Sida 234 – Bondbloggen

Installationer

Nu är växtperioden slut och vinterarbetena i skogen är inte direkt aktuella i gyttjan så nu skall alla installationer och reparationer skötas. Och det är inte litet det. Det man sköt upp på sommaren för att i stället göra utearbeten är en hel del. Vi har varit en vecka i Sverige för att bygga vedlidret (veebooen) färdig, hämta en hel del material och tömma torpet på vatten inför vintern. I praktiken går det två veckor med förberedelser och uppackande och allting.

Nu är i alla fall värmepumparna installerade. Växthuset behöver inte direkt värmepump mera i år men den måste vara installerad då växtperioden sätter igång i april nästa år. Och så kan den behövas ifall det blir alltför kallt på vintern. En hel mängd äppelträd som är ympade med alla möjliga fina gamla sorter skall nämligen övervintra i växthuset. Det är äppel från morgon till kväll nu – passionen är stark. Det är verkligen synd att jag sedan barnsben haft problem med nån sorts syra i råa äpplen. Magen säjer genast stopp. Däremot går det till all tur bra med äppelmos och äppelbulla och allt som är ordentligt stekt.

Värmepumpen står på eget stativ av galvaniserade järn (uj, vilket pris på galvaniserat …) Det här är den sjätte som jag installerat och det är ganska enkelt bara man fattat att bruksanvisningen är helt felaktig som bruksanvisningar brukar vara. Det gäller att använda förnuftet och inte bry sej om vad det står i den billiga översättningen som är konkurrensutsatt och alltså gjord snabbt och hafsigt. Värmefläktar är hädanefter portförbjudna. Den här ger i bästa fall 4,5 kW men drar bara kring 1 kW ström så direkt eluppvärmning är rena slöseriet.

Vedlidret i Medåker fick nu väggar som jag sågat med Logosolen. Det är en så kallad friggebod som på kvadratcentimetern när är så stort man kan bygga utan bygglov. Vi var tvungna att få bort veden från bastun efter det vi fick riva det nya bastugolvet då hästmyrorna hade ätit upp det. Det var torrt och prima virke men de kräken byggde flervåningshus åt sej där i alla fall. Man skall inte tro att de bara ger sej på halvruttet virke. Däremot skall man inte lämna virke (eller ved) liggande runt huset. Ser ni en hästmyra så ta det på allvar och strö ut massor av finmalen kalksten runt huset. Det är helt ogiftigt men för myrorna är det som vass sprängsten och går in i lederna på dem så de undviker kalkmjölet.

Vedlidret skall målas falurött nästa sommar och därefter saknas det bara ladugård på Nornbergs som stället heter. Grunden till den gamla ladugården finns kvar och stenarna syns svagt längst nere på bilden. Där fanns Västmanlands sista dragoxar ännu på 50-talet. De lär ha varit vanliga där men jag har aldrig hört talas om dragoxar i Hindersby.

Nästa vecka skall jag igen åka till Sverige. Vi hittade nämligen billigt golvvirke som behövs till Ribackhuset där ungdomarna bygger om och till gamla folkskolan där kommunen rev golvet i lärarens tidigare arbetsrum som nu återställs. Det är prima Siljans grangolv som varit ett varv nere i Tyskland och kommit tillbaka på grund av konkurs eller nånting och nu säljs billigt. Firman finns bara ett par hundra meter från Vikingterminalen i Stockholm så det blir bara en liten sväng den här gången. Förstås hittade jag den på nätet – man är väldigt duktig i att använda nätet i Sverige.

Tur att man ”sparat” en massa inomhusarbete från sommaren. Nu är det mindre roligt att klafsa omkring i leran. En hel del byggarbeten väntar och maskinerna skall repareras. Så den här ”mellantiden” är inte alls mindre bråd – snarare tvärtom. Semestern är avklarad med en tur till Avesta där vi hämtade ett köksskåp för gamla folkskolan. Det är av helträ och så snyggt att det kunde vara alldeles nytt. Det intressantaste på vår Blocket-turism var att dricka kaffe i Norberg på Anna Anderssons konditori. Norberg är en liten bruksort i Bergslagen och nästan helt orörd av dagens rivningsraseri. Helt fantastisk miljö med 1700-talshus med fina dalamålningar på väggarna (konditoriet).

