Sida 268 – Bondbloggen

Gjutning

Tisdagen denna vecka var en varierande dag. Förmiddagen tillbringades med att stycka och förpacka månadens slaktko som skall levereras till direktförsäljningskunderna. Det var hygien, renhet, handdesinficering och prydligt antecknade vikter för hela slanten. Eftermiddagen var det gjutning av golv. Det var klottigt, svettigt, bökigt och betongstänk i ansiktet. Rätt olika upplevelser.

Själva gjutningen var ur den mindre omfattande ändan. Det handlade helt enkelt om att gjuta igen gödselrännorna i gamla båsladugården som skall bli ”tonårsgård”. Tanken är att när fjolårets kalvar avskiljs från sina mammor i slutet av februari får de flytta in gamla ladugården istället för i ungdjursavdelningen. Orsaken är att jag vill ha möjlighet att hålla årskullarna lite mer åtskilda. I nuläget har jag bara två grupper, vuxna djur och ungdjur från c. 6-18 månader. Den där ungdjursgruppen är egentligen lite för bred åldersmässigt, det blir onödigt stor skillnad mellan individerna i övre och nedre ändan av rangskalan. Genom att ha två ungdjursgrupper får den ena bli nåt i stil med 6-12 månader och den andra 12-18. Skillnaden är inte jättestor och skulle det kosta stora pengar att göra den här indelningen skulle jag förmodligen låta bli. Nu består insatsen endast i att gjuta igen gödselrännorna och montera lite grindar och så pass mycket kan jag väl satsa på social jämnvikt.

Avdelningen blir inte perfekt, bl.a. kommer djuren att få gå på ströbädd i en isolerad byggnad med begränsad takhöjd. Det är inte helt säkert att den lösningen kommer att fungera riktigt bra och det är fullt möjligt att årets grupp blir både första och sista årskullen i avdelningen. Trots det är betongen som pumpades in idag inte bortkastad. Om ladugården inte funkar till tonårsavdelning får den väl bli nåt annat och då är det förmodligen inte heller till nackdel att ha fyllt igen gödselrännorna.

Latest news

Välkomna till Latest news från Ytterholm

På Ytterholm har det huggits och röjts i skog och mark. Med motorsåg och talja togs två tallar ner som skymde husen på ”Bjärkholm”. Av ren nyfikenhet räknades årsringarna i den ena tallen och det visade sej att där fanns ca 134 ringar. Ringarna räknades en liten bit upp från marken i stubben, så antagligen var trädets ålder någonstans runt 140. Det bevisar att det i alla fall vuxit 2 träd på den annars förr så kala norra änden av Ytterholm.

I huggningen på Bjärkholm hittades också törvesmaterial, en glädje. Att tända med törvesstickor är det smidigaste sättet att tända i spisarna. Glädjen var blandad, jag jublade och dom andra tittade lite roligt på mej, men, lite roligt är också roligt 🙂 För att försäkra mej om kommande tiders törves-braständningar har jag barkat några tallar. De lär inte vara törvesmogna inkommande vinter, men, ”-no blir he bara bara he blir färdit”.

Vidare kan berättas att vi på Ytterholm haft problem med att ta oss ut och iland från isen. Vattnet har en tid varit högt och det har resulterat i att man behöver mycket högskaftade, HELA stövlar för att ta sej torr från holmen över isen. Nu har dock vattnet sjunkit lite och man kan igen gå med vanliga kängor hela vägen till bilen… De ni! 🙂 Nu inväntar man kallare temperaturer så isen skulle växa, så att man skulle kunna transportera hem tyngre saker och varor, men snömängden som fallit de senaste dagarna kastar käppar i hjulen. Isen växer inte med bara två grader kyla, och nu dessutom med ett tjockt lager snö på.

Tackorna står i fårhuset och jäser till sej. Jag kryper emellanåt omkring på alla fyra när de står uppradade och äter. Jag känner mej som den värsta smygtittaren, men … låt gå. Det är ett smidigt sätt att kolla lite ungefär hur långt de har till lammning, inte vet man exakt hur långt de har ändå, alla har de olika juver och juverform och tillväxt och bla bla… men, när man följer med lite ser man förändringar och kan lite gissa sej till när det riktigt börjar dra ihop sej och man bör börja gå kvällsvakt och kan då titta lite noggrannare på somliga som andra.

