Ytterholm – Sida 63 – Bondbloggen

Halm

Ja, tack! Halm vill jag ha, det tycker jag om. Av min lilla åkerplätt med havre kommer det inte så mycket halm, men desto viktigare är det att få in det lilla som är, och gärna torr. Halm är så rysligt bra som strö. Torv och spån vill jag inte ha. Det är dyrt, fastnar i ullen och så skall det transporteras hit. Transporteras skall också halmen, men det är bara några 100meter till fårhuset från åkern så det gick på några timmar att köra in det i år, även fast jag var ensam. Halmen var torr, balarna lätta och underhållning fick jag av min lilla pratkvarn Mathias, så det gick i ett huj. Och bra var det, på måndagskvällen när jag var färdig började det torna upp sej fula molngubbar i väster, på tisdag förmiddag kom det en skur, och idag, onsdag, kommer det vatten hela dagen, men jag kan glatt sjunga

“men lika glad för det är jag för halmen min är torr.” 🙂

Jag körde in balarna med mönkkiä, det går så smidigt, även om man inte kan ta så stora lass så blir man fortare färdig med flera små mönkkiälass än med ett stort traktorlass. Ännu ett bevis på att gammalt kan hålla är vagnen, som verkligen inte är dagens, det är ett hemmabygge av pappa, tillverkad nån gång på 80-talet och hjulen som sitter under härstammar från en Mini som pappa körde med på 70-talet, därav smeknamnet “minivagnen” 🙂

Som ett VM lopp

Ja, som ett VM lopp gick tröskningen i år. Från start ( tidpunkten när iden om att tröska idag kläcktes) till mål, (tidpunkten när tröskan åter igen stod under tak) tog ca 4 timmar.

Mycket väsen för lite ull, eller “stålleprov” som emils pappa sade, så kan man kort och gott beskriva min havreodling. Men nu är det igen tröskat, havren parkerad under tak över natten, för att imorgon köras till grannen och torkas. Eller, grannen och grannen… det är inte mer än 3-4km dit, men som vanligt har vi ju en pråmtransport som kastar käppar i hjulet, så det går inte i en handvändning att få havren torkad, men torkas ska den, så det är bara att se om pråmen behagar starta imorgon morgon.

Vi blev lika förvånade allihop över att tröskan höll ihop i år också. Det är ingen skönhet precis, men när den startar går den som ett skållat troll, pigg och alert i förhållande till åldern och precis lagom för de få hektar jag odlar havre på. Det är Mats gamla Sampo 30 som jag fick överta när han köpte sej en annan. Sen när den säger upp kontraktet och är totalt slut så är katastrofen ganska marginell. Nåja, hittills har den med lite nya remmar, ståltråd och plåtburkar fungerat helt ok, men, skulle jag inte ha en bilmekaniker och “uppfinnarjocke” till far så skulle nog jag ha sagt upp kontraktet med sampon för länge sen… 😉

Ensilagevind?

Hövind, höskulle, fäxbotten, kalla det vad man vill, men min är tom. Eller, den var tom. Som jag berättat förut blev det inte att laga något torrhö i småbalar i år, på gott och ont. Många fördelar, men också nackdelar med att inte ha torrhö. Men jag sörjer inte, det senbalade ensilaget som togs här hemma på holmen kunde jag konstatera att nästan är som torrhö.

Bagglammen jag har här hemma kan inte låta bli att smita över till grannhagen där några tackor huserar så jag beslöt mej för att bagglammen skulle få flytta in. Har man dem innanför 4 väggar och tak med betonggolv så vet man var man har dem. I och för sej, riktigt innanför lås och bom är de inte, stordörrarna är på vidgavel med grind för öppningen, så de får in solljus de dagar solen vågar visa sej.

