Pamplona

Tjurrusning i Pamplona, det vet väl de flesta vad det är.

Direktkopierad text från nätet beskrivs tjurrusningen såhär:

Tjurrusning (på spanska el encierro = inhägnad/avgränsning) är en spansk tradition som innebär att man springer framför en mindre grupptjurar som tvingas springa längs en i förväg avgränsad följd av gator. Tjurrusningen sker tidigt på morgonen och är inledningen på tjurfäktningsfesterna i många byar och städer. Ursprunget till traditionen är tjurarnas vandring från de inhägnader utanför städerna där de har tillbringat natten (eller i modern tid från transportbilar som kör in till utkanten av städerna) in till tjurfäktningsarenan där de senare på kvällen dödas i tjurfäktningen.

Ja, inte har jag tjurar, men man tager vad man haver…

DSC_0400[1]

 

Ett gäng baggar som skall in i fårhuset för att sedan åka till slakteriet. Ingen ”baggfäktning” utan en kort transport till slakteriet.

Jag går in i hagen, skramlar lite med havreämbaret och efter en stund kommer de 20 baggarna springande i full galopp rakt mot mej. Skulle jag inte vara får-van, skulle jag garanterat springa undan allt vad jag förmår. Även om dom inte är så stora, så är de inte heller några små lamm som kommer skuttande, man ska nog ha respekt för dem. Om man springer och dom kommer springandes lite för nära kan det lätt hända att de kommer mot benen och man står på näsa. Det vill man inte. Till lika skall man inte gå för sakta, då kan de tycka att det är tråkigt, ”-vi skippar den havren och går och äter färskt gräs här borta istället” och så tar de en annan riktning, t.ex. rakt ut på åkern, till närmaste blomland eller nåt, och sen kan de vara knepigt att få dem att ändra kurs om de inte är alldeles jätte begeistrade i havre. Så jag joggade i sakta mak, med full koll bakåt så jag inte skulle få någon puff i baken. Sånt händer lätt, och är man inte beredd kan det knycka till i hela ryggen fast puffen inte är så kraftig. Inget man önskar sej det heller. Ett knep är att vifta med en pinne, eller handen ”tvärs över” bakom rumpan för att inte få nån knuff. Det kollrar bort en stång-benägen bagge. Dom kommer helt enkelt av sej om det viftar sådär lagom just där de har siktet inställt. Till fårhuset kom jag iallafall med hela flocken och så kom svarta boken fram…

Fyra gånger morfar.

För precis en månad sen nedkom vår yngsta dotter Linnéa med en son, så nu har alla våra döttrar försett oss med barnbarn. Att det blev en pojke gillades av Hugo (Rosmaries pojke) för nu är han inte längre ensam pojke i familjen som ibland upplevs något kvinnodominerad. Personligen har jag inte så stor skillnad även om det finns lediga traktorsitsar, så en traktorförare finns det plats för. I och för sig så klarar också flickorna av traktorkörningen så i dagens läge spelar det faktiskt ingen större roll. Mina erfarenheter från min tid som arbetslärare på trädgårdsskolan är också att de flickor som övervann rädslan för traktorerna många gånger var bättre förare än pojkarna. Åtminstone följde de bättre mina instruktioner än pojkarna som ofta hade den inställningen att det där kan dom från förut 🙂

Moffa.

Moffa är för mig ingen främmande benämning för redan i lågstadiet fick jag smeknamnet moffa, eller kanske var det menat som öknamn. Som sådant tog jag det inte ty min morfar var en av de personer som jag bäst tyckte om, han hade trots mycket arbete i smedjan alltid tid med mig. Min morfar var ortens bysmed och kunde fixa allt mellan himmel och jord både av metall och i trä och hans händighet imponerade stort på mig. Jag mer eller mindre bodde där under somrarna före och under de tidiga skolåren och han lärde mig att härda stål och smida i ässjan glödgad metall, tyvärr var jag lite för ung för att längre minnas exakt nyans på stålet innan det härdades med att doppas i vatten och gnidas i kolstybben. Så antagligen var det mina ideliga kommentarer om morfar som ledde till mitt smek-/öknamn.

