19 maj, 2011 av Charlotta

Sista lammningen 2011

Nu kan jag svara hur många lamm jag har, 74 lamm blev det i år. Den sista tackan lammade äntligen idag. Lite dramatik blev det också såhär på slutrakan. Jag ska dra historien lite kort.

När jag kom till fårhuset i morse stod tackan, som heter Agneta, och trampade och trampade. Hon har haft det ganska tungt den senaste tiden och inte riktigt vilja stiga upp, så pass att jag ibland kasat upp henne med en puff i rumpan med kvasten. Jag har vilja kasa upp henne för att hon inte skall bli liggandes alltför mycket och domna till, det har hon nog lite gjort ändå och jag befarade att det skulle komma att bli komplikationer då hon varit så slö och ”lalloger”. Men imorse var hon redan på benen när jag kom, hmm…

Agneta

Nåja, när jag sen matat de andra fåren så att dom skulle börja hålla tyst så började Agneta bädda, skrapa med klövarna i ströbädden och ”boa”. Då var jag säker på att hon skulle lamma idag, men när vet man aldrig, men det såg ut som att hon inte krafsat tidigare i bädden, klockan var ca 11 och jag gissade att det skulle ta ca 2-3 timmar ännu till första lammet, så jag beslöt mej för att gå in och äta lite och sen gå ut tillbaka för att se om det hänt någonting alls. Sagt och gjort, ca 45 minuter senare gick jag ut igen och då hade där minsann varit fart på. Vad jag fann i kätten var 2 pigga nyfödda friska putsade lamm, men ett som dränkt sej. Eftersom hela proceduren skett på typ 30 minuter hade Agneta inte hunnit eller orkat eller vetat att det hade kommit så många som tre lamm nästan på en gång, så hon hade inte putsat det sista lammet så det hade andats in slem och på det viset dränkt sej. Det händer lite nu som då att lammen gör det när dom kommer så tätt efter varann så hinner inte tackan med. Det är en av orsakerna till att jag brukar vilja vara på plats när dom lammar så att jag med handduk kan torka nosen ren från slem. Jag skulle ha stått där redo med min handduk idag också om jag bara kunnat föreställa mej att det var sådan ryslig brådska med att få ut lammen. En felbedömning, men ingen katastrof. Jag bar bort det döda lammet och det kommer att få en hederlig begravning.

Jag känner Agneta, hon har lammat många gånger förut och ofta haft 3 lamm. Hon bryr sej inte om man kommer med henne i kätten när hon skall lamma. Hon är duktig tacka och tar bra hand om alla sina lamm, men nu låg hon bara, hon putsade på sina 2 lamm och skötte dem bra, men hon steg inte upp så att de skulle få äta. Jag väntade tålmodigt för att se hur det hela skulle utveckla sej. Frågor poppade upp i huvudet. Är hon sådär rysligt trött? Eller har hon ännu ett lamm? Men det har gått ganska länge sen de tre lammen kom, så finns det ett fjärde borde det också komma med samma fart? Eller sitter det fel om där är ett till? Jag väntade en stund till för att se vad hon skulle börja göra, lammen som kommit måste få mat ganska fort efter att de fötts och där låg hon som en padda. Efter en stund slutade hon putsa på sina lamm och låg istället och koncentrerade sej, spjärna lite med benen. Då tog jag plasthandske och kände efter om det verkligen var så att det fanns flera lamm, och jo, det fanns det.

Men vad var det jag kände? Det var inte 2 framklövar som det brukar vara. När lammen föds kommer dom som när man skall göra ett svanhopp, armarna fram över huvudet dyker dom ut, men det jag nu kunde känna var som en enda stor kulle och en framklöv. Efter en snabb men knepig undersökning konstaterade och antog jag att lammet låg med ena framklöven fram, den andra bakåt men det tokigaste var att jag inte visste var huvudet var, men jag antog att det också låg bakåt eftersom jag inte kunde känna någonting som antydde ett huvud, rumpan kunde det inte heller vara för det fanns en framklöv. När jag konstaterat detta snurrade det på ganska bra mellan mina öron. Att dra ut ett lamm med våld är inte bra, så jag beslöt mej för att försöka svänga huvudet (som ju måste finnas där någonstans) framåt, det betydde att lammet måste lite bakåt för att det skall vara möjligt att svänga det på rätt. Att knuffa ett lamm bakåt är inte så lätt som det låter. Tackan knuffade lammet utåt och jag inåt. Jag vann. Jag hittade huvudet och hur det var svängt och när det sedan låg i rätt riktning, gick det hela som en dans. Agneta var helt slut så jag hjälpte henne, drog lite så att lammet kom ganska lätt och smidigt med ena frambenet fram och det andra bakåt. Risken när man håller på och svänger och drar och vrider på lammen i födseln är att de helt enkelt kan gå sönder och dö av det. När lammet kom ut putsade jag upp näsan på det, det levde och såg ut att ha alla delarna i skick.