Skönt att veta var de är så man inte behöver få oväntade lamm, men, så fort man sätter in djur i fårhuset är man “fast”. De skall ha mat och vatten en eller två gånger om dagen, och då ensilage. Problemet med att öppna en storbal den här årstiden brukar vara att balen hinner mögla innan de få djuren som är inne hinner äta upp den, så tanken var att jag skulle behöva breda ut den så att den får lufta sej och torka, istället för att mögla. Eftersom hövinden står tom i år lyfte jag helt enkelt upp ensilagebalar på hövinden, när jag ändå var på farten lyfte jag upp 3 st och knuffade in dem vartefter jag satte upp nya. Det här har jag aldrig gjort förut, så det var lite roligt att se hur det skulle gå, bra gick det och såpass roligt var det att kunna breda ut ensilaget att torka när man hade hela vinden att breda ut sej på, så jag bredde ut en hel bal däruppe. Det här visade sej fungera rätt bra, trots väderleken med värme och regn, så har den utbredda ensilagebalen inte möglat och bagglammen trycker i sej ensilage så det står härliga till. Dock har de lite ransonering, ger man dem för mycket drar de bara ner prima ensilage till strö, så, lagom är bäst.

Att ha bagglamm att gå på ensilage är rätt olönsamt, men hellre det än tackor och baggar ombland var och varannan dag…

Bilden blev suddig, men jag tror man ser principen ändå.

Om det fungerar bra att ge ensilaget från vinden kanske jag helt övergår till att mata fåren på det viset. Ju mer jag funderar på det ju fler fördelar finner jag med det. Förut har jag inte haft det som ett alternativ, att ge ensilaget från vinden, det har alltid funnits torrhö här, men varför inte ge ensilaget härifrån också. Golvet håller, lättare att utfodra, torrt och rent golv och så skulle jag inte behöva “våldstarta” en traktor varannan dag om vintern i -15-20 grader, utan kanske en gång i veckan, eller kanske ännu mer sällan. 🙂

Med nål och tråd…

… reparerade jag röjsågen idag.

Den har krånglat. Röjsågen. När man skulle starta den fick man ibland dra sej svettig och man fick inte ett “brumm” ur den. Ibland kunde den starta, gå riktigt bra på tomgång, så när man gasade sade den “vuomp” och stannade. Ibland kunde den starta, gå riktigt bra, man gasade lite och den hängde med. På med hörselskydd, skyddsglasögon, handskar och så kom man två meter så sade den “vuomp”. Stannade och vägrade starta på måttligt antal drag. Det har justerats bränsle fram och tillbaka ifall det skulle vara stockat. Det har öppnats och kollats efter smuts och skit i filter och ingenstans har det hittats något fel, ända tills jag mitt i allt fick syn på att bränsleslangen var sprucken och sönder. Ny slang införskaffades och så kom då den dagen när den skulle bytas. Jag drar mej lite för och peta så mycket på maskiner. Att peta sönder går nog, hur bra som helst, men att få tillbaka allting brukar inte vara lika lätt utan att man har någon skruv eller mutter överlopps när man tycker att man är färdig… Nåja, prova måste man och får jag inte ihop det får jag ringa pappa och be om hjälp, men de behövdes inte idag, tack vare mitt syskrin 😉 Diverse delar petades löst för att komma så nära att jag fick ordning på det hela och kunde börja fundera på slangen.

Den söndriga slangen var bara att dra löst från där den går in i maskineriet och i tanken där det satt ett filter i änden på slangen. Att dra den genom väggen mellan tanken och “maskinrummet” gick galant, men att få den nya tillbaka genom den väggen visade sej lite knepigare. Det var då jag konstaterade att jag skulle ha behövt en lång krokig nypa att dra med, för slangen gick att pilla in genom maskinrumsväggen en bit så den kom ut ca 3mm på andra sidan, tack vare att den var lite tillspetsad. Någon sådan nypa har inte jag… Även om jag skulle ha det skulle det vara rätt svårt att få tag på den lille slangstumpen som fanns någonstans upp inunder kanten i tanken. Alternativ två var att få fast någonting i slangen som gick enkelt att få genom maskinrumsväggen, så jag kunde dra igenom slangen med den, då kom jag på det.

