Sida 184 – Bondbloggen

Traktortimmar II

Christer beställde lite funderingar om antalet körtimmar på traktorerna på våra kolhoser och därmed kanske lite om traktorer i allmänhet. Här kommer mina

Förr var hästen det centrala på ett jordbruk. Alla gamla hästmänniskor som ännu fanns kvar i min barndom mindes sina hästar, mindes vilka som varit snälla, bångstyriga och så vidare. Stina hette vår sista häst, avpolletterad när jag var tre år så den minns jag inget av, men grannänkans Lena, den minns jag fragment av.

Vår tids hästar är ju då våra traktorer.

Den här gården har inte sedan 1967 haft bara en traktor. Det har ända sedan dess alltid bott åtminstone två på gården, dock så att på sextio- och första halvan av sjuttiotalet handlade det om två bolagstraktorer, vi var alltså två gårdar som samägde två traktorer. Om dessa maskiners användningstimmar vet jag noll och intet, men jag har faktiskt min vana trogen båda exemplaren återinförlivade med övriga museala fornlämningar på tomten, men ingen av dessa är i någon som helst användning mera, och i båda fallen har timräknarna stannat för länge sen. Båda är dock kördugliga och startas upp åtminstone en gång varje sommar. Just det, jag glömde presentera dem, det är en Fordson Major årgång -55 och en röd David Brown 990 årgång typ -67.

De övriga traktorerna som slitit i vår lera är en Valmet 702 av årgång 1974 (som faktiskt köptes på min 10-årsdag) och som senare byttes mot en Case 1490 år 1983. Pappa var lite konservativ i den affären för jag brukar säga att Casen var Närpes sista bakhjuldrivna nya traktor som kom till gården då i april 1983. Med Valmeten var det lite tvärtom för jag vill minnas att med en Valmet 702 i mitten på sjuttiotalet låg man i framkant bland traktorägarna. Valmet 702 var ju första traktorn med någon slags ergonomi, plant golv och en tät hytt som med sina klara växthusglas och dåliga fläktar gav en en föraning om helvetet i varje vårbruk. Det var varmt om man säger så.

Valmet 702 år 1974, en jättemodern Tume kombimaskin och en så småningom blivande bondbloggare.

Case 1490 år 1984 och dåtidens harvklassiker. Potila

Ovanstående Case hade en finess som man knappt ens kunde drömma om innan- 4 stycken kopplingsfria växlar, den sk hydra-shift funktionen som var riktigt trevlig att använda, och som fungerade helt klanderfritt så länge det var över -20 grader. Det var egentligen den första riktigt stora traktorförändringen, som ju då bara var början på en lavinartad teknikutveckling på traktorfronten.

1989 blev jag då förvaltare och ville naturligtvis på ungdomars vis omedelbart ha en ny fyrhjulsdriven traktor. Valmet, Ford, och MF var intressanta. Habegäret jobbade hårdast för en Ferguson 3060 som då kostade 149.000 mark. De andra var i ungefär samma prisklass.

Det slutade med en Zetor 6045 som kostade 89000 mark. Lite sved det nog att bara ha råd med en öststatare och kommentarerna från blivande kollegor var också ganska sura. Ingen – allra minst jag trodde väl då att ”bolsjeviken” som pappa döpte den till skulle bo kvar hos mig ännu 2015 – men så blev det. Den lilla Zetorn har jobbat på perfekt och jag trivs än idag strålande med den enkla tekniken och de billiga delarna och de underbara tekniska lösningarna. Tyvärr har den idag blivit några nummer för liten. Det finns ingen mer åkermaskin kvar som Zetorn orkar med vilket gör att nyttjandegraden har sjunkit radikalt – och nu bara ligger på ca 50 timmar i året. I sin ungdom gick den närmare 300 timmar per år och har nog gjort sitt på tegarna. Idag är det närmast vagnar och vedklyven som är samarbetspartners för Zetorn, men kvar i huset, det skall den förbli.

Casen bytte jag 1995 till en Case IH 4230, en fullständig engelsk katastrof. Motor och växellåda samt hyttkomforten var bra – resten var bara eländigt. T.o.m färgen ramlade av när man tvättade den. Jag orkade med den två år och därefter bytte jag – mitt infernaliska dumhuvud – till en likadan. Som inte var mycket bättre. Den orkade jag med till 2002 när mina Casenerver havererade fullständigt.

Case MX 4230 1995

Valtra hade på denna tid en försäljningspunkt i Närpes och dit hade kommit en traktor som jag i det närmaste impulsköpte. dvs en färdigbyggd demovaltra för 54.ooo euro med lastare. Råd hade jag inte men jag var såpass arg på allt vad Casar hette att jag betalade vad som helst för att komma bort från dem. Senare har jag förstått att det nog inte var märket det var fel på, utan modellen.

