Sida 241 – Bondbloggen

Det optisk fibernätet fyller 10 år

Den 9 september år 2003 togs första kontakten via det optiska fibernätet i Hindersby. Det var nästförsta byanätet i landet – hade inte fibersvetsen gått sönder så hade vi varit först. Nu hann en by i Halsua i Österbotten fem dagar före oss. Det är förstås helt rätt för Österbotten är bäst på fibernät.

Då visste ingen i byn vad ett optiskt fibernät var för nånting men jag hade byggt och använta snabba datanät på jobbet i Otnäs. Där körde jag med 1 Gigabit/s och hemma hade jag ett långsamt ISDN-modem på 128 kbit/s. Så när Lappträsk kommun började gräva vattenledning som gick tvärs över vår gårdsplan så var det bara tvunget att lägga ned en fiberkabel i samma dike. Till all tur var Peter Backman kommundirektör i Lappträsk på den tiden och han var också intresserad av fibernät. Så vi hade inga problem att samarbeta med kommunen – på andra håll var det mycket stora problem.

För landsbygden är det optiska fibernätet en ren välsignelse. För första gången var vi lika nära till Stockholm, Hamburg och New York som stadsborna. Egentligen närmare för vi körde med 100 Mbit/s och de hade nån ynka Megabit – om ens det. Nu kunde folk jobba hemifrån och vi har flera som använder det snabba nätet i arbetet. Dessutom används det för bankärenden och för handel över nätet. I stället för att hoppa i bilen och köra 100 km till Helsingfors kan vi handla mycket billigare i Sverige, Tyskland och England. För nån vecka sedan fick jag LED-strålkastare inburna på verandan (vi har en snäll postiljon) för under 7 euro per styck ! De kostar fem gånger mer i det här landet.

Dessutom fungerar nätet som ett kolossalt bibliotek. Då jag reparerade tröskan så satt jag vid datamaskinen och surfade om reparation av dieselmotorer över hela världen och fick många bra tips. Jag kunde läsa Perkins guide om felsökning i deras dieselmotorer och hittade bra artiklar om hydraulikventiler.

Den verkligt stora trafiken kommer från TV som formligen exploderade då man stängde Sveriges TV i marknätet. Dessutom använder ungdomarna nätet och kan få till stånd trafik upp till 400 Gbyte per månad – men det är just för dem nätet är byggt så här stryps inte nånting utan vi skaffar mera kapacitet då användningen ökar.

Det började med kabeldragning våren 2003

Här anländer kabeln till Hindersby den 2 maj 2003 och sedan var det bara att dra ut den (vilket inte alltid var så lätt).

Det var i början världens minsta fibernät med sex anslutningar men nu finns det ca. 40 anslutningar i Hindersby och litet över 40 i grannbyarna. Vi kör dessutom Gigabit mellan växlarna redan och i princip kan man få Gigabits anslutning till Internet (men det kostar ännu en hel del).

För att fira 10-årsjubileet så bjuder vi enligt gammal tradition på ”kaffi å kaku” (kaffe och fylld kaka) på gamla folkskolan i Hindersby (Hindersbyvägen 565) på måndagen den 9.9 kl.15-21. De som inte kan komma på måndagen kan dricka sitt kaffe på söndagen kl.13-15 då dörrarna också är öppna. Man kan se på huvudcentralen som finns i gamla folkskolan och pröva 100 Mbit/s på den lilla utställningen. Vi har inte hunnit ordna något egentligt program eftersom vi är mitt i tröskandet (men tröskan fungerade bra i går så det skall väl ordna sej).

Om ni har möjlighet så är ni alla hjärtligt välkomna på en kopp kaffe och Ingas goda fylldkaku.

Namnförslag mottages

Tiden går och idag fick våran första jersey Sötis sin tredje kalv. Under årens lopp har vår jersey ”besättning” vuxit till sig sakta men säkert och idag har vi 2 st kor, 7 ungdjur, en tjurkalv samt 2 jerseykorsningar.

Sötis heter på riktigt Ersey, men eftersom hon är översocial och allmänt söt så har hon ”hett” Sötis enda sedan liten.

Dagens kalv kom till världen helt utan hjälp, lite före 10 då jag var till ladugården syntes ingenting men en dryg timme senare hade hon kalvat. Kalvens far är en dansk jersey tjur med namnet Lix.

Så nu återstår då ”problemet” med namnet. Vad ska kalven heta? I år ska namnet börja på bokstaven K. Jaa och det bör kanske nämnas att kalven är en ko 🙂

Tröskj-l

I närmare 25 år har tröskan fungerat bra men i år har den bestämt sej för att krångla riktigt ordentligt. I två veckor har vi skruvat och svurit och skruvat och ännu bara krånglar den.

