Sida 170 – Bondbloggen

Det är nära nu.

Eller egentligen kunde man ha börjat i dag….. med vårbruket alltså. De senaste åren har man slitit sitt hår under Valborgsmässoafton med att försöka få rätsida på stödblanketterna men i och med att inlämnandet flyttats fram så känns det inte så aktuellt…….. det är ju inget vidare roligt heller för den delen. Betydligt roligare är det att förbereda maskinerna, precis som Nisse gör, för vårbruket. Fast egentligen är det som jag tog itu med igår något som jag haft på agendan ända sedan i höstas.

Jag köpte radodlingshjul och sensorutrustning för NH:n redan i fjol för att kunna använda den vid besprutningsarbeten och på så vis få större flexibilitet i och med att det skulle finnas två traktorer som klarar jobbet. Men det blev inte av att montera utrustningen då utan jag tänkte att det fixar jag under vintern när det finns gott om tid 🙂

Nå tid och tid. Men bättre sent än aldrig och hade jag inte tagit itu med saken nu så hade det antagligen inte blivit av under kommande säsong heller för av erfarenhet vet jag att under säsong hinner man inte med mycket annat än det absolut nödvändigaste. Så när det ännu såg lite för vått ut för vårbruk igår så satte jag igång. Idag hade det ändå torkat så pass att det nog hade gått att fräsa lite bäddar för sådd och plantering. Nu får vi se hur det blir i morgon, det har utlovats lite regn igen men förhoppningsvis torkar molnen ut innan de når land. Det brukar det nämligen göra så här års i dessa trakter.

Lite bilder från dagens projekt:

Radodlingshjulen köptes lite större än original för att få rejäl markfrigång och det var lite spännande att se om dom skulle rymmas under stänkskärmarna :) — Radodlingshjulen köptes lite större än original för att få rejäl markfrigång och det var lite spännande att se om dom skulle rymmas under stänkskärmarna 🙂

Montering av magnet och sensor på drivaxeln för hastighetskontrol på gång. — Montering av magnet och sensor på drivaxeln för hastighetskontroll på gång.

Kameran i telefon är ovärdeelig när det gäller dokumentation innan demontering. Mycket bättre än suddiga noteringar på papperslapp som är försvunnen när den behövs.

Manövercentralen på plats och efter kalibrering av sensorerna är det klart.

Satte ner lite tid på att montera alla sladdar i skyddsrör och innanför hyttpanelerna så det tog sin lilla tid. Men bättre göra det ordentligt när man en gång gör det, nödlösningar har annars tendens att bli bestående.

Av vinterns ”att göra-lista” återstår också att montera reglerutrustningen för gödselspridaren för jag tänkte försöka köra bäddarna med NH:n i stället för Samen härefter. Men det får bli en annan dag………..

Nåt Valborgsfirande blev det inte i år heller men det är lika så bra så är man i skick för arbete i morgon 🙂

Glad Valborg och trevlig Första Maj!

Glad Valborg !

De gamla tallrikarna är borta men de nya skall skruvas fast så jag firar Valborg här.

Glad Valborg allihopa !

Stödutbildning och stängsel

Jag var på stödutbildning.

Den som tror att man efter en sån här utbildningsdag kan allt om stödsystemet, den ska nog fundera om en gång. Det är lite så att före man far är man ganska på det klara med hur man skall göra med allt, men när man börjar söka sej hemåt och information sjunkit in, är man mer vilsen i systemen än när man for…

Att vara bonde = att söka stöd i dagens värld. Jag vet inte någon bonde som inte söker stöd. Mycket har det diskuterats om detta med stöd, och jag hävdar fortfarande att skulle inte bönderna få stöd så skulle det inte finnas någon som skulle ha råd att äta. Bonden får stöd för att folket skall ha råd att äta. Skulle inte bonden få stöd, skulle det behöva införas ett system där varje finländare skulle få söka ut någon form av matbidrag för att klara livhanken. Ja, kanske inte om man bor på landet och kan tänka sej ett liv som på 1920 talet, men nu fungerar inte världen riktigt så mera, och då är det såhär. Stöd åt bönderna – grattis, vi sparar en himla massa pappersjobb för alla er andra! Så kan man också uttrycka saken, men då få vara beredd att kunna springa fort 😉

Men, man känner sej lite som en snyltare.

