Sida 209 – Bondbloggen

Brand eller obrand?

Även om jag alltid haft för avsikt att inte börja blanda ihop mina professioner på bondbloggen utan hålla detta som ett rent jordbrukartillhåll så skall jag nu göra ett snedsteg och skriva lite om brandskydd och det naturligtvis mot bakgrund av det som hänt både Nisse och Christer.

Jag kommer förstås här bara att skrapa lite på ytan, jag lämnar helt bort saker som handlar om försäkringsbolagens knepigheter, jag kommer inte dess mera att beröra nödcentralerna, utan kan bara i förtvivlan konstatera att dessa blivit kolosser på lerfötter som är alltför stora för sitt eget bästa. Inte heller går jag desto mera in på brandteori även om det är en grundsten utan vi kör enligt principen KISS (Keep it simple, stupid)

Det finns två saker som en gårdsägare kan göra för att begränsa sina brandskador. Det första är att se till att det inte börjar brinna, det andra att ha beredskap att släcka branden i sin begynnelse, för alla bränder oavsett storlek är små och lättsläckta i sin linda.

Hur ser man då till att det inte börjar brinna. Några saker som är bra att hålla i minnet är elen, sotet och skorstenarna.

Elen:

Allt som på något sätt har att göra med det elektriska är en potentiell brandfara. Det finns ingen fast eller lös installation eller apparat som skulle vara 100% brandsäker. De flesta apparater idag har olika sorters termostater och säkringar som gör att dom inte blir för varma även om dom glöms på (strykjärn, locktänger, värmebatterier) men ingen apparat kan vara helt felsäkrad. Därför brukar jag le lite åt sensationspressen som med jämna mellanrum slår upp det fantastiska med att en telefonladdare tagit eld. En dylik går på ström och är alltså lika eldbenägen som vilken elapparat som helst. Av detta kan vi då dra slutsatsen att inga elapparater skall vara anslutna till nätet i onödan. För varenda kontakt som dras ut när den inte används minskar vi brandrisken med någon promille. Jag har själv vid husrenovering låtit göra strömbrytare i varje rum som knäpper av alla eluttag i rummet, det är ett sätt, grendosor med strömbrytare är ett annat. En annan uppenbar brandrisk speciellt i produktionshallar är lysrör som antingen saknar sin kupa i dammiga utrymmen (torkar, fähus) eller står och stampar och försöker tända. Dessa bör bytas eller släckas omgående. Tändaren blir varm och finns då damm runtom om så blir det inte bra.

Sotet:

I den dyra brännoljans tidevarv eldar vi gärna med fasta bränslen. fasta bränslen är bra men ger upphov till mycket sot och framförallt aska. Få tänker på att askan är brandfarlig upp till en vecka efter att den plockats ur pannan. Ett vanligt brandscenario är några dagar gammal aska i ett kärl nära en vägg. Vinden vänder och askan får mera syre och återtänder. Många många hus har brunnit på det viset. Alternativet är förstås att vattna askan eller hålla den i slutna metallkärl

Skorstenar:

Även om vi idag bygger brandsäkrare och av bättre material så är fortfarande skorstenarna ett litet gissel. Det kan handla om dålig sotning eller dåligt gjorda genomförningar eller bara helt enkelt att en murad skorsten spricker. En skorsten av metall som ligger för nära trämaterial kan fungera bra i flera år men till sist är träet så genomtorrt att det helt plötsligt tar eld. Minimiavstånd mellan storsten och brännbart material är 10 cm.

Det var som sagt bara ett skrap på ytan men har man dessa saker under kontroll, och dessutom ser till att VARENDA fordon som man kör in i ett hus är försett med huvudströmbrytare så borde man nog komma rätt långt. Vaddå huvudströmbrytare? frågar sig vän av ordning, inte har ju personbilar någon huvudströmbrytare? Helt korrekt, och därför skall man inte köra in personbilar i nånting annat än i fristående garage eller biltak. Aldrig in i ett uthus. Fordon brinner idag mycket oftare än förr!

Min personliga tro är att den enskilda tingest som vi har att tacka det minskade antalet bränder mest för är brandsläckaren. Redan en 6 kg pulversläckare är fruktansvärt effektiv och är man bara närvarande (och hittar den) är den behövs kommer man väldigt långt med den.

