Sida 229 – Bondbloggen

Att lappa eller inte lappa ?

Likt Hamlet står jag nu där som åsnan mellan två hötappar och funderar på om jag ännu ett år skall lappa ihop snökättingarna för 165:an. MF165 är en fin traktor så den skall vara i bruk ännu länge men inte är den riktigt någon huvudtraktor mera. Den har för litet hästkrafter och saknar hydraulikfunktioner. Men den är fantastisk för småköror och just nu för att köra upp spår i skogen. Men till det behövs kättingar – annars sitter man kvickt där utam att komma varken framåt eller bakåt. En enda isig stubbe eller sten räcker till.

De gamla kättingarna som farsan köpte begagnade på 60-talet börjar vara slut. I fjol hann jag bara köra ut traktorn ur verkstaden så var ett par kättingar av.

Det är lätt att skarva eller byta en tvärlånk men nu börjar huvudkättingarna vara slutslitna. De går också bra att skarva men tyvärr finns det så många slitna länkar att jag snart har enbart skarvar … Och det lönar sej inte.

Så jag tittade på nya kättingar och priset är ganska tufft. Jag behöver inte så starka och fina kättingar för att köra upp spår. Det tunga dragandet får de nya traktorerna sköta och de har starka kättingar. Men någon sorts kättingar måste jag ha till 165:an i alla fall. Så jag tittade på Blocket – min huvudleverantör – och visst finns det lämpliga kättingar till hyfsade priser. Problemet är bara att de finns i Örnsköldsvik och Dals-Ed (nära norska gränsen). Nya (16.9-30) kostar 850 euro och de begagnade 2000 kronor så jag kan resa för 600 euro och ändå gå på plus. Det skulle alltså löna sej att ta en liten turisttripp men så går det ju en hel del tid också.

Vi sysslar med Blocket-turism så vi kombinerar nytta och nöje. Jag förstår inte varför man skall åka till heta ställen där folk steker fläsk (sitt eget) då man kan upptäcka helt fantastiska miljöer på närmare håll (och svalare). Jag söker reda på nånting förmånligt på Blocket.se och så åker vi och hämtar det. Man kan hamna på de mest ovanliga ställen där en turist aldrig någonsin satt sin fot och träffa intressanta människor som turister aldrig ser. Ofta får man höra lokala historier som aldrig sätts på pränt (eller på nätet). Och i stället för att betala för resan så förtjänar man pengar på den.

Nåja, det blir att fundera om man skall köra ett par tusen kilometer eller lappa ihop kättingarna ännu ett år. Troligen går det lika mycket tid att lappa ihop eländet som att åka till norska gränsen. Grym beslutsångest men snart måste jag börja köra upp spår. Det måste göras innan det kommer så mycket snö att jag inte kommer fram med lilla 165:an. Men det borde frysa så mycket som möjligt först för annars blir det magplask i mossen. Så nu lägger jag in en beställning på köld utan snö.

Ytermark handlin

Salig i sin uppenbarelse står den där. Jag passerar den nästan varje dag och ser det långsamma gnaget av tidens tand som sakta förvandlar min första arbetsplats till en byggnad utan större skönhetsvärde. Ibland kan dock tankarna få fäste i trappräcket och tvinga mig tillbaks till en helt förgången värld, som jag ändå hade nåden att få uppleva – åtminstone lite.

Andelshandlarna var landsbygdens flaggskepp. En andelshandel fanns i varje by med självaktning och den bars upp av trofasta kunder från byn som gjorde att verksamheten blomstrade. Detta förstås i en tid då konkurrens bara betydde valet mellan Österbottens Kötts eller Karjakuntas slaktbil. Precis just innan Yttermark Andelshandel började sin svanesång hade jag förmånen att få jobba där en sommar, som chaufför på lilla lastbilen. Det var sommaren 1984 och det var mitt allra första jobb.

Att jobba på lilla lastbilen (som f.ö var en Dodge) innebar att man körde distribution ut till kunderna. Resorna var inte såå långa. Man hölls inom byn, förutom någon enstaka sväng till stationen i Finby, dit det var 10 km, och det var det längsta man körde. Trots det lilla området så var vi två avlönade på bilen, en chaufför och en hjälpkarl. Den här sommaren var ordinarie chauffören Nils hjälpkarl och jag fick köra. Varorna vi körde ut till kunderna kördes gratis ut, under den enda förutsättningen att kunden själv inte kunde få hem varorna forslade. Det betydde att lasten oftast var höns- och svinfoder, men även mycket väl kunde vara en limonadkorg till någon cykelburen dam. Tänk Er detta idag. En lastbil med två personer i kommer in på gården och levererar limonadkorgen man köpt en stund tidigare på affären. Gratis!