Valtra ännu boende på affären 2002

Brukstimmarna då? undrar vän av ordning.

Jag märker en att brukstimmarna på traktorerna faller från år till år. Det har ju alltid varit så att mina maskiner har rullat vår och höst och däremellan stått ganska stilla. Ännu för några år sen brukade det bli ganska precis 250 årstimmar på Valtran och 150 på Zetor.

I takt med att kostnaderna har jagats och redskapen har blivit större har också drifttimmarna fallit radikalt på traktorerna. Detta är förstås ur en ekonomisk synvinkel bara bra, för mindre timmar betyder ju mindre slitage och framför allt mindre bränsleåtgång men å andra sidan mår inga maskiner bra av att stå för mycket, och precis just där börjar jag vara idag. Valtran går ungefär 200 årstimmar fördelade på 100 i maj, 50 i oktober och 50 under resten av året. Zetorn går som sagt ungefär 50 timmar ganska jämt fördelade över året.

Årsbränsleförbrukningen har fallit från ca 2500 liter per år till ungefär 16 – 1800 liter och det om något är bra.

Idag är Zetorn körd 1600 timmar och Valtran 2300 och jag börjar starkt misstänka att det ännu om 10 år är dessa båda hästar som flyttar mina redskap runt på åkern. Det börjar inte finnas någon rim och reson i att sälja bort Valtran heller för det är en modern traktor som har både elektronik i växellåda och hydraulik och som dessutom har alla finesser man behöver så varför skall man avyttra en sån kompis?

För tusen år sedan

Igår hade vi genomgång av den senaste teatern om Hindersby. Det är ingen kort period som stoppas in i en två timmars pjäs utan närmare 700 år. De första nybyggarna kommer till Hindersby med björn- och vargspjuten redo. Det var för tusen år sedan. Ingen vet exakt varifrån de kom och när. Historiker i all ära men de bara spekulerar de också.

Men före det ser vi vilda vrakplundrare från skärgården. Vi får också se hur Harpan tar dem i örat och bankar in gudsfruktan och hyfsat beteende i dem. Så gick det till då Reimars blev lotsställe. Enligt Mosabacks Isa (Isa Stenberg) som skrivit pjäsen.

Visst är det här bondens vardag just idag. Halva byn är med i pjäsen på något sätt. Repetitionerna har hållit på i ett halvår redan och på fredag smäller det till med premiär. En ytterst komprimerad historielektion och fasen så rolig … Men visst var det frågan om huruvida nybyggarna skulle överleva den första vintern i byns skogar och kärr.

På dagarna svetsar jag skogslastaren och på kvällarna dokumenterar jag teatern i video och foto. Byn har satt ned så mycket krafter på teatern att det måste sparas för eftervärlden. På Hindersby.net finns mera om teatern och telefonnummer för att boka biljetter. Det är inte bara vrakplundrare och bönder med i pjäsen utan en massa kungar också – spelade av Robert Jordas, växhusodlare och skådespelare.

Från Birger Jarl till Gustav III.

Hur långa stövelskaft har du?

Jag ville inte testa mina, jag behövde inte, för det var söndag, men någon morgon kan det nog bli att se om stövelskaftena räcker till, Mathias stövelskaft gör det inte, men hur tung kan en 7 åring va…

Till höger, om alarna till höger, på höger sida om björkarna, men på vänster sida om elstolpen, och sen i en vid båge till bron man ser till vänster, där går vägen. 🙂 ungefär.

Vår väg, vår livlina. Här färdas varje dag jag och Mathias när han ska till och från skolan, och om man ska och handla. Syster Alice med familj färdas här morgon och kväll när de skall till jobb och dagis, och min pappa färdas här till jobb nästan alla dagar. Jag behövde förut inte på klockslag eller dag hemifrån, men nu skall Mathias till skolan, så nu är det klockslag lite hela tiden längs dagarna.

I söndags var det såhär. Helt ok. På en söndag måste man ju inte åka någonstans, så det var bara att hållas hemma, men, hur blir det om det någon morgon 07.15 ser ut såhär när man kommer ner till stranden. Hmm. Båt. Ja, dom flesta är på land. Vi har haft så kallt att det lagt rätt tjock blåis i vikarna emellanåt, så därför har vi dragit upp alla båtar, utom en. Man kan inte dra upp alla båtar, och drar man upp dem måste man laga det så för sej att man enkelt kan skjuta ut dom tillbaka om det behövs. Jag har min större båt att stå på trailer, och med traktorn kvar framför så jag kan skjuta ut den om det behövs, men tid kommer det också att ta, men det går på någon timme det iallafall. En båt på vattnet, och den är i en vik på andra sidan där det inte fryser så fort, men ska man 07.15 iväg, vattnet står högt och det är några grader kallt, så snurran kan vara frusen, hmm… hur gör man då. Ja, man blir lite strandsatt eller få ta till årorna. Om det inte blåser…