Det förekommer med jämna mellanrum skitkastning. Och man blir ju så lessen. Jag har inte gjort något brott. Jag har inte gjort någon illa! Jag följer ett system som alla godtagit. Ändå får man med jämna mellanrum höra att det är ens fel att Östersjön mår dåligt och att man lever på skattepengar. Jag vet att många vet hur det ligger till, och de som inte förstår hur det ligger till så skulle jag vilja säga som ”slalom-Stenmark” lär ha sagt någon gång, det var nåt i stil med ” det lönar sej inte förklara för en som inte begriper.” Och så tror jag också jag gör i fortsättningen. Den som nu ännu tänker att bönder är snyltare på skattepengar, så, ja, jag tänker lämna er i er tro om att de är så.

På stödutbildningsdagen fick vi lära oss det nya med kommande system. Det var inte gjort i en handvändning, och mycket fanns ännu öppet när vi var på skolning för nån vecka sedan. Nu börjar väl det mesta vara genomtänkt på 4 varv och de förhoppningsvis sista ändringarna i nya systemet skall väl snart vara spikade. För min del har det kastat lite småkäppar i hjulet med det nya systemet. Lång historia som inte går att dra ”helt kort”, så jag tror jag helt enkelt lämnar den, men, do belive me, jag har fått fundera några gånger jag också hur jag ska göra… Jag som ju är i behov av vall är inte bekymrad över permanenta gräsmarker och dylikt, men till lika är det nåt man nog skall vara vaksam med. Eftersom jag har får måste jag se till att jag mitt i allt inte har alla mina åkrar som permanenta gräsmarker, jag måste ju kunna sprida och plöja fårskiten nånstans. Trädgårdslandet är inte så stort att jag kan sprida allt där. Eftersom jag har en stor del av mina åkrar på en annan holme är det krepligt att få dit skiten för då ska också plogen, sladden, harven, såmaskinen och allt vad det ska vara dit, så jag försöker i mån och möjlighet hålla skiten på hemholmen, hittills har det fungerat, men, nog kommer det en dag, förhoppningsvis vacker, när jag måste börja kajka skiten någon annanstans… Nå, det är inte aktuellt ännu, kanske hinner jag ge upp fårlivet innan den dagen…

Så nu sitter jag, många vackra dagar inomhus och gör upp planer, funderar över fårens välbefinnande, mäter boxstorlekar och räknar. Jag planerar in kommande 5 års odlingsplan, arrendekontrakt skall skrivas, och gränskorrigeringar i betesmarkerna ska ritas. Träckprov skall tas, och betesgången planeras. Till lika rusar våren fram där ute. Potatisen skulle behöva komma i jorden, och fåren klippas. Stängselreparationerna är jag delvis färdig med, men jag har ett helt nytt område som skall stängas in, och några 100 meter stängsel i ett område som skall förnyas helt. Jag började med stolparna för någon dag sedan.

Är man 160cm och stolpen 200cm, då får man lite svårt att slå ner stolpen, men står man på mönkkisen blir höjden precis lagom. Anledningen till så långa stolpar, fast nätet bara är ca 1m, är att marken är gammal sjöbotten, mjuk lera, och stolparna sjunker långt ner. I sand, mulljord och vanlig skogsmark brukar jag använda mej av 150cm stolpar, de är mer mänskliga att hantera och står hyggligt på plats bara man får ner dem 50cm. Men i mjuk lera, där ska de nog ner ordentligt för att stängslet skall stå stadigt.

Så, jag varvar inomhusjobb och utejobb. Sitta inne hela dagarna får man huvudvärk av, och nerverna klarar inte att vara ute och jobba som normalt när man vet vilken pappershög som ligger och väntar där inne. Tidspress, huvaligen, men jag tror jag fixar det! Det måste jag, annars blir det inte bra…

Tallrikar

Inte gröt utan tallrikar till min Väderstad Rapid såmaskin. Jag fick med 12 stycken nya då jag köpte den men det räcker bara till gödselbillarna så vi köpte 24 till då vi var i Sverige. Och nu sysslar jag en längre tid med att skruva bort de gamla och skruva dit de nya. Att det är nödvändigt kan man se på bilden av en ny och en gammal tallrik.