Själva affären var ett varuhus i miniatyr. Där fanns egentligen allt man behövde. Matavdelningen kände inte till begrepp som Kebab och Tex-Mex, men buskorv och bagarbrö fanns det desto mera av. Varje arbetsdag började med att jag hämtade färskt rågbröd och färska grisar från Andelshandelns eget bageri ca en km bort.

Matavdelningen sysselsatte kanske fem personer. På tyg och klädavdelningen stod Elna och pratade bort tid och sålde stickor och garn. Järnavdelningen sysselsatte några personer, lantbrukshandeln några och ute i spannmålstorken fanns Harry på heltid. Varor fanns det som sagt lite av varje, min första bandspelare kom från ”handlin” och vår första färg-TV var också köpt där. Utöver detta fanns det tex maskin att blanda målfärg i. Inte så modern som idag, den sköttes manuellt, men precis som idag kunde kunden få precis den nyans han önskade. Utan att åka ur byn. När jag första arbetsdan visades runt av Eli, frågade jag om det fanns något dom inte hade, och svaret kom snabbt; ”Nä, men kattungar är det beställningstid på”.

Det var just så det var. Det man köpte beställde man på handlin, eller någon av de två filialerna som levde och mådde väl. 1984 hade Påttan just lagt ner, men Grennlibodän och Näveråsin levde i högönsklig välmåga.

95% av bönderna köpte 95% av sina förnödenheter på handlin. Det vanliga var att man körde ut en pall Kana-Herkku eller Sian-Herkku i 40-kilos säckar. Sådana kundbesök gjordes kanske sex per dag. Några riktigt stora svinfarmare kunde faktiskt ta två ton i gången. Lantbruksmaskiner köptes vanligen ur lagret. Lagret hade visserligen börjat minska 1984 men nya spannmålsvagnar, harvar och plogar fanns fortfarande i lager. Några begagnade traktorer fanns också, men ville man se på en ny International var det Maskincentralen inne i centrum som gällde. Samma gällde Sampo-tröskorna som vid denna tid hette 410 och var röda. Till salu på handlin fanns också bensin och det såldes givetvis med betjäning, så mellan foderlassen sprang man iväg och tankade bybornas bilar.

På kaffepauserna åt vi bageriets grisar och drack kok-kaffe som då ännu någon kunde koka, så att det blev det godaste kaffet man smakat.

Den man dock verkligen såg upp till var Olle, han som körde Handlinas större bil, en Scania 111 med släp. Japp, Yttermark Andelshandel hade egen långtradare som fem dagar i veckan hämtade det nyss nämnda djurfoder från Raisio. Olle åkte iväg 04.00 varje morgon och kom hem mot eftermiddagen med den mängd foder som i stort sett såldes under det kommande dygnet. En dag den sommaren fick jag låna Olles Scania och utan släp åka till Vasa för att bunkra på SOKs centrallager. Det var en stor dag i 19 åringens liv. Bara att vara ensam i Vasa, och dessutom ”ute på uppdrag” var ogreppbart. Att jag sedan både körde sönder pressenningen och körde vilse i Vasa förstörde inget av den stämningen. Än idag kan jag minnas varorna på det lasset. Det var styckegods i sin vidaste mening. Bak-råmaterial till bageriet från något som hette Leipurien Tukku, cyklar, gräsklippare och råttgift från SOK. Spån- och fanerskivor från Puukeskus och en hel massa järn från Hartman. Allt i en salig röra.

Andelshandels chef var min namne, Kalle. Han satt på sitt kontor och styrde verksamheten suveränt och med järnhand. Han styrde egenväldigt över anställningar och uppsägningar, över andelskassans utbetalningar och inkasso. Ibland kunde man nästan få ana att det var han som ägde byn, så mycket kunde hans beslut påverka böndernas vardag. På gott och ont förstås.

Denna härliga sommar lärde jag mig dock ett nytt ord.