Tungtransport

Förutom på Heisala och ”fasta” Pargas, skördar vi ensilage också på den holme som ligger sist på förbindelsebåtsrutten. Att ta sig dit med maskinerna och arbeta går ju relativt enkelt genom att åka förbindelsebåten. Men att ta skörden hem därifrån är sedan en annan femma.

Visserligen har vi ju all rätt att åka förbindelsebåten, men det tar ju en hel del av däckutrymmet att ha en frontlastartraktor och släp ombord. Alla gånger finns där inte heller utrymme för en så stor kombination och då måste det bara vänta till en annan tur. Dessutom går det inte med vilken tur som helst att åka ut eftersom det tar en stund att få allt lastat, i praktiken har Antte eller hans pappa åkt ut med t.ex. 5.45 turen och kommit hem igen kl.10.

Som sagt så får förbindelsebåten användas, men det finns också ett speciellt fartyg som är gjort för dylika uppdrag nämligen tungtransportfartyget Pontus. Pontus är till för alla här i skärgården, med den går det att transportera allt från djur till byggnadsmaterial och allt där emellan. Den är dessutom byggd så att den ska klara av att ta iland också på andra ställen än bryggor.

På väg hem med ett par lass ensilagebalar

Igår och idag har Antte och hans pappa kört hem balar från Pensar med Pontus. Igår körde de tre turer och idag lika många till. Lite balar blir där ännu kvar, men de rymms bra på ett släp så dom hämtas hem med Ankan i ett senare skede.

Pontus fungerar genom att man bokar den i god tid och sen har man den till förfogande enligt överenskommelse, väldigt smidigt och bra system. Tack vare den tog det bara en dryg dag att köra hem 170st ensilagebalar 🙂

Älgarnas favorit.

Har konstaterat att älgarna har en av mina favoritgrönsaker som sin favorit de också. Kålrabbina och rödbetorna verkar vara de första som dom ger sig på när dom är ute på finsmakaräventyr. Och visst förstår man dem, mjällare och sötare grönsak får man leta efter. Själv föredrar jag dem – alltså kålrabbina 🙂 – som råa, brukar skala dem och äta som äpplen. Rårivna är också gott men de bör ätas omgående efter finfördelningen för ”nedbrytningen” börjar snabbt och de får lite bismak av att stå i kylskåp. Kanske har bloggläsarna egna ”recept” att dela med sig av? Kålrabbisäsongen börjar annars vara förbi för i år så det blir nog att vänta framåt midsommar nästa år innan vi kan gotta oss med kålrabbi igen……….

Efter älgarnas fest har man inte mycket att hämta...... — Efter älgarnas fest har man inte mycket att hämta……

...av den upptrampade stigen att döma så vet dom vart dom skall söka sig. — …av den upptrampade stigen att döma så vet dom vart dom skall söka sig.

Vad gäller älgarna så tror jag att de lokala jaktlagen börjar ha höstens kvot fylld vilket är lite synd då det verkar finnas kvar av de ”åkerälgar” som fått smak för grönsaker. Jag brukar be jaktlagen plocka bort de älgar som håller till i mina odlingar till först men det är väl inte så lätt alla gånger. Jag är ju ingen jägare så jag vet väl inte riktigt hur det går till men har ibland lekt med tanken att rigga upp en vajersnara längs stigen som leder till åkern. Av ”trafiken” att döma borde det inte ta länge innan fångst? Känner någon till hur pass grovt träd som behövs för att tjudra en älg?

Slutet gott, allting gott

För en vecka sedan mådde varken jag eller roboten sådär nämnvärt bra. Allt började lite efter tre på morgonnatten då roboten ringde och meddelade att den inte hade mjölkat på 45 minuter. Antte gick ner till ladugården för att kolla vad som var problemet, då han inte hade kommit tillbaka på en timme ringde jag och frågade vad som hade hänt. Framgrinden hölls av någon anledning inte fast, så han fick stå där och binda fast den för varje ko som kom och mjölkade. Tillika som vi pratade nämnde jag om att jag hade ganska illa ryggvärk och vi båda började fundera om det sku vara dags att söka sig mot bb. Skulle ju vara perfekt timing 😉

