Ingenting är så illa att det inte för nånting gott med sej. Nu var jag tvungen att svetsa ihop den gamla lastaren och det gick trots allt relativt fort. Hade inte Zetorn gått sönder så hade den väl legat sönderskruvad än. Det gick en vecka med svetsandet men nu är kuggarna klara och övre fästet för lyftbommen i skick igen. På söndagen satte vi upp vridbommen och huvudbommarna.
Här saknas ännu lyftcylindern där stången blev krökt i samband med haveriet så den måste jag ta till Liljendal och ha gossarna på Mecanil att räta ut. I går tog jag bort alla gamla rör och satte in nya slangar hela vägen från ventilbordet. På så sätt kan jag minska antalet kopplingar med mer än hälften. Rör är dessutom besvärliga att reparera – slangar är bättre. Man börjar bli van med slangreparationerna. Vinkelslipen på och så kapar man bort den felaktiga slangen (vanligen ena ändan) och drar man på en hylsa och en koppling. I bästa fall är det gjort på tjugo minuter och så kan man åka tillbaka till skogen. Fast vanligen blir det ett par koppar kaffe först :-).
Det finns inte mycket ursprungligt kvar på den gamla lastaren nu mera. Jag har bytt eller förstärkt det mesta. Eller byggt om alldeles. Den var för svagt konstruerad. Men räckvidden är fin och funktionerna hyfsade. Ventilbordet finns ännu kvar av det ursprungliga men det skall bytas snart. Man får nya ventilbord för riktigt bra pris. Jag vet inte om jag vill ha elstyrda funktioner som på den nya lastaren. De gamla spakarna är bättre att arbeta med än de nya strömbrytarna.
Så är det förstås frågan om när det inte mera lönar sej att lappa ihop en gammal maskin. För en bil är det enkelt – då plåtarna är slut så skall man byta. Men en jordbruksmaskin kan man i allmänhet svetsa på i all evighet. Och då man svetsar själv så kostar det bara några kilo elektroder och de vanliga OK 46:orna är inte så dyra som specialelektroderna jag använde för kuggarna. De nya lastarmodellerna är inte egentligen bättre till sin funktion. Och man kan lätt byta ut hydrauliken på en gammal. Så gamla 3010 får ännu hänga med så länge den håller ihop (med litet reparationer här och där). Och nu börjar jag vara skicklig på att ta isär och sätta ihop den så det är inget större problem att ta den i bitar och lappa den.
En betydande förbättring skall jag ännu sätta in och det är ordentliga slangskydd. Det blir grova U-järn som håller fastän man dänger bommen mot en stor tall. Det borde man inte göra men det händer allt möjligt i skogen med kvistar och i mörker. Där skall det vara starka saker …
I förra veckan fick ett par kvigor flytta in i ”ungdomsgården” jag skrev om tidigare i vintras. Det finns ännu ett par till ute i ladugården som också skall följa med, men eftersom hela arrangemanget med ungdjur i gamla båsladugården är lite av en fusklösning på prov tyckte jag det var lika bra att testa med endast ett fåtal till att börja med. Går det bra för testpatrullen får resten följa efter i ett senare skede.
Jag har använt mej av de gamla foderbordsstolparna från mjölkkornas tid och kompletterat med ett par rör, lite stabila plankor och några lättgrindar. Framförallt lättgrindarna är mycket temporära, de måste bytas mot nåt stabilare om vi skall ha det så här på längre sikt. Vattenförsörjningen består av en balja jag brukar ha i beteshagen och en trädgårdsslang. De sover på halmbädd och äter ensilage ur en bal som jag ställer in åt dem. Mycket simplare än så här blir det inte. Flickorna verkar dock uppskatta det hela, de håller sig rena och torra och de fuktproblem jag oroade mej för har inte synts till. Vem vet, kanske det funkar riktigt bra det här.
Eftersom den arktiska våren håller sitt grepp om hemmanet och ingenting vettigt kan utföras, förutom att gå från fönster till fönster och morra, så förflyttar jag mig till allmänna delen och skall berätta en historia om hur illa det kan gå när man släpper inkräktare att ta över hushållningen helt på hemmanet.
