Sida 251 – Bondbloggen

Vårplöjning + vältkombi = sant

… åtminstone det kan konstateras när jag granskade det som grott så här långt. Havren jag sådde på det fält som vårplöjdes och återpackades med carriern samt fick sig en överfart med s-pinnharven är det klart bästa av spannmålen så här långt. Också det fält som harvades 2 gånger med s-pinnharv så fort jorden redde sig ser bra ut trots att det sen låg orört nästan 2 veckor innan det blev sått. De fält som harvades senare just innan sådd och de fält som jag endast carrerbearbetats utan vare sig höst- eller vårplöjning är de sämsta. Jaa faktiskt de sämsta jag haft sen början av min jordbrukarkarriär. Problemen på de åkrarna är inte enbart förorsakade av olämplig jordbearbetning och svagt utsäde (endast 70% gfrobarhet) utan största orsaken är nog det kraftiga åskregn på 43,5mm mer eller mindre genast efter sådden. Nu fick jag hård skorpa på det samma fältet där jag hade skorpa på morotssådden i fjol. Och det har jag lärt mig från förut att kommer det kraftiga regn inom 2 dygn efter jordbearbetning så bildas det skorpa på de flesta jordar. Kommer det däremot inget regn inom 2 dygn så tål jorden regnet betydligt bättre. Kanske bildas det hållbarare aggregat av nattfukten under de 2 dygnen?

En i mitt tycke helt acceptabel etablering.

Någon bild på de sämsta åkrarna täcks jag nog inte lägga upp i det här skedet 🙂 Fick förövrigt åkergrödorna sådda i dag med en avslutande sådd av kummin. …….

Svindyr smörja

2 flaskor, 250ml – 149 euro.

Jeps, coopersect är inget billigt ”nöje”! Visst räcker det en bit, men … nog har det pris som heter duga. Men alternativet – att vara utan, är inte heller någonting att föredra, coopersect är nämligen ett fästingmedel åt fåren. Men behöver bara 5ml till ett får och ca halva dosen åt ett lamm, men då man har ”några” som behöver en dos så räcker inte en flaska så jättelångt, dessutom så behöver man ge nya doser under sommaren och hösten. Ja, jag säger bara det, förmårrade små otäcka kryp som inte fyller någon funktion alls i det stora hela. En mygga, fluga osv förstår jag mej på, det är ju mat åt så många småfåglar som i sin tur…. Ja, ni vet … men Fästingar… Suck. Förmårrade pack!

Såhär ser den ut, flaskan med det magiska innehållet som man absolut inte skall rådda med i onödan, det är lite hojsiga doningar som man bara får utskrivet av veterinären.

Hur gick sådden då?

Jodå tackar som frågar, inte vet jag. Det är först på hösten som man brukar veta hur våren var. Precis som Christer skrev så gick det också i Närpesleran från för vått till för torrt på en eftermiddag. Vetet sådde jag i onödigt fuktiga och kalla förhållanden, medan havren och kornet ströddes ut i kruttorr, dammig het jord. Dock är det nog första gången i min karriär som vetet kommit upp en vecka efter sådd så det bådar i varje fall gott.

Nya såmaskinen då? Jodå, det var väl ungfär som när en oerfaren skall tämja en unghäst. Maskinen var det inget fel på – nästan – , däremot hade jag nog vissa problem med att komma på hur den skulle hanteras. Trots att den påminner väldigt mycket om den gamla vad gäller inställningar och teknik så är ändå såtekniken helt annan eftersom denna då har hjulen bakom och inte på sidan av maskinen. Just placeringen av hjulen gav ordentligt med huvudbry eftersom man med gamla Simulta helt enkelt kört följande varv i hjulspåren från varvet innan, och fanns det helt plötsligt inga hjulspår. Två gånger körde jag helt vilse på åkern, facit visar att i ena fallet blev det rätt åtgärdat, i det andra desto mera fel.

Sprutspåren då? Jodå jag har precis alla sprutspår på precis den plats där dom skall vara och utöver detta en hel del överflödiga spår. Maskinen räknar själv upp till fem varv (3m x 5 varv = 15 meter vilket är lika med sprutbredden), men vid fyllning och extra avbrott bör man hålla reda på siffrorna manuellt och det är då det blir svårt. Man kunde kanske tycka att det skulle vara lätt att minnas siffran 4 i tio minuter, men av någon anledning blir man alltid osäker på hur det var – var det fyra i början på varvet eller var det möjligen 4 när varvet var till ända? Sen sitter man där med ångest och till slut fattar man beslutet som leder till galna sprutspår.

Däremot har jag redan innan sprutsäsongen noterat att sprutspår är en fantastisk uppfinning, bara man får dom där dom skall vara. Vilket man faktiskt gör ibland.