Några timmar och ett telefonsamtal till servicekarln senare åkte vi iväg till Åbo.Vi fick komma hem igen från ÅUCS och se hur läget utvecklas. Ända hem åkte vi inte (trots att jag nog var redo att göra det) utan blev på ”Malmen”. Därifrån ringde Antte ett och annat samtal hemåt för att kolla läget med roboten. Den hade stått stilla sedan klockan 10 då servicekarln kom ut, så där fanns en och annan ko som väntade på att bli mjölkad. Felet krävde en reservdel som servicekarln inte hade i bilen och i ett skede övervägde vi att vi sku åka efter den, eller i alla fall fara emot bilen som hämtar den från DeLavals lager.
Så gjorde vi inte, utan bilen hämtade den till färjstranden varifrån Anttes pappa hämtade den med båt. Det var frågan om ett pneumatiskt ventilblock, som styr grindarna.

Nå, på sen eftermiddag blev det nog klart att vi inte åker hem utan så fort som möjligt till bb, där vår lilla flicka föddes 🙂

Slutet gott allting gott, tack vare en bra servicekarl, duktiga avbytare och Anttes pappa behövde vi inte fundera något desto mera på ladugården och roboten. Detta trots att det gick just så som Antte hade varit rädd för; roboten får ett så stort fel att den står obrukbar då när det var dags att åka till Åbo. Men å andra sidan har kan vi nu berätta åt vår lilla ”Loppa” att hon meddelade om sin ankomst när pappa ringde till servicekarln och hon föddes exakt då när servicekarln lämnade holman på kvällen 🙂

Materiens upplösning

Det kan inte hända. Det har hänt!

Enligt fysikens lagar kan inte materia upplösas och försvinna spårlöst, men jag lovar – det kan den visst. Såhär går det till:

På Amazonesprutan är sista sprutsektionen en kort sak på ca 30 cm och med ett munstycke på. Om denna lossnar går det helt enkelt inte att spruta, och ej heller att undgå att märka det. Dels blir tryckmätaren galen och sedan ser man ju direkt att vätskan står som ur en brandspruta rakt ut till sidan. Ifrågavarande sektion började sitta löst för mig under säsong i år och åkte också av två gånger. Båda gångerna blev det förstås att hoppa ut hytten, hämta röret och sätta fast det igen. En procedur på 30 sekunder.

Tredje gången blev det lite annorlunda. Jag hittade inte rörbiten i den höga kornbrodden. Det verkade märkligt för inte nog med att röret är 30 cm långt, munstycket är klarrött så det borde vara enkelt att hitta. Det var det inte. Sprutnatten fick jag ge upp, två dagar efteråt letade jag rör i åkern och trots att jag visste på 1 x 6 meter när var röret måste ha fallit så gick jag bet. Det blev att vänta på trösktiden och då skulle det ju inte vara någon konst att hitta röret, i princip bara att plocka upp från stubbåkern.

Nähä!

Efter skörden letade Lovisa och jag efter röret i tre repriser och jag började bli mer och mer förbryllad. Jag har svårt att se att något djur eller fågel åkt iväg med ett plaströr som luktar Axial, ej heller ser jag framför mig någon mänsklig åkervandrare hade kunnat intressera sig för röret. Åkern är så pass nära huset att inga ”obehöriga” brukar befinna sig där.

Nu är åkern plöjd och jag kan bara konstatera, materia kan visst upplösas och försvinna och om så inte är fallet, så väntar jag med spänning på att hitta pappas vigselring som också lär vara nerplöjd i en av mina åkrar. Skulle onekligen hellre hitta den än ett plaströr till en Amazonespruta. Fast visst irriterar det också, men förbryllar kanske mer ändå.

En inställningssak

Någon tänkare sa nångång; En människa borde vara som en Hankmoharv – ställbar. Dethär med att vara ställbar gäller möjligen Hankmoharven, men i ännu mycket högre grad plogen, och det oavsett märke och modell. Alla jordbruksmaskiner skall ställas in på någotsätt, men ingenting är på långt när så krävande som plogen, och samtidigt så totalt oförlåtande, eftersom varje misstag syns direkt i slutresultatet. Jag var runt 10 år när jag började plöja – visserligen med en plog som pappa noggrannt ställt in, men ändå. Redan då märkte man bla att hastigheten hade betydelse, och i takt med att bekantskapen djupnade som mångdubblades också problemen. Det var tyvärr så att pappa inte riktigt hann lära mig plöjningens ädla konst, i början ställde han och jag körde, sedan var han helt plötsligt för gammal och jag fick klara mig själv. Tyvärr minns jag också mycket väl vad ha sa när han sista hösten ha levde tittade till en åker som jag plöjt; ”Det ser ut som där hönsen krafsat” var betyget.

