Från min horisont

Det har talats mycket väder denna ”vinter” Därför skall jag fortsätta fundera lite över just vädret. Ingen kan väl längre ifrågasätta att något konstigt har hänt med klimatet. Om det sedan är mänsklig verksamhet eller bara normalt onormala perioder, det har inte jag tillräckligt stort huvud för att kunna bedöma. Visst minns jag snöfria vintrar även från min barndom, men skillnaden var väl att det var en i gången, inte som nu när det är höst en hel vinter flera år i rad.

Hur man sedan uppfattar vädret är väl högst relativt som så mycket annat. Jag minns fortfarande skämtet som Kristian Luuk drog när han var värd för melodifestivalen för något år sen. Han sa: ”nu har vi resultatet klart från omröstningen om tittarnas favoritväder, och vinnaren är —- fint väder.

Så tycker väl de flesta, men vad som sen är fint, det är väl inte så lätt att komma överens om.

Själv ser jag väl närmast tre olika infallsvinklar på det hela

Den globala.

Oavsett vad vi tycker om metanutsläpp från kor, eller skyddsremsor eller ekoodling eller semesterresor med flyg, kan vi väl alla vara överens om att vi inte är på väg åt rätt håll. Tyvärr är det så fruktansvärt svårt för en vanlig människa att kunna förstå vad som är rätt eller fel vad gäller miljön, däremot finns det gud i nog med folk som är tvärsäkra på att dom vet. Så även jag; jag är övertygad om att småskalighet och liv i glesbygd är nyckeln till hållbar utveckling. Att se varor och folk transporteras kors och tvärs över vår planet kan inte vara rätt, inte i den skala det sker nu åtminstone.

Den allmänna

Det är många som det är synd om en vinter som denna. Barn som vill åka pulka och skida, vintersportare och vinterturismföretagare. Tittade just i TV på en tjej i Skellefteå som var tvungen att lägga ner sin hundspannsverksamhet i brist på snö. Så skall det inte vara. Talar vi om jordbruket så är kalla vintrar att föredra eftersom jorden mår bättre och oknyttet sämre av köld. Fästingar och annat överlopps dör av köld och det passar ju oss människor bra. Skogsbruket vill ha köld för bärigheten i skogen, men förvisso, pratar vi plantröjning är en vinter som denna en dröm. Härom dagen var jag och körde lite på en åker som ju borde innehålla 1-2 meter drivsnö i slutet på januari, men såhär såg det ut:

Det torde stå alldeles klart att såhär skall det inte se ut den 27 januari. Det är alltså flytande vatten och is under på en åker som var trädad med solrosor i fjol.

Den egna

Så till vad jag själv tycker om vårt nya klimat. Oavsett vad förståndet och andra säger så bara stormälskar jag det. Förr brukade jag säga att det enda jag ogillade med vintern var mörkret, kölden och snön. Mörkret har ledlamptekniken med pannlampor och bra arbetsbelysning vunnit över, så det är inget problem mera, då har vi bara kölden och snön kvar, och dom finns ju inte kvar. Min definition på snö är någonting som är i vägen, det är inte bara en gång man banat över snö som fallit i nacken i skogen, eller gjort det tungt att gå i densamma, för att inte tala om alla snödrivor man tampades med under skolbusschaufförstiden, både vad gällde att krångla sig ut med bussen från gården, och – när det lyckats – börja ploga sig fram genom drivorna på Källmossvägen. Ingenting att tala om jämfört med dom som kör långtradare till Norge, men fullt tillräckligt för att bli permanent snöallergiker. Kölden så – det enda element där människan är den ständige förloraren. Dyra uppvärmningskostnader, vattenledningar och ackumulatorer som fryser sönder och själv fryser man utan uppehåll och fryser man tillräckligt så dör man. När det är kallare än -15 grader vågar jag aldrig sova en hel natt utan väckarklockan ringer klockan fyra bara för att ta en runda och kolla om strömmen finns kvar, att det inte sprutar vatten nånstans eller att elden kommit lös av något av nöden tvunget placerat värmeelement, eller det nya för i år – att hönsen fortfarande lever. Sen går man över gården och hatar kölden med en sån intensitet att watten skulle räcka för att smälta bort snön av en gräsmatta. En vinterdag är precis som ett konstverk, den kan vara fin att se på men man behöver den inte till någonting.

Således älskar jag sommaren? Näpp, den tål jag nästan lika lite, det är för varmt, myggor och långt gräs överallt.