Lammet ruskade på huvudet, såg arg ut men tittade med sitt halvöppna öga på mej och klämde fram ett litet: mmmm… Jag antog att det var en svordom för hon såg riktigt sådan ut. Men jag förklarade för henne att de va åtminstone inte mitt fel att hon måste svänga sej på tvären när hon skulle komma till jordelivet. Agneta låg nu som en överkörd padda med två mathungriga lamm och ett nyfött, nergeggat, argt lamm. Duktig som hon är började hon putsa det. Jag antog att det skull ta en tid innan hon skulle orka stiga upp så jag mjölkade lite mjölk från henne och gav de två pigga lammen lite råmjölk med flaska så de skulle hållas på benen. Läget var stabilt och nu var det upp till dem hur det skulle gå, så jag beslöt mej för att fara på snabbkaffe till mommo, när jag kom tillbaka stod alla på benen och lammen åt så det sörplade om det.

Det är lycka det!

Agneta med lamm

Agneta med 2 pigga lamm och ett utdraget nergeggat lamm…

 

Agneta med sina lamm

Tre matfriska lamm. Brun bagge, svart bagge och ett grå-vit-svart tacklamm. Och jo, det här var den korta versionen, den långa skulle ingen orka läsa 😉

 

16 maj, 2011 av Charlotta

”Storspadan”

I min hemåker hittades det på hösten, i plöjningen en ”plomb”, en sten i det större formatet. Och idag var dagen när den skulle bökas bort. Eftersom jag insåg att jag inte har någonting med traktorn där att göra bar det till att hämta ”stor spadan”, det vill säga pappas atlas grävmaskin. Det är inget stort åbäke, men vi brukar säga att den i alla fall slår en vanlig spade och man kan åstadkomma en hel del, både reda och oreda med den. Jag är ingen grävmaskinist, men lite oreda brukar även jag kunna åstadkomma med den och även plocka upp någon plomb ibland när dom dyker upp, för det gör dom. Förr körde dom runt dom, över dom eller grävde ner dom, men nu skall dom bort.

Plomben i hemåkern

Efter sej lämnar stenen ett litet problem, ett hål mitt i åkern, men jag får ta lite fyllnadsmaterial från någon annan knut av åkern och tota dit så det inte skramlar så ifall man råkar köra över det i nästa harvning  😉

Grävmaskinen

13 maj, 2011 av Charlotta

Spåkärringen inom mej

Åska.  Söderifrån.  I mitten av maj.         Hmm…      Spåkärringen i mej vaknar till lite, vad kan det tyda på? En åskrik sommar?

Men någon riktig spåkärring är jag nog inte. Mina spådomar far nog ibland käpp rätt ut i periferin, men helt ute och cyklar brukar jag inte heller vara alla gånger. Det är lite som en sport att spå väder. Jag tror ingen kan spå med datum och klockslag, men lite sådär om våren blir kall eller varm, mycket åska i sommar eller mycket snö i vinter.

Sätten att spå är många, en del spår i björkar och andra i abborrfenor, någon håller koll på skatornas bobyggen och andra studerar intensivt vita maskar i jorden bakom husknuten. Själv har jag fallit för det här med planeter. Mars, jupiter, merkurius, venus och hela bunten blev bekanta namn för mej först i vintras när jag höll en liten frågesport med en farbror som hållit på och spått väder i planeter länge. Jag hade lite nu som då de senaste åren fått små rapporteringar hur han trott vädret skulle kunna bli. Först trodde jag inte riktigt på det, men efter hand märkte jag att han i många fall hade rätt. Så till slut beslöt jag mej för att det där, det vill jag lära mej!

Men lätt är det inte, man kan inte studera sej till det i en bok och sedan tro att man kan det efter 2 månaders intensivstudier, nej. Det tar nog decennier… Man måste läsa almanackan, kolla in vilka planeter som rör sej och hur dom står i förhållande till varandra och utifrån det göra en liten gissning hur man kanske tror det kommer att bli, skriva upp det och sedan när den tiden kommer kolla hur rätt eller fel man hade.

