Nu sitter man här igen. Med datorn och en hög tidskrifter framför sig. Projektet är att få ordning på snurret i huvudet och det lyckas precis lika bra som alltid – dvs inte alls.

Februari är av hävd den månad på året när det är absolut svårast att hålla ordning i huvudet. Det är ungefär vid denna tid som odlingsplanerna behöver göras och misstagen från tidigare år skall rättas till. Visst vet man ju precis vad som gick fel under fjolåret, men vad man skall göra åt det, det är en helt annan sak.

Jag är såpass gammal att jag minns den ”enkla” tiden. Konstgödseln var billig, utsädet var dyrt. Alltså löste man det med att använda eget utsäde år efter år och ösa på med absolut maximalt med konstgödsel. Y-normal hette det allmänt använda märket och av det lade man ut så mycket man bara vågade med enda broms, att man ville undvika liggsäd. Varje år fick man förstås liggsäd för sorterna var stråsvagare och som sagt, gödeseln billig. Växtskyddet var också enkelt – det hette åtminstone på vår gård Hormotuho och var ett pulver som bet på gud vet vad, det vet jag inte om man ens tänkte på, det var ju bara något som skulle göras. Hormotuho var ett pulver som hälften spreds för vinden av redan i det skede man försökte blanda till det i sprutan.

Det var då – nu har vi nu.

Först skall man sätta sig in i stödcirkusen, vad får man, vad måste man, vad skall man, och hur skall man optimera förhållandet mellan stöd och produktinkomst. Egentligen kör man av vägen redan här för som vi alla vet, regelverket har för länge sen tagit ut skilsmässa från bondförnuftet, och man borde vara geolog, miljöingenjör, ekonom, och kemist för att ens våga öppna en instruktion i ämnet.

När man är klar med det ovanstående -och det blir man inte eftersom förståndet sätter gränserna- så kommer nästa tankenöt. Vad skall sås på vilka skiften och med vilken gödsel? Borde man fundera på delad gödselgiva eller allt på en gång. Hur är det med pris och efterfrågan till hösten? Lönar det sig att sträva efter optimal skörd med avancerade produktionsinsatser eller är en sansad användning att föredra och ger det då möjligen bättre lönsamhet? Livets stora fråga. Gödselsorter finns i mängd och massor och man skall räkna kväve och fosfor i förhållande till vad markkarteringen och EU kräver, och det är väl i sig inte hela världen, men när man helst skulle vilja köpa bara en sorts gödsel och att sen välja och anpassa till alla skiften, det kräver sin bonde. Själv har jag bara 10 basskiften så jag borde antagligen ha vett att vara tyst, det finns ju dom med nästan 100 men man är ju sina egna problem närmast.

Allt det ovanstående är ändå någorlunda hanterbart ända tills man slår sig ner med katalogerna med bekämpnings- och sjukdomsmedel. Av någon anledning står det i både Eepee-Agris och Kesos kataloger att just dom har de bästa preparaten. Ho vet som Krösa-Maja sa. Att beställa preparaten till kommande sommar tar både på plånboken, men också på nerverna. Hur påverkar det lönsamheten och hur skall man tänka? Är Diclorpop bättre än Fluoxipyr och klarar mitt vete sig utan en dos av Proticonazol? Det vete f-n.

Sådär får man hålla på. När man sen lägger till att det skall funderas på jordbearbetning, mikrober i jorden och konventionell eller lättberarbetning, hur minimerar man bränsleåtgången och får någon slags slags skörd i retur, det är då det börjar snurra rejält. Det är nu man har använt geologens, miljöingenjörens, ekonomens och kemistens kunskap – utan att besitta någon av dessa kompetenser.

Härom kvällen kom jag i samspråk med en granne och kollega som hållit på med denna verksamhet precis lika länge som jag, dvs sen slutet på 80-talet. Vi hade precis samma uppfattning, men gör så gott man kan, man försöker fundera och optimera, man drar ifrån och lägger till – och i slutändan är det bara en faktor som har någon betydelse – vädret.

Vi har båda misslyckats med utsäde, gödselgivor och val av bekämpningsmedel men tyckte oss ändå kunna säga att om vädret är gynnsamt kan man få misslyckas med det mesta, men en säsong med dåligt väder hjälper ingen konsonantrik blandning i världen upp, ej heller några kilo kväven hit eller dit.

Hur som helst så har några saker satt sig i huvudet på 27 odlingssäsonger och det är följande:

• Att köpa nytt certifierat utsäde varje år är definitivt lönsamt, betningen och sorteringen är klar och hanteringen lätt
• Det finns ingenting som tyder på att mera konstgödsel automatiskt ger bättre skörd.
• Bekämpningen av ryps- och rapsbaggar är väldigt tveksam, naturen sköter dom bättre än man tror. Jordlopporna är en värre fiende.
• Sjukdomsmedel ger utan tvekan bättre skörd, men om den är ekonomiskt lönsam annat än i korn är ett stort frågetecken.
• Ogräsmedel behöver inte var dyra – dom billiga funkar lika bra.
• En liten dos tilläggsnäring i broddstadiet är mumma för alla växter.
• På våren finns inget som heter för tidigt (utom gällande ryps) och på hösten finns det inget som heter för sent.

Nu skall jag starta upp Peltotuki och försöka plöja vidare genom okunskapens våtmarker och försöka gissa hur vädret blir nästa sommar. Kommer det att gå bra? Ho vet.