Alltså är jag aldrig nöjd med vädret? Jodå, april och september mår jag toppen. Inte för varmt, inte för kallt och ingen snö eller långt gräs som är i vägen. Med andra ord precis som nu. Alltså är jag nöjd nu.

Det skulle vara roligt att veta hur många av Er som läst som håller med mig – av erfarenhet brukar jag veta att Ni inte är så farligt många. Men hur som helst – jag gillar snöfria varma vintrar. Ända tills våren då harven skall fram och jorden inte alls låter sig beredas utan bara tumlar runt och flyttar på sig lite, då ser man hur stor nytta man har av en kall vinter. Och detsamma gäller djur och växter, visst skall vintern vara vinter fast det inte alltid är så kul.

Min förra blogg handlade om en skada som slog mig ur bruk för några veckor sedan. Hur är det med den då? Jodå, tackar som frågar, det blir snabbt bättre och jag börjar nog vara återställd. Nu kan jag väl börja göra något själv, under några veckor nu har jag fått förlita mig på barnarbete, och det har gått bra det med.

Det som pågår på bilden är nerplockning av julbelysning, tack och lov går den lättare att ta ner än att sätta upp.

 

 

Mera väder.

……eller avsaknaden av väder eller egentligen avsaknaden av oväder för det har varit ganska slätstruket på sistone. Nåja det blåste lite häromdagen men inte så att det störde eller förstörde något även om det var nära, på andra sidan kvarken var det rejäla vindstyrkor.

Soligt och varmt har det varit men kunde ändå konstatera under dagens snö- & tjälmätningsrunda att lite har tjälen växt trots allt, antagligen var det under de kallare dagarna vi hade efter nyår som gjorde att tjälen växte med i runda tal en 10cm sen senaste mätning på nyårsafton.

På plöjd åker hade jag idag 38cm och på stubbåkern 28cm. I skogen däremot är det inte mycket fruset där varierade de mellan 0 och 12cm. Får väl konstatera att tjälen inte avviker så värst mycket från det normala för årstiden. Däremot så är snöläget exceptionellt, så här års brukar det åtminstone finnas snö i skogen, nu var det bara i ett par gläntor som man såg tillstymmelse till snö. Lite is fanns det ändå här och där.

Snöläget 30.1.2017. Som synes så är det idel barmark så långt ögat når.
Tjälläget 31.1.2017. 38 cm tjäle visar mätröret på plöjd åker.

Som aktiv skidmotionär är läget inget vidare, vi har dock tack vare konstsnötillverkning ett hyffsat spår på knappa 2 kilometer i grannskapet men visst vore det roligare att träna om det fanns längre spår att snurra runt på. Inom kort står också en del inplanerade långlopp på schemat, det första inom ett par veckor på ”hemmaplan” i Vörå lider förstås också av snöbristen så vi får se hur arrangörerna går i land med uppgiften. De följande i västerled på andra sidan Atlanten meddelar på sina websidor att de har ”excellent skiing conditions” så man får väl hoppas att det håller i sig tills vi kommer dit.

Som jag tidigare nämnt så är det fint i skogen men tyvärr så har jag inte hunnit dit i den utsträckningen som jag hoppats på, de e ju redovisningstider och ska man resa bort så gäller det att jobba in lite på förhand. Men det är inte lätt att hitta koncentrationen då solen lyser och det som idag är torrt och ett par minusgrader. Nåå, jag fick ju mig trots allt en liten promenad i samband med dagens mätningar 🙂

De första lammen

Och så var våren här.

Inte nog med att all snö smält och solen skiner emellanåt, fåren har också börjat lamma. Ett vårtecken om något är när alla grova, ljudliga BÄÄÄÄÄ!!!!! i fårhuset, blandas ut med små, små ljusa röster som säger mmäää….