Vad händer då om det ändå går åt pipsvängen och elden tar sig okontrollerat? Det är inte elden i sig som är farlig, den håller vi nog oss undan, utan det lömska i en brand är röken. Dels för att vi inte kan föreställa oss hur snabbt röken blir outhärdlig att vistas i men också för att brandrök otippat snabbt är dödlig. I våra moderna hus kan det räcka med några andetag för att slå ut oss så att vi blir kvar inne i brasan.

Det som är viktigt när elden hinner ta sig är att man på förhand tänkt genom hur man skall handla. Antingen genom att uppgöra en räddningsplan, som då alla gårdar med miljötillstånd måste ha, eller bara en egen liten plan. Har man funderat ut på förhand hur man handlar i en brandsituation kommer man att klara det mycket bättre än om man aldrig tänkt tanken. Viktigt är också att man tex i hemmet vet var de viktiga sakerna finns och hittar dom snabbt även om paniken grinar en i ansiktet. Människor som på förhand tänkt över dessa saker brukar få med sig bilnycklarna, datorerna, prispokalerna och hemmanspappren samt husfrassen ut ur branden, medan de som aldrig tänkt tanken brukar kunna rädda några lakan och en limpa.

Bara en sån liten enkel detalj som att förvara en säkerhetskopia av hårddisken hos grannen brukar kunna vara skillnad mellan succé och fiasko efter ett brandtillbud.

Det är naturligtvis helt omöjligt att gå igenom allt i en bloggtext, eller jo, jag orkar nog skriva, men inte en jäkel skulle orka läsa, så därför är detta bara en droppe i oceanen av all info som finns att få. Sök på nätet, lyssna på vad brandinspektörerna säger och framför allt; fundera själva.

Så lite reklam: Eftersom jag specialiserat mig på brandsäkerheten på jordbruksfastigheter kanske jag kan bidra med svar på några frågor som sådana finnes. Jag återfinns på Österbottens Räddningsverk / Närpes och det är bara att kontakta mig där. Om någon ÖSP förening eller Marthor eller nån tjurförening eller vad som helst är intresserad av en kvällsföreläsning i ämnet så står jag även till tjänst. Främst då förstås inom rimligt avstånd från hemmanet. Slut på reklamen

Så gå ut, se över Ert brandskydd och lägg på minnet att på några minuter kan Ni rädda allt eller förlora allt. Och jo förresten, köp ett par brandsläckare till i morgon, Ni har i alla fall inte för många. Och kolla brandvarnarnarna när Ni ändå håller på….

Så avslutar vi med en samvetsfråga till mig själv: Har jag själv alltid allt i skick? Det får Ni fundera på men jag kan ge en ledtråd, svaret är inte ja.

Vardagsbilder

Det är ju så grymt populärt nuförtiden på Fejsbuk att ladda upp bilder på sin vardag. Allt från klädhögar till tömning av kvigboxar har figurerat på datorskärmen de senaste veckorna. Så jag tänkte att det passar väl bra också här med en liten bildkavalkad över vad som har hänt den senaste tiden. För att inlägget inte ska bli så stort har jag lagt bilderna i miniatyrformat, men ni får dom större genom att klicka på dom.

Vårbruket kom ju igång väldigt tidigt, som jag redan tidigare skrev. Också i Kabböle sådde vi det första för ett par veckor sedan, men man ser inte ens brådden ännu då det varit så kallt. Vallarna har inte heller ännu börjat skjuta på längden, men för deras del är svalt väder till en början bara bra. Då kommer det mera massa i gräset i stället för bara längd. Också lillherrn deltar, genom att öva sig på framtida bravader med traktorn som fastnar i ”diket”

Vi var häromdagen med småttorna och avbytaren och ta lite bilder på några kvigor som vi har till salu. Om inte köparen har möjlighet att komma och se på kvigorna, brukar de oftast begära att man skickar några bilder i stället. Det blev ingen affär den här gången, så kvigorna söker fortfarande efter nytt hem.

Lite tekniskt strul har det också varit, nämligen skärmen på roboten blev svart då en kabel hade ”gnagats” av. Nå inte var det något problem att beställa en ny från leverantören, men det tog flera dagar att få hem den. Sen när den väl var hemma, konstaterade Antte att den inte passade….Nå, tack o lov så har vi en ”datafirma” i Pargas och därifrån hittades en passlig kabel, så nu fungerar skärmen igen.