Vi skall tillbaks till 1982, världens längsta sommar. Det var nämligen den hösten som både jag och grannkompisen skulle få körkort. Absolut största delen av sommaren gick åt till att vara uttråkade och drömma om detta stora som väntade. Uttråkade 17-åringar kan hitta på obegåvade aktiviter, och så gjorde även vi ibland.
Vid denna tid hade vi småhushållning av både svin, pälsdjur och höns på tomten. Och även råttor skulle det visa sig. Vi hade av och till börjat notera långsvansar runt svinhuset, och detta i snabbt accelerarande mängd. Några dagar innan detta hade pappa lagt ut råttgift och nu var det ingen brist på avlidna kräk runtom i uthuset. Härav uppstod den korkade idén. Vi stod som vanligt uppe vid riksåttan och tittade på bilarna som åkte förbi och drömde om körkortet. Då kom någon av oss på att vi kunde packa in en död råtta i presentpapper och lägga på riksvägen och följa med vad som hände på lite behörigt avstånd. Vi behövde alltså en råtta, en låda och lite presentpapper. Råttan var enklast att få tag på, det tog 1 minut.
Under denna manöver förändrades (som tur var) planen till att istället övergå till regelrätt råttjakt meddelst luftgevär.
Det var nämligen så att utanför svinhuset som var inbyggt i uthuset fanns en timrad vägg framför vilken det fanns i nämnd ordning: täckdikesrör i tegel, halm, minklyor och till sist svinfodersäckar. Strax bredvid även en vedhög. Alltså ett sexstjärnigt råtthotell. När kompisen och jag hade skjutit x antal råttor på tio minuter började grannarna, som vid denna tid var numerärt helt annan mängd än idag, att samlas av ljudet av skotten. Bland dessa fanns en emigrerad emigrant som hade jobbat hela sitt liv i hamnen i Stockholm och sett tillräckligt med råttor för att totalt sakna respekt för dessa djur.
Med honom som arbetsledare började vi systematiskt plocka bort det som fanns i materialväg. För varje vedträ smet en råtta som sedan blev antingen ihjälslagen av de som hade den arbetsuppgiften, eller avrättad av skyttarna längst ut på flanken. Detta var mitt ansvarsområde. Med oss hade vi även en lätt funktionshindrad person som gästade en granngård, och hans uppgift var att hojta till när en råtta kom farande.
På detta sätt jobbade vi hela kvällen och fortsatte dagen därpå. Så småningom var det bara tegelrören som var kvar orörda men det var inte så bara, för där bodde eliten, dom riktigt stora och sluga och arga. Sjöbjörnssvensken plockade bort rör för rör. Till en början gick det bra men när det var ca 20 rör kvar började problemen. Råttorna som bodde där – stora som krokodiler – förhandlade inte.
Dom anföll!
Det var en fullständigt fruktansvärd men samtidigt fachinerande syn att se råtta på råtta som anföll och alla med ett mål; sjöbjörnssvenskens hals. Vissa kom uppefter byxbenet, andra kom skrikande genom luften. En råtta fick en högaffel genom sig men lät sig inte hindras av det. Detta slag pågick kanske en halvtimme och efter det lade sig lugnet. Betongplattan på 4 x5 meter var städad och råttorna fanns i 40 kgs fodersäckar, två stycken fulla. Inte en enda en hade vi noterat som skulle ha kommit undan, däremot hade vi räknat till 98 fullvuxna råttor och oräkneligt antal ungar som fick sätta livet till denna sommarkväll i augusti 1982.
Efter denna insats har jag inte sett röken av en råtta i uthuset till dags dato, så utrotningen lyckades väl ganska väl får man säga. Paketet på riksåttan blev det tack och lov inget av med så det behöver man inte ha på sitt samvete.
Tyvärr blev det inte många bilder tagna denna minnesvärda kväll, men denna togs i ett tidigt skede första kvällen. Bakom personerna noteras både minklyor och svinfoder och halm, vilket betyder att dolda på denna bild finns ca 100 råttor runt våra fötter. By the way – det är jag som är randig.