Starten kunde dock ha gått bättre. Hittills har jag kunnat skriva ganska mycket i boken, på raden ”extra att anmärka”. Det har varit dödfödda, juverinflammation, en som jag fick dra ut med milt våld pga felläge, en med spaghettiben och två små skråttor. Och då är det bara 5 som lammat ännu… Sömntimmarna har blivit lite få endel nätter, senaste natt kunde jag räkna ihop 4 timmar. Det går ju bra att vaka och grejja på om nätterna sådär nån natt ibland, om man får vila ut lite mer nån dag, men det har velat bli lite hackat och malet, flax och spring. Men, vad göra, i lamningstider får man inte vara lat, det gäller att vara på gångs bara vare sej man är pigg och solskenet själv, eller som ett åskmoln. Jag brukar säga att vintern är den lugnaste, skönaste tiden på året. Man vet var fåren är när dom är innanför 4 väggar, tak och betonggolv. Mat finns det att köra åt dem och man hinner ta lite tidigare kvällar och greja lite sådan som man inte hinner annars. Men, i år blev den lugna perioden lite väl kort? När jag sitter och funderar nu, så visst var jag väl smart som räknade ut tidig starttid för lamningen, eller? Var det nu så smart egentligen?

Nå, nog ska det väl bli bättre. Bara lammen som finns kommer lite bättre på benen, och det inte kommer så många såna här krångellamningar på raken, så ska jag väl hinna både vila inför våren och sommaren, och få fixat såna där andra vinterarbeten som står på kö och väntar 🙂

Plaskvinterns återkomst.

Det har varit riktigt fint skogsväder en tid men i går blev det dåligt. Förmiddagen gick ännu an men på eftermiddagen så började det regna. Nu ser det ut att bli inomhusarbete fram till tisdag/onsdag då det åter blir litet kallare. Jag tänker inte köra spår på åkrarna så jag väntar hellre. Med direktsådd så är det litet känsligt. Nu då det varit fruset och mycket litet snö så har det varit lätt att köra hur som helst på de oplöjda åkrarna. Plogens återkomst blir allt mer osannolik här hos oss.

Tallarna i skogslaggarna har jag börjat fälla längs med laggdiket och försöker undvika att få kvistar på åkern. Det var så mycket arbete att plocka kvistar före jul att jag hellre sätter tid på att fälla inåt skogen eller längs laggdiket. Det går för det mesta inte utan att använda lastaren som hjälp för alla kvistarna går ju inåt åkern. Då gäller det att komma tillräckligt nära stammen med traktorn. Efter att ha kört sönder en slang till gripen så använder jag bommen och vridcylindrarna för att skuffa trädet. Till all tur har Farma dubbla vridcylindrar men kraften är ändå inte den bästa vid vridning. En tall som lutade kraftigt in mot åkern klarade jag inte av så den måste jag dra tilbaka in i skogen.

Jag måste sätta in en bild  som inte har solsken för det har varit vanligare med tjocka moln nu i januari.

Molnen är så tjocka att det är nästan samma temperatur dygnet runt (under 1 graders variation). Jag vet inte vad statistiken säjer men det känns som om januari månad blivit en varm månad numera. Så nu undrar man om februari och mars skall bli riktigt kalla ?  För säkerhets skull kör jag ut allt som jag fällt genast. Jag har vagnen bakom traktorn och tar med ett lass stock varje dag ifall föret skulle bli sämre. Veden får bli kvar åtminstone vid de stenigare skogsvägarna för jag måste ända köra ut en del i juli – allt ryms inte på vedbacken tillika så vi måste flisa i två omgångar.

Det varma vädret gör att vi har använt ganska litet flis och det borde inte vara något problem om nu inte vintern ännu blir riktigt kall de två månader vi har kvar av den. April börjar redan vara vår och solen värmer ganska bra på dagarna.

Panikhygge

Bara skog, skog, skog – men det är den här bondens vardag just nu.

Vi diskuterade olika avverkningsmetoder och vackert så. Men i går insåg jag att jag i verkligheten använder jag metoden ”panikhygge”. Jag gick nämligen in i det som jag trodde var gallring av småskog och såg till min fasa en massa tjocka tallar. Granarna runtomkring var inte heller smågranar utan hade växt till sedan senast riktigt ordentligt så att man inte såg hur stora tallarna egentligen var. Rena slarvet från min sida att jag inte följt med den här biten bättre. De senaste tio-tjugo åren har vi huggit i Tallmosan nån kilometer längre bort.

En tall var 2 meter i omkrets i brösthöjd vilket ger ungefär 64 cm i diameter och det är över det tillåtna 55 cm. Jag tänker inte sälja den fina rotbiten som vrak utan nu gäller det att hitta nån köpare som kan såga tjocka tallar. Där finns nämligen flera lika grova. Annars måste jag såga den själv och det är inte lätt på Logosolen som trots allt är en lättviktssåg. Jag har ett 19″ svärd och man kanske kan få den sågad genom att först ta bort bakarna på alla sidor. Men redan att svänga en sådan bit kräver lastarn …

När jag tänker efter så är det för det mesta så att jag följer panikmetoden också i andra hyggen. Vi gallrar där det börjar vara panik och hugger stock där det börjar vara panik. Just nu hugger vi skogslaggarna kring åkrarna därför att det börjar vara omöjligt att köra med tröskan längs dem utan att få in stora tallkvistar i hytten.