Eller så var det skorna  -moffaskorna- , under ett par vintrar i skolan nyttjade jag ett par skor som min morfar tillverkat (naturligtvis var han skomakare också) av läder och vadmalstyg stadigt sydda med becktråd. Dem hade han gjort då efter kriget då det var brist på skor, är inte riktigt säker men kanske hade de gjorts åt min mor. Skorna hade lädersula med gummiklack i hårt gummi och var lätta, varma och bekväma. Men det som speciellt utmärkte dem var dess goda glid i  iskanan i backen bakom granhäcken vid skolan. Dom gled så bra att jag utklassade alla andra och kanske bidrog avundsjukan till att jag började kallas moffa, vilket jag som sagt inte hade något emot. Dessutom var det i vissa kretsar lite hippt med att återanvända kläder då i början av 70-talet i efterdyningarna av flowerpower och hippiekulturen. Jag har ju aldrig förstått mig på att följa klädmodet utan begagnat det som känts bekvämt och slitstarkt. Att jag kanske ibland var lite gammalmodigt klädd brydde jag mig inte om men minns att min syster inte alla gånger ville visa sig alltför bekant när vi träffade jämnåriga. Men när det gällde skorna fanns det faktiskt dem som lade bud på dem eller undrade var jag fått tag i dylika. Tydligen kan man vara modern blott man är tillräckligt gammalmodig 🙂

Grönsaksbonden och barnbarnet. Hoppas han tar till sig av trädets råd.
Grönsaksbonden och barnbarnet. Hoppas han tar till sig av trädets råd.

Jag är inte speciellt vidskeplig men ibland har jag faktiskt undrat om det redan då i skolåldern bestämdes att jag inte skulle komma att bli någon farfar. Min son hann inte bli far men jag är säker på att han skulle ha blivit en mycket bättre pappa än vad jag är eller varit. Det är nog så att jag har ägnat moder jord mera omtanke än mina barn. Nåå, i förlängningen kanske också den omtanken kommer mina barn tillgodo men visst tycker jag ibland att jag ägnat alltför lite så kallad kvalitetstid med barnen. Visserligen har jag funnits i deras närhet men det mesta har gått i arbetets tecken och de gånger de frågat om vi inte kunde göra det och det, som andra familjer, så har svaret ofta blivit att jag inte har tid. Jag har väl någon gång lekt med tanken att jag får försöka gottgöra mina tillkortakommanden med de egna barnen med att ge barnbarnen mera tid, liksom min morfar, men få se om det inte blir först när barnbarnsbarnen kommer som jag kan ta mig den tid som behövs.

Skatteförvaltningens oändliga visdom

Min farfar gav halva stället åt farsan som arrenderade resten. Likaså gjorde jag men nu har skatteförvaltningen i sin oändliga visdom kommit fram till att det inte går att flytta över halva stället till pojken som sedan arrenderar resten. Så vi var tvungna att bilda en ”skattesammanslutning”. Inget fel i det men det hade varit enklare på det gamla sättet. Nu har vi tre olika FO-numror.

Vi hade inga problem med deklarationen utan det var bara frågan om hur man skrev den. Vi fick höra att det skulle vara enligt det ”faktiska förhållandet” men det är ju att vi har ett familjejordbruk där inkomsterna går i en och samma gryta och därifrån går utgifterna. Men det dög inte. Skatteförvaltningen känner bara inte till ”familjejordbruk” utan det skall delas upp.

Jag undrar om det är pratet om att jordbruket skall vara ett ”företag” som ligger bakom ? Personligen anser jag det är en riktigt dum tanke. En bonde är en bonde och ingen ”företagare” för då skulle han bums sälja alltihop och börja med något annat. Räntan på kapitalet är nämligen nära noll eller negativ. Och att skilja åt skogsbruket är lika korkat. Man har i alla tider – och speciellt nu – tagit pengar från skogen för att kunna köpa maskiner. Om man med företagspratet menar att man skall följa upp ekonomin och göra förnuftiga ekonomiska beslut så varför inte säja det rent ut ? I stället för att försöka klumpa ihop jordbruket med andra företag vilket är absolut omöjligt.

Att försöka klämma in ett jordbruk i allsköns annorlunda modeller går bara inte. Det faktiska förhållandet är idag att nästan alla måste ha ett annat arbete vid sidan om eller få pension. Åtminstone måste en i familjen ha andra inkomster så barnen får mat. Varför inte då understöda folk som ids jobba dubbelt för att hålla igång jordbruket i Finland i stället för att bråka med dem ? En vacker dag kan det komma en kris så vi behöver all mat vi kan producera nära oss. Jag har alltid sett jordbruksstödet dels som ett konsumentstöd som sänker priserna, dels som en försäkring för en krissituation.

Rent personligt skulle vi bara bli av med en massa arbete om vi skulle sluta med jordbruket och bara ha lönearbete. Fast det är en omöjlig tanke för mej eftersom jag trivs med att vara bonde och gärna jobbar en hel del utan lön. Nå, vi är alla olika.