Om någon bekant läser detta och funderar över vem ”Sjöbjörnssvensken” var, kan jag väl berätta att han hette Egil Österback och inte hade anlänt ännu när bilden togs.
Pang sa det i kastrullbottnen när jag började tillreda dagens gourmetlunch. Ärtsoppa som jag fryste in för någon vecka sedan, nu var den tacksam att hitta i frysen. Valet stod mellan gröt och ärtsoppa. Men gröt är ingen riktig mat att äta till lunch enligt mej, så det fick bli ärtsoppa. In med några vedträn i spisen, en törvessticka och på några minuter var lunchen klar. Bråttom, ja, lite… Bland de 19 tackorna som var kvar att lamma, fanns 11 lamm och 6-7 frivilliga att ta hand om de små, när jag kom till fårhuset i morse. De fick en egen utredningshage, en större kätte så de kan stå i varsin knut och hålla sina egna lamm för sej så dom inte alla går ombland… men rörigt var där. En tacka höll på att lamma och tyckte att hon kunde nog ta hand om dom allihop. … Det tyckte inte jag, så hon fick egen kätte meddetsamma, men vilket… vilka lamm var hennes? Uteslutningsmetoden. Det fanns två lamm som ingen av de andra ville ha. När jag satte lammet bredvid dem stångade de till dem så de ramlade omkull, bara en tittade lite snällt på dem, men till lika kunde jag konstatera att hon inte alls hade lammat, hon ville bara vara med. Hon fick gå ut ur den kättan. Sen började det lite reda upp sej, hon som höll på att lamma fick två lamm till, varav ett måste jag dra ut, det var stort, så nu har hon 4 … kanske är något lurt där, antagligen är inte alla lammen hennes, utan ett hör till någon annan … men vem?
Så nu när jag är inne på lunch sitter jag och funderar, hur ska jag veta vilket lamm som eventuellt inte är hennes? Ett av alla lamm var svagt så det bor i en trälåda under en värmelampa, undrar hur det skall gå med det? Och vems är det? Och månne hon som har tre svarta lamm fixar det som är minst och ynkligast, kanske det skulle behöva extra mjölk redan nu på eftermiddagen fast det tydligt diade och fick mat från tackan… Kom jag ihåg att skära av balgarnsöglan när jag knöt fast kätten med? Måste kolla det. Månne jag kan ge lammet som ligger på intensiven en suts ”kick-start” till? Undrar nog om inte hon som har ett lamm är mamma till intensivlammet och kanske till den som kanske är det fjärde lammet hos förbarmerskan…
Med dagens lamm-rumba borde antalet lamm nu vara uppe i 45 🙂
Snurrrr i huvudet, men nu en kopp kaffe och sen ut tillbaka!
Det gick alldeles för bra med skogsarbetet så lagen om alltings jäklighet slog till och så skar motorn på Zetorn ihop. Ibland kallas den Murphys lag men han hittade på den långt efter att den användes här hos oss. Murphy var (förstås) ingenjör och insåg snabbt att ”Om det finns två eller fler sätt att göra något, och ett av dessa sätt leder till en katastrof, så kommer någon att göra det på det sättet”.
Men nu var det Nisses korollarium (följdsats) som slog till: ”Om det går bra så kommer nånting snart att gå sönder”. Och det gjorde det. Det var också en fortsättning på Hur dum får man vara ? för jag borde ha kollat kylarvätskan oftare. Men då den vanligen inte minskar så blir man slö. Och så visade temperaturmätaren fel. Det är tyvärr inte första gången som det händer. Då vi i slutet på 70-talet använde Zetorn att köra JF-tröskan (det var en tröska som inte hade egen motor utan skulle monteras runt en traktor) så kom det så mycket agnar mot kylaren att motorn blev överhettad. Också då visade temperaturmätaren fel.
