10 maj, 2011 av Charlotta

Forden och jag

Min första traktor, en Ford 4000 från 1973.  När jag började med fårfarmandet hade den här gården legat i dvala sen min morfars mor bodde här en gång i tiden. Vi hade stället som sommarställe. Min mormor och morfar var fiskare så något aktivt jordbruk fanns här inte förrän jag började på i sakta mak. Traktorer fanns det ju nog, ”Pärlan” en Mc Cormick från 1960 som min pappa hämtat med sej från sitt hemställe i Pojo och tagit hit till holmen, och en taggtrådsspännare, en Valmet 20 som min morfar köpte begagnad 1956. Så när jag började insåg jag ju att någonting annat i traktorväg är nödvändigt. Att gå via banken för att köpa stor fin ny traktor var uteslutet i en sådan här osäker bransch, jag var 19 år och visste inte riktigt vart det skulle bära, men besparingar räckte i alla fall till en Ford 4000. Senare köpte jag också ”Jonte”, en John Deere 6200, men det får bli en senare historia…

När man jobbar med maskiner dagarna i ända, år ut och år in, dom blir ens sammarbetspartner. Man vet precis hur dom beter sej. Mats brukar säga att alla maskiner har en själ, för det finns inte två likadana. Även om det är samma märke och samma modell så uppför dom sej olika. Dom har och får sina skavanker genom åren, man känner så väl till dom, man vet var man skall börja leta om det någon vacker dag inte händer någonting när man vrider på nyckeln. Min Ford börjar få ganska många sådana skavanker. Man ser dagens ljus genom golvet, lamporna är helt slut, så vill man ha strålkastare får man hänga en stormlykta i frontlastaren ;). Om det nu är någon som är rädd för att möta mej i trafiken med denna lamplösa Ford, så kan jag lugna er med att den inte lämnar holmen.

Bakrutan gick sönder en vacker dag när kom upp från stranden med någonting på pallgafflarna som jag hade bak på hydraularmarna, vad det var har jag glömt, men lite för högt var det för jag kunde inte ha hydraularmarna helt upplyftade för då kom det emot bakrutan. Att vinkla pallgafflarna utåt gick inte eftersom tryckstången jag hade med mej var gammal och fastrostad. Så det blev att köra med armarna halvvägs. Och det skulle ju ha gått alldeles utmärkt bara inte det skulle vara så att hydraularmarna på forden lever sitt eget liv, dom hålls fullt uppe och dom hålls helt nere men allt annat där emellan hålls inte utan det åker lite upp och ner som det vill, det är gammalt, slitet och slut. Skulle behövas en grundlig genomgång, men det var inte åtgärdat då och har inte heller blivit det till dagens datum heller…

I alla fall kom hydraularmarna upp i en liten nerförsbacke, jag hann inte reagera utan det jag hade där bak kom in genom bakrutan så det small om det och så satt jag i ett regn, och därefter i ett hav av miljoner små glasbitar. Det var sommar och varmt, så jag hade hängt av framdörrarna eftersom dom bara ”är ivägen” sommartid när man jämt och ständigt skall in och ut ur traktorhytten, det i sin tur resulterade i att många av dessa små glasbitar flög ut genom dörrarna och ner på ”vägen” vars ytan är grovt krossgrus. Så där hade jag en god stund bärgad med att försöka plocka rent vägen från glasbitar.

Med några sådana här liknande hydraularms historier i bagaget kan man säga att vi inte riktigt är kompisar, forden och jag. Den är liten och lätt, men orkar ändå bra med det jag behöver den till, bala torrhö, sprida konstgödsel, klyva ensilagebalar osv. Den är snäll att starta, drar lite bränsle och är rätt smidig att köra med när man väl krånglat sej in i den. Ibland när man trasslar fast sej med något byxben eller stövel bland växelspakarna som sitter mitt på golvet mellan ratten och sitsen, kan jag inte låta bli att fundera hur en fullvuxen karl har haft nerver att jobba med enbart sådana traktorer. Om jag 1,60 lång fastnar med mina korta ben och storlek 37 i fötter, vad gjorde inte dom?

Forden

6 maj, 2011 av Charlotta

Två kvar…

Trampar och väntar. Det handlar om 2 av mina tackor som inte ännu lammat. Jag får ibland frågor om hur många får jag har totalt, mitt svar är ännu: Jag vet inte. Det är inte så att jag skulle ha noll koll på hur många får jag har, men så länge det finns dräktiga tackor som kommer att lamma vilken dag som helst så kan och kommer det att ändra på slutresultatet för i år. Det jag kunnat konstatera är att dessa två olammade tackor ”tycktes vara lite kräsna med den bagge jag valt ut åt dem”, knepiga att få dräktiga. Normalt brukar man ha baggen att gå med tackorna i 6 veckor eftersom får har sin cykel på 3 veckor och ifall baggen är ”upptagen” med annat eller att det är någonting som stör dem, flyttningar eller sådant så brukar man ha baggen med tackorna över 2 perioder så att ingen går tom. dvs, odräktig, dvs inte blivit gravid.

