Kameler

Jag är inte förtjust i Bonde söker fru men visst börjar det vara ett problem att hitta en bra partner. Förr fanns det massor av folk som var födda och uppväxta på landet och som visste vad det var frågan om. Nu måste många ta risken att rosenröda drömmar om idyllen på landet en vacker sommardag dränks i höstens lergropar. Fjantprogram på TV som mest är gjorda för att stryka alla fördomar och missförstånd medhårs gör inte saken bättre.

Nå, då man kritiserar så är ju nästa kommentar: Gör det bättre själv då. Och visst har jag ett förslag om hur det skulle kunna förbättras. Det är bara att starta en ny sorts ”misstävling” (eller ”mistertävling” i dessa jämlikhetens tider). Och för att få med den internationella aspekten kunde man kalla programmet ”Kameler”eftersom brudars värde i en del länder mäts i antalet kameler som brudgummen betalar för dem. Fast här är det förstås fråga om ”partner”.i stället för brud.

Sedan borde olika egenskaper hos kandidaterna testas i mera realistiska förhållanden och prestationen belönas med lämpligt antal kameler. Vi ska inte plåga djuren utan använder bara ”kamel” som enhet. Den konkreta betalningen kan vara i annat som motsvarar priset på det givna antalet kameler.

Det kanske viktigaste är humorn. Den behövs minsann många gånger och är helt avgörande för hur länge nån klarar av ”det ljuva livet på landet”. Kan testas genom att kandidaten konfronteras med den sökande bonden som kommer hem på kvällen dödstrött och indränkt i gyttja, olja och blod efter att traktorn körts ned i en lergrop fylld med iskallt vatten, gått sönder och lasset stjälpt omkull. Kort sagt allt har gått åt pipsvängen som kan gå plus att en hel del som inte kan gå åt skogen trots allt hittat vägen dit. Då gäller det att möta situationen och den av ilska kokande bonden med en lämplig dos diskret humor. Ingen prutthurtighet men inte heller onödigt vojande. Ännu svårare kan det vara om bonden bara tyst och apatiskt stirrar rakt framför sej. Här sätts kandidatens personlighet på ett mycket hårt prov. Efter några dagar då bonden lugnat ner sej, traktorn är uppdragen ur gropen och insatt i verkstaden kan han börja fundera på antalet kameler som kandidaterna får för bemötandet – de som är kvar alltså. De som packat och rest tillbaka till staden är ju ur spelet.

Sedan har vi tåligheten – både fysisk och psykisk. Det är inte fråga om fysisk styrka  utan bara hur kandidaterna klarar de mindre idylliska sidorna på bondlandet. Lotta kunde ställa upp för att organisera hinderbanan med en lämplig kombination av lera, fårskit och olja. Hon är troligen vår bästa expert på området. Förstås borde kandidaterna skickas ut på hinderbanan en mörk natt utan lampa med uppgift att gå mot en svag lampa i fjärran för att hämta hem ett får (lamm så det inte blir för svårt). Däremellan organiseras gropar med vatten och gyttja och olja och lämpliga rötter placeras ut på gångstigen. Det får inte vara livsfarligt (även om det är det i praktiken då och då) och det måste finnas personal som bevakar banan och kandidaterna med ett läkarteam (inklusive terapeut) i närheten. Varm dusch och torra kläder samt eventuell transport genast tillbaka till staden måste också vara tillgängliga. Den psykiska tåligheten kunde testas då kandidaten (möjligen) kommer tillbaka genom att bonden ger upp ett flatskratt då han/hon ser kandidaten komma in smutsig och oljig. Vi måste väl lämna bort ”blodig” från tävlingen. Antalet kameler delas ut först efter ett par dagar då kandidaten kommit över strapatserna för den första reaktionen är inte så viktig utan hur kandidaten klarar sej på längre sikt. Vem har inte svurit ve och förbannelse över hela bondelivet efter en prövning för att senare börja se det humoristiska i eländet …

En viktig sak är också uppfinningsrikedomen som kan testas med diverse söndriga prylar som skall lagas med hjälp av silvertejp och ståltråd. Här finns rum för en mängd lösningar och kandidaterna bör inte vara begränsade på något sätt – utom att de inte får åka till staden och köpa nytt eller anställa någon reparatör. Det som gäller är bara att jobbet blir gjort oberoende av hur … Att muta bonden att fixa prylen är helt i sin ordning. Stekta plättar med hjortronsylt är ett exempel på lämplig muta. Överraskande lösningar som att föra hela prylen till återvinning kan ge extra kameler. Men då måste jobbet organiseras på något annat sätt för jobbet måste bli gjort.