Och fel har jag haft, många gånger, men det är ju av felen man lär sej 😉 Jag kan ju berätta lite hur mina tankar om planetspåande varit. Först trodde jag att det skulle bli en långdragen vinter och att kylan skulle hålla i sej ganska länge, sedan skulle det svänga i början av maj och bli varmt, hmm, nåja jo, lite värme har vi haft, men nu börjar jag tvivla på att värmen kommer att hålla i sej och jag börjar istället tro att vi kommer att få vatten, någonting som brukar vara sällsynt om våren, i alla fall i de här trakterna så får se hur det går med den gissningen. För tillfället passerar ett regnområde söder om oss. Vid 7 tiden bullrade åskan hotfullt och jag befarade att den skulle komma dundrandes över oss med skyfall som följd, men den kom inte upp över land utan for istället mot väst och lika bra var det. Sedan barnsben har jag fått höra att kommer åskan in över land ifrån havet är den mer än dubbelt kraftigare än när den kommer från land.

Ska jag gissa mej vidare tror jag att midsommaren blir kall, inte bara värme utan hetta i juli-augusti, med allt vad det innebär, torka, åska osv. Jag har inte vågat mej på någon gissning mot hösten annat än att jag tror vi får en förhållandevis varm jul och januari 2012. Men som sagt, det här är lite som en gissningslek och ingen skulle vara gladare än jag om jag hade fel, för jag vill verkligen inte ha en grön jul.

12 maj, 2011 av Charlotta

Radiolurar

Det är någonting som gör mina dagar mycket roligare. Eftersom jag jobbar ganska mycket ensam och en del dagar i ett fullkomligt öronbedövande bääande eller brummande så införskaffade jag ganska fort i ett par Peltor hörselskydd med radio i. Dessa lurar är guld värda om morgonen när jag kommer till fårhuset där alla lamm och tackor bääar så mycket de orkar sekunden som dörren går upp. Dom tycker alltid att dom är vrålhungriga, ( med betoning på vrål..) även om dom skulle ha mat kvar på foderbordet…

Då är det skönt att få dra på sej Peltorlurarna och ratta in en bra radiokanal. Antalet radiokanaler är inte så stort här ute, men man hittar oftast någon kanal som spelar musik efter det humör man är på. Har man bråttom rattar man in en kanal som har mer ös i sina låtar så man får upp tempot, och tycker man att man kan lunka på lite saktare med det man gör och inte vill stressa så kan man ta en mer softare kanal. I dessa dagar kan man inte komma undan årets europeiska musik happening om man vrider på radion, eurovisionen.

Men, verkligen inte mej emot. För mej är eurovisionen helt vansinnigt rolig. Redan som liten satt jag och min syster och sjöng med i eurovisionslåtarna, om dom var på franska, tyska, portugisiska eller vad som helst spelade ingen roll, vi sjöng ändå. Att eurovisionen skulle bandas var det absolut lag på, och  katastrofen var nära när någon i misstag hade bandat över en del av 1986 års eurovision.

I år, tycker jag, Finland har ett av de bästa bidragen vi någonsin haft och jag sjunger gladeligen med så det skrålar i traktorhytten när Da da dam spelas för sjunde gången på radion, medan jag drar ett varv med sladden över hemåkern.

10 maj, 2011 av Charlotta

Forden och jag

Min första traktor, en Ford 4000 från 1973.  När jag började med fårfarmandet hade den här gården legat i dvala sen min morfars mor bodde här en gång i tiden. Vi hade stället som sommarställe. Min mormor och morfar var fiskare så något aktivt jordbruk fanns här inte förrän jag började på i sakta mak. Traktorer fanns det ju nog, ”Pärlan” en Mc Cormick från 1960 som min pappa hämtat med sej från sitt hemställe i Pojo och tagit hit till holmen, och en taggtrådsspännare, en Valmet 20 som min morfar köpte begagnad 1956. Så när jag började insåg jag ju att någonting annat i traktorväg är nödvändigt. Att gå via banken för att köpa stor fin ny traktor var uteslutet i en sådan här osäker bransch, jag var 19 år och visste inte riktigt vart det skulle bära, men besparingar räckte i alla fall till en Ford 4000. Senare köpte jag också ”Jonte”, en John Deere 6200, men det får bli en senare historia…

När man jobbar med maskiner dagarna i ända, år ut och år in, dom blir ens sammarbetspartner. Man vet precis hur dom beter sej. Mats brukar säga att alla maskiner har en själ, för det finns inte två likadana. Även om det är samma märke och samma modell så uppför dom sej olika. Dom har och får sina skavanker genom åren, man känner så väl till dom, man vet var man skall börja leta om det någon vacker dag inte händer någonting när man vrider på nyckeln. Min Ford börjar få ganska många sådana skavanker. Man ser dagens ljus genom golvet, lamporna är helt slut, så vill man ha strålkastare får man hänga en stormlykta i frontlastaren ;). Om det nu är någon som är rädd för att möta mej i trafiken med denna lamplösa Ford, så kan jag lugna er med att den inte lämnar holmen.