I höstars lät jag dock baggen gå med tackorna ända tills dom kom in och sen fick han vara med dem någon månad till där inne för han var så snäll och omtänksam med dem. En riktig gentleman. 😉 Bra eller illa? Skulle jag ha tagit bort honom från tackorna efter de 6 veckorna som tänkt skulle dessa två olammade ha gått tomma. Ingen katastrof i sej, men lite dumt och olönsamt. Och nu när jag lät honom vara kvar får jag gå och vänta och trampa innan dessa sista fått lammat. De första lammen kom 8 mars, så inom 6 veckor från det borde alla vara lammade, utom nu med dessa två. De lammen kommer också att bli lite av problembarn över sommaren. De andra är stora och duktiga, klarar sej själva ganska tidigt på sommaren och alla bagglammen kan skiljas bort från tackorna samtidigt, medan dessa kommande lamm kommer att behöva lite specialarrangemang. Bagglammen brukar behövas skiljas bort från tackorna när dom är ca 3-4 månader gamla. Det kan låta tidigt, men skiljer man inte bort bagglammen i tid så kan de betäcka tackorna, och då får man höstlamm ( en tacka är dräktig ca 5 månader) med inavel så det tjuter om det, och det vill man inte ha.

De två olammade

Så här står de nu, i en egen box lite på sidan av. Oklippta och varmt har dom. Ullen har lite börjat släppa så dom ser ruggiga ut, men jag brukar inte vilja klippa högdräktiga får eftersom det kan leda till kastning eller att dom kan få komplikationer med lammningen. Men förr eller senare kommer dom, och dom kommer att vara lika välkomna som alla de 68 andra lammen.

5 maj, 2011 av Ingela

Charlotta om vårsådd, EU-blanketter och saker som inte gick som de skulle

Lördax tog sig ett snack med Charlotta förra veckan. I studion: Stan Saanila och Pia Hellsten.

Hör inslaget på Arenan

3 maj, 2011 av Charlotta

Stenplockning

Vårens lökhistorier tar aldrig slut vad det verkar. Mats har nu fått hem sin sättlök för lagerlöken. Allt han beställde.  Hur det gått till vet jag inte, det hördes rätt så skralt vad det gällde tillgången på sättlök för lagerlöken, men nu har han i alla fall fått hem alla sina 180 säckar sättlök som han beställt. Fin var den också. Ifjol hade den börjat gro i säckarna så dom såg ut som igelkottar, mycket var ruttet och det var att trycka ner den med armar och ben, pinnar och påkar för att få den genom maskinen. Nu ser den torr och fin ut och det är alltid roligare att börja bearbeta jorden och sätta om man har fint utsäde och det löper bra genom löksättaren.Men när det nu kom all sättlök som han beställt blev det också lite bråttom. Men på ett roligt sätt.

Geta har ett landskap med höga berg och djupa dalar, åkrarna är inte stora utan ganska små och inklämda mellan skog och berg. Mats har 32ha utspritt på 43 skiften runtom i Geta, till åkern som är längst bort är det ca 15km. Och i dessa åkrar finns det sten. Stenar något helt otroligt. Jag trodde jag hade mycket sten i mina åkrar, men det var ingenting mot vad Mats har i sina. Att odla lök i stenig mark har sina för och nackdelar, småsten är bara bra, det håller marken luftig och varm, men de större stenarna, som när man tar upp löken skall plockas från lökmaskinen för hand är bara till besvär. Det är ingen höjdare när det kommer upp mer sten än lök på upptagaren, så Mats har införskaffat en stenplockare. Den gör ett mycket bra jobb.

Den fungerar ungefär så att ”armarna” som går ut åt vardera sida, vispar runt i jorden, ca 7 cm djupt, och stenarna som finns där vispas in mot mitten där det finns pinnar som föser in stenar och jord i en behållare, allt är så glest att jorden åker ut, medan stenarna blir kvar i behållaren som man sen tömmer med jämna mellanrum. Stenplockaren

Det här är en sådan maskin som används främst på våren. Många gånger har man hört att bönderna får stöd så dom kan fylla sina maskinhallar med den ena märkvärdiga maskinen efter den andra, och så används dom bara någon vecka på hela året. Detta kan kanske folk tycka att är en sådan maskin. Att förklara hur viktigt det är att få bort sten ur åkern när man håller på med ömma grönsaker, som tex. potatis och lök ,är svårt. Men jag kan ju berätta att mats brukar plocka ca 150 ton sten totalt ur sina åkrar, varje år! Stenar som annars skulle betyda att han måste ha extra mycket personal på upptagarmaskinerna för att få bort dessa stenar. Varje sten kan skada grödan och på så vis blir grödan oduglig. Dessutom är det inte ovanligt att stenar också förstör de senare upptagningsmaskinerna. Kan också nämnas att man inte får stöd för att införskaffa stenplockare.

