Det där med slakt…

Slakt…..   Ett “laddat” ord.

Någon tänker, å fy hujedamej… Någon annan tänker, janå, vadå?

Hur man skall skriva om ett ämne som delar folk så olika är inte enkelt och det här är antagligen sjunde utkastet. Men jag skall dra min synvinkel på det hela…

Slaktat har man i alla tider. Någonting som helt enkelt bara skall göras. Inte något velande hit och dit. Just do it! Jag har sedan jag var liten varit med om jakt och sett döda djur. Kommer ihåg hur vi barn i byn var med och tittade när det skulle tagas tillvara någon älg eller hjort, och jag kommer så bra ihåg hur vi som små petade med stövlarna på någon älglunga och skrattade och tyckte det var roligt när lungan såg ut som ett dräneringsrör, men att så fort klockan slagit fem före … sju kanske det var, så skenade vi in för då började lilla sportspegeln… Några större men av att peta på döda djur har nog ingen av oss, det var ganska naturligt. Lika naturligt är det att nu skicka iväg får till slakt, eller nödslakta hemma. Men får är inte det enda jag varit med om att slakta. Det har varit tamdjur, vilddjur, vildfågel, tamfågel…. osv…

Som exempel var det en gång som en ko skulle tas bort när jag gick i skola. Då var vi och gjorde en utgrävning i den och kollade hur alla olika inälvor såg ut. Och tro mej, där fanns att välja och fundera på… Senare har det också blivit grisslakt med allt vad det innebär av skållning, blodrörning osv.

Slakta hemma och sälja får man inte. Det är bara nödslakt och sånt som man äter själv som får göras hemma numera. Så allt jag slaktar körs till slakteri. Att skicka iväg en hop baggar känns mest skönt. Att äntligen få bort halvstora huliganer. Dom är stökiga, bråkiga och far igenom det mesta av stängsel om man har dem ute och det går tackor någon annanstans på holmen. Så när de far lättar det. Att skicka iväg tackor kan kännas jobbigare. En del tackor kan vara jättebra, snälla, får fina lamm osv, men så får dom juverinflamation som inte repar sej, eller så när de blir för gamla så måste man skicka bort dem fast man kanske hellre skulle vilja ha dem kvar. Men det finns nog sådana tackor som man gladeligen kruxar för i svarta boken, skriver dober bredvid, och längtar efter dagen när dom åker. Det är främst sådana som är skygga och skenar uppåt land när man skall hämta dem, eller som springer runt väggarna när man kommer in i fårhuset. Det börjar ha samlat sej historier på gånger när man försökt flytta får, de flesta kommer snällt till båten men två-tre har man inte fått fast med annat än långa utdragna fållor med fårnät, några ämbar havre och X antal turer ut till holmarna bara för att tämja dem så att de i alla fall inte springer precis tvärs bort när dom ser en. När man sen väl får dem i båten är det raka spåret hem, in i fårhuset innanför fyra väggar så att man får iväg dem till slakteri med första bästa tur…

Så slakt är inget konstigt. Jag börjar ha sett en hel del…

Tid för sej själv

Ja, vad håller jag på med egentligen nu? Fåren är på land, slakten är för tillfället avklarad. Orden “för tillfället” därför att jag kanske kommer att skicka till slakt till påsken, och när julen varit brukar det bara svischa till och så är det påsk, och kommer jag mej från land över is i vinter är det troligt att det blir en slaktresa då. Nåja, diverse pappersjobb står alltid på lut, det är någonting man aldrig blir utan. När jag skolade mej hade jag ingen aning om vilken papperskarusell som även finns i det här yrket… Men det är bara att börja i högen och bena av.

En annan inomhus syssla som är aktuell för tillfället är Skärgårdens fårklubb. Vi håller som bäst på att knåpa ihop en hemsida för klubben och det är minsann inte gjort i en handvändning… En sida utan text är ganska värdelös, så för tillfället försöker vi forma text till sidan. Mitt problem är att jag minsann nog får fram text, hur mycket som helst, men att få någon form av redband och sammanhang i det hela är knepigare.

