Kategori: Ytterholm

Det är varmt i stugans kök. Värmen från spisen sprider sej i hela huset.

Skalar en mandarin och knaprar på några mandlar. Ur radion kommer det julmusik på lagom hög nivå för att inte väcka Mathias som drar timmerstock i sin lilla säng.

Ute drar det ihop sej till blåsväder igen, och regnet piskar mot fönstren. Inte en endaste snöflinga har skådats på Ytterholm ännu och på temp mätaren står det +3,8 grader, så vill man ha julstämning skall man söka sej inomhus och doppa näsan i lutfisken som står och vattnas ur i kylskåpet, eller kanske tuta i sej en flaska julmust… Eller så gör man som jag tänker göra ikväll efter att fåren fått sin kvällsvard.

Jag tänker samla allt juligt jag hittar, julsånger, pepparkakor, glögg, mandlar, fikon… osv. och parkera mej tätt intill julgranen som står grön och grann. Kanske titta på någon julig film med han här i huset som har väntat på julafton i ca 360 dagar. Men först ett rejält bastubad.

Vill önska alla bondbloggsläsare en riktigt varm och fröjdefull jul!

Skinka till jul. För vår del börjar planeringen redan tidigt på hösten, skinkorna beställs och saltlag kokas. Skinkorna kommer och sätts i saltkar. Där skall de ligga och dra i sej i veckotal, efter det skall de vattnas ur lika många dagar som veckor de legat i salt. Inga saltisprutade skinkor här inte. Någon granne brukar på egen risk våga sätta sin skinka med i samma rökning. Det hände sej förr att det varken blivit skinkor eller bastbad till jul, men vår bastu har ännu klarat sej. Så även i år och idag blev dom färdiga 🙂

Här inne har det baddats på skinkor i nätterna tre.

Huset är en gammal rökbastu. Där rökte man förr allting som rökas skulle. Och så badade man bastu där förstods, till jul och midsommar, om det behövdes eller inte….  😉

Numer använder vi den bara till att röka skinkor i till jul, och eventuellt till påsk. Att röka skinka är inget man gör i en handvändning. Konsterna är många för att få det att bli bra. Temperaturen skall helst hållas mellan 69 och 70 grader, går temperaturen över det smälter fettet och skinkan blir torr. Är temperaturen för mild blir det inte heller bra. Man skall elda med skogstorr gran eller barkad al. Sen skall man ännu kasta bad och badda upp dem innan man slutar elda…

Som sagt, konsterna är många och varierar säkert lite från olika delar av landet. “Receptet” vi använder är en egen variant av råd från några “original” från väst Nyland. När jag skriver vi, så menar jag nästan alla vi som bor på holmen. De flesta har varit första eller andra eldare i någon vända. När jag har varit med och eldat så har det varit så att pappa eldat på natten, och jag på dagen 😉

Rök pinar ut i övre dörrspringan på dörren in till rökbastun, bredvid hänger en digitalisk ugnstemperaturmätare, nytt möter gammalt och resultatet får vi smaka på när julafton småningom infinner sej, men, det brukar bli …….. snudd på magiskt 😉

 

Fårklubben. Är det någon som kommer ihåg den?

Som jag tidigare berättat var jag och blev ordförande för denna klubb. För tillfället är vi mitt uppe i en karusell som jag aldrig trodde jag ens skulle komma i närheten av för ett år sedan. Möten, kurser, protokoll, ansökningar, timtal framför datorn och i telefon… Jobbigt, men så roligt! 🙂

Vår internetsida håller på att ta form. Jag har alltid varit en kratta på allt som haft med datorer att göra. Alltid tänkt, att nä, de där e nog för hypade doningar för min hjärna. Något snille är jag inte, och kommer aldrig att bli det heller… Men livet är ju fullt av utmaningar, det är bara att kasta sej in i dom!

Lite så var det nog när jag började blogga också. Då var en dator ett nödvändigt ont, men vart eftersom tiden gått har jag märkt att jag har nytta och glädje av mitt bildminne i internetvärlden och behöver inte kämpa som en dåre för att komma ihåg diverse funktioner. Snille bli jag aldrig, men eftersom det mesta är uppbyggt med små ikoner är det “bara” att lägga det i bildminnet, (där det eventuellt fastnar lite i alla fall 😉 ) vilken ikon som var vad. Där kommer mitt bildminne till pass, annars är det värre… Att minnas siffror och texter får jag kämpa länge med…

Men tillbaka till fårklubben och dess internetsida. Vi jobbar sakta men säkert framåt. Tid tar det… Otroligt med tid! Kvällarna jag suttit med datorn framför mej till långt in på natten är otaliga. Tur i oturen är jag är nattuggla och har inga problem att sitta och fundera ut en text, söka bilder osv, till en sida till klockan 1-2… men när morgonen kommer vill jag gärna sova till klockan 8 😉

Att det finns såhär mycket tid bakom en sida för en klubb hade jag ingen som helst aning om. Men det spelar i sista ändan inte så jätte stor roll, huvudsaken är att resultatet blir någorlunda, och som det ser ut nu så måste jag säga att jag är grymt nöjd med vad vi åstadkommit såhär långt. När jag skriver vi, så menar jag alla vi i styrelsen för fårklubben, som alla drar sitt strå till stacken och naturligtvis det stora ryggstödet och basen i Ekenäs.

