Försiktigt smyger jag upp ur sängen, pyjamas har jag på mej men jag drar på mej en jumper till och så lätt på tå jag kan, tassar jag till nedre våningen. Mathias sover som en stock, men man ska ju inte väcka den björn som sover, i synnerhet inte om björnen ska till skolan följande dag. Vet han att jag stiger upp halvt mitt i natten för att fara till fårhuset kommer han att vara piggare än en mört på 5 sekunder.

Jag drar på mej stövlar, värmebyxor, jacka, mössa, handskar och så pannlampa. Sen ut. Stänger dörren försiktigt, får några iskalla droppar smältvatten i nacken och sen slintar jag försiktigt iväg till fårhuset.

När jag öppnar dörren hörs några BÄÄ… Jag hyschar lite åt dem och snart är det bara en som hörs. En som vet att han ska få mat. Han har väntat helt otroligt länge, i hela två timmar sen förra gången han fick mat! Jag lyssnar en kort stund, inget suspekt ljud. Bara tackor som tuggar, några lamm som diar och så Lennart som skriker som besatt. Ingen ny lamning på gångs var det hörs, måste gå och kika närmare sen, men nu ska Lennart ha sitt innan han sätter alla krafter han har på att gapa.

Flaskan står färdigt laddad på mickron och 35 sekunder senare är den precis lagom. Några tackor tittar upp medan jag går förbi stora kätten, de säger inget, men glor, och så kommer jag fram till Lennart som står och hänger genom spjälorna på grinden, som ungdomar hänger på kravallstängsel på en rockkonsert. Det säger slurp slurp och så är flaskan tom.

Jag tittar efter att alla de 7 lamm som är i samma kätte som Lennart har det bra och sen börjar jag gå och kika på alla de andra små. Det var en ganska liten tacka som fick tre lamm. Två var stora och duktiga, men ett av dem vägde kanske inte mer än något litet kilo. Hon blir nog aldrig till nåt tänkte jag, och mina farhågor fick vatten på sin kvarn. Jag har matat henne med flaska för att se om det skulle kunna gå att få mer liv i henne, man måste ju försöka, man kan inte ge upp utan kamp, men hon är nog helt klart för svag. Hon orkar inte. För två timmar sedan orkade hon knappt stå, för fyra timmar sen stod hon och åt hon, men väldigt sakta och hon orkade inte mer än 10-20ml mjölk den gången. För 6 timmar sedan gick hon, men ramlade hela tiden då benen inte riktigt ville styra och fungera. Nu ligger hon bara, ögonen är slumrande och det är svårt att få kontakt med henne. Lilla liten orkar inte. Om man petar mjölk i ett lamm med två timmars mellanrum en hel dag, men det bara går bakåt, då är det bara att konstatera att man inte kan rädda alla. Nå, sånt sker. Det är mer normalt än onormalt att det stryker med något litet lamm emellanåt. Är de för små, så är de. Men de andra mår bra.

Det känns fint att gå runt i ett fårhus som är tyst. Någon tacka bräker lite med sina lamm. Något lamm svarar, men annars är det bara idisslande tackor man hör och lite prassel i höet. Till och med Lennart har gett sej. Han har insett att han är mätt igen en stund och lagt sej ner med sina syskon. Hans mamma har gått med på att han umgås med dom. Hon tycker inte om honom, men hon buffar inte heller bort honom, om han inte försöker äta alltså, för äta det ska han INTE! Men tji får du tackaskrälle, han får man ändå han! Och växer gör han, han är lika stor som sina syskon.

När jag går ut genom dörren är vinterhimlen alldeles stjärnklar, men kallt är det inte. Vart tog vintern vägen. Förmårrat. Skulle så behöva några dagar med -10 grader nu jag. Men, beställ nu det!? Smart var jag som passade på när det var vinter och en stund mönkkiä-släpvagns is/före och släpade hem lite ett som annat, men, nu har jag igen en lång lista med grejjer jag skulle vilja ha hem, men det går inte. Att bära och släpa över gångbron blir det inte heller mycket med. Nog får man hem matkassen, men det finns ju annat som man skulle vilja få hem. Grus till exempel. Med sånthär väder saknar man grus. Sepel och grus till vägarna och framför trappan! Som det nu är, med detta slaskande, släpar man in kopiösa mängder lera, sand och skit. Endel dagar, när man kan bygga sandslott i farstun, önskar jag mej mest av allt ett helt lastbilslass med sepel som skulle kippas precis utanför trappan. Kommer det någon gång en sådan dag, så ska jag ta med mej mitt morgonkaffe ut och sätta mej mitt i högen och njuuuta!

Glad vändag till er alla läsare!

Jag har fått några nya vänner de senaste dagarna. Dom är ganska små och säger bä.

Tackorna har börjat lamma, det började bra. Gaga fick 2 lamm, Lala och Linus. Idealiskt med två lamm och en av var sort, exakt vad jag beställde 😉

sen…..

Hååhå.. sen fick Grandiosa 3. Tre små bruna lamm med pliriga, pigga små ögon. Hon tvättade dem alla, och tullanduttan vad bra allt va… i fem minuter. Sen tog det stop. Äta skulle de INTE! Så där fick jag stå med huvudet inpressat i sidan på henne, vänster ben framför frambenet och lyfta bakbenet och stöda mej på högerbenet och så försöka få tre småttor att fatta var de skulle äta. Så fort de hittade spenen hoppade Grandiosa ett vigt och galant litet skutt, eller sparkade till så lammet tappade spenen och så var det bara att börja om från början. Ergonomiskt att stå och hålla i sprättande tacka? Nope! Inte en gnutta heller. Men, strunt i det bara lammen får ätet lite så trycket i juvret släpper, och att de får i sej mat så de håller livet.

Här är jag sådär lagomnöjd… 😉

Lamm som inte luktar EXAKT som hon ville i kombination med ett ömt och sjukt juver var inte poppis. MEN, efter att jag stått där dubbelvikt några gånger och blivit nergeggad av både helomynta-salva, helosan (som jag smörjt in juvret med) och tacka-slajm har hon fått ge sej och 2 av lammen har hon gått med på att bry sej om och ta hand om, och spänningen i juvret har släppt. Men, den där tredje lilla lammisen, den som hon INTE ska ha… Vad ska det bli med den då? Ja, vad tror ni…

Inte kan man lämna en sådan åt sitt öde, än mindre nacka den. Så, suck, där springer jag nu varannan timme med någon halvdeciliter mjölk… Håååhå… Det är liksom på gång igen nu! 🙂