Så har vi sparsamheten som inte är oviktig i dessa hårda tider. Med en alldeles för liten budget skall en del uppgifter skötas. Det är fritt fram att slösa pengarna men då skall hårt arbete ersätta inköpta hjälpmedel. Här finns inga regler annat än att uppgifterna skall obarmhärtigt utföras på sätt eller annat. Att sälja sin Rolexklocka är tveksamt för det är bara en tillfällig lösning. Men bonden får avgöra om han ger kameler för det eller inte. Att sälja familjejuvelerna för att stötta upp jordbruket är å andra sidan en fin gest som borde ge en och annan kamel.

Nå, det går att hitta på fler och bättre tester men linjen är väl klar ? Det kunde bli ett riktigt populärt program för TV-publiken gillar minsann att sitta i soffan och se hur andra ligger i vattenfyllda lergropar och försöker klättra upp ur dem.

Det finns ju ingenting som kan ersätta det levande livet och tålamodet på längre sikt är svårt att testa i en programserie. Men en mera realistisk tävling skulle åtminstone sålla bort sminkade nagelfilare mycket fort. Det kan vara svårt att få kandidater uppväxta på landet för de vet redan hur det är men man skall inte underskatta stadsborna. En del är tuffare än mången lantis då det gäller. De behöver bara en period av inkörning och kan bli hur bra bondlurkar som helst.

Men nu börjar det vara dags att sätta igång med dagens arbete i stället för att sitta här och skriva smörja. Aj, att det är söndag idag ? Och vad har det med saken att göra ? Om jag inte fixar mera flis till vintern nu så kan det bli en kylig vinter också inomhus. Här finns det inte ”nån annan” som sköter om arbeten som blir ogjorda. Glatt veckoslut !

 

Bonde söker fru

”Bonde söker fru” drar igång igen, på tv söker glada singelbönder den stora kärleken, och alla vill ju ha en egen bonde, de e ju så tussilulligt med kalvar, lamm, hö och öppna ängar… eller?

Ja, hur rolig är en bonde egentligen… Man kan ju se sej själv i spegeln, hur ser man ut egentligen.

Ja, vad ser man… hmm… Utanpå ser man ju ut som en katastrof emellanåt, alla dagar är det inte kort kort och linne som gäller minsann, och mina fårhuskläder är ju inte direkt några wunderbaums, eller ja, visst finns det doft i dem, men inte ”skogsfrisk” precis, snarare luktar de en kombo av svett, olja, ensilage, rök, mjölk, blod, fårskit, ullfett, jord, brännolja osv… listan kan göras lång… Men, jo, jag äger en bykmaskin som går varm, så man luktar ju inte allt detta helatiden, men inte doftar man rosor och violer precis… Vidare sätter jag själv i alla fall mer pengar på arbetskläder än andra kläder. Köper jag en arbetsjacka får den kosta 100e, en annan ”vanlig” jacka … tja max 50e. Senaste jackan jag köpte var sommarjackan som ännu är oanvänd, den kostade mej ca 15-20e på rea förra hösten. Samma sak med byxor, arbetsbyxorna får kosta 70e, om de sitter bra och håller några år att användas 5 dagar i veckan (2 dagar i bykmaskinen) året runt, medan jag söker vanliga jeansar så billiga som jag hittar. Nåja, summa summarum, kläder till jobb satsar jag mer tid och pengar på än andra kläder. Jo, nja ingen regel utan undantag, skulle på bröllop i somras, då valde jag klänning med omsorg! Den skulle vara ljus, sitta som ett smäck, och så måste den vara lång. Mina ben är den här årstiden fulla av rispor och repor, sådana går ju att dölja med strumbyxor, men eftersom jag anser att de är påhittade av självaste hin håle, så undviker jag dylika så långt det går. Det blev en lång, rosa, luftig och lätt klänning och folk kände inte igen mej. Inte ofta man drar på sej dyligt, men så var det också en mycket speciell dag 🙂

Vidare kan man ju se till en bondes prioriteringar som ju kan falla lite udda. En solig, vindstilla söndagsmorgon tänker man inte att oj vilken härlig dag, idag ska vi fara och hälsa på… vi kan ta en tur med båten till… vi kan picknicka i parken… Nej, tankarna för en bonde går snarare åt hållet ”-vilket fint sprutarväder!!!” Eller, yess nu är det fint tröskarväder, eller kanske som i mitt fall, yess nu ska fåren på någon holme äntligen få sin maskmedeldos och den dagen skenar och bökar man omkring bland får, fårskit och gräs. Och så behöver familjen inte se den bonden resten av den dagen, förrän han/hon kommer hem och luktar precis en kombo av två valfria förslag ovanifrån, + att bonden kan vara ”dränkt” i damm och skit som fastnar lite här som där, där den trötte drar fram, stolsdynorna förvandlas från rosablommiga till gråblommiga och i bykkorgen far allt lite huller om buller så man i alla kläder även efter tvätt kan hitta spår från hö/halm eller ngt liknande. 😉

Jag läste nyheterna här om dagen och stötte på den finlandssvenske bonden som söker fru. Där hittade jag raderna  ”Du skall vara söt och snäll. Ha bra humor. Du skall våga ta egna beslut.”