Mellan alla pappersvändor, fårmatningar och regnskurar försöker jag nu få lite tid för mej själv också. Som bekant står julen för dörren och den skall verkligen ha sin tid.

Vi brukar säga att det verkar som om året är indelat och har två högpunkter, mellan dessa högtider skall allting göras, så att allting kan vara perfekt just den dagen, det är till jul och midsommar. I år tror jag att jag skippar att göra allting som innehåller orden : Jag måste… och gör bara det som innehåller orden : Jag vill… Jag vill skicka julkort. Jag vill hänga upp jullampor och ljusstakar i fönstren. Men jag vill tex. verkligen inte skena häcken av mej med dammtrasan och golvmoppen över alla golv… så då skippar jag det. Punkt. Julen kommer nog ändå och katastrofen är överkomlig även om inte hus och hem ser ut som om det vore hämtat ur senaste julnumret av den hippaste inredningstidningen.

Istället tar jag mej lite tid för mej själv. Att ta sej tid med sej själv är någonting man kanske inte alltid kommer ihåg, men som man borde…

 

 

 

Parasiter

Bland fåren härjar det ständigt lite odjur. Som tur är har jag inte haft besök av större odjur, men de små räcker minsann till. All sorters inälvsparasiter, fästingar och annan ohyra är någonting man kämpar med i princip alla dagar. Planering av betesgången är viktig för att slippa undan de värsta skoven av inälvsparasiter. Redan nu planerar jag nästa års betesgång, och efter slaktningen får man veta svart på vitt hur bra eller dålig man varit på årets betesplanering och hur maskmedelsgivorna skötts. Jag har mina små aningar om slaktarens utlåtande, han som vet och ser i samband med slakten, exakt hur fåren mått.

Det är svårt att få ordning på inälvsparasiterna om man en gång “släppt det för långt” och fått invasion av besvärliga sorter. Sådant man inte ser och kan bekämpa med en gång är svårt att få grepp om. Har fåren fästingar går det att ge dem medel mot fästingar och någon tid senare ser man att de blivit av med krypen. Men inälvsparasiterna ser man naturligtvis inte och det gör det knepigare att veta om man skall ge maskmedel, hur ofta man skall ge, vilken sorts medel man behöver osv… Rekommendationer finns det ju och ofta får man förlita sej på dem, men det kan också visa sej att om man flyttar runt fåren, att det skulle behövas nya doser, fåren drar omkring och sprider ut parasiter fast man tror de är näst intill parasitfria… Att ta “träckprov” och skicka för analys är en lösning på inälvsparasitproblemen. Skena från bete till bete, en plastburk skit här och en plastburk skit där är antagligen det säkraste sättet att få veta hur fåren mår på insidan.

Nu är det ju inte så att alla inälvsparasiter är farliga, men det kan ju vem som helst räkna ut att får med så lite parasiter som möjligt är de som hålls friskast, växer bäst och mår bäst.

Så fräckt!

Ni kan inte tro heller så fräckt! Vi har liksom inte sluppit in till fårhushagen på en tid… (kanske ni minns att jag berättade om när vi var på provsmakning av ensilaget…)

Vi var mitt uppe i middagen, några 100 meter från fårhusgrinden, så mitt i allt ser jag att de andra ställde sej och tittade upp, och lyssnade intensivt. Min första tanke var: Vem kommer nu? Men så ser jag att långt där borta står ju matte med ett skramlande ämbar och ropar och gastar att vi ska komma. Jag iddes inte ta så stora notiser om det där, utan fortsatte att äta. De andra lyssnade vidare, men jag VET att vi inte får någon havre. Varför skulle jag över huvudtaget bry mej om att matte står och skramlar med ett ämbar med lite sand i? Hur dum tror hon att jag är egentligen? Dom andra såg att jag åt vidare, så de förstod att det nog antagligen inte var så viktigt.