Fussion

På hösten samma år gick Yttermark Andelshandel, Närpes Handelslag och La-Syd i Kristinestad ihop till Westbotnia, och kräftgången började. Nu minns jag inte hur det var med Övermark och Pörtom Andelshandel, men jag har ett minne av att dom stod utanför fussionen. Sen gick det mesta galet och hela baletten slutade i konkurs på 90-talet. Då kom Eepee och sopade bort alla spår av kooperationens flaggskepp. Byggnaden hyste flera olika verksamheter och flera företagare har försökt sig på matvaruaffär i huset, men tiderna har ändrats så pass att det inte verkar fungera mera. Det är nog för nära till Halpa-Halli och K-Supermarket.

Må väl vara att alla – även jag – inser att Yttermark Andelshandel inte skulle ha kunnat fungera i dagens värld, men ändå kan jag inte låta bli att fundera på hur det gått om inte fussionen 1984 hade gått igenom. Eftersom detta var närapå första gången det talades om sammanslagningar så svalde sgs hela andelsstämman på hösten betet om Det Nya Stora Handelslaget där ALLT skulle bli bättre. 2013 tror jag inte det betet hade varit lika attraktivt. Ändå gör vi gång på gång på gång om samma misstag.

Tiden förändras och vi med den, men som sagt ännu kan jag ta en sväng via lastbryggan ”åp handlin” och minnas alla mina första kolleger. De flesta av dom är idag hädangågna, men inte alla. Så gott som var och en av dem lärde mig något som jag tagit med mig på färden. Det kanske var sommaren ”åp handlin” som gjorde att jag blev transportbranschen trogen i nästan 30 år. Hur det än är med den saken är jag glad att jag fick vara med på en hörn under den lokala ”handlinas” historia. Faktum är att allt det ovanstående var ännu mera utpräglat på 60- och 70-talet. Men från den tiden minns jag bara hyllorna med Pax och 5-pennis tuggummina. Och att en vaniljglasstrut kostade 60 penni.

Spagat & rova…..

……. gånger två dessutom.

Fick en handgriplig påminnelse om att vinterföre råder efter gårdagens och dagens snöfall.. Ett närmare 20cm tjockt lager med torr snö på glashal is är en kombination som bringar det mesta på fall inte bara fotgängare utan en del bilister lär också ha varit på glid. Och som i mitt fall till och med två gånger. Första gången när jag var på väg till åkern för att hämta in lite grönkål som vi fortfarande har ute. Benen åkte ut åt varsitt håll och rovan i snön var ett faktum. Tur i oturen var att jag i alla fall inte satte mig på kniven som jag höll i handen för då kunde de ha gått som för den som ”landa åp lian” (satte sig på lien), ”stretje he vort e kåsch” (sträcket blev ett kors) den gången. Andra gången inträffade bara en kvart senare när jag var på väg till Erik’s grav för att tända ett ljus. Där var det i alla fall plogat men det oaktat åkte benen ut och rovan var satt. Under tiden som jag kröp omkring på alla fyra för att samla ihop det som flög ur fickorna tänkte jag att blir det en tredje och sista gång som jag faller idag så är jag åtminstone på rätt plats.

När jag lite senare fått ljuset tänt och vandrade över till krigargravarna för att skänka dem som vilar där ett tack för vårt väl och ve slog mig tanken att min ömmande bak ändå är små plågor jämfört med de uppoffringar dessa män genomlidit.

: Ett stort tack till dem som i våra krig offrat liv, hälsa och ungdomsår!

Åka båt i vackert väder

De va en vacker dag i förrgår. Sjön låg som en spegel, och när solen hade gått ner beslöt jag mej för att fara en sväng ut me båten innan mörkret lade sej. Temperaturen låg kring noll, så värme var det inte, men med mycket kläder på, så de gick hur bra som helst. Det kan hända det var den sista dagen för att ”nöjjesåka” så jag kunde inte låta bli. Som vanligt när man filmar med en liten stackars telefon, i klumpiga handskar blir det allt annat än stadigt, men kanske ni får en hint om hur vackert det kan vara. Förra filmen jag lade hit var raka motsatsen. Då var det storm och gorm, och man hölls knappt på fötter i blåsten. Tänk så olika det kan va…

(Pssst… dra ner ljudet innan du trycker på play, de sprakar och dånar rejält i vinden 🙂 )

Här utlovades det stormen igen, men den har jag nästan inget märkt av, ja, förutom att vattnet kom upp med en väldig fart igår kväll, och vi här på holmen fick ta ett lite längre kvällspass i stränderna. Kolla båtar, göra extra förtöjningar och ställa en traktor på ramparna till pråmen så den står stilla.