Helt kort kan jag jag tro att det är rader som mången bonde skriver under på. I synnerhet ”våga ta egna beslut”. Att kunna tänka själv, att saker och ting fungerar utan att det skall till ett större rådslag och 5 telefonsamtal för småsaker, det är viktigt. Det finns mycket visdomsord därute, ett av dem är ”det är mycket värt om man har en där hemma som förstår”. = Stämmer! … Tänk på det lite någon gång, fruar till bönder, när nerverna skenar, middagen varit färdig en halvtimme, lasagnen blivit svart, men ingen bonde synes än…

Jag har en som förstår. Han är ju inte alltid hemma, men han förstår att jag inte heller står i givakt så fort det plingas i telefonen. Nog kan de vara lite långdraget ibland, vem har mer tid… Är det jag som får jämka med min tid och jobba ikapp några dagar när mathias får ”ledig eller dagis-vecka” eller är det han… Ibland kan man nog bli så 1.. 2…. 3…… men, man bara får ta sej i kragen och inte bara tänka på sej själv. Man skall inte ställa sådana krav på den andra som man vet att man inte själv kan uppfylla…

Nu har jag nästan öst ur mej så mycket negativitet som jag kan över bondefolket, men, det är mer fakta än smutskastning, do belive me, jag vet sådär i stort sett hur bönder fungerar. Men nu ska vi inte måla ”fula gubbar” på väggen. Bönder är oftast trevliga, snälla, pålästa, smarta, flitiga, jordnära, glada och, ja, det mesta i positivitet man kan komma på. För skulle man inte vara positiv, påläst och smart så blir man inte långlivad som bonde. Man måste vara ganska skarp mellan öronen för att hänga med i dagens jordbrukstider, eller så ska man kunna trolla med knäna för att få allt att gå ihop, för sådär överdrivet lätt är det inte… Nåja…

Önskar alla ”bonde söker fru” – deltagare, på tv eller inte, lycka till 🙂

 

Vårbruket avslutat!

Ikväll sattes de sista plantorna för säsongen och jag kan på så vis förklara vårbruket avslutat 🙂 Kanske blir de att sätta några jordgubbsplantor ännu, men det är en annan historia.

Det är alltid roligt att få komma igång med sådderna och planteringarna på våren men efter lite på 400000 plantor och en hundra timmar på planteringsmaskin känns det minsann roligt att få avsluta desamma också. Brukar försöka få ner de sista plantorna innan den 5 augusti, min far hade nämligen födelsedag då. Han skulle faktiskt ha fyllt jämna 80 år i går om han fått fortsätta sin vandring bland oss. Vi är sålunda någon dag sen nu och det syntes också på plantorna som var något vildvuxna. Planteringen blev inte så lyckad men efter lite extra handarbete är dom nu planterade enligt såningsanmälan i alla fall. Och händelsen firades med att jag tog ”vinterklåddin” efter avslutad plantering 🙂

WP_002685

Djeitingpyllå

Tanken var att sätta torken i skick att ta emot den nya skörden men jag ångrade mej. Orsaken var en svärm djeitingar (getingar) som byggt en stor djeitingpyllå (getingbo) under gångplankan. De är egentligen nyttodjur men i det här fallet fungerade inte samexistensen eftersom jag måste få torken tömd och städad. Så jag lånade gummans bidräkt och beväpnade mej med insektspray. Efter ett par sprutningar in genom boets öppning så blev det ganska lugnt och tyst och jag kunde sätta boet i en plastkass och bränna det i pannan.

DSCN2952

Vi har inte haft så väldigt mycket problem med getingar. Förr var det mest bekymmer då vi hanterade veden för hand för där fanns alltid getingbon men nu bryr sej flistuggen inte alls om litet getingar – kusken sitter inne i en luftkonditionerad hytt.

Så nu blir det torkning av flis i stället. Men den börjar också vara torr. Det märks bra då temperaturfallet mellan inkommande och utgående luft blir mindre – torkluften tar inte mera upp så mycket fukt. Det går inte att torka och flytta säd tillika eftersom det behövs minst 22 kW för bägge jobben. Men vi har bara 63 A huvudsäkringar som klarar av max. 33 kW. Det blir för dyrt med större.

Torkningen är inte mera billig. Två fläktar på tillsammans 22 kW kostar ca. 4 euro i timmen om man räknar med ungefär 20 cent per kWh. Det är i alla fall betydligt billigare än att bränna olja för 1 euro litern (en varmluftstork drar ca. 20 liter i timmen beroende på storleken).