Nåja, visst har det varit sina problem förr om åren också men vanligen har man klarat sej med en större reparation – byte av remmar och andra småsaker räknas inte. Men nu har eländet spruckit. Inte så att den remnat från för till akter men plåten kring huvudaxeln är sprucken och det är tillräckligt illa. Det började med att kedjan till halmvindan brast hela tiden och då vi började se efter så hade hela huvudaxeln flyttat sej tre centimeter åt sidan …

Då vi riktigt kollade fästena så märkte vi att huvudaxeln var lagrad enbart i den tunna plåten som utgjorde tröskans skal ! Utan någon egentlig förstärkning alls – det var ju klart att lagerfästena inte kunde hålla. Visst hade jag sett att det var en plåttröska redan tidigare men allt annat går relativt lätt att lappa ihop. Inte fasen hade jag kunnat tro att huvudaxeln var så dåligt fastsatt.

Så vi hade riktigt roligt då vi låg på de vassa halmskakarna inne i tröskan med huvudet nedåt och skruvade. Först måste vi skruva ihop skalet med gängstänger och sedan förstärka lagerfästena med flatjärn. Rosenlews konstruktörer var minsann inte populära i det skedet.

Till all tur hölls vädret torrt och det är ännu tidigt på året så det var inte alltför nervöst. Ännu. Men då tröskan var nödtorftigt ihopskruvad så kom vi bara ett halvt varv på åkern innan motorn började bli alltför het. Efter byte av termostat och kontroll av kylartermometern körde vi ett halvt varv till – ingen förbättring. Mätaren visade över 100 grader och även om kylaren inte kokade så vill man inte köra med risk att motorn skär ihop.

Sedan tog vi bort kylaren och spolade den och kollade vattenpumpen. Bägge var i fint skick och då började det bli svårt att hitta på möjliga fel. En provtur visade att temperaturen hölls kring 90 grader – tills mätarnålen åter började vandra upp över 100 grader. Nu blev det byte av ledningar. De 25 år gamla kontakterna var i ett uselt skick så vi drog nya ledningar rakt till mätaren – också direkt från batteriet och från motorns jord. Jordningar på gamla maskiner är ju typiskt opålitliga.

I morgon blir det ny provtur och visar mätaren över hundra grader fastän allt verkar OK så gör vi som man brukar göra då man inte hittar felet: Kör tills det går sönder ordentligt !

Ganska många gånger måste vi gå på kaffe och läsa annonserna om tröskor till salu för att få ny motivation. Då priserna ligger närmare 100 000 euro så går det att skruva en stund igen. Det har inte blivit dyrt fastän det gått en massa tid. Vår tid kan inte räknas för det här är ju bara en hobby om man ser på inkomsterna.

I alla fall så blir det att titta på nya tröskor för den här börjar närma sej vägs ände. Man kan lappa allt möjligt i all oändlighet men då skalet spricker så börjar det vara slut. Inte kommer det ny tröska så snabbt – om vi nu börjar se på tröskor så kanske det blir byte om tio år. Till dess får vi lappa ihop plåteländet.

Tröskan är den maskin som förorsakat mest reparationer. Det är inte underligt för påfrestningarna är stora och då den skakar fram och tillbaka så är det klart att nånting måste gå sönder. Vickar man en ståltråd fram och tillbaka så brister den så småningom och de är litet samma sak med tröskan.

Alla maskiner är inte likadana. Den Pegoraro fräs som jag köpte ungefär tillika med tröskan har inte behövt repareras en enda gång. Och ändå har jag kört den mot jordfasta stenar så att hela traktorn hoppat. Inte en enda pinne är bytt ! Det kan man kalla kvalitet.

Om nästa tröska kommer från Rosenlew är osäkert. Huvudaxelns fästen skall kollas grundligt och nån liknande plåttröska köps det bara inte. Man får hoppas att de ändrat konstruktionen sedan 1980-talet.

För övrigt var vetet kring 15 % så man behöver inte ens torka det i höst. Jag brukar torka ned de sista procenten på våren då luften är extremt torr. Nu gäller det bara att få in det och det skall väl gå om tröskj-ln håller ihop.

He va he

”o vi ti griina”, får man väl lov att säga då all säd är bort från åkern! Jämför man med ifjol så gick allt som en dans då all säd var tröskat och fört till torken före det datum vi i fjol höstas började tröska. Man får igen en gång konstatera att det nog jämnar ut sig, fastän det för stunden inte alltid känns så.

I år är det pappa och mamma som har fixat skördandet i Kabböle, då jag själv inte orkat eller kunnat vara med .Det beror nu inte på att jag har blivit bekväm och lat av mig, utan på att vi ska få ”ett litet” till i mitten av oktober 🙂 Illamåendet och tröttheten som suttit i hela tiden har gjort sitt och jag har måsta stiga lite åt sidan vad gäller arbetet. Men som tur är finns det hjälp till hands då det behövs, tack för det!

