå bruka så att det skulle reda sej och det blev ganska bra för på söndag förmiddag körde vi igång med plantomgång nr två, men då såg det ut såhär i hytten.

kinakålsplantering

Jag kör, Mathias åker med, Mats och Mats mormor och mamma planterar. Eftersom jag inte skall sitta och titta neråt, kan jag inte plantera, men jag kan ju i alla fall titta rakt fram och hålla ordning på hjulen.

Kinakålsrader
Rad upp och rad ner, inte många centimeter det får svaja hit och dit. Blir det olika långt mellan plantorna och raderna växer de ojämnt, och det är inte bra.

Sedan var det då bevattning igen på söndag kvällen

Bevattning

Medan vattenkanonen jobbar på passar Mats på och går och kollar om det blivit någon plantstackare som inte riktigt kommit ordentligt ner i marken.

Det kommer ännu att planteras en tredje omgång kinakålsplantor på Dånö och de plantorna anlände på måndag. Men nu kommer jag inte att vara där och grejja med det utan jag är hemma i Nagu och skall försöka få någonting uträttat här hemma. Vad det blir vet jag inte riktigt ännu, det finns att välja på, men min nacke går mej ännu på nerverna lite, även om det har lugnat ner sej ganska bra. Men det är nu som jag måste vara som försiktigast, när man är på bättringsvägen är det som lättast att göra för mycket och få det ännu tokigare. Men, nog hittar jag på med någonting, finns att välja på 😉

26 juli, 2011 av Charlotta

Min nacke går mej på nerverna…

Jo, bokstavligen. Min nacke går mej på nerverna. Med bokstavligt så menar jag som så att jag har något slags brock i disken mellan två kotor i nacken, och det klämmer på en nerv som går ut i armen. Alltså, nacken promenerar (trycker) mej på nerverna!

Jag började känna av det på lördagen, och på söndag var det planerat att jag skulle fara till Geta. Jag övervägde länge om jag skulle fara eller inte. Att ha diskbrock i nacken är inte någon trevlig juttu och bör komma under behandling av fysioterapeuter snarast möjligt. Men, jag tänkte som så, att fysio, det går det ju att hitta på Åland också. Och jodå, det finns det, problemet är bara att hälften av dem har semester nu, och dom som jobbar är överbelastade med jobb… … suck. Nåja, vad göra?    Jomppa!!!

Det är andra gången som jag har diskbrock så jag vet vad det går ut på och så vet jag hur jag skall göra. Förra gången som jag hade, det var för ca 9 månader sedan, så visste jag inte alls varför jag hade så ont i nacken och varför som det sedan började stråla ner i armen.. Nå, efter besök hos läkare och fysiotjänst så fick jag nog minsann veta vad jag hade i nacken, och det var inte direkt någon rolig vetskap. Det tog mej typ 15 besök hos fysio och en himla massa jompande av nacken hemma innan jag blev någorlunda. Nu när jag i lördags kände att det drog lite i armen, precis ungefär som det gjorde då för några månader sedan, så ryste det i hela kroppen. Tanken på att gå igenom hela proceduren igen gjorde inte att humöret höjdes. Ont i nacken 5 månader, inte en cent på försäkringen, och en massa kilometrar känns inte heller lockande. Men nu var jag ändå glad att jag medesamma visste vad jag skulle göra och på det viset kunde undvika att det blev lika illa som det var då. Idag (tisdag) kändes det redan lite bättre, mindre strålning i armen och det onda verkar fara mer upp i nacken, ett positivt tecken. Det onda som promenerat ut i nacken skall tillbaka därifrån det kommit, alltså tillbaka till nacken. Har fått veta att när jag har ont i nacken så det nästan vindar i huvudet skall jag vara glad, då är det på rätt väg 🙂

Men vad kommer det här sej av? Förra gången fattade jag ingenting, men så småningom har det klarnat. Alla jobb, där jag står och tittar neråt i en position, utan att titta uppåt emellanåt verkar vara rena rama receptet för mej på diskbrock i nacken, och sen på det en knyck i nacken, så det ”knäcker” ut en bula i disken mellan kotorna. Dessa jobb har kanske på senaste tid varit bär och svampplockande en del dagar i ända och sen lite mattvätt och fiskfileande på det så har jag grunden för en uttänjd nacke, lite knyckar kan man få när som helst, så där var det.

Att sitta stilla är ingen bra ide, man skall nog röras, men försiktigt och med tanke på var man har huvudet. Att skumpa traktor med det här är ingen bra ide, så jag får se när jag får ordnat ensilageskörden som borde tas nu. Men för tillfället är jag på Dånö och gräset ser ut att få vatten lite nu och då, så risken att det torkar bort är liten, överväxt gör det inte heller så mycket om det blir, bollar har jag vad jag behöver, men slås och rullas skall det, förr eller senare, dock hellre lite före det blir alltför sent.

Men, nu finns det inte mycket jag kan göra. En sort som går att göra är att plocka vinbär, då får jag sitta rak i ryggen, och jag känner mej inte helt värdelös. Egentligen var det meningen att jag skulle vara med och plantera kinakål imorgon, men det går inte, var man då hittar någon att sitta på maskinen istället för mej är inte jättelätt. Nu blev det så att Mats granne ställer upp, på maskinen kommer också mats mamma och mats mormor att sitta. När jag kan skall jag sätta in lite bilder, men för tillfället har jag ingen sladd som kan förena min kamera med datorn, så det får bli i ett senare skede. Skall även ta en bild på min mycket obekväma  och varma krage som jag går med kring nacken för att hålla ”huvudet rätt”, har hört att jag med ett par orange glasögon skulle se ut som grannen i Beck 😉