I våras torkade jag ned vetet onödigt mycket till mellan 11,2 och 12,9 %. Men då luften är torr och solen lyser på det stora plåttaket så kör man  lätt för mycket med fläktarna. Man borde torka till precis 14 % men det är riskabelt att ha så liten marginal så det måste i praktiken torkas till omkring 13,7 %. Annars blir det dyrt om köparen börjar köra vetet genom en tork på nytt. Eller så kommer lasset tillbaka …

Nu har priserna gått ned då alla väntar på den nya skörden men ingen vet ännu hur det går. Om vädret slår om och det börjar regna så kan situationen ändras snabbt.

 

Naturens gång.

Jag brukar låta naturen ha sin gång, låta ormar och rovfåglar sköta sitt som ett exempel. Åtminstone så länge dom håller till i skog och mark. Men härom dagen kunde jag ändå inte låta bli att blanda mig i tornfalkens jakt på de halvvuxna tofsviporna. En delorsak till att jag blandade mig i var att jag delvis på sätt och vis var delaktig i falkens jagande. Normalt när fara som flygande falkar, smygande rovdjur och vandrande människor hotar så brukar vadarfåglarnas ungar på varning av föräldrarna lägga sig ned och ligga blickstilla litandes på att den förträffliga skyddsfärgen gör dem osynliga. Men som i det här fallet när jag kom körandes med traktorn så springer ungarna undan för maskinerna utan att lägga sig ned. Vet ej om de inte uppfattar traktorn som ett jagande väsen utan räknar med att det räcker om man håller sig undan, markvibrationer, ljud och dylikt kanske får dem att bete sig som dom gör?

Hur som helst så är dom lättare att upptäcka för traktorföraren då dom rör på sig och det är på så vis lättare att väja för de små liven. Det här med att fåglarna rörde på sig och är lättare att upptäcka utnyttjade nu också tornfalken. Så fort jag kom till åkern började den cirkla över traktorn för att se vad jag lyckades skrämma upp. Den var hårt uppvaktad av de fullvuxna viporna men brydde sig inte desto vidare om deras attacker. Den ena dagen slog den en närapå fullvuxen tofsvipa som den med nöd och näppe orkade lyfta med. En stund senare återvände den och tog en ganska lite vipunge. Några dagar senare när jag återvände till åkern med traktorn var falken där igen. På håll såg jag hur den slog en halvvuxen vipa och en halvtimme senare kom den igen för att ta en dylik på dikeskanten endast ett 20-tal meter från traktorn. Det var då som jag tyckte att nu får det räcka till så jag hoppade ur traktorhytten och rusade till undsättning. Falken flög iväg utan byte och jag lyfte upp vipan ur diket dit dom rullat under striden. Falken hade tydligen inte hunnit sätta de sylvassa klorna i fågeln och på så vis punktera dess lungor för efter att ha ruskat om sig lite sprang vipungen synbarligt oskadd iväg.

 

Jag rör mig mycket till fots på åkrarna då jag granskar odlingarna och den här sortens tryckande fågelungar är en vanlig syn, ibland upptäcker man dem först då man håller på att sätta foten på dem.
Jag rör mig mycket till fots på åkrarna då jag granskar odlingarna och den här sortens tryckande fågelungar är en vanlig syn, ibland upptäcker man dem först då man håller på att sätta foten på dem.
Den här storlekens ungar brukar däremot förlita sig på att dom hinner springa eller flyga undan så det är mera sällan som dom ligger och trycker som den här gör. Jag var ju trots allt endast ca 20 cm ifrån med kameratelefon vid fotograferingen. Jag trodde faktiskt till först att den var död men sen observerade jag ett blixtsnabbt blinkande öga.
Den här storlekens ungar brukar däremot förlita sig på att dom hinner springa eller flyga undan så det är mera sällan som dom ligger och trycker som den här gör. Jag var ju trots allt endast ca 20 cm ifrån med kameratelefon vid fotograferingen. Jag trodde faktiskt till först att den var död men sen observerade jag ett blixtsnabbt blinkande öga.

 

Missförstå nu inte mitt ingripande som om att jag skulle ha något emot falkar, nej dom värnar jag också om, dom tar ju hand om en hel del sork och dylikt som är till harm i mina odlingar. Men jag tyckte nu att den kunde hålla sig till sorkdiet framom att jaga vipungar.

För några år sen räddade jag faktiskt en tornfalk som trampat fast foten mellan slangarna på bevattningsmaskin.

Foto0114

Foto0119

 

Och den här ormen som jag höll på att sätta mig på då jag tagit mig till skogs för att uträtta diverse behov fick också ostört slingra iväg för jakt på sorkar och möss. Med risk för att betraktas som vulgär så hann jag ändå tänka vad frugan skulle ha sagt om jag återvänt från skogen med av ormbett svullen ”familjelycka” 🙂

WP_002634