Till sist är det bara att konstatera att en era på gården definitiv tar slut, då mjölkstationen monteras ner.Utrymmet kommer ingalunda att stå tomt i framtiden heller utan dit monteras bås som man kan behandla eller mjölka kor i.

Det brinner !

Här står man i godan ro i vårbruksbrådskan i verkstaden för att försöka lappa ihop en traktor och så kommer dottern inrusande och ropar: ”Pappa, det brinner i köket ! ”. Och det brann ordentligt. Inte för att man kunde se nånting annat är tjock svart rök. Med kolfiltermask som jag använder vid sprutandet kunde man i alla fall andas så mycket att man kunde se att köksfläkten hade tagit eld. Eller egentligen filtret i spiskåpan framstod det senare. Till all tur var unga husbonden utanför huset och kunde rusa in och slänga en brandfilt över kåpan.

Men det som räddade huset var ett plaströr med vatten som låg emot ventilationsröret från kåpan. Då aluminiumet i röret smalt i det heta elden så smalt plaströret och vatten sprutade med tryck ut över spiskåpan. Annars hade hela huset med säkerhet brunnit upp. Vi hade inte kunnat göra nånting.

Så, bästa vänner: Lyssna på Kalle och hans kolleger NU och organisera släckningsredskapen så ALLA hittar dem ! Då det händer så är det för sent. Brandfilten var tillräckligt stor och bra men den var instoppad ovanför kylskåpet och Henrik hade aldrig hittat den (inte jag heller) om inte Mor hade vetat var den fanns och varit närvarande. Vi hade två stora brandsläckare i huset men Henrik hittade inte dem heller utan sprang till tröskan efter den lilla brandsläckaren där.

Då det händer så fungerar nämligen inte alls någon eftertänksamhet. Då är det bara minnesbilder och direkta synintryck som gäller. Det fanns också tre stora pulversläckare vid pannrummet och i verkstaden men dem kom han inte ihåg. Inne i huset såg man ingenting i röken. Så placera brandfilt och släckare vid ingångarna mycket tydligt synliga för alla. Inte bakom en dörr som i vårt fall. Sätt inte heller för nära spisen eller annat potentiellt farligt ställe för då kommer man inte åt dem.

Brandkåren kom då allting var släckt och vi vädrade ut röken. De hade inte heller kunnat göra nånting om vattnet från röret till diskbordet inte släckt elden. De var riktigt professionella och skötte eftersläckningen och övervakningen mycket bra. Och de kom så fort de kunde med tanke på avståndet.

Men nödcentralen kan man inte säja nånting positivt om. De hittade inte Hopenbackvägen – antagligen för att de stavade den Hupenbackvägen. Det är en totalt värdelös organisation med helt värdelösa kartor och personal. Min navigator hittar ju en väg fastän jag stavar namnet fel. De politiker och tjänstemän som organiserat de nya nödcentralerna borde förflyttas till annat ställe – helst nära Antarktis. För mej får de gärna spara bort de sista sorgliga resterna av hela skräpet som inte har någon som helst lokalkännedom mera. Och inga språkkunskaper. Och usla kartor. Lika gärna kan vi ringa till SOS alarm i Sverige.

Vilket vi också gjorde. Ännu en lärdom. Våra IP-telefoner är alltså registrerade hos en svensk operatör så samtalet gick till Sverige automatiskt. Jovisst kan man programmera in rätt land men det hade jag alltså inte kommit ihåg att göra även om operatören uttryckligen varnat för att man bör sätta in riktiga uppgifter. De hittade helt riktigt vårt hus i Arboga men först då insåg vi vilken nödcentral vi talade med. Efteråt kan man ju säja att det var väl klart eftersom man här inte kan svenska på nödcentralerna.

Då det händer så är alla så skärrade att man absolut inte kan förvänta sej något som helst förnuftigt beteende. Inte heller att folk kan tala något annat språk än modersmålet. Även om man i vanliga fall kan tala finska hur bra som helst så är huvudet tomt och allting bortglömt i en sådan situation. Vi får bygga upp nya egna nödcentraler nedifrån med frivilliga krafter och lokalt för det här fungerar bara inte.