Att hålla på och fundera ut, hur gör jag om det blir såhär… och hur gör jag om det istället visar sej att det blir sådär, det är en vanesak. Man lär sej av lite misstag och man gör mycket av gammal vana. Men, lite mer måste man tänka till än om man bor med ”land undi fot”, alltså att man har fast mark under fötterna hela tiden vart man än ska. Om bilen strejkar är det ingen fara, ”man har land undi fot” och kan gå, men om båten strejkar har man inte ”land undi fot” och är med det samma i en knepigare situation. Härifrån holmen kommer vi oftast då vi har ”land undi fot”, men nu kråtar det sej med det också sådär mitt i allt. Endel dagar. Förhoppningsvis inte så många gånger till i år, det sades förr att alrötterna skall tvättas 3 gånger innan det blir vinter, och nu börjar det nog bli välsköljt kring de flesta alrötterna.

Råkar i skogen.

Trots minusgrader och att jag packat till snön med traktorn så har inte spåren frusit till ännu. Det verkar vara en hel del värme magasinerat i jorden i år då det var så länge varmt. Så ännu hittar man helt ofrusna vattenfyllda pölar i skogen. Det betyder att man än så länge bara hugger på hög, som väl snart snöar ned 🙁

Då dessutom grävmaskin som skall rensa dikeslinjerna lär vara i antågande vill man ju så snabbt som möjligt få bort det virke som nu ligger i vägen.

Vinsch?

Det här med problem med framkomligheten och fjolårets fastkörningar har fått mig att fundera på att skaffa en vinsch. I och för sig har jag del i en kraftuttagsdriven trepunktskopplad vinsch som morfar köpte åt släkten att använda, men den är ju lite svår att få med sig och finns därmed inte tillhanda vid plötsliga vinschningsbehov. Har därför funderat att skaffa en att sätta i nosen på traktorn för att vid behov få lite draghjälp och för att dra ner fastfällda trän samt dra in trän som jag annars inte når med kran.

Vill minnas att jag läst i nåt tidigare inlägg att Nisse använder hydraulisk vinsch? Vad slags kapacitet har den?
Elvinsch (12V) också ett alternativ som kanske är lite lättare att installera och koppla bort när den inte används men dom verkar lite långsamma med bara några meters hastighet i minuten.

Och sparkarna bara fortsätter

En av våra första kalvare, Jättebra som jag senast skrev om, har på något mystiskt sätt lyckas få ett spentramp åt sig. Trampet hände på tisdag morgonen då vi hade avbytare och hon kunde inget annat göra än låta spenen och såret vara åt mig till kvällen. Då jag först såg spenen verkade det inte så illa, men efter en närmare titt såg jag att spenändan var ”skalad”. Ingen mjölk läckte dock ut så spenändan och spenkanalen verkade vara hela.

Jag tog Jättebra till roboten och lyckades tömma spenen på mjölk. Då tänkte jag att vi mjölkar den fjärdedelen endast varannan gång och lämnar den så småningom i sin så att spenen har tid att bli frisk och den eventuellt sku fungera efter nästa kalvning. Mjölkning varannan gång betydde då det att jag tänkte mjölka den igår kväll igen, men det tyckte då Jättebra att var en jättedålig idé. Jag förstår ju nog att spenen måste vara grymt sjuk, så jag lät den nog ganska snabbt vara då hon började ”gå” fram och tillbaka i roboten och var riktigt irriterad över situationen.

Efter henne kom Jade in i roboten och jag funderade nog lite då den varken kände igen henne eller delade ut foder. Det är ju frågan om en dator så jag tänkte att den kanske bara hängt upp sig på något sätt. Men då det gick lika också för följande ko tittade jag lite noggrannare efter och märkte att Jättebra faktiskt hade stigit på ”tunnistin”, alltså den delen som avläser transpondern på kon och berättar för datorn vem det är.

Den mjölkade ju nog om man för hand satt in kornas numror så jag fixade allt annat färdigt av mina sysslor tillika som jag hjälpte roboten. Antte kom sen ner och körde fodret och började undersöka roboten närmare. Efter ett samtal till DeLavals hjälpservice var diagnosen klar; Då Jättebra steg på ”tunnistin” revs det av en kabel som förorsakade korstlutning som i sin tur förstörde kretskortet som sköter utfodringen. Så därför kände den varken igen korna eller delade foder åt dem. Suck.