 

Dagens väder har väl ingen missat…

För mej blev det en händelserik dag med resultatet sjuk rygg. Eftersom jag var allena hemma på land fick jag dagen fylld av diverse sysslor vi normalt är fler om här på holmen. Som vanligt skall jag försöka reda ut det från början, och början var redan igår när jag tappade upp vatten åt mej efter att jag via nätets 4 olika vädersidor konstaterade att det utlovades höstens häftigaste skitväder och då anade jag strömavbrott. Vattnet jag tappade upp igår fick jag användning för redan till morgonkaffet. Strömmen for nångång 8-9 tiden och jag hade inte hunnit koka mitt kaffe, så det blev att koka på spisen istället. Bra gick det. Jag njöt av en redig frukost, för jag visste inte när jag skulle ge mej tid att gå in nästa gång för att tanka energi.

Först fåren. För att ge mat behöver jag ingen elektrisitet, men för vattnets del är det värre. Fåren hade kvar vatten sedan igår, så jag tänkte att de får klara sej med det de har. Blir strömmen borta länge måste jag köra vatten åt dem i tunna eller i baljor ur den gamla, men fungerande brunnen. När jag för mej själv började småplanera hur jag i sådana fall skulle bära mej åt, traktorskopa, tunna med lock… så kom jag att tänka på historien jag så många gånger fick höra av min morfar. När han skulle hämta vatten till fähuset.

Min morfar föddes 10 december 1925. Han var äldst i en syskonskara på 7. När han blev lite äldre fick han ansvaret att se efter hästen och göra de sysslor som skulle göras med häst medan hans far, som var postförare, hämtade post. Bland de sysslorna hörde till var att se till att djuren i fähuset vintertid fick vatten. Sommartid gick de ju ute. Brunnsvattnet var man sparsam på, så vattnet till djuren skulle hämtas från sjön. Vintertid skulle vaken huggas upp, vattnet ösas i tunnor på släden och sedan skulle de dras upp till fähuset med hästen. Men för varje steg hästen tog ryckte det till i släden och vatten skvimpade ur och redde till en mindre trevlig iskaka av hela släden och när så häst och släde kom upp till fähuset fanns inte lika mycket vatten kvar i tunnorna som vid starten från isen.

Detta senario har jag många gånger tydligt sett framför mej när jag vrider på kranen och vatten kommer ur slangen och jag bävar för att den dagen skall komma när jordslangen fryser någonstans och inte går att lena upp… hujeda.

När fåren var matade väntade stranden. Där simmade glatt omkring diverse fastknutna sumpar, lavan jag brukar dra upp båten på, men också några ickefastknutna gamla lastpallar, lite bräder och annat smått och gott… Stövelskaften räckte till och allt som flöt kom upp på land och det som redan var på land förflyttades lite högre. Så tog jag snurran till min mommos strand där bryggorna låg helt under vatten. Samma story, lite stolpar, bräder från brolocksbytet, sumplock och annat låg och drev mellan bryggorna. När det var på land började jag fundera hur det månne låg till med min systers båt som låg vid bron på kirjais sidan, redo för upptagning. Den låg på väder sidan och jag räknade ut att den nog inte kommer att må särdeles bra där i längden… Så jag tänkte mej att åka dit, men det blev tvärstopp när jag rundade udden och vek in i den flada där båten ligger. Mot mej kom stora fula rullande vågor som det fräste om. Jag provade att runda udden, men min lilla snurra kastades som en vante hit och dit. Den flyter som en kork, så rädd var jag inte, men man skall ha förstånd att sluta i tid och så gjorde jag. -Jag går landvägen istället så får jag se hur det står till i pappas strand.