Huvudsaken är i alla fall att se till att det aldrig börjar brinna. Det var enbart en otrolig tur att huset inte är nedbrunnet. Därför är det förebyggande arbetet det viktigaste. Då man håller på att kvävas av tjock, svart rök så är det inte läge att riva upp mellantak för att släcka. Förrän det händer så inbillar man sej att man hinner göra det ena och det andra men det fungerar inte alls i verkligheten.

Det blir rökluktande firande i dag men vi firar att vi har vårt hus kvar.

Glad Mors Dag !

Uthyres!

Uthyres, enrummare med havsutsikt på holme. Tidlös strandfastighet, med rustik inredning uthyres för kortare tid, april – juni. Solig, naturenlig omgivning och långt till närmaste granne, säkert 5 meter. Utsikt mot nord-ost, så det fantastiska läget bjuder till många vackra solnergångar. Bostaden ligger på 3 stenkast (för mej, för jag kastar så dåligt) från stranden invid en grund, skyddad vik. Bostaden eventuellt i behov av en lättare renovering av taket. Båtplats kan gå att ordna även om ni inte behöver det. Borrbrunn och el på holmen. Byggnadsår: 1900-talet.

Och hyresgäst fick vi igen i moffas gamla ståmbå. I Nagu är en holk för sjöfågel en ”ståmbå”. Den här ståmbån har hängt här sen jag var liten, så jag vet inte hur gammal den är. När man var liten fick man en gång på våren fara med moffa, och kolla ståmbår. Man gick tyst och sakta runt, och smög fram till ståmbån. Så knackade moffa lite på den och om fågeln inte ännu ruvade flög den ut och släppte en ordentlig blajja på den som stod rakt framför hålet, så det skulle man alltså inte göra. Efter det kände moffa efter om det fanns något i ståmbån. Ibland såg han fundersam ut, då kunde den vara tom. Såg han smålessen ut kunde där ha varit påhälsning av otyg som snott och ätit upp äggen, så där bara var skal kvar, men log han kunde där finnas varma ägg, eller fågeln själv. Nuförtiden är det så fiffigt att man inte alls behöver störa fågeln med annat än att den hör att man kommer, blir bländad ett varv och sedan hör den när man försvinner igen. Då varenda telefon är utrustad med kamera går det så bra att kolla ståmbåna nuförtiden, det är bara att sticka in handen, ta ett kort och tassa därifrån. Visserligen mindre spännande än förr, men tekniken har sina fördelar 🙂

Att hålla ståmbår är ett litet projekt för sej. Kolla dem 2 ggr, först en resa tidigt på våren när man ska byta ut stoppningen, så fågeln har ngt att grunda med, mossa eller tofs om man har det, sen bygger fågeln själv på med dun. Så ska man kolla att tak, väggar och golv är ok. Att den hänger rakt osv. Och eventuellt laga någon ny ståmbå och ersätta de som blivit gamla. Det har blivit lite si och så med det. Det är en hobby som lätt blir glömd bland allt det där nödvändiga man måste göra. Men vi försöker hjälpa sjöfåglarna lite på holmen. Systers sambo har spikat ihop nya ståmbår och där är barnen med, ”med näsan ovani”. Ett av nöjena hos dem är att med kikare stå i fönstren och titta på alla olika ”ankor” som simmar i viken nedanför huset. Endel ”ankor” heter skraka, andra skäggdopping eller kanske måsa.

På andra kollen, kollar man om det kommit fågel i holken, och har det inte det kanske det lönar sej att flytta holken till ett annat år, eller så kanske den är för ny att den inte känns trygg för fåglarna ännu.

Förr var ståmbåna ett sätt för skäriborna att få lite extra ägg. Det var lite av en icke nedskriven överenskommelse mellan ståmbålagaren och fågeln. ”Jag lagar ståmbå åt dej, du får bo där, och jag får några ägg av dej.” Men inte alla ägg! De var inga sjörövare som tog allt som kom i deras väg, utan de lämnade alltid ett-tre ägg, beroende på hur många ägg där fanns i boet. Så när fågeln kom tillbaka värpte hon några ägg till så hon sen igen hade så många ägg som det rymdes under henne. Och fågelstammarna frodades. Det var ingen brist på sjöfågel fast skärgården då var full på folk som sköt och plockade ägg. Nu är det med sjöfåglarna som med skäriborna – snart en utdöende art.