Sprang in efter nål och tråd. Stack nålen med tråden genom änden på slangen och så var det bara att sticka nålen genom hålet i maskinrumsväggen och dra försiktigt så slangen kom efter, och det gick hur bra som helst, slangen kom bra igenom och så var det bara att trycka fast filtret och peta tillbaka alla skruvar, choken, filtret, kåpan, tanka, dra och den lille rackaren startade 🙂

Tänk att en 5mm grov, 20cm slang kan göra en så glad 🙂

Söndagsnöje

Idag har det varit friskis och svettis a´la fårskit. Jag har två mindre boxar på sidan av de större fållorna i mitt fårhus, de är till för sjuklingar, får med juverinflammationer och sådant som behöver skötas lite extra. Problemet med dessa små fållor är att de skall tömmas på det gamla hederliga sättet.

Med gummistövlar och peltorlurarna med “fullt-ös-medvetslös”-musik, gjorde jag idag ett anfall med grepen i högsta hugg, och ut kom det. Man måste ibland bli lite halvarg och besluta sej att det här är inte ett jobbigt projekt som skall utföras utan ett alternativ till att köra 25 kilometer för att gå in i en hall och betala för att någon skall dra ett gymnastikpass för mej. Det är riktigt hälsosamt att göra lite greparbete emellanåt, och inte alltid sitta vid spakarna i traktorn, men när man står där undrar man nog hur man egentligen tänkte i planeringen… 😉

Svettigt, skitigt och jobbigt, men efter en dusch kommer jag att sova gott, mycket nöjd med min dag. 🙂

Hjälp?

Är vi dåliga på att be om hjälp?

Jag läste en gång i en tidning att klimatet till land och hav hade blivit hårdare sedan mobiltelefonerna blev vardags. Folk övergick från att stanna och fråga om de behövde hjälp när det låg en båt och rak, eller en bil hade stannat, till att svischa förbi. Folk tar för givet att en person inte behöver hjälp,

“dom får klara sej själv, dom har ju mobiltelefon!!!”

I somras körde jag med snurran förbi en båt som låg och rak på fjärden. Stannade jag? … … Näe…

Inte medesamma, men 50 meter senare kom jag på att, Äsch va dum jag e! Klart jag måste fråga om dom har problem! Jag svängde om och när jag närmade mej båten lurade 4 par runda, häpna ögon på mej och undrade vad 17 jag kom dit för? Nåja, det visade sej att de fått dy, sand och skit i insuget så motorn gick het osv, jag ringde till min pappa och han kom sedan och hjälpte dem få ordning på det hela så deras semester kunde fortsätta och så att de inte behövde ligga och reka kring fjärden. Det ordnade sej bra, men det som slagit mej efteråt var att de inte visade något som helst tecken på att de kanske skulle ha velat ha hjälp där dom låg och rak mitt på fjärden,( och jag svischade förbi som alla andra,) men hur otroligt glada de var när jag stannade och kunde hjälpa dem, eller i alla fall hjälpa så att de fick hjälp.

Själv ber jag inte om hjälp fören det krisar sej. Jag har en 4-åring i hus med mej, så jag vet nog precis varifrån han fått iden om “kan själv”! Nu har min nacke sett till att jag får ta tillbaka många av de gånger jag velat säga “kan själv”. Min andra ensilageskörd är till hälften bärgad, till det bad jag Mats om hjälp. Han har nog stressigt med löklossning, kinakålsbevattning, potatisbesprutningar och allt vad det heter, men förra veckan tog han sej ändå tid att komma hit och rulla ihop lite bollar.

Mängden ensilage är förhållandevis minimal. Men jag har i alla fall mer gräs än jag behöver för kommande vinter. Och det känns bra 🙂