Nu öser det ner nån form av blöt, plaskig snö. Blir det kallare, som ”förståsejpåarena” utlovat, kommer det att bli en ”lagom härlig” snöyra… Hoppas det inte kommer hela natten, jag ska på marknad imorgon och önskar inte snöstorm då. Lite snö är ok, i måttliga mängder, inte för så mycket annat, men för stämningens skull. 🙂

Önskar er alla en mycket trevlig självständighetsdag. 🙂

Hur många sockerkakor går i ett ägg?

Den klassiska frågan ställde After Shave & Galenskaparna i den klassiska revyn ”cyklar” redan på 80-talet. Detta i en parodi på Hamlet och livets stora frågor. Den repliken brukar poppa upp i huvudet när man funderar över lite större beslut i livet och just nu går jag och grubblar på ett sådant igen.

Det började som vanligt med en dröm om en ny maskin, denna gång var det harven som stod på tur. Inget uppseendeväckande i det för mina maskinaffärer är i allmänhet planerade ca 10 år i förväg och följer ett fast schema. Nu skulle då s-pinnharven bort och en ny komma istället. Den gamla Kvaernelanden (i detta fall Väderstad licenstillverkning) är av årsmodell slutet på 80-talet så speciellt förhastad kändes inte affären. Från början trodde jag i min enkla enfald att det bara var att välja mellan Multiva och Väderstad och sedan slå till, men först visade sig valet mellan dessa två inte vara så enkelt som jag trodde, och i takt med att beslutsångesten attackerade från hög höjd, började också nya främmande tankar attackera mitt huvud.

Först och främst handlade det om plöjningen. På mitt leriga hemman är höstplöjning ett måste, vänder man jorden på våren torkar den till obrukbarhet innan åkern är färdigplöjd. Däremot prövade jag att köra med enbart Carrier (tallriksharv) i stubben i våras och trots att det inte såg speciellt bra ut var inte resultatet så illa. Utöver detta suger plöjningen en massa bränsle och ännu mera tid. Alltså skulle det inte vara fel att åtminstone lite komma från den.

Plötsligt en dag så bara stod den där. En Väderstad Rapid direktsåmaskin på Agri-Markets gård. Och till salu var den förstås. Dyr så att änglarna gräto, men där var den…..

Sen åkte tankarna iväg. Med en sån maskin i huset skulle jag inte behöva byta harv, inte för att det kanske inte skulle behöva harvas men jag skulle bra klara mig med Kvaernelanden. Redan där skulle man spara pengar. Sen skulle man inte behöva plöja alls egentligen, men ändå kanske för säkerhet 1/3 av hemmanet per år, där skulle det sparas……150 liter per år. Kanske inte världens största inbesparing, men ändå. Då skulle man kunna direktså, lättbearbeta, obearbeta och odla konventionellt allt efter tycke och smak. Tänk vilken fröjd. Alla portar öppna. Efter att dessa tankar lagt sig bekvämt i huvudet började jag fundera över finansieringen och när jag hade räknat en stund var jag nästan inne på att en dylik apparat skulle betala tillbaks sig själv på några år.

Struntprat

Så är det naturligtvis inte. Maskinen är dyr som en jag vet inte vad, och den skall ändå bara användas några dagar per år. Dessutom har jag en bra såmaskin som visserligen skulle ha givit bra kreditering, men den är ju ännu inte betald utan ägs av banken så inte det heller sådär bara.

Fast ändå, den skulle ju tjäna in sig själv. Efter en mera saklig beräkning gör den nog det – efter ca 35 år.

Bränsleinbesparing ca 300 liter per år. Tidsbesparing ca 10 timmar per år. Minskad skörd (enligt rykten) 1000 kg per år. Kostnad 300 ton vete. Näpp den ekvationen går inte ihop.

Sen är det ju så att jag skulle klara mig med en traktor mindre utan problem, jag skulle inte behöva byta harv och inte heller (i princip) ha någon plog. Därför är inte den här uträkningen helt utan bak- och framsidor, men just nu blir det nog inte någon Rapid på hemmanet. Inte än i varje fall. Tror jag.