Den nya är 37 cm i diameter och den gamla bara 29 … Man ser på bilden också att den gamla inte alls skär lika djupt som billen går – hela fyra cm grundare och det är ju inte bra. Ett byte är verkligen nödvändigt.

Men det är inte så lätt. Då jag fick Rapiden (med 12 nya tallrikar) så försökte jag skruva loss en tallrik men det var nog kissan det. Bultarna satt som berg. Nu skruvar jag bort hela billen, sätter den i skruvstädet och drar loss bultarna med den längsta nyckel jag har. Lustigt nog så kan man vanligen skruva bort dem med fingrarna bara man får dem att lossna. Gängorna är inte det minsta rostiga utan rena och fina som nya.

Men visst finns det problem. Den tallrik som satt bredvid drivhjulet (som driver såvalsarna) har fått bulthuvuden bortnötta så det var riktigt svårt att få en nyckel att hålla fast i skallen. På något sätt gick det med fyra men för den sista måste jag fästa nyckeln med en skruvtving så den inte skulle slinta. På nästa bild är en sliten bult jämförd med en hel och fin.

Tillsvidare har jag fått bort alla bultar med nyckel utom en. Den måste jag göra rödglödande med gassvetsen innan den kom loss.

Och så gäller det att ställa in billarna för de nya tallrikarna. Billen skall vara så nära som möjligt utan att den hindrar tallriken att rotera. Blir avståndet för stort så fastnar det fullt med rötter mellan tallriken och billen. Man ställer in avståndet genom att sätta till/ta bort brickor i billens fastsättning mot tallriken. Men det är inga vanliga brickor utan mjuka PVC-brickor som jag inte hittade någonstans utan måste köpa från Tyskland. eBay är bra då det gäller att hitta litet udda saker och ett paket från Tyskland kommer inom en vecka med vanlig post (express kostar mera).

I dag hittade jag ett lager som var dåligt. Tallriken hölls inte rak utan vippade fram och tillbaka. Till all tur finns det i Grenes katalog så jag hoppas få tag i det ganska snabbt. Nu då billarna är bortskruvade så måste man fixa alla problem för det är inte lätt att skruva loss dem. Det är lindrigt sagt obekvämt att sitta på förharven och skruva under sålådan. Inte kommer man åt med längre skaft heller så det blir en hel del knysande och hackande med handflatan.

Väldigt bråttom verkar det inte vara. Vi har ett grymt ruskväder här och värre skall det bli. Tiodygnsprognosen lovar regn nästan varje dag. Men brist på sysselsättning blir det inte. Alla traktorerna skall också servas.

Säsongstart.

Lite fuktigt och svalt väder har fördröjt säsongstarten som annars kunde ha blivit rekordtidig i och med att det inte funnits tjäle kvar de senaste veckorna. Det är dock fortfarande en tidig vår för även om vi nu ligger någon dag efter fjolårets rekordtidiga vårbruk så är det betydligt tidigare än normalt.

Övergödsling….

… av kummin och råg är det enda jag gjort ute på åkern hittills. Det gjorde jag i lördags och nu idag söndag har vi lämpligt fått några mm regn som gör att gödseln löser sig och kommer växtligheten tillgodo. Hybridrågen har repat sig någorlunda och tillväxten har kommit igång, bestockningen bedömmer jag som god på lite över halva arealen och resten torde fylla odlingskraven så pass att det inte behöver kompletteringssås. Rågen höll ett tag på att bli uppäten och nedtrampad av ett hundratal gåsar men till all lycka flög några in i högspänningslinjen på grannåkern så att dom blev liggandes livlösa, det räckte till för att få resten av marodörerna att flytta vidare. Kumminet är lite i glesare laget men ändå så pass gångbart att det får hänga med en säsong till.

