Tisdagen denna vecka var en varierande dag. Förmiddagen tillbringades med att stycka och förpacka månadens slaktko som skall levereras till direktförsäljningskunderna. Det var hygien, renhet, handdesinficering och prydligt antecknade vikter för hela slanten. Eftermiddagen var det gjutning av golv. Det var klottigt, svettigt, bökigt och betongstänk i ansiktet. Rätt olika upplevelser.

Själva gjutningen var ur den mindre omfattande ändan. Det handlade helt enkelt om att gjuta igen gödselrännorna i gamla båsladugården som skall bli ”tonårsgård”. Tanken är att när fjolårets kalvar avskiljs från sina mammor i slutet av februari får de flytta in gamla ladugården istället för i ungdjursavdelningen. Orsaken är att jag vill ha möjlighet att hålla årskullarna lite mer åtskilda. I nuläget har jag bara två grupper, vuxna djur och ungdjur från c. 6-18 månader. Den där ungdjursgruppen är egentligen lite för bred åldersmässigt, det blir onödigt stor skillnad mellan individerna i övre och nedre ändan av rangskalan. Genom att ha två ungdjursgrupper får den ena bli nåt i stil med 6-12 månader och den andra 12-18. Skillnaden är inte jättestor och skulle det kosta stora pengar att göra den här indelningen skulle jag förmodligen låta bli. Nu består insatsen endast i att gjuta igen gödselrännorna och montera lite grindar och så pass mycket kan jag väl satsa på social jämnvikt.

Avdelningen blir inte perfekt, bl.a. kommer djuren att få gå på ströbädd i en isolerad byggnad med begränsad takhöjd. Det är inte helt säkert att den lösningen kommer att fungera riktigt bra och det är fullt möjligt att årets grupp blir både första och sista årskullen i avdelningen.  Trots det är betongen som pumpades in idag inte bortkastad. Om ladugården inte funkar till tonårsavdelning får den väl bli nåt annat och då är det förmodligen inte heller till nackdel att ha fyllt igen gödselrännorna.

Mat är det mest centrala för mänskans dagliga liv och det gör också att jordbrukandet innehåller en del lite kniviga etiska spörsmål.  Ett dylikt som skymtar kring hörnet är genmodifiering. Jag skriver ”skymtar” eftersom gmo i det stora hela är förbjudet i EU och frågan därför inte är aktuell för den enskilda bonden. Men trycket på att släppa gmo fritt är hårt och det är inte helt osannolikt att det så småningom finns gmo-odlingar och -djur också i Finland. På Yles svenska nyhetssite finns ett par väldigt välgjorda artiklar på temat, som tar fram både för- och nackdelar.

Å enda sidan finns det oerhörda möjligheter. Vi kan skapa växter som tål sjukdomar, innehåller mer näringsämnen än normalt, ger större skördar och bättre kvalitet.

Å andra sidan är farorna stora. Det kostar multum att ta fram de här gmo-sorterna och de företag som gör det vill tjäna pengar på dem, några idealister är de inte. Det innebär också att de vaktar sina alster som hökar och ser bl.a. till att jordbrukare inte tar undan eget utsäde för kommande år. Det här ger i praktiken några stora företag total kontroll över vissa växter, vilket inte känns helt bekvämt. Eftersom företag som Monsanto, Du Pont o.dyl. kontrollerar utsädet och har upphovsrätt på växten spelar det egentligen ingen roll att jordbrukarna äger sin mark själv, de är strängt taget ändå livegna torpare. Inte som förr under den som äger marken, utan under den som äger växten.

Å tredje sidan (?) finns det vissa rent etiska frågetecken. Får vi mixtra med något så centralt som organismers gener?  Är växter och djur bara klumpar av kolhydrater och protein som vi får plocka om hur vi vill eller finns det moraliska begränsningar. Innebär det faktum att vi kan också att vi får?

För mej som ekoodlare är frågan inte aktuell, eftersom ekologisk produktion inte tillåter gmo i nuläget (även om det finns forskare som hävdar att just ekoproduktion kombinerat med gmo skulle kunna vara det smartaste mänskligheten kan göra). Men jag äter också mat som inte är ekologiskt producerad. Hur kommer den att vara sammansatt i framtiden?