Det går åt skogen

Fast jag menar egentligen tvärtom dvs. det blir bättre. Intressant att det finns en massa uttryck för att det går illa men inte så många för att det går bra … Det visar på människans allmänna karaktär som pessimist.

Jag läste nyss i Skogsbruket om den nya skogslagen (tidningen kom redan förra veckan men jag hann inte läsa förrän nu). Det var riktigt roligt att läsa hur man för fram som en nyhet den metod vi alltid använt. ”Kalhyggesfritt skogsbruk” lär det heta alldeles officiellt. I tidningen Land (Sverige) brukar man ofta använda termen ”hyggesfritt” vilket ju är fånigt – då är den finlandssvenska termen mycket bättre. Men det kanske visar på hur illa det har varit i Sverige så att alla hyggen uppfattas som kalhyggen.

I den nya skogslagen får man hugga 0,3 ha utan att plantera och så får man syssla med ”plockhuggning” och ”luckhuggning”. Jag beskrev vår metod redan för ett par år sedan i Skogsvård: teori och verklighet. Både farsan och morsan var intresserade av skogsbruk och farsan tävlade och vann en hel del stämplingstävlingar. Men det var före idiotierna med kalhyggen kom. Ironiskt nog var det en professor från Finland som var skyldig till eländet både här och senare i Sverige. Bland annat satte han igång plantering av tallar som blev som buskar och fick brännas som flis. Om inte älgarna åt upp dem som här i Hindersby. Reviret rekommenderar numera att vi inte alls skall plantera tall här.

Farsan var ganska skeptisk till de nya teorierna och ansåg att det nog blir bra om man gör precis tvärtom mot vad skogsteknikerna påstår. De var på sätt och vis oskyldiga för de hade blivit itutade kalhyggesteorierna i skolan. Jag förstår tanken bakom för jag har sett hur det ser ut då en processor gått fram i skogen. Ingen idé att lämna kvar nånting utan man kan lika gärna ta bort det sista skräpet och börja från början. Vi har faktiskt haft en del kalhyggen också i vår skog. Men det har mest varit överårig skog utan ungskog alls.

Jag måste genast erkänna att man själv måste dra till skogs för att kunna sköta skogen med kontinuerlig förnyelse – åtminstone lönsamt. Men jag trivs liksom mina föräldrar i skogen så det är inget problem. Och så behöver man inte plantera och slåss mot ogräset heller. Om man sätter ned det arbetet på att avverka själv så har man nästan stockhoparna ute vid bilvägen. Vi har ju bara några hundra meter till bilväg.

Inte utan en hel del skadeglädje lästa jag artikeln. De som nu är så bekymrade över hur man skall avverka med den nya metoden kunde gott titta sej i spegeln för de har gjort sitt bästa för att kunskapen om kontinuerligt skogsbruk skulle falla i glömska. Det var bara kalhyggen som gällde. Men här hos oss har vi fortsatt på den gamla linjen utan avbrott.

En annan sak som verkligen är ny är energiveden. Det har byggts massor med värmeverk som eldas med flis (två långtradare per dag) så allt ”skräpet” behövs i framtiden. Dessutom har man börjat tillverka olja av trä (pyrolysolja som kan förädlas till dieselolja). Fortum kör nu igång sin anläggning i Joensuu. Det här ändrar väldigt mycket på skogsskötseln också – speciellt som efterfrågan på massved till papper minskar. I en doktorsavhandling vid SLU i Uppsala konstaterades att det är lönsamt att inte gallra alls i skogen. Då blir tillväxten av biomängden maximal. Det ger delvis sämre kvalitet men vad har det för betydelse för energived ? Intressant var att produktionen av stock inte blev mycket lägre heller. De dominerande träden växer i alla fall bra.

Nu är det bara frågan om vem som kan hänga med i förändringen. Att fortsätta producera enbart stock och gallra hårt kan bli mindre lönsamt än att producera både stock och energived. Här kommer det att tas ut energived allt mer – och inte enbart för eget bruk. Under de senaste åren har vi inte hunnit bränna ”avfallet” från skogen utan en stor del har blivit kvar och ruttnat. Det är nämligen fråga om stora mängder. Då priserna stiger så blir det lönsamt att ta ut det också. Här har vi en betydande reserv som kan ersätta stora mängder olja – som knappast blir billigare i framtiden.