Sådär allmänt kan vi väl konstatera att vädret hittills i år har varit YPPERLIGT ur en bondes perspektiv. Den torra sådden i varm jord är precis vad man vill ha och den något försenade inledning har många gånger om kompenserats av värmen som kom i andra halvan av maj. Regnet kom precis när det behövdes och även om det kom i mera laget så har det inte varit till någon harm. Det finns dock några åkrar i nejden som inte har släppt genom vattnet och i morse på väg till jobbet såg jag två gräsänder som simmade i brodden och mådde kungligt i det överflödiga smörgåsbordet, och det är inte bra förstås, utom då för änderna förstås.

Fast nu räcker det med vatten och åska, nu kan vi ta lite värme fram till midsommar, tack!

Julihetta

Det ryska fastlandsklimatet har en utstickare till Hindersby med kalla vintrar och heta somrar. Både söder och norr om oss finns det vatten som litet dämpar temperatursvängningarna men här orkar den lilla ån inte dämpa nånting. Det har under den senaste veckan varit över +25 grader och blivit värre dag för dag. I går på eftermiddagen var det närmare +40 på solsidan av huset där jag har min termometer (den som syns på Bondbloggen: Kolla vädret hos Nisse i Hindersby ). Det är helt olidligt utom i pumphuset i ladugården med tegelväggar som är 50 cm tjocka. Och där har jag hållit hus de senaste dagarna.

Grävandet av diket för rören och kablarna till växthuset fick jag klart i slutet på maj och sedan har jag sysslat med att koppla in kallvattnet. Ett utmärkt arbete i den här hettan – speciellt i den ändan som finns i pumphuset. Där skall nästan alla rördragningar ändras. Vi fick kommunalt vatten för tio år sedan men då var det ingen tid att göra annat än koppla det till de gamla rören. Nu byter jag ut dessa och bygger dessutom ett skilt rörsystem för vatten från egen brunn till växthuset. Det är onödigt att vattna med dyrt dricksvatten. Brunnsvattnet är annars bra men ibland blir det brunt efter större regn.

Nu finns det tre rör och fyra kablar under vägen från ladugården till växthuset (och uthuset). I stallet i ladugården finns ”styrcentralen” för mät- och styrsystemet som är kopplat till torkarna och pannrummet och hoppeligen snart till växthuset. Det är inte bara en hobby utan mätsystemet är viktigt för torkning och övervakning. Det måste fungera hela tiden. På bilden är fiberkabeln och Ethernetkabeln ännu inte inkopplade.

Nu gäller det att bygga upp ett nytt mätsystem. De gamla burkarna blir kvar men tre nya mikrodatorer kommer att ta över huvudansvaret. Det är Raspberry Pi som utvecklats vid Cambridge University för u-länderna som en (gris)billigt alternativ. Tanken var också att barn och ungdomar kan leka och lära med dem eftersom de är så billiga (30 euro). Nå, vi äldre ungdomar köpte slut lagret på två timmar då den lanserades och nu tillverkas de i en takt på en miljon om året. Jag presenterade den i oktober i fjol här.

Väderstationen kommer också att flytta från min huvudmaskin till en gammal NSLU2 som bra räcker till för det. Vädret (väderstationen) borde vara igång hela tiden men jag stänger helst av min stora maskin då det blir åska. Den gamla NSLU2-burken är så billig att den kan vara inkopplad konstant. Vi har haft en hel del åska redan i maj och med den här hettan så är jag rädd för att det kommer mera. De små burkarna (litet större än ett cigarettpaket) kan i alla fall köra fullständiga operativsystem.

Hettan gör att man helst arbetar inomhus just nu. Först på fredag kan det bli litet svalare. Visst har de lovat regn flera gånger men inte har det kommit nånting här. Vi bor i ett riktigt torrhål – på försommaren. En sak är bra med torkan och hettan: Det går bra att köra ut flisveden ur skogen. I juli borde vi åter flisa för nästa vinters behov.

Ett problem med att gräva ned rör och kablar är att hitta dem på nytt. Man glömmer var de finns ungefär lika fort som man hinner vända ryggen till – och minns man nånting så minns man fel. Så jag har börjat binda kabelband runt rör och kablar och dra upp dem till jordytan. Då hittar man lätt kabelbandet och kan följa det ned till röret eller kabeln.