I många år körde jag 3-skärig Kvaerneland, kompletterade sedan med en skiva till för att sedan 2002 ta ett djupt andetag och köpa en riktigt dyrgrip, en 4-skärig Kverneland växelplog med steglös tiltbredd 12″ – 20″. Och med den fick jag inte bara en fantastiskt bra plog, jag fick också helt nya bekymmer. Fast en växelplog fungerar på precis samma sätt som en tegdito så är det ändå många saker som skall ställas annorlunda, vissa förstår jag inte ens varför. Jag har tex aldrig förstått varför en tegplog måste ha olika nivå på bäraxeln, medan en växelplog har en rak axel. Om man tittar i en instruktionsbok för traktor eller plog blir man riktigt yr, för enligt den måste man ta hänsyn till allt från framaxelns bredd till vinkeln på hydraularmarna – något som åtminstone jag med glädje hoppar över.

Principen är ju förstås enkel, alla fyra skivorna skall gå lika djupt och bli lika breda. På växelplogen tillkommer sedan den bonusen att detta skall stämma åt två olika håll, vilket naturligtvis grötar till det ytterligare. Plogen kan gå som styrd av Jungfru Maria åt ett håll, bara för att verka styrd av mörkrets makter när man svänger åt andra hållet.

Denna helg har jag kört ca 10 ha och inte på hela tiden fått bukt med att första skivan varit för bred, men bara åt ett håll. Det har något att göra med att plogen inte kommer riktigt rakt efter traktorn, men varför den inte gör det kan jag inte begripa. Man märker också på bränsleförbrukningen att något är fel. På lördagsförmiddagen sörplade Valtra brännolja av en sådan kaliber att jag började misstänka att någon oljesheik skulle dyka upp och ge mig ett diplom. Detta blir förstås följden av att plogen inte kommer rakt efter, utan kämpar åt ett eget håll – mot traktorns vilja.

Sen kommer det rent geografiska problemet mot. Det är här växelplogen visar sin styrka, för just på geografi är växelplogen ljusår överlägsen sin tegbror. Kan man bara köra en rak fåra blir det mesta rätt med växelplogen. Det är bara det att inte ens det är så enkelt. Fåran har en tendens att självböja mot slutet av längden och varför vet jag inte ens, det liksom bara blir så. För att motverka detta skall man svänga med plogen mot det plogade området på vändtegen, men det är så mycket lättare fysiskt att göra tvärtom – och så har man bananfåran som ett brev på posten.

Jag har också förstått att om tiltan faller precis som den skall så bildas en ränna strax under denna som hjälper vattnet att rinna bort på våren. För mig brukar inte tiltan falla som den skall – den faller sönder. Det beror till stor del på att jag ensvisas med att köra på 20″ men inte håller den speciellt bra ihop med 16″ inställning heller. Detta trots att jag plöjer i lera, som borde vara formbar.

Det är alltså inte för intet som det ordnas plöjningstävlingar. Jag har engång blivit ombedd att ställa upp i en dylik. Den gången avr det lätt att säga tack men nej tack. Jag hade lika gärna kunnat ställa upp i en sångtävling, matlagningstävling eller varför inte Mister Universum. Framgången hade varit samma i alla nämnda fall.

Ur boken ”ploginställning for dummies” ställer jag nu två frågor till Er som är bra på detta:

1: Skall sidobegänsarna vara lösa eller låsta. 2: Skall man använda det runda eller det ovala hålet för tryckstången på plogen.

Det enda jag kan trösta mig med när jag tittar på åkern som borde ha fina fåror, men som mera ser ut som nått man harvat är att, visst, det ser inte ut som i handboken, men det kommer säkert att växa något där i nästa år också. Varför jag drar slutsatsen – vackra plogskivor är överskattat. Tror jag.