Nu har vi fått papper från skatteförvaltningen om att en jordbrukssammanslutning bildats (från 1.1 2014) så jag är också i skattebjörnens papper fortfarande bonde. Ganska så trevligt. Jag var ett tag orolig över att få fritidsproblem och vara tvungen att leva pensionärsliv :-). Nu kan jag fortsätta att ha bråttom ännu länge – i sisådär 20-30 år …

Henrik fick jobb i ett projekt vid Jyväskylä universitet (om matematikproblem i finlandssvenska skolor) men han kan arbeta på distans. Och farsgubben får sköta om en hel del av jordbruket för jag vet själv att forskning minsann tar tid.

Nu tycks jag ha för litet att göra då jag skriver inlägg på inlägg. Men det var ganska stressigt med den här sena våren så det har blivit en mängd ämnen ”på lager” som jag bara inte hunnit skriva om förut. Och juli är faktiskt litet lättare efter det att sprutandet är över och före flyghavreplockandet som också blev sent i år. Det första vipporna har nu börjat sticka upp. Stadborna är på semester utomlands så man får vara i fred för dem också. I augusti då de kommer tillbaka från semestern så börja de ordna allt möjligt  – lagom till tröskandet.

Så jag passar på nu medan det är ganska så fridfullt …

Slutkört till butiken

Vi har diskuterat problemet med reservdelar och annat som man behöver. Antte tog upp frågan i samband med elstängselapparaten som jag köpte från Tyskland. Och jag har nästan slutat köra till någon butik för att handla numera. Det är så mycket enklare att bara klicka och beställa över nätet. Och då blir det från Tyskland, Sverige eller England eftersom allt är mycket billigare där. Och urvalet mycket större. Men jag håller mej vanligen inom EU eftersom det är lättare att få bort momsen då.

Tänk efter: Skall jag hoppa i bilen och köra till Ring III (det är inte mycket längre än till Borgå) och slösa bränsle och en hel dag eller skall jag klicka på en nätbutik i Tyskland och få paketet inburet på verandan för 6:90 euro ? Och en apparat för halva priset …

Det är bara då jag har bråttom och vet att grunkan verkligen finns i nån butik som jag kör och hämtar den. Eller större byggnadsmaterial som skivor mm. Tyvärr är Finland helt efterblivet ifråga om nätbutiker. De har dåligt utbud, dåliga system, är dyra, långsamma och allmänt omöjliga. Förstås finns det undantag. Jag hittade i fjol en finländsk VVSE-firma på nätet  som förmedlar ett stort sortiment, är snabba och billiga. Jag beställde rördelar en eftermiddag och då satt killen som äger firman på ett seminarium men skickade svar åt mej genast. Följande morgon stod Ahlsells bil utanför porten med alla rördelarna ! Så skall det gå ! Men det är ett undantag.

Tills butikerna i Finland har skärpt sej och börjat fungera enligt den stilen så köper jag allting från Tyskland (eller Hongkong) och får det inburet på verandan för en spottstyver (ofta gratis från Hongkong). Det är inte ens möjligt att kolla priserna som de finländska butikerna har … ”Ring och fråga priset” … De är inte riktigt kloka – man har minsann annat att göra än sitta vid en telefon. Och beställningar gör jag vanligen mitt i natten. Konkurs är nästa station för de finländska butikerna. Och jag tänker inte sörja över det  så slöa som de är. Otvivelaktigt kommer det ungdomar som kan det här med näthandel som i exemplet ovan men det tycks ta tid.

Internet har ändrat på mycket och vi är ännu bara i början på förändringarna. Landsbygden har all orsak att jubla för nu har vi till och med bättre än många storstadsbor.

Förgröning och ogräs

I går körde jag över mina vallar med slaghacken. Det var alldeles onödigt att plocka fram slåttermaskinen eftersom vallen som jag sådde i juni var omkring tre centimeter hög. Det är inte ovanligt att det första året är långsamt och juni var så svalt att den inte växte just nånting. Men det som växte var baldersbrå ! Stora buskar sköt upp på nolltid. Ogräset har minsann växt bra i år – speciellt det som övervintrat.

Det var i alla fall trevligt att se att direktsådden av vallfrö lyckades utmärkt. Jag körde alltså omkring 10 kg timotej plus klöver med Rapiden direkt i obearbetad åker. Och jag använde de vanliga såbillarna men hade småfröinsatser över matarvalsarna  så man kunde så mindre mängder.  Åkrarna är täckta av tät brodd – även om den bara är nån centimeter lång. Då jag fick bort baldersbrån så kanske vallen (timotej och klöver) har en chans.