Vattnet är på:

”Keeldsögor”

Dom finns, ”keeldsögona”. Vad dom riktigt heter på svenska vet jag inte, jag googlade, men de bad mej bara kontrollera stavningen… Google kan helt tydligt inte Nagudialekt. Däremot hittar jag massor på ”vattenkälla”, nåja, ”kärt barn har många namn”, och så är det väl med dom här också … även om dom nuförtiden inte är direkt populära när man stöter på dem mitt i en åker… Mer tacksamma var de kanske att hitta och ha förr om somrarna, då brunnarna kunde sina torra somrar, och vatten inte fanns inne i köket, i en kran. På Ytterholm var brunnarna förr inte så överdrivet djupa och det hände sej att de sinade. Helt utan sötvatten blev de ändå inte, det fanns platser där det låg och rann lite sötvatten även i den allra torraste sommaren, men det var tvärs bort över holmen, och sådär särdeles jätte fräscht kan det inte ha varit…

Men keeldsögona, ja, bottenlösa ”ögon” som kan finnas mitt i åkern, mitt i skogen, var som helst. Dom bara finns och är svåra att göra något åt. Råkar man köra över ett sånt med traktorn kan det säga plupp och så står man där den dagen.

Den här bilden är fotad på en åker Mats arrenderar. I ena änden drog Mats ut vattenkanonen för att börja vattna löken, i andra änden stod jag och fotade vatten. Det var torrt så det dammade om skorna men en fläck mitt på åkern lyste grön, där stod det vatten. Många har försökt täckdika bort keelsdögon, men det är inte ”sådär bara”. Det finns säkert knep i 1000-falt ute i bygderna hur man ska tampas med såna här vattenhål, enklast är kanske ändå att köra runt.

Mygg som slavdrivare

Att gräva diken är undervärderat på gymmena. Det är prima träning och bra för fläsket. Och väl organiserat skulle det inte vara dyrt ens. Om man placerar folk att gräva diken i folks trädgårdar (där ingen vill ha stora maskiner) så kunde det kosta bara 10 euro i timmen. Som förstås grävaren betalar …

Den här veckans projekt är att gräva ett dike till växthuset för rör och kablar. Efter två dagar börjar man känna en stor beundran för alla ”spadadiikari” som faktiskt torrlade stora områden på 1800-talet. Allting gjordes för hand. Och det var stora åar och diken som rensades. Ännu då jag var liten så fanns det spadadiikari även om grävmaskinerna började komma. Först med stora vinschtrummor och tjocka vajrar som lyfte skopan. Dagens hydrauliska maskiner kom först senare.

Det korta dike som jag gräver är ingenting jämfört med gångna tiders projekt men det blir att byta skjorta flera gånger per dag. Och det går inte att vila på spadskaftet alls på grund av en sak: Mygg ! Det går inte heller att vara lättklädd utan skogsblusen med hög halslinning behövs liksom handskar och stövlar. Så länge man svingar spaden med fart så hinner myggen inte sätta sej i lugn och ro så den är en utmärkt slavdrivare. För mej är det alls inte trevligt då myggen flyger in bakom glasögonen. Då slår man inte efter den utan måste ta bort glasögonen först.

Förutom mygg finns det också rötter och stenar som gör livet surt för en spadadiikari. Rötterna kan vara otroligt sega och krångliga och det blir ofta turer till verkstaden och smärgeln för att vässa spaden. Då är det nödvändigt med stövlar som har ståltåhätta – annars får man lätt sätta nån tå i en plastpåse med is och åka iväg till sjukhuset och hoppas att de kan limma fast den igen. Små stenar är inget problem så länge de inte är stadigt inbäddade i lera men då blir de besvärliga. Jag gräver där den gamla körvägen till vagnslidret gick så visst finns där ett lager med sten.

Då man gräver ett djupt dike (tre skyffeldjup) för täckdikningsrör så måste man ta trianglar turvis från bägge kanterna så bitarna inte fastnar på vägen upp. Och ”tramp föri” ordentligt. I ett dike fungerar stora ögonmåttet inte alls och man vet inte om man är på väg uppåt eller nedåt så det behövs ett ämbar med vatten och en täckdikeshyvel (till höger med det långa skaftet) för att hålla djupet.

Kallt väder (men över fryspunkten) och gärna ett stilla duggregn är vad man önskar sej i det här arbetet. Men vi har upp till +26 grader på eftermiddagarna och då diket kommer utanför skuggan på huset så är det slut med grävandet. Diket är i alla fall nödvändigt för växthuset. Där kommer tre rör och tre kablar (inklusive optisk fiberkabel för styrningen). Ett av rören kommer att användas för vatten från egen brunn så man inte behöver vattna med dyrt kommunalt vatten. Ett rör kommer också med det kommunala vattnet för vi har lång erfarenhet av krångel med vattnet från den egna brunnen som är i skogsbrynet en halv kilometer från pumpen. Ute på slätten finns nämligen bara rostvatten.

I dag blir det litet regn och det är åtminstone mulet så det gäller att ta vara på det fina vädret (för spadadiikari) och gräva så länge solen lyser med sin frånvaro.