Men kan ni tro, då kommer matte gående till oss! Hon som brukar tycka att det är vi som skall gå och inte hon. Men, hon kom faktiskt traskandes ända till oss. (Utan ämbar… va va de jag sa…)

Först pratade hon lite med Gumma, det är Annes lamm, mitt lammlamm. Sedan började hon prata med Pilvi. Dom förhandlade en lång stund, så jag tänkte att, det där skall jag nog ta reda på vad de handlar om… När jag kom närmare kände jag redan på håll att matte doftade ensilage. Det riktigt osade ensilagedoft om henne. Jag tänkte jag också skulle ha fått en pratstund med matte, men så mitt i allt gick hon, men eftersom hon ju luktade riktigt gott gick vi med henne. Raka spåret till fårhushagen gick hon.

Grinden var öppen.

Pilvi stegade iväg in genom grinden med raska steg mot fårhuset, men så tvärstannade hon. Det doftade starkt av ensilage, hon nosade en stund, och så fick hon syn på den! Matte hade lagat igång bollhäcken! Det är en rund häck där det på insidan finns en hel stor ensilageboll, och så kan man stå och äta typ 20 på en gång ur samma boll. Mycket bra dom man är fler som är hungriga och vill äta samtidigt. Ur en sån här bollhäck spiller man inte runt så mycket heller. Matte tycker ibland att vi slösar med maten…

Pilvi och många av de andra gick raka vägen till bollhäcken. Alla platser blev upptagna med en gång. Och det visste jag ju, så varför skulle jag gå dit och trängas? Nej, nej jag tänkte att smartare är det ju att gå och fortsätta där jag blev avbruten förra gången vi var i fårhushagen, in dit som alla bollarna står, inne i bollhagen. Men, kan ni tänka er så fräckt! Grinden till hagen där bollarna är, var stängd! Och då menar jag riktigt stängd! Inte den minsta glipa att krypa genom hade hon lämnat. Ny stolpe på mitten dessutom…

Så vad skulle jag göra? Grinden var stängd och kön till bollhäcken var lång. Matte stod en bit ifrån mej. Jag blängde på henne en stund. Fattade hon inte att jag inte trängs? Att jag minsann kommer att få stå i kö halva natten innan det blir min tur. Att jag inte vill gå ensam ner till åkern och fortsätta äta där, alla andra var ju kring bollen… som om det skulle va en större succé…

Min matte är bra korkad ibland, men då förstod hon att jag var genom ledsen. Så hon hämtade en famn ensilage inifrån åt mej och några små tjejer som inte heller ville trängas med dom andra.

BredaDet här är alltså jag på väg till bollarna, det syns inte riktigt, men nätet, grinden finns där…

Breda vid grindenStängt, absolut stängt. Det är jag som står längst fram

 

Alla på land

Ja, nu är dom alla “på land”. Alltså alla fåren är på “hemholmen”. De sista 22 som var ute på holme hämtades hem på lördagen, vilket inte alls verkade vara ett dåligt drag. Det har börjat blåsa lite mer sen i söndags och nu vet man inte om det kommer att bli så fina stiltjedagar mer i år som vi har haft den senaste tiden. Så när alla hade stigit iland drog jag en lättnadens suck, och kunde konstatera att alla transporter till sjös har gått (förhållandevis) bra i år.

Riktigt skönt att ha dem alla hemma, men, ” nu vet man vad man har”… När de är ute på holmarna är det lugnare på hemma backen, men nu när de alla är hemma är man “låst”. Alltså, jag menar att fåren skall ha mat två gånger om dagen, söndag, vardag, julafton eller kalas. Fåren ska ha sitt.

Men hösten är ju också slaktens tidpunkt och just nu är jag mitt uppe i ifyllande av slaktanmälningsblanketter, kedjeinformationsblanketter, fårregistret och så mina egna anteckningar… En soppa av papper som täcker ett större köksbord när man breder ut sej. Men det betyder också att trycket ute på backen minskar, vilket känns helt rätt.