Bakrutan gick sönder en vacker dag när kom upp från stranden med någonting på pallgafflarna som jag hade bak på hydraularmarna, vad det var har jag glömt, men lite för högt var det för jag kunde inte ha hydraularmarna helt upplyftade för då kom det emot bakrutan. Att vinkla pallgafflarna utåt gick inte eftersom tryckstången jag hade med mej var gammal och fastrostad. Så det blev att köra med armarna halvvägs. Och det skulle ju ha gått alldeles utmärkt bara inte det skulle vara så att hydraularmarna på forden lever sitt eget liv, dom hålls fullt uppe och dom hålls helt nere men allt annat där emellan hålls inte utan det åker lite upp och ner som det vill, det är gammalt, slitet och slut. Skulle behövas en grundlig genomgång, men det var inte åtgärdat då och har inte heller blivit det till dagens datum heller…

I alla fall kom hydraularmarna upp i en liten nerförsbacke, jag hann inte reagera utan det jag hade där bak kom in genom bakrutan så det small om det och så satt jag i ett regn, och därefter i ett hav av miljoner små glasbitar. Det var sommar och varmt, så jag hade hängt av framdörrarna eftersom dom bara ”är ivägen” sommartid när man jämt och ständigt skall in och ut ur traktorhytten, det i sin tur resulterade i att många av dessa små glasbitar flög ut genom dörrarna och ner på ”vägen” vars ytan är grovt krossgrus. Så där hade jag en god stund bärgad med att försöka plocka rent vägen från glasbitar.

Med några sådana här liknande hydraularms historier i bagaget kan man säga att vi inte riktigt är kompisar, forden och jag. Den är liten och lätt, men orkar ändå bra med det jag behöver den till, bala torrhö, sprida konstgödsel, klyva ensilagebalar osv. Den är snäll att starta, drar lite bränsle och är rätt smidig att köra med när man väl krånglat sej in i den. Ibland när man trasslar fast sej med något byxben eller stövel bland växelspakarna som sitter mitt på golvet mellan ratten och sitsen, kan jag inte låta bli att fundera hur en fullvuxen karl har haft nerver att jobba med enbart sådana traktorer. Om jag 1,60 lång fastnar med mina korta ben och storlek 37 i fötter, vad gjorde inte dom?

Forden

6 maj, 2011 av Charlotta

Två kvar…

Trampar och väntar. Det handlar om 2 av mina tackor som inte ännu lammat. Jag får ibland frågor om hur många får jag har totalt, mitt svar är ännu: Jag vet inte. Det är inte så att jag skulle ha noll koll på hur många får jag har, men så länge det finns dräktiga tackor som kommer att lamma vilken dag som helst så kan och kommer det att ändra på slutresultatet för i år. Det jag kunnat konstatera är att dessa två olammade tackor ”tycktes vara lite kräsna med den bagge jag valt ut åt dem”, knepiga att få dräktiga. Normalt brukar man ha baggen att gå med tackorna i 6 veckor eftersom får har sin cykel på 3 veckor och ifall baggen är ”upptagen” med annat eller att det är någonting som stör dem, flyttningar eller sådant så brukar man ha baggen med tackorna över 2 perioder så att ingen går tom. dvs, odräktig, dvs inte blivit gravid.

I höstars lät jag dock baggen gå med tackorna ända tills dom kom in och sen fick han vara med dem någon månad till där inne för han var så snäll och omtänksam med dem. En riktig gentleman. 😉 Bra eller illa? Skulle jag ha tagit bort honom från tackorna efter de 6 veckorna som tänkt skulle dessa två olammade ha gått tomma. Ingen katastrof i sej, men lite dumt och olönsamt. Och nu när jag lät honom vara kvar får jag gå och vänta och trampa innan dessa sista fått lammat. De första lammen kom 8 mars, så inom 6 veckor från det borde alla vara lammade, utom nu med dessa två. De lammen kommer också att bli lite av problembarn över sommaren. De andra är stora och duktiga, klarar sej själva ganska tidigt på sommaren och alla bagglammen kan skiljas bort från tackorna samtidigt, medan dessa kommande lamm kommer att behöva lite specialarrangemang. Bagglammen brukar behövas skiljas bort från tackorna när dom är ca 3-4 månader gamla. Det kan låta tidigt, men skiljer man inte bort bagglammen i tid så kan de betäcka tackorna, och då får man höstlamm ( en tacka är dräktig ca 5 månader) med inavel så det tjuter om det, och det vill man inte ha.

De två olammade

Så här står de nu, i en egen box lite på sidan av. Oklippta och varmt har dom. Ullen har lite börjat släppa så dom ser ruggiga ut, men jag brukar inte vilja klippa högdräktiga får eftersom det kan leda till kastning eller att dom kan få komplikationer med lammningen. Men förr eller senare kommer dom, och dom kommer att vara lika välkomna som alla de 68 andra lammen.