30 april, 2011 av Charlotta

Mellan glassdisken och godishyllan

I ca 15 år bodde och växte jag upp ”mellan glassdisken och godishyllan”. Rätt trevlig barndom. Det var helt enkelt så att min mamma drev Björklöfs Handel på Kirjais i 29,5 år. Butiken var på nedre våningen och vi bodde på övre våningen. Butiken var inte stor, men det fanns en hel del varor ändå. Allt från spik, bräden, flaggstänger, bränsle, brickor, rep, trådrullar, dragkedar och skosnören till  bykpulver, apelsiner, rågmjöl, skinkor och så vidare. Med andra ord allt vad man kunde tänkas behöva på landet.

Men mamma tyckte att hon inte ville hålla på med butiken i all evighet och för ca 6 år sedan såldes den och de som då köpte butiken drev den i ca 5 år. Men så senaste höst stängde de butiken av hälsoskäl.

Att vara utan butiken på Kirjais innebär för oss att vi har dryga 20km till närmaste butik. Lite förargligt när man tänkt sej att koka en gröt och konstaterar att man då inte kan göra det för då kommer det inte att finnas nån mjölk över helgen. Eller om man glömmer att köpa grönsaker och det närmaste i grönsaksväg man har hemma är ketchup, då önskar man att man inte skulle behöva sätta bort en halv dag för en gurka och en tomat, utan kunna sätta bort ca en timme på att fara och handla. Nåja, det går ju an, det som är värre är att utan butik i byn så försvinner så mycket mer än bara butiken och varorna. Det är inte bara en butik. En bybutik kan på inga villkor jämföras med en stor market inne i nån stad, en bybutik är som ett andra vardagsrum. Folk träffas och pratar, skrattar och skvallrar så mycket dom orkar, och alla trivs.

Men så igår, efter en lång vinter med butiken i dvala öppnades dörrarna igen i Kirjais bybutik. En tjej från byn, Sara och hennes sambo Einar, har blåst nytt liv i butiken och naturligtvis måste vi ju fara och titta. Eftersom det är första maj fanns det mjöd, munkar och serpentiner i långa banor. Folk från när och fjärran, sommargäster, folk från holmar, stadsmänniskor och urinvånare kom för att uppleva starten för butikens nya kapitel, och det blev en salig röra där vardagsrums känslan infann sej.

Så nu är det igen lättare när man behöver en låda spik, bränsle till röjsågen eller en liter mjölk. Yes!

20 april, 2011 av Charlotta

Öppet vatten

ÄNTLIGEN!

Äntligen öppet vatten. Som man har väntat och längtat, gått och tittat, trampat och funderat. Vinter och is i all ära, men när sjöfåglarnas sång hörs dag som natt och man äntligen får sätta båten på vattnet är det som om livet tar ett litet skutt framåt. Jag vet inte varför det är så speciellt med öppet vatten. Men det finns någonting i ryggraden som säger att öppet vatten är frihet. Dock är det inte ännu så att man kan fara till världens ände med sin lilla snurra, ännu ligger det is runt holmen och i stränderna ligger det stora tjocka isflak. Det gör i sin tur att temperaturen hålls nere. I städerna kan man se folk sitta på uteserveringar i kortärmat en solig dag, men här ute kyler isen ifrån sej så man söker nog fram halsduk och vantar även om solen skiner.

När far isen då? Det är en fråga som har snurrat på i en månad nu, men ännu finns det inget direkt svar. Det finns många sätt att klura ut när isen far och en massa gamla tecken och skrönor att förlita sej på, sådana som när tuppen dricker vatten ur täckdroppet en dag, dricker oxen ur bäcken en annan dag. Sådant tror jag inte på, säkert kan det stämma någon gång, men det mesta låter nog som sagan om rödluvan, men det finns några undantag. Kalla mej vad ni vill, men det finns tecken i naturen som lite går att spå väder i. Tecken som inte går att säga vilken datum det lägger is, men ungefär vilken vecka, samma sak när isen far. Ett datum som varit på tapeten vad gäller när isen far,  i en dryg månad nu är 27 April. Följdfrågan är ju, hur mycket öppet skall det vara för att man kan säga att isen farit, men jag tolkar det så att isen farit när man obehindrat kan färdas med egen båt till och från butik och grannholmar utan att behöva bottenmåla om båten.

Att våren inte skulle komma med stormsteg i början av april, som den också kan göra ibland, trodde jag redan i vintras när jag fick almanackan med planeter i min hand. Med den i handen for jag och höll en liten frågesport med en farbror som spår lite i planeter. Han berättade lite hur man skall tyda och tolka de olika planeterna. Man kan ju inte stirra sej blind på sådana här spådomar, men det är lite intressant på något vis när man är så beroende av vädret som man är.