För precis en månad sen nedkom vår yngsta dotter Linnéa med en son, så nu har alla våra döttrar försett oss med barnbarn. Att det blev en pojke gillades av Hugo (Rosmaries pojke) för nu är han inte längre ensam pojke i familjen som ibland upplevs något kvinnodominerad. Personligen har jag inte så stor skillnad även om det finns lediga traktorsitsar, så en traktorförare finns det plats för. I och för sig så klarar också flickorna av traktorkörningen så i dagens läge spelar det faktiskt ingen större roll. Mina erfarenheter från min tid som arbetslärare på trädgårdsskolan är också att de flickor som övervann rädslan för traktorerna många gånger var bättre förare än pojkarna. Åtminstone följde de bättre mina instruktioner än pojkarna som ofta hade den inställningen att det där kan dom från förut 🙂

Moffa.

Moffa är för mig ingen främmande benämning för redan i lågstadiet fick jag smeknamnet moffa, eller kanske var det menat som öknamn. Som sådant tog jag det inte ty min morfar var en av de personer som jag bäst tyckte om, han hade trots mycket arbete i smedjan alltid tid med mig. Min morfar var ortens bysmed och kunde fixa allt mellan himmel och jord både av metall och i trä och hans händighet imponerade stort på mig. Jag mer eller mindre bodde där under somrarna före och under de tidiga skolåren och han lärde mig att härda stål och smida i ässjan glödgad metall, tyvärr var jag lite för ung för att längre minnas exakt nyans på stålet innan det härdades med att doppas i vatten och gnidas i kolstybben. Så antagligen var det mina ideliga kommentarer om morfar som ledde till mitt smek-/öknamn.

Eller så var det skorna  -moffaskorna- , under ett par vintrar i skolan nyttjade jag ett par skor som min morfar tillverkat (naturligtvis var han skomakare också) av läder och vadmalstyg stadigt sydda med becktråd. Dem hade han gjort då efter kriget då det var brist på skor, är inte riktigt säker men kanske hade de gjorts åt min mor. Skorna hade lädersula med gummiklack i hårt gummi och var lätta, varma och bekväma. Men det som speciellt utmärkte dem var dess goda glid i  iskanan i backen bakom granhäcken vid skolan. Dom gled så bra att jag utklassade alla andra och kanske bidrog avundsjukan till att jag började kallas moffa, vilket jag som sagt inte hade något emot. Dessutom var det i vissa kretsar lite hippt med att återanvända kläder då i början av 70-talet i efterdyningarna av flowerpower och hippiekulturen. Jag har ju aldrig förstått mig på att följa klädmodet utan begagnat det som känts bekvämt och slitstarkt. Att jag kanske ibland var lite gammalmodigt klädd brydde jag mig inte om men minns att min syster inte alla gånger ville visa sig alltför bekant när vi träffade jämnåriga. Men när det gällde skorna fanns det faktiskt dem som lade bud på dem eller undrade var jag fått tag i dylika. Tydligen kan man vara modern blott man är tillräckligt gammalmodig 🙂

Jag är inte speciellt vidskeplig men ibland har jag faktiskt undrat om det redan då i skolåldern bestämdes att jag inte skulle komma att bli någon farfar. Min son hann inte bli far men jag är säker på att han skulle ha blivit en mycket bättre pappa än vad jag är eller varit. Det är nog så att jag har ägnat moder jord mera omtanke än mina barn. Nåå, i förlängningen kanske också den omtanken kommer mina barn tillgodo men visst tycker jag ibland att jag ägnat alltför lite så kallad kvalitetstid med barnen. Visserligen har jag funnits i deras närhet men det mesta har gått i arbetets tecken och de gånger de frågat om vi inte kunde göra det och det, som andra familjer, så har svaret ofta blivit att jag inte har tid. Jag har väl någon gång lekt med tanken att jag får försöka gottgöra mina tillkortakommanden med de egna barnen med att ge barnbarnen mera tid, liksom min morfar, men få se om det inte blir först när barnbarnsbarnen kommer som jag kan ta mig den tid som behövs.