Klockan var en hel del vid det laget och det skulle ha tagit timmar för dejourerande servicekarln att komma till oss. Då det dessutom blåste ganska så hårt och vi ändå hade en annan servicekarl på kommande idag, så bestämde vi att det är enklast att vi sköter natten själva och väntar på morgonen då förbindelsebåten igen går.

Meningen var att Antte skulle börja och jag skulle fortsätta med robohjälpen, men han tyckte sen att i stället för att ha två riktigt trötta i huset idag är det bättre att vi har bara en riktigt trött och en normalt trött, så han beslöt sig för att vara hela natten i ladugården och jag gick ner till klockan fem för morgonpasset.

Servicekarln är ännu här, men nu borde roboten igen vara fixad. För Jättebras spenes del kan jag bara konstatera att den förblir orörd. Om det inte har farit in några bakterier i juvret, torkar den nog smånigom ihop och hon fortsätter sin karriär som trespenad. Om det ändå har farit in bakterier och den blir inflammerad, ja då får vi ta det problemet sen!

Till skogs !

Nu är äntligen helgeländet slut. De reservdelsfria dagarna är över och man vågar andas ut. Visst kan och har vi varit i skogen under helgen också men det gäller att vara försiktig för man får inga reservdelar om nånting händer. Magen är i prima skick och jag dricker kaffe och äter fläsk så det står härliga till … Men det bästa är att det varit kallt och mycket litet snö så skogsvägarna har frusit och bär bra. I natt var det -17 som kallast. Framtiden ser inte så bra ut med nollgrader och till och med plus men det går an.

Helgen gick också till att fixa litet i köket som blev på hälft då tröskandet började. Inte är det klart men den sista hyllan är uppsatt och kylskåpet lagat (jag bytte termostat i går). Dessutom limmade jag äntligen papperremsor över fönsterspringorna och det blev betydligt varmare då kall blåst inte mera kommer rakt in. Men visst har vi haft utmärkt ventilation …

Det finns en hel del verkstadsarbete som måste skötas. Vi tog ett varv kring Tallmosan och konstaterade att det behövs maskin, dvs. gallringsprocessorn skall igång. Men först måste jag svetsa lastarens vridkuggar men nu byter jag hela klunsen. För ett par år sedan (Igen en katastrof) så svetsade jag om tre kuggar med specialelektroder (68.82) och de har hållit utmärkt. Nu har två andra kuggar brustit och jag vågar inte lita på resten av de gamla kuggarna.

På bägge sidor om de avbrutna kuggarna syns svetsade kuggar som är i prima skick. Nu är vridhuvudet med kuggarna bortskuret och det nya skall svetsas fast.

Det gäller att svetsa ordentligt och ta god tid på sej för man vill inte att tornet skall brista mitt under lastningen. Det är en tung kluns för den är helt massiv. Precis som förra gången funderar man på hur länge det lönar sej att svetsa eländet. Men den skall få en chans till. Sedan måste jag börja bygga en helt ny ram som passar processorn. Det finns inga färdiga fästen att köpa. Men då blir det modulkonstruktion där specialramen får en platta utanpå. I plattan skruvar man fast ett vridhuvud. Jag såg att man får vridhuvuden med dubbla kuggstänger från OFAB för omkring 2000 euro vilket är relativt mänskligt. och ovanpå vridhuvudet skruvar man fast lastaren. Då behövs bara en stabil platta i stället för klunsen ovan.

Förutom lastaren så skall Zetorn in i verkstaden och fjädrarna i bromsarna måste bytas. Det är närmast ett konstruktionsfel för då fjädrarna inte mera orkar dra tillbaka bromsbackarna så låser sej bromsen och det är absolut inte roligt om man fastnar i skogen. Där behövs minsann styrbromsarna. Det är ingen dyr reparation för jag fick fjädrar för ett par euro per styck men hela bakaxeln (halvaxeln) skall bort innan man kommer åt bromsarna som är placerade inne i axeln. Nåja, med pumpkärra så drar man snabbt ut halvaxeln bara man kommer igång.

Det blir väl att såga i skogen medan det är ljust och sedan skruva och svetsa på kvällarna i verkstaden. Nu är här -6 grader vilket är utmärkt för skogsarbetet även om det blåser onödigt mycket. Jag måste vänta tills vinden vänder förrän jag sågar omkull ett par stora aspar. Jag tänker inte ens försöka fälla dem mot vinden. Även om man kan knuffa omkull dem med lastaren så brukar det bara bli elände att gå emot naturen. I värsta fall brister fällgångjärnet och hela aspen kommer ned över traktorn.

Trots alla stora maskiner så är det bättre att arbeta med naturen än mot den. Det behövs bara litet tålamod att vänta på rätt vindriktning.