Åh, regniga natt …

I morse var stämningen ungefär som nedan

Anna-Lena Löfgren: Regniga natt

även om det kanske är litet överdrift som låten fortsätter ” … aldrig mera ska livet bli glatt”. Det är snyftarnas snyftare från 1961 och var Anna-Lenas genombrott samt största schlagern på Svensktoppen 1962 och 1963. Fast då gick jag på femman i Lovisa svenska samlyceum och hade nyss upptäckt Beatles med Love Me Do. Så på den tiden ansåg jag att svensk schlager kunde gå och gräva ned sej. Resten är historia som man säjer.

Därifrån började mitt intresse för rock och pop ”Liverpool sound”. Varje vårsådd lyssnar jag på alla de gamla bitarna. Förr hade jag en liten kassettbandspelare men numera är hela samlingen på flera hundra CD-skivor överförda till ett litet minneskort som jag har i mobiltelefonen. Det har varit svårt att hitta lämpliga hörlurar som passar i hörselskydden och till mina brillor men det senaste försöket har fungerat tillsvidare med Bluetooth. Utom att öronen blir ganska hårt pressade efter många timmar i traktorn.

Jag har faktiskt fått igång vårsådden efter de sju sorgerna och åtta bedrövelserna. De två största åkrarna är (nästan) klara och viktigast är att de eländiga svackorna för första gången på många år är sådda riktigt torra och fina. I hektarer är det nästan hälften men de små åkrarna tar mera tid. Men vädret – ja, det vädret … Tiodygnsprognoserna lovar inga större regn men litet varje dag. Just så mycket att ytan blir våt och det fastnar på hjulen. Men man kan alltid lita på att prognoserna har fel – även om man inte vet om det kommer mer eller mindre regn än vad de lovat.

Gubben var litet slö i går efter att ha kört nästan i ett sedan jag fick igång systemet. Man är inte lika vild som förr. Unge husbonden skulle ha kunnat ta ledigt i går – men då regnade det. Vädret väntar inte på att det passar för alla andra så det är svårt med arbetstider och andra tider.

Men systemet fungerar. Den stora Zetorn var inköpt för att dra Rapiden och det går bra. Med ganska liten marginal:

Såmaskinen är till all tur 20 cm smalare. Om det är trångt på sidorna så är det bara en ynka centimeter på höjden. Nå, det går att lyfta mellantaket nu då det är löstaget. Problemet är bara att då minskar utrymmet ovanför där jag skall kippa vagnen vid skörden. Påfyllningen fungerar också lättare än förut då jag hade en stor silobotten för gödseln. Det var nödvändigt då man inte fick en hel storsäck i den lilla Simulta-såmaskinen. Ni har jag bara en liten tratt i mellantaket och släpper ned gödeln från storsäcken direkt i maskinen.

Jag har i många år använt tygrör eftersom de går mycket bättre att styra än stela plåtrör. Tjockt markistyg syr man kvickt ihop till ett lämpligt rör och det behövs flera för längden är mycket viktig för funktionen. Jag måste anpassa nedtappningsrören då jag bytte såmaskin. Och så är det lätt att hänga undan dem då man skall köra in och ut.

Sådden går bra utom på mulljorden där den torra och lätta halmen samlas framför maskinen så jag helt enkelt måste lyfta den och lämna en ruta osådd. Inte bra. Troligen var det ett misstag att alls harva på mulljorden. Harvandet bara drog loss halmen och förde upp den till ytan. Förut om åren har det inte varit något problem så det är den ovanligt torra våren som ställer till det. På lerjorden är det inga problem.

Nu ser man att det finns fukt i jorden ännu. Men också att höstbearbetningen måste bli jämnare. Den billiga Ransome tallriksharven bearbetar alldeles tillräckligt bra men lämnar ojämna spår. Det går inte att jämna ut på våren för då drar man bara ned torr ytjord i svackorna och det blir inte heller bra.

På bilden ser man tydligt att fukten är mycket ojämnt fördelad. Två rader med tallrikar på såmaskinen bearbetar jorden ganska bra men kan inte jämna ut fukten. Förharven på såmaskinen kan jag inte använda alls i år för den samlar bara massor av torr halm som till slut drar upp en massa jord. Tidigare år har förharven jämnat ut riktigt bra på styvare lerjordar. Men den jämnar inte heller ut fukten så det är höstbearbetningen som det skall göras nånting åt.