Till all tur hade jag kört ut de stora stockarna och nästan allting från dikeslinjen. Men en lastartraktor behövs i alla fall så jag började svetsa den gamla lastarn som gav upp andan år 2011. Den har varit på verkstadslistan länge men det har alltid varit bråttom med något annat. Det vill inte bli gjort nånting förrän det är absolut nödvändigt.
Så jag fick åka efter reparationselektroder för att lappa ihop de kuggar i vridtornet som hade brustit. Det är ingen enkel reparation för belastningen är hård – speciellt som den gamla lastaren bara har en kuggstång. De nya har dubbla kuggstänger på bägge sidorna om kuggkransen så belastningen blir bara hälften så stor i dem. I alla fall så köpte jag ESABs specialelektroder 68.82 som är tillverkade just för sådana reparationer. De var oerhört dyra med ett kilopris över 200 euro men visst är de fina …
De bara fräser litet och svetsen ser alldeles proffs ut – till och med för en elektrodstekare som jag. Hoppas svetsen håller i praktiken också.
Tre avbrutna kuggar måste repareras och det gjorde jag genom att svetsa sträng på sträng med ESABs 68.82 som just är avsedd för reparation av kuggar och liknande. Den torde vara ganska seg.
Och här börjar det likna kuggar. Ett par strängar till och slipning så får vi se om lastarn börjar svänga.
Nu är det inte klart med det utan huvudbommens fäste i vridpelaren gav också efter och måste repareras. Så jag har verkstadsarbete för en tid ännu. Då lastaren en gång är sönderskruvad så tänkte jag också förnya alla slangar, dvs. ersätta de gamla krokiga och lappade rören med slangar. Samtidigt kan jag minska antalet kopplingar med hälften. På vissa linjer så fanns det åtta kopplingar mellan ventilbordet och hydraulcylindern …
Så det är verkstadsarbete ännu nån vecka misstänker jag. Zetorn har till all tur utbytbara cylinderfoder så det gäller att beställa nya och skruva isär och ihop. Och sedan står det en bil och väntar på sin tur. Visst är det roligt med verkstadspyssel men någon måtta kunde det vara …
Eller, nåja, kanske inte riktigt allt… Förr tog man tillvara på precis allt, men det gör man inte riktigt på samma sätt mera, ingen kokar ”knapulsoppa” på fårhuvudet, eller svänger tarmar, skrapar, tvättar och rustar, nej, nej, det jag menar är att man också tar vara på allt annat förutom det som går att äta. Kött till spisen i all ära, men från fåret kommer också ull till garn som med flinka fingrar kan förvandlas till de varmaste av sockor eller vantar, det kan vävas till plädar och filtar eller gudarna skall veta vad. Skinnen blir varma fällar att använda som dom är på en stol, att sova på, i bilen, i traktorn eller så kan man ”hantverka” det till tossor, handskar … nästan vad som helst.
Eftersom jag har får, omger jag mej också med produkter som jag får av fåren. Det är svårt att hitta någonting varmare att sätta på fötterna än ett par helyllesockor. När jag i butiken ser sockor som det står ”100% wool” på, så brukar jag fundera en stund… De ser inte riktigt likadana ut som de jag har på mej. Dels förstods för att de jag har är stickade för hand, visserligen av min mommo som nästan är som en stickmaskin, men de i butiken är långa vägar från det. De liknar inte alls. Behandlat, fint och pressat känns det som när man tar dem i handen. Inget för mej. Jag går med helyllesockor gjorda på garn som jag själv klippt av mina egna får. Jag använder inte strumpor alls vintertid, bara yllesockor. Mina fötter trivs bäst så. Jag svettas helt otroligt mycket om fötterna och med strumpor blir fötterna som i ett enda stort fotbad, men med yllesockor som andas mår dom bra och fryser inte alls. Ett par yllesockor och vinterfodrade boots och mina fötter klarar galant -15 grader flera timmar utan problem, men med strumpor blir jag frusen om fötterna efter bara någon timme. Strumpan är genomvåt och tårna förvandlas till isklumpar.