Smör och LCHF

Jag tänkte kommentera Christers Smörbrist, men det blev så långt att jag skriver lite…

Smör och LCHF… Janå, varför inte…

Sedan en tid tillbaka började jag intressera mej lite för alla dessa dieter och koster. Så kom jag till LCHF. Kunde det verkligen vara så att man gick ner i vikt och mådde bättre av att äta mer smör, ägg, fisk, kött och skippa mjöl, majs och den heliga potatisen???

Skall man tro på vad de skriver i tidningarna, där den ena damen efter den andra står i ett par alldeles för stora byxor och påstår att hon haft den storleken? Hur skall man kunna tro på det i dagens värld med allt vad det heter gällande fotomanipulerande hit och dit? Så tänkte jag, enda sättet att få veta om det funkar eller inte är väl att prova. Jag kunde bra tänka mej att ta mer gräddsås och kött och byta ut potatisen eller riset mot grönsaker.  Sagt och gjort, men hur gjorde jag då?

Jag gjorde en lite egen variant där jag inte uteslöt någonting helt, bara lite småbegränsade somt och ökade somt… två skivor rejält rågbröd till frukost, med 6-7skivor ost, minskade antalet potatisar på tallriken, fyllde upp tomrummet från potatisen med kött och gräddsås istället, lite mer sallad, men då jag inte far och handlar så ofta kan jag erkänna att närmast sallad jag kom en del dagar var ketchup… Till kaffe och mellanmål åt jag max en bulle och så en frukt, pga mina allergier blev det mest apelsin eller morot… Till kvällsmålet åt jag någonting lättare, tex turkisk yoghurt, som inte är så god som den är, men med egen kokad sylt i, som jag vet hur mycket (eller inget alls) socker det är i den, blir det mums, lite ägg, någon soppa, fil, wokade grönsaker osv… Skippade sockret i kaffet, sätter istället en liten sked honung . osv…

Kort fattat skippade jag nästan ingenting helt, men drog ner på kolhydraterna som gömmer sej överallt. Jag blev helt enkelt bra för mjölkbonden och har väl varit en i ledet som börjat köpa mer smör och helt skippat margarinet. Jag blev också bra för köttdjursuppfödaren och grönsaksodlaren. Spannmålsbönderna … ja, vad skall man säga. Det är bra att inte alla är som jag då jag dragit ner på mjölanvändandet med ca 80%. Jag bakar bullar och kakor, men inte lika mycket som förut. Dock dömer jag inte ut spannmålen, till sådan här kost behövs ju fodersäd, men det är ju inte samma sak…

Jamen hur gick det då, och mår du bättre? kanske nån frågar sej…

Jag vet väl inte om jag mår så vansinnigt mycket bättre, men det är klart att snart -10kg gör ju sitt. Sätter man en 10kg säck på ryggen så vet man ju… Lättare att röra sej, kläderna sitter bättre och faktum är att även jag har för stora byxor i garderoben och fått göra extra hål i bältet. Lite småsnål är jag, så byxorna använder jag, men jag måste ha bälte, annars ramlar dom ner. Några större motionsansträngningar har jag inte heller gjort. Man håller en rätt bra grundkondition genom det dagliga arbetet och nu när vädret blir svalare och arbetena blir annorlunda är det dags att börja gå till gymmet de ljusa timmarna, de dagar man kan. Redskapsgymnastik. Redskapet heter Stihl och klädseln är inga mjukisbyxor utan rejäla skogsbyxor och skogsstövlar.

Trendigt jusst nu?

Nja, trend och trend… Stenåldersdieten som väl har en hårfin skillnad till LCHF, talar ju det sitt klara språk varifrån de kommit… Det har väl snarare blivit belyst med strålkastare än uppfunnits. Men visst, ett helt nytt för mej, mattänkande är det. Men, så länge jag mår, i alla fall inte sämre av det, äter gott och nyttigt, så varför skulle jag inte äta LCHF? Trendigt eller inte,  Mer smör!