En annan sak som man kunde se var hur effektiv besprutning på hösten är på obearbetade direktsådda åkrar. Här ser man hur skarp gränsen är mellan obesprutat och besprutat område.

vall_DSCN5059

Till höger finns det nästan inga ogräs alls medan det obesprutade området till vänster är smockfullt med baldersbrå.  Egentligen är det helt logiskt eftersom man vid direktsådd inte alls bearbetar jorden och alltså inte drar upp nya frön på våren. I år har jag alltså inte sprutat alls på den här åkern. Jag måste ta höstsprutandet riktigt på allvar i framtiden. Jag vet inte om man kan lämna bort vårsprutandet helt men kunde kanske minska på det. På hösten skall man inte lämna nånting obesprutat och vara noga med körningen – som av bilden synes. Tidigare har jag bara sett höstsprutandet som ett komplement närmast för att få bort kvickroten. Det finns många fördelar med att spruta på hösten i stället för våren.

Slaghacken fungerade bra och jag kunde köra så fort jag bara vågade. Men jag är litet bekymrad över den tunga kombinationen på 6000 kg vilket är tre gånger mer än gamla MF165 och en slåttermaskin. Det gick bra i år eftersom det vara torrt och inte blev hjulspår men det är inte bra ett våtare år. Tillpackningen är ett stort problem med alla tunga maskiner som blir vanligare. Kanske man borde gå tillbaka till de gamla hömaskinerna (som nog finns kvar än).

För övrigt så har vetet blivit betydligt bättre. De gula fläckarna börjar försvinna. Men det är sent – mycket sent. Det skulle behövas mer värme men prognoserna lovar ett betydligt svalare juli än i fjol. Det har inte kommit stora mängder regn men tillräckligt för att också kullarna på leråkrarna skall se gröna ut.

Förgröningen har jag inget emot om man bara kan bekämpa ogräset. I år var det enkelt men nästa år kan det vara besvärligare då det troligen finns lång timotej och klöver på vallen. Då måste jag säkert köra flera gånger med slaghacken över vallen och inte låta den växa till sej för mycket. I tät växtlighet blir det tungt att köra med hacken.

Våra lerjordar skulle må bra av mera humus och klöverns pålrötter är också bra för strukturen. Men jag vill inte vara med om den explosion av kvickrot och andra ogräs som jag fick förra gången jag skulle ”förgröna”. Naturvårdsåkrarna var rena katastrofen eftersom man inte fick bespruta dem. I praktiken blev de ogräsåkrar. Få se om jag får bukt med ogräset nu med hjälp av slaghacken …

 

 

Vildsvinen i elektriska stolen

Ja, där borde de vara och helst bli så välstekta att man kan äta upp dem direkt. Men det är förbjudet med så stora strömmar så jag fick nöja mej med en vallare och tråd runt potatislandet som de sjufalt fördömda svinen brukar böka upp. Nu köpte jag en stark elektronisk vallare från Tyskland som ju har lång erfarenhet av vildsvin. På Weidezaun.info finns det en mängd information om hur man bygger elstängsel för olika djur och vildsvinen skall ha de starkaste apparaterna.

DSCN5057

Bilden blev aningen sned eftersom jag hade bråttom då det började regna. Apparaten är ackudriven och jag har en bilackumulator i lådan. Det rödvita remsan är till för att djuren skall se stängslet – vildsvin har dålig syn men god hörsel och naturligtvis gott väderkorn. Det finns också två blinkande dioder som hänger på stängslet. Vildsvinen är mycket försiktiga och håller sej undan allt nytt. Men de vänjer sej vid blinkningarna och närmar sej nyfiket så småningom. Då får de en grym stöt (11 000 Volt) och lär sej kvickt att där det finns röd remsa och blinkar så känns det mycket obehagligt. Det är teorin åtminstone.

Den lägsta tråden skall vara på 20 cm höjd för att inte kultingarna skall kunna komma under den.  Den översta tråden bör var på 70 cm höjd eftersom de hoppar ganska högt. Helst bör man ha tre trådar.

Naturligtvis hindrar det här stängslet inte en 200 kg galt som kommer i full fart. Men man får hoppas att de ser det rödvita bandet och närmar sej försiktigt och sniffar på tråden ett tag. En ordentlig stöt i trynet skall väl få dem att söka sej till mindre obehagliga matställen. Men vi får väl se …