Grannen har sått lite vete och gödselspridningen är på gång i trakten av doften att döma 🙂

Jag hoppas nu på några dagar uppehåll så att jag kommer igång med vårbruk, lite sådd och plantering innan Valborg. Sen får det gärna bli några fuktigare dagar så att man kan ägna sig åt lite kartritande och blankettifyllnad. Vi får se, det är hursomhelst ingen tid förlegad så här långt men det som är gjort är gjort 🙂

Huset som försvann

Detta hände för rätt länge sen. Faktiskt så länge sen att Bondbloggen inte ens fanns, men det börjar kunna berättas först nu. Vi skall tillbaks till nådens år 2007 för att komma i rätt stämning.

2007 var året då jag blev bestulen. På ett hus

Jag har rätt länge tänkt att återge denna lite märkliga historia på bloggen, men lite dragit mig eftersom hela historien är så huvudlös att den närmast verkar påhittad. Dessutom har jag väl gått och hoppats att gåtan skulle få en naturlig förklaring, men det börjar jag nog ge upp nu efter 8 år.

Såhär var det. När jag köpte grannhemmanet i slutet på nittitalet följde en gammal ria med. Rian var inget för världen, jo, det hade varit ett fint historiskt dokument med bland annat en hemgjord torkugn från uppskattningsvis tjugotalet, men allt var i så dåligt skick att det liksom inte kändes meningsfullt att ta vara på det. Lite saker och ting av värde fanns dock i huset och så länge taket höll tätt så fick det stå. Naturligtvis gick inte det speciellt länge utan den snörika vintern 2003 föll hela faderullan omkull och började ropa på hjälp. Nu har ju snabbhet aldrig varit mitt kännetecken så det gick till vintern 2006 innan jag kom mig för att göra något. På vintern plockade jag av taket som var ett tagelpannetak och sen kom vårbruket och sen växte huset ner i gräs och förblev ostört återigen ett år.

En bild från cirka 2005. Rian har störtat och är nervuxen i mina favorithatobjekt hundfolkor.

Sen hände det märkliga

En dag så var den borta!

Rian är placerad 100 meter norrom vårt boningshus och eftersom vi i allmänhet har ärende söderut kan det gå någon vecka innan jag har ärende norrut. Döm om min totala förvåning när jag sensommaren 2007 upptäckte att huset inte fanns där mera. Ett nerfallet hus utan stockar eller annat fint att ta tillvara hade hux flux bara försvunnit från jordens yta. Även om platsen inte kan ses från bostadshuset så är det definitivt inom hörhåll, men ingen på tomten hade märkt av något konstigt. Att huset tagits bort med maskin är helt klart för som hantverk hade det nog tagit sin lilla tid.

Vad jag sen tycker om stölden är mera oklart. Jag slapp ju en massa jobb så egentligen tackar jag för besväret, men tyvärr åkte endel saker med i svängen som jag väldigt gärna hade haft i behåll. Ca 1000 torra pärtor och än värre kanske 250 fina höstörar försvann på köpet. En gödseltratt av lite modernare snitt och en gammal häststötting skull jag också gärna har haft i behåll. Så även om jag till någon del är tacksam så betraktar jag nog det hela precis som en regelrätt stöld. En gammal självbindare hade ratats, och lite stockverk och golvet fanns kvar. Resten var borta

Jag tycker jag har frågat alla som jag på något sätt kunde ha något att göra med fallet och tillbringat en hel del tid med att fundera, men ingenting har lett nånvart. Frågan är än idag helt olöst. Dessutom kan Ni ju föreställa Er att det är lite pinsamt att gå fram till någon och ställa frågan: ”Jag har tappat ett hus, vet du var det är”

I början av månaden kom jag mig för att börja städa upp tomten. I mitten på månaden gav jag upp. Där fanns så mycket gammalt metallbråte och ruttet träverk att jag hade haft punktering dagligen på grävmaskinen och som handarbete var det drygt. I går beställde jag en bandgrävare som på nån timme fixade upp tomten så nu är definitivt den gamla torkriaeran förbi på backen. Dessutom är det en utmärkt plats att fylla upp allt material på som kom från utfallsrensningen i höstas.

Detta är då taget från ungefär samma plats som bilden innan. Kom sen inte och säg att det är finare bara för att det är grönt. Det är ovanstående bilder ett bra bevis för

Trodde Ni på det här nu då? Det lönar nog sig att göra det, för varje ord är sant.