Det är som sagt vädret som avgör allt – tror jag

Det har talats mycket väder denna ”vinter” Därför skall jag fortsätta fundera lite över just vädret. Ingen kan väl längre ifrågasätta att något konstigt har hänt med klimatet. Om det sedan är mänsklig verksamhet eller bara normalt onormala perioder, det har inte jag tillräckligt stort huvud för att kunna bedöma. Visst minns jag snöfria vintrar även från min barndom, men skillnaden var väl att det var en i gången, inte som nu när det är höst en hel vinter flera år i rad.

Hur man sedan uppfattar vädret är väl högst relativt som så mycket annat. Jag minns fortfarande skämtet som Kristian Luuk drog när han var värd för melodifestivalen för något år sen. Han sa: ”nu har vi resultatet klart från omröstningen om tittarnas favoritväder, och vinnaren är —- fint väder.

Så tycker väl de flesta, men vad som sen är fint, det är väl inte så lätt att komma överens om.

Själv ser jag väl närmast tre olika infallsvinklar på det hela

Den globala.

Oavsett vad vi tycker om metanutsläpp från kor, eller skyddsremsor eller ekoodling eller semesterresor med flyg, kan vi väl alla vara överens om att vi inte är på väg åt rätt håll. Tyvärr är det så fruktansvärt svårt för en vanlig människa att kunna förstå vad som är rätt eller fel vad gäller miljön, däremot finns det gud i nog med folk som är tvärsäkra på att dom vet. Så även jag; jag är övertygad om att småskalighet och liv i glesbygd är nyckeln till hållbar utveckling. Att se varor och folk transporteras kors och tvärs över vår planet kan inte vara rätt, inte i den skala det sker nu åtminstone.

Den allmänna

Det är många som det är synd om en vinter som denna. Barn som vill åka pulka och skida, vintersportare och vinterturismföretagare. Tittade just i TV på en tjej i Skellefteå som var tvungen att lägga ner sin hundspannsverksamhet i brist på snö. Så skall det inte vara. Talar vi om jordbruket så är kalla vintrar att föredra eftersom jorden mår bättre och oknyttet sämre av köld. Fästingar och annat överlopps dör av köld och det passar ju oss människor bra. Skogsbruket vill ha köld för bärigheten i skogen, men förvisso, pratar vi plantröjning är en vinter som denna en dröm. Härom dagen var jag och körde lite på en åker som ju borde innehålla 1-2 meter drivsnö i slutet på januari, men såhär såg det ut:

Det torde stå alldeles klart att såhär skall det inte se ut den 27 januari. Det är alltså flytande vatten och is under på en åker som var trädad med solrosor i fjol.

Den egna

Så till vad jag själv tycker om vårt nya klimat. Oavsett vad förståndet och andra säger så bara stormälskar jag det. Förr brukade jag säga att det enda jag ogillade med vintern var mörkret, kölden och snön. Mörkret har ledlamptekniken med pannlampor och bra arbetsbelysning vunnit över, så det är inget problem mera, då har vi bara kölden och snön kvar, och dom finns ju inte kvar. Min definition på snö är någonting som är i vägen, det är inte bara en gång man banat över snö som fallit i nacken i skogen, eller gjort det tungt att gå i densamma, för att inte tala om alla snödrivor man tampades med under skolbusschaufförstiden, både vad gällde att krångla sig ut med bussen från gården, och – när det lyckats – börja ploga sig fram genom drivorna på Källmossvägen. Ingenting att tala om jämfört med dom som kör långtradare till Norge, men fullt tillräckligt för att bli permanent snöallergiker. Kölden så – det enda element där människan är den ständige förloraren. Dyra uppvärmningskostnader, vattenledningar och ackumulatorer som fryser sönder och själv fryser man utan uppehåll och fryser man tillräckligt så dör man. När det är kallare än -15 grader vågar jag aldrig sova en hel natt utan väckarklockan ringer klockan fyra bara för att ta en runda och kolla om strömmen finns kvar, att det inte sprutar vatten nånstans eller att elden kommit lös av något av nöden tvunget placerat värmeelement, eller det nya för i år – att hönsen fortfarande lever. Sen går man över gården och hatar kölden med en sån intensitet att watten skulle räcka för att smälta bort snön av en gräsmatta. En vinterdag är precis som ett konstverk, den kan vara fin att se på men man behöver den inte till någonting.

Således älskar jag sommaren? Näpp, den tål jag nästan lika lite, det är för varmt, myggor och långt gräs överallt.

Alltså är jag aldrig nöjd med vädret? Jodå, april och september mår jag toppen. Inte för varmt, inte för kallt och ingen snö eller långt gräs som är i vägen. Med andra ord precis som nu. Alltså är jag nöjd nu.

Det skulle vara roligt att veta hur många av Er som läst som håller med mig – av erfarenhet brukar jag veta att Ni inte är så farligt många. Men hur som helst – jag gillar snöfria varma vintrar. Ända tills våren då harven skall fram och jorden inte alls låter sig beredas utan bara tumlar runt och flyttar på sig lite, då ser man hur stor nytta man har av en kall vinter. Och detsamma gäller djur och växter, visst skall vintern vara vinter fast det inte alltid är så kul.

Min förra blogg handlade om en skada som slog mig ur bruk för några veckor sedan. Hur är det med den då? Jodå, tackar som frågar, det blir snabbt bättre och jag börjar nog vara återställd. Nu kan jag väl börja göra något själv, under några veckor nu har jag fått förlita mig på barnarbete, och det har gått bra det med.

Det som pågår på bilden är nerplockning av julbelysning, tack och lov går den lättare att ta ner än att sätta upp.