Väder, harvning och sådd är allt man har i huvudet just nu. Allt annat får vänta till senare. Och så kommer Mors dag som vi traditionellt firar ute på åkern. Mor får vara glad om hon slipper harvandet och nu då barnen är stora så blir det de som är ute och kör medan gubben dricker kaffe. Söndagen verkar bli enda dagen utan regn så då är det sådden som gäller.

Si och SÅ

Härom dan kom en granne inkurvande på gården när jag stod och såg uppgiven ut. Hans första kommentar var: ”Jag har upplevt 4o vårar som jordbrukare och ingen har varit likadan som den andra” Så sant som det är sagt, det går inte att säga att nu är det ”en sån där” vår. Varje vår är nu och varje har sina egenheter, men jag måste nog säga att denhär är betydligt egnare än dom flesta. Våren 2014 lär nog bli en skröna i våra kretsar för en lång framtid. Två ord är ledord, nämligen torrt och kallt.

Åkrarna har varit så torra att det i princip hade gått att inleda vårbruket redan i början på april om bara temperaturen hade gett lov. Nu var det ju hyfsat varmt i första delen av andra halvan av april så endel av de mera nervösa bönderna slog nog nya rekord vad gäller så-starten. Vetet vet jag åtminstone att kom i jorden i Kalax den 23 april, vilket nog är på gränsen till bisarrt tidigt. En av mina grannar sådde det sista på första maj på förmiddagen, och hamrade sig efteråt att han inte segat på lite längre på vapp-aftonen för att kunnat stoltsera med att vårbruket varit klart i april. Även det helt bisarrt.

Vad har jag gjort då? Exakt ingenting. Som vanligt. Fast denna gång är jag nog ännu mera på släpet än jag brukar vara. Tid skulle jag nog ha haft men envisheten har vunnit över vettet och jag har försökt vänta på värme. Nu verkar ju värmen aldrig komma utan jackan med teddyfoder brukas ännu varje dag. Alltså gav jag med mig i min kamp mot mig själv och bestämde mig för att börja på vårbruketmåndags. Dvs den 4maj. På morgonen när jag steg upp mötte följande syn mig

Det säger sig själv att lusten lade sig ganska omgående. Märkligt nog så var snön borta redan mot 10-tiden på dan och på kvällen körde jag faktiskt igång med harvningen för havren. Första havren såddes på måndagen den 5 maj, dvs riktigt tidigt och bra, men cirka en vecka efter sgs alla andra. Få se då hur det blir.

Det gamla uttrycket ”om man sår i pälsärmar får man skörda i skjortärmar” kommer väl till pass i år. Jag brukar inte vara frusen av mig, men bara att hoppa ur traktorn och slänga en sten i skopan gör att man fryser nästan som på Penkkisflaket (som är det kallaste jag kan minnas)

Torkan har ju också varit helt absurd i år. Hur det ser ut när det regnar kan jag inte minnas, jag tror det har regnat en halv dag under hela våren. Åkrarna är så torra att när man tittar på nån granne som harvar så ser man ingen traktor utan bara en liten markbrand som åker runt på åkern.

Fåglarna har också legat lågt. Det finns några tofsvipor, och två bon har jag räddat hittills i år, men dom är väldigt tysta av sig. Inte äggen då, dom är väl alltid tysta, men fåglarna. Man brukar ju höra deras rop i mörkret de sista mörka vårnätterna men det har uteblivit i år. Inte heller har jag hört nån spov, en har jag sett, den verkade leta efter en halsduk.

Inte heller har det kännts doften av den härliga våta jorden som bukar dofta på vårkvällarna, men tacka för det när jorden varit så torr att ett sandpapper skulle bli avundsjukt.

Det verkar inte finnas någon ände på kylan heller. Nu ikväll har jag harvat upp lite för sista havren och samma sak, en bitande kall blåst som får blodet att stelna på vem som helst. Det verkar inte vettigt i mitt huvud att börja vårbruksdagarna med att skrapa traktorrutorna men det har många nog fått göra i år. Hur som helst, den som lever till hösten får ju se hur det gick. Själv vågar jag inte ens tippa, men ändå, nånstans långt bak i huvudet tror jag ju att alla andra har sått för tidigt, men som sagt, det får vi se.