Så har det då hänt igen. Det är egentligen inte ens värt att notera eftersom det händer ideligen, men ändå, man blir lika förvånad varje gång.

Redan när jag sådde kornet i våras hade jag en aning om att jag var för sent ute. Det var så in i norden torrt och kalendern visade 28 maj. Mycket riktigt kom inget korn upp på en lång tid. När andras åkrar var vackert jämngröna låg min kornåker som Sahara i solskenet. Ett ogräs här och var, annars inget.

Så där har då hela sommaren förflutit, det har varit en jeremiad av klagovisor i huvudet bara man tittat mot kornåkern. Jag försökte muta den med extra kväve men inget hände. Efter axgången gav jag upp hoppet. Visserligen var det fråga om tvåradigt Marthe, men axen såg ut som små förkrympta miniatyrer av kornax.

Nu i tröskningen sparade jag kornet till sist eftersom jag var så säker på att det var misslyckat att jag inte ville öda fina höstdagar på att köra bort det, utan gav mig på vetet före kornet, vilket egentligen är galen arbetsordning. När kornskörden inleddes tyckte jag nog att det kom ganska mycket i vagnarna med beaktande av den dåliga växten, och visst kanske jag noterade att vagnarna kändes ganska tunga efter traktorn, men ändå vågade jag inte tro på någon desto större kvalitet.

Ännu som så sent som när det var torkat stod jag och tittade på kornen i handen och funderade att detta är ju verkligen inte speciellt fint korn.

Idag fick jag då analysen som gav vid handen att det var det bästa korn som blivit odlat på denna gård under min tid. Hl vikten var över 68, att jämföras med 62 som brukar vara normalt för mig. Ha skörden kommer att stanna runt 5000 kg.

Så var det med det. Årsringarna hjälpte föga, igen en gång var dom mer fyrkantiga än runda.

Det är inte lätt att va bonde, men ibland är det rätt så lätt. Rätt så lätt har det varit nu en tid måste jag säga. Maken till problemfri skördesäsong har jag då aldrig upplevt, och någon enklare kommer jag heller inte att få uppleva, för det är fysiskt omöjligt.

Låt oss börja med vädret. En normal höst, vad det nu sedan är brukar man tröska en period, och sedan sitta i torken och titta på regnet ett par dagar, och så lite tröska och lite regn igen.  Ni förstår systemet. I år har det varit en (1) regndag under hela tröskperioden. Tiden har varit normal (24.8 -11.9) men vädret mångdubbelt onormalt. Jag minns så många höstar före tröskhytternas tid när man såg ut som en påpälsad eskimå vid ratten, omgiven av damm och en kall vind som inte ens enkla långkalsonger bet på. Så icke i år, temperaturen har legat långt över 20 grader alla dagar och solen har lyst med sin närvaro.

Sen kan vi nämna maskinerna. Både torken och tröskan har gått som schweitziska urverk. Inte minsta lilla antydan till problem. Mot slutet satt man nästan och höll andan för det är så osannolikt att inte ett enda verktyg förutom fettsprutan skall behöva användas under en skördesäsong. Eftersom det varit så torrt har det inte varit aktuellt med fastkörningar heller, något som tenderat att förekomma de senaste åren.

Till sist själva spannmålen. Den har också varit – perfekt. Lite korn gav jag mig på för fort, men det var inte kornets fel utan det var husbondens nerver som spelade honom ett spratt. Efter den läxan med en 13 timmars korntork lugnade jag ner mig och lade brådskan åt sidan. En tork (= en vagn) per dag har varit takten och det har för det mesta räckt till. De sista dagarna har dock farten skruvats upp lite eftersom meteorologerna har hotat med regn nu i flera dagar så nu mot slutet blev jag t.o.m tvungen att låna upp en vagn för att få logistiken att klaffa, men det gick bra ända in i mål. Tre vagnar har jag själv, i år behövdes alltså fyra. Kornets hl vikt var 67 vilket tangerar personbästa för mig.

En liten surprise har dock noterats, det var en liten överraskning för mig att det kommer tydligare fram att torken är någon nummer för liten sådana här optimala höstar, än krångliga höstar med många torktimmar. Detta beror på att vanliga höstar finns alltid regndagarna under vilka man kan ”torka fast” trösktiden, men nu har torken rullat oavbrutet och med vagnar i kö hela tiden. Vår tork är på 100 hl (10 kubik) och den betjänar två hemman om sammanlagt 54 ha.

Teorin är ganska enkel, jag tröskar en vagn på 10 kubik på drygt en timme, beroende på sädesslag. Sedan drar torken en vagn och tar ca 6 timmar på sig att få det torrt. Vi är två om torken och om vi då kan tröska en vagn per dag så kan vi båda torka varsin tork under den vakna tiden på dygnet. Detta gör att när kedjan tröska-vagn-tork är optimerade mot varandra spelar det ingen större roll att maskinerna relativt sätt är små, det klaffar perfekt. Det skulle vara helt huvudlöst att skaffa större tröska när torken ändå skulle vara flaskhalsen. Det är bra som det är.

Trots det stora nöjet med säsongen och trots att allt är ”till hus bärgat” så skulle jag gärna ta några dagar med uppehållsväder ännu, kanske mest för att hinna få tröskan rengjord innan den blir våt. Som det är nu kan hela tröskan rengöras med tryckluft på några timmar, att jämföra med fjolåret då rengöringen tog en vecka alla kvällar.

Avslutar med en bild från årets säsong. Bilden i sig själv är inte intressant. ”Gubbe på tröska” är inget toppmotiv, utan det är outfiten som det det heter på modern svenska som är motivet. Shortsen är en indikator. Om man kan ha shorts när man tröskar, då måste man vara nöjd med vädret. I år har det gått de allra flesta dagar.