Så om jag skall vara ärlig så är det bara att glömma fina teorier om ”kontinuerligt skogsbruk” utan det är mest brandkårsutryckningar till de allra värsta ställena. Och det är otroligt vad det finns mycket träd i skogen ! Man sågar och sågar och just som man fått en liten plätt i skick så ser man att det finns en mängd andra bitar som absolut borde huggas genast. Fast som brorsan brukar säja: ”Var glad att du  har en massa träd att hugga – vad skulle du annars göra på vintern ?”

Ja, det är väl bäst att försöka se den positiva sidan. Och i går var det igen solsken efter en dag med tjocka moln. Det blir sällan fotograferat då molnen gör att allting är grått och halvmörkt medan solen lockar fram kameran. Det ger ju litet fel bild av vardagen förstås.

I alla fall så livar en vacker dag eller vacker kväll upp och man inser att det här är en verkligt trevlig hobby :-). Och då solen lyser på tallarna så får de så fina färger.

Då kvällen kommer så är man trött och våt och far så gärna hem till kaffepannan varefter man ramlar omkull på soffan. Konditionen är ännu inte riktigt så bra. Det började fint i november men så kom det varma perioder kring julen så motionen kom litet av sej. Nu gäller det att ligga i även om blir varmt i slutet på veckan. Men nätterna är kalla så det gör inte så mycket med litet plusgrader på eftermiddagen.

 

 

Byggande och virke

I över 60 år har jag byggt så gott som vartenda år. Det var kojor i början men blev allt större hus med tiden. I slutet på 1970-talet byggde vi ett nytt hus åt föräldrarna (som nu pojken byggt om åt sej själv). Sedan blev det ny verkstad på 12×14 m med 4,20 m höjd innanför och en helt ny kalluftstork på  12×14 m i två våningar där mellantaket var körbart med 10 tons maskiner. Dessutom rustade vi upp det gamla huset 1980 och nu senast rustar vi upp den gamla folkskolan som är byggd 1899 men fortfarande kärnfrisk medan andra skolor blivit mögelhus och rivs efter 20-30 år. I Sverige pysslar vi med vårt gamla torp från 1856. Förutom ramarna till verkstaden och torken är allting byggt i trä.

Så man har hunnit göra alla misstag som man kan göra. Jag har byggt med ”moderna” metoder och ”moderna” material då jag som ung och dum trodde på ”byggexperterna” men återvänt till gamla metoder och gamla material. Numera bygger jag med beprövade metoder och beprövade material. Då vårt kök brandskadades för några år sedan så rev jag bort alla moderna material som jag satt dit 1980 och återgick till målat trägolv och pärlspont. Visst fanns där plast i väggar och golv men till all tur hade mössen ätit sönder det mesta så vi undvek mögelhusens öde.

Virke har vi från egen skog och det sågar vi själva med Logosolen. Då vet man vad man har och kan välja ut det bästa. Det virke som man får köpa är bara skräp och kommer inte in i våra hus mer – med undantag för nån prydnadslist möjligen. Vi har kvar en hel del virke från torkbygget. Då vi sågade 5×25 cm plankor så blev det en mängd klenare virke också. Det är tätvuxen kvistfri tall. Problemet är att det är så fint virke att jag inte nänns använda det i många fall så jag måste såga nytt sämre virke också :-).

Det riktigt skär i själen då man ser hur folk som blivit lurade av reklamen kastar bort och bränner upp fantastiskt fina gamla fönster. Förr valde man ut fönster- och dörrvirke redan i skogen. Man barkade de utvalda raka och tätvuxna träden (oftast tall) så att kådan skulle impregnera dem och lät dem stå i upp till sex år efter det. Sedan sågades virket och fick lufttorka (i skugga) i ett par år. Då fick man otroligt fina fönster som håller i all evighet – om de inte målas med den äckliga plastfärg som nu säljs för den stänger in fukten i träet. Missföstå mej rätt: Industriell produktion behövs för nybyggen men att riva ut gamla fönster av ypperlig kvalitet för att sätta in massproducerat skräp är rent kriminellt.