Skörden verkar bli riktigt bra, visserligen var vetet ställvis lite halvfärdigt så fukthalten var kanske inte alltid så låg som den kunde ha varit. Men vi tänkte som så att det är bättre att köra bort allt nu då det var väder för det och inte bli och vänta på regnet som nog kommer. Med facit i hand var beslutet riktigt rätt.

Småningom börjar då den här säsongen vara över, nu återstår ”bara” en ensilageskörd som påbörjades igår. Återväxten efter andra skörden ser riktigt bra ut, så om vädret står på vår sida kommer tredje skörden att bli riktigt bra 🙂

Alltid något nytt

I denhär butiken blir man inte gammal och van inte. Det spelar som sagt inte någon roll fast det redan ligger 22 + 10 odlingssäsonger i bakfickan, så gott som varje år uppstår ett ”tummen i munnen syndrom”, dvs något som man inte upplevt förr och inte riktigt vet hur man skall hantera, än mindre vet hur man skall begripa.

I år var det grönskan i havren som inte lät sig begripas hursomhelst. Jodå, omogen havre är grön, det vet väl de flesta, många vet väl också hur mogen havre ser ut, dvs vit-gulaktig. Logiken är enkel, grön havre tröskar man inte, för den är helt enkelt inte mogen. Ofta har man dock problem med gröna kärnor, speciellt i sprutspåren om sprutningen blivit sen, men mot det finns det bot. Jag brukar köra en gång till i sprutspåren strax innan tröskningen för att köra omkull de gröna strån som man inte vill ha. Då gäller det att dom som ser vad man har för sig förstår det också, för annars kan nog nästa anhalt vara ett vitt madrasserat rum, så pass galet måste det nog se ut att köra omkring med traktor i en åker som skall tröskas senare samma dag. Ändamålet helgar dock medlen för gröna kärnor är av ondo allt genom hela processen, främst för att dom förlänger torktiden rejält, dom mognar alltså i torken, men också för att priset sänks om det finns alltför mycket gröna kärnor i partiet.

Detta om gröna kärnor. Det märkliga i år har varit att själva växten inte har gulnat och mognat trots att kärnorna gjort det. Jag har aldrig tidigare upplevt att den tröskade stubbåkern ser ut som en gräsmatta, grön istället för gul. Det enkla svaret borde vara att tröskaren är för tidigt ute, men det är inte så enkelt i år för kärnorna har definitivt varit tröskningsmogna, torktimmar på 4 – 5 är inget att gråta över när det gäller havren.

Inte vet jag heller om det är någon vits att gråta över den gröna halmen, men märkligt ser det i alla fall ut. Det som blir kvar efter Claas i år är inte en stubbåker, det är en saftig gräsmatta.

Jag kan bara gissa mig till grannarnas menande kommentarer när dom kört förbi. ”Sirmanpå. Kalle ha tröska grönfodre i år.” Nej bästa grannar, jag har tröskat 4800 kg bra havre per ha, men det ser inte ut så. Jag vet. Men förstår inte.

Tai chi?

Tai chi… kan de va nåt att prova på? Det borde ju inte vara så svårt? Har lite läst om det och det brukar väl vara lite som såhär:

Ställ dej med ena foten vriden i 90 graders vinkel till den andra foten, och så långt mellan fötterna som du sträcker. Sträck ut höger arm så låååångt du räcks till höger, ner till marken, och så, ”veva runt”, och så samma procedur till vänster. Ta ett litet steg framåt med vänsterfoten och ett jättekliv med högerfoten. Vrid dej runt så långt du kan utan att röra fötterna, sträck ut armarna och ”veva runt”. Luta dej så långt framåt till höger du kan, vill man kan man vila kroppen mot låret och sträcka lite till, då orkar man veva runt med händer och armar lite mer, och så samma till vänster. Sen tar du ett jättekliv med vänsterfoten och ett litet med högerfoten, vrid dej runt och veva vidare med armarna. Händerna, fingrarna och ögonen ska gå hela tiden, veva runt bland gurkbladen och plocka på! En missad gurka förvandlas på något dygn till en bamsing som inte duger till så mycket annat än att äta själv, och så mycket bamsingar orkar man inte klämma i sej, så det gäller att ha ögonen med sej. Tai chi eller gurkplockning, skillnaden är hårfin…

Det är inget stort gurkland, men ett litet. Gurkor kommer det och det hackas och skivas in i olika sorters lag.

Jag skrev ett recept här tidigare, det var receptet på Ohlssonsgurka. En sort som min mommo i alla tider lagt in.