I gamla tider var enda möjligheten att torka säden att sätta den i rian. Här i norr var det nästan omöjligt att torka utomhus. Torr säd håller mycket bra men är den fuktig så möglar den. Så man byggde rihus med eldstad och torkade säden i dem. Det var helt enkelt frågan om liv eller död.

Då kärvarna var torra så tröskades de i logen som ofta var bredvid rian och hade ett tätt golv. Man slog först kärvarna mot väggen så en del av kornen föll ur och löste sedan upp dem och bredde ut på golvet. Sedan tröskades resten av kornen ur med slagor. Därefter ställde man till med korsdrag i logen och kastade upp kornen med skyfflar så att agnarna blåste bort. Säden blev också sorterad. De tyngsta kornen föll ned ganska snart men de lättare längre bort.

Jag har aldrig varit med om att tröska på logen för vi hade tröskmaskin sedan 30-talet. Det var en stor och lång grej byggd av trä och det behövdes många personer att sköta den. Men rians ugn fanns kvar då jag var liten så den minns jag bra. Den är riven nu men teglen och grunden finns. Själva rihuset är av stock och användes som lada men höll på att förfalla då vi satt nytt tak på det 1977. Därefter har det väntat på upprustning som jag började med i går. Det såg ut som ett hopplöst projekt för rian lutade betänkligt.

Men stockhus är otroligt starka och håller ihop fastän en del stockar är halv- eller helruttna. Rian hade dessutom åstak (under det nyare) vilket gjorde att jag bara satte stora frontlastaren mot ändan och rätade upp huset. Det finns 7 tjocka stockar som åsar och de håller ihop huset utan problem. Med takstolar hade det varit kinkigare. De takstolar som syns på bilden hör till ett extra yttertak som är satt utanpå det gamla åstaket som var ett torvtak. På bilden nedan ser man tydligt det gamla torvtaket under det nyare taket som hade pärtor innan vi satte på räfflad filt 1977.

Med domkrafter lyfte jag upp en del stockar och satte stenar under. Huvudsaken var i alla fall att få bort jorden runt huset och leda bort vattnet från taket. Det gick bra med den stora frontlastaren även om leran var så hård att man ibland trodde lerklimparna var stenar. Förra gången jag sysslade kring rian hade jag bara den gamla frontlastaren som inte alls klarade av den hårda jorden. I dag regnar det så nu har jag ”vattenpass” så jag kan gräva en lämplig svacka för att leda bort vattnet.

Det blev en stor hop med jord och det är inte färdigt än. Nu är det ”bara” att lyfta upp huset med domkrafter och sätta in ny syll (=det understa stockvarvet) och rian är som ny. Nåja, en del knutar hann ruttna innan vi fick det nyare taket på så de måste lappas också. Det är inte så svårt att lappa ett stockhus – speciellt som det inte har någon brädfodring. Man kommer åt både inifrån och utifrån och kan slå in en bit dä den gamla stocken ruttnat. Rian har förresten en hel del lappar från förut. Troligen från 1908 då den flyttades hit i samband med skiftet. Öppningen i ändan är intressant. Där fanns förr en skjutlucka som möjligen användes för att rada in ved för ugnen.

De stora dörrarna framför rian är från den tid då farsan sågade bort hela framväggen för att förvara maskiner där. Numera får man inte in några moderna maskiner alls där utan maskinhallarna skall vara över fyra meter höga inomhus. Möjligen kan man förvara nån kratta och småsaker i rian.

Så här såg rian ut 1963. Ladan till vänster revs snart efter det. Och en bild från 30-talet då den användes som lada. Min farfar med sina fina hästar.

Jag sträckte en muskel i andra bakbenet då jag körde flera tankar med röjsågen för att få bort växtligheten men det går bara man kommer igång. Då man sitter så blir man styv. I dag blir det mest inomhusarbete och det behövs också.

I morgon åker ett litet lass vete iväg. Priserna har stigit något sedan vårens bottennapp men är ännu betydligt lägre än i fjol. Allt beror på höstens väder. Blir det dåligt så blir det knappast överproduktion för vetet är 3-4 veckor försenat och det svala vädret gör inte saken bättre.