Efter ett hastigt klädbyte, ty jag var genomblöt av regn, traskade jag ner till pappas strand där pråmen låg och slet och drog i bron. Vädret låg lite på, men ändå som i lä för de värsta vågorna. Jag konstaterade att om vattnetr stiger 5 cm så kan pråmen ta sej upp på bron och då kan det gå illa. Hänger pråmen upp sej på bron och vattnet går ut blir det en blöt pannkaka av alltihop. Men vattnet verkade lite stanna i stigandet, så jag släpade och drog iland diverse saker också ur hans strand. Till min systers strand vågade jag mej inte med lilla tehisnurran som låg i pappas strand, inte heller över till andra sidan för att kunna se hur systers båten mådde, men nu kunde jag se att den mycket riktigt låg och dunkade och slog mot bryggan där på andra sidan. Hur skulle det gå om den hängde upp sej på brokanten då, eller om det dunkade sprickor i bottnet? Jag måste dit! Men hur, jag anade hur det skulle komma att se ut…

Vi har en bro… nästan över till holmen. Med det högvatten som det var idag var bron + – 0 så här såg det ut när jag kom promenerandes längs stigen

Jag svor en ramsa. Va 19 sku jag göra nu då? Jag ringde syster och berättade hur det låg till. Eftersom hon var på jobb ringde hon vidare till en räddare i nöden och han for sedan och flyttade båten. Jag kunde andas ut och gå hem och äta, och byta kläder. I pappas stranden hade jag lyckats trampa i en springan där en brolocksbräda lossnat och blivit genomsur om foten och upp till knät, i vevan när jag steg ner tog jag emot mej med händerna för att inte trampa alltför djupt. Detta smarta drag resulterade i genomblöta händer och ärmar… Väl hemma konstaterade jag att strömmen ännu också var borta.

Efter den något sena lunchen gick jag så åter en rond, ner till min strand, allt var ok. Så skulle jag gå till pappas hus och elda lite, utanför mötte jag systers växthus som vädret svängt uppochner. Ingen trevlig syn. Då jag kom till pappas strand kunde jag konstatera att vattnet hade gått ut lite och pråmen låg snällt kvar på nersidan om bron och nu hade vädret mojnat lite och systers båten var flyttad till andra sidan bron och låg förtöjd med nosen till bron och akterrepen i stolpar.

Äntligen börjar jag vara i kapp med vädrets tillställningar. Förutom växthuset… Men jag konstaterade att där hade jag inget att göra ensam, så jag knallade till fåren och sedan hem. Torra kläder på. Ingen ström ännu. Med ficklampan i munnen rotade jag efter diverse ljus så jag skulle kunna göra ngt. Men vad kan man göra utan ström? Akkun i datorn håller bara två timmar och de hade jag nästan förbrukat vid lunch för att kolla väderprognoser och senaste nyheter om ovädret. Akkun i telefonen var också på upphällning… Man kan inte byka, inte diska, inte städa, inte det ena och det andra…  Vad gjorde dom före strömmen kom till lands då? Kardade ull? Nåjanå, vad gör man… Så jag satte mej som krösamaja och kardade ull som jag kan laga till lite julpynt och prydnader. En batteridriven liten radio letade jag upp också, tyckte man väl inte skulle behöva sitta med peltorlurarna på i köket när man kardar ull… Ungefär klockan 21 började mitt i allt julljusstaken i fönstret lysa. Och nu, två timmar senare har jag så återgått till 2011 och knackar in en blogg på datorn.

Den här bilden är tagen på södra sidan där öppna fjärden ligger på.

 

Så sitter jag här igen en gång framför datorn. I ett regnigt blåsigt December är det sällan man får besök hit ut till holmen, och vi som bor på holmen har alla ganska olika livsstilar och befinner oss lite varstans. Många dagar blir det då så att man lagar mat och kokar kaffe åt sej själv. Men så värst ensam behöver man ändå inte känna sej…

Kring mitt kaffebord samlas det dagligen folk från öst, väst, söder och norr. Lösningen för att inte sitta ensam med sin sorliga ensamma köttbit på tallriken finns i facebook. Det finns många andra förutom jag som sitter med sin lilla matlåda och är ute på nätet och svirar som sällskap. För mej har ett mönster växt fram, och jag kan se att ett liknande mönster finns hos flera av mina bekanta. 😉

Om jag är ensam när jag äter/dricker kaffe, börjar jag med att först kolla om det kommit några nya inlägg, eller kommentarer här på bloggen. Sedan går jag till min mail. Sedan skummar jag genom nyhetssidorna. Om det inte hänt någonting stort som måste läsas grundligt går jag därefter in på facebook och ser vilka nyheter jag har att läsa bland mina vänner.

Många tycker Facebook är djävulens påfund, och någonting man skall “akta sej för” så att man inte “fastnar där”…

Själv är jag av den åsikten att jag tack vare facebook lättare kan hålla kontakten till släkt och vänner som inte bor precis bakom knuten, (för det gör dom inte ;)…) Och så kan jag hänga med det vardagliga livet både när och fjärran även om jag sitter på min kobbe i Östersjön.