Fårskinn hittar man hos mej i gungstolen, i bilen, som sängmattor och lite var stans. Jag sover inte på skinn… Ännu… Det lär ska vara mycket bra för både kropp och själ, så kanske man borde börja med det också. När Mathias var liten hade han ett skinn i barnvagnen och nu flyttas det mellan pulkor, kälkor, bilar, traktorer och allt som han skall åka. Mycket varmare för rumpan att sitta på ett fårskinn än plast och plåt.
Att ta tillvara skinnen är ingen självklarhet. Många skinn far raka spåret från slakteriet som avfall. Tokigt kanske, men att packa, skicka och bereda skinn är inget man gör i en handvändning med veckopeng i fickan. När man skickar skinnen till beredning vet man aldrig riktigt hur de ser ut när de kommer tillbaka. Det är lite lotterifeeling över det, och insatsen är förhållandevis hög. Blir resultatet bra är det värt det, och man kan få ”tillbaka” det man lagt ut, men kommer det ”sockervadd”, sönderrivna, hårdborstade, blekta eller halvkala skinn tillbaka, kan man lätt hålla sej för skratt. Det man dock ska komma ihåg är ju att de på ett garveri inte existerar nån magi, dom kan inte förvandla ”svanar av ankungar.” Man får ju… i de flesta fallen tillbaka samma skinn man skickat och skickar man någonting som inte håller kvalitet i den änden – när man skickar det, så är det samma när det kommer tillbaka. Har hänt att jag skickat 20 skinn, varav 15 var färgade, 5 vita, men när returen kom var hälften vita, hälften färgade … men det är en historia som inte lämpar sej i tryck.
Jag har, trots att jag bara varit fårbonde i drygt 10 år, upplevt många sidor i detta lotteri. Många nitar, men också någon fullpott. Kan kanske låta lite radikalt att dra en historia om prulle som blev skinn, men, här kommer den. Det finaste skinn jag någonsin låtit beredas kom från en av mina avelsbaggar. Han var stor och ståtlig och from som ett lamm. Från hans tid finns det många historier, som den gången han blev liggandes i solgasset på betet, benen bar inte, och han var fem före slut, jag hämtade honom med mönkkiä och vagn. Kommer ännu ihåg hur jag fick suga i ordentligt för att få upp honom på vagnen. I runda slängar var det väl 80kg ”lalloger bäss” som skulle flyttas på. Sen bar det raka spåret in i fårhuset, jag släpade av honom och konstaterade att han var som ett klot om magen, trumsjuk. Hävde i han diverse matolja och grejs, byngslade och masserade, men inget hjälpte, så jag ”punkterade” honom med grov nål och efter det fick jag kontakt med ögonen och sakterligen steg han upp. En obeskrivbar glädje när jag kunde hjälpa honom. Jag gjorde och analyserade rätt. Puuussst… andas ut… Jag var så glad för att han började må bättre och till lika slog det mej vilket ”problemavfall” han skulle ha varit om han kolat hejsan mitt i sommaren! Det var första gången som jag punkterade ett djur, efter det har det hänt någon gång till. Han fick vara kvar något år extra, inte för annat, men för att han var så snäll och han var så bra att ha som ”bonus farfar” åt sommarens bagglamm. Men allt får sin ände, så även Prulles. Han skickades till slakt, och skinnet skickade jag att beredas. Det var ca 15 andra skinn med i samma beredning, men det var ingen konst att se vilket som var hans. Jag kände med en gång igen det. Fullpott och maxpoäng till garveriet! De lyckades. Sedan dess har jag aldrig bytt garveri. Jag har det ännu kvar hemma hos mej, men det är paxat, och skall förflyttas några 100 meter bort när den dagen kommer att det finner sin plats i det hemmet.
Det är lite tudelat, när jag går in i salen där jag förvarar det, och ska städa, tänker jag ibland att ”ja, jusstja, där är prulle ja, vart ska jag sätta honom nu medan jag torkar golvet?” Inom mej bubblar en massa minnen upp, det är lite sorgligt att han blivit fäll, men så är det, det är en del av livet, det är i alla fall ett jättefint minne av honom att ha skinnet kvar.