På 1950-talet togs i Sverige den gamla virkesklassificeringen bort på industrins begäran och efter det har allt blivit sämre. Det byggs snabbt och dåligt numera med dåligt virke. Jag har som tumregel att man aldrig borde köpa ett hus som är byggt efter 1950-talet.

Skillanden i virke har jag upplevt tydligt. Plankorna i torken är tunga och starka men i verkstaden  använde jag kvistig tall som växt snabbt invid en mosse. Där tappade jag en planka på 5×15 cm från mellantaket och den brast … Sådant virke vill man inte ha i husen. Hållfastheten är mycket sämre än för det tätvuxna virket. Numera säljer vi det snabbvuxna och sågar det tätvuxna åt oss själva eftersom det inte betalas för kvalitet.

Intressant nog kommer de gamla beprövade metoderna och materialen tillbaka i Sverige och det har börjat komma också i Finland. Men fortfarande byggs det mögelhus som måste rivas inom kort. Jag är medlem i Svenska byggnadsvårdföreningen och köper numera bara material från de speciella byggnadsvårdsbutikerna. Vi har bland annat Byggnadsapoteket i Fiskars och Borgå gamla järnhandel (som tyvärr nu måste flytta från det gamla fina stationshuset).

Vi har också Lovisa gamla trähus som varje år samlar tusentals personer. Tyvärr så finns det för litet kunskap om gamla metoder och vissa fåntrattar river bort mellantaken och lämnar väggstockarna bara för att få ”gammaldags” utseende. Men man hade aldrig stockarna synliga i gamla hus utan limmade tidningar på dem om man inte hade råd med tapeter. Och man lackade aldrig träpanelen. Hus utan mellantak användes bara så länge man hade eldhärden mitt på golvet och röken gick ut genom en lucka i taket. De eländiga inredningstidningarna är rena kulturvandaler.

Under julen fick vi en lektion i faran med modernt byggande då brorsan fick regn inne i köket. Ett rör till diskmaskinen hade kommit loss och vattnet sprutade med fullt tryck inne i mellanväggen i övre våningen. Troligen var det tryckstötarna från diskmaskinens magnetventil som förorsakade eländet. I Ribackstugan lossnade också ett rör under diskbordet som hade en modern ”snabbkoppling” men där rann vattnet ned under styroxen i golvet. Mellantaket är av lättbetong och under fanns bara pannrummet med golvsil.

Vattenskador hör till de värsta i nutida byggnader. Det är bara värre om hela huset brinner upp. Då vi hade köksbranden så var vattenskadorna från släckningen värre än brandskadorna. Så man börjar fundera om man alls skall ha vatten inne i ett hus … I England är ibland vattenutrymmena placerade i en tillbyggnad liksom köket. Åtminstone skall rör aldrig dras inne i väggar och golv ! Inte elkablar heller. Det går bra att placera dem under listerna. Kanske man borde flytta kök och våtutrymmen till ett skilt hus. I Medåker har vi inget vatten i huset (utom kaffevatten) och det går riktigt bra att promenera till  bastun och dasset utomhus också på vintern. Folk är onödigt mjäkiga nuförtiden.

Så jag är direkt på kollisionskurs med allt modernt byggande. Det är dåligt, farligt och dessutom dyrt. Ifråga om de moderna materialen så går filosofin ut på att man säljer obeprövade material med mördande reklam: ”Nytt, underhållsfritt, fantastiskt !” och sedan går det åt fanders då garantin gått ut. Och man ”modifierar” litet och så heter det att ”det gamla var dåligt men NU är det nytt och fint …” . Och man säljer igen tills garantin gått ut. Och så vidare … Jag använder bara beprövade material som använts i minst 60 år.

Spånskivor hör fan till ! Jag har bytt spånskivorna i golvet i stallet (mitt arbetsrum) två gånger redan. De är som svampar och sväller upp direkt av vatten, börjar lukta och blir mögliga. Aldrig mera spånskivor ! Vanligt trä tål en hel del vatten bara det kan torka upp. Så plastmattor är också på NIX-listan. Nog har vi prövat nya material under de senaste 60 åren – och befunnit dem usla. Tyvärr misstänker jag att eländet fortsätter eftersom ”allt kan säljas med en mördande reklam” som Ulf Peder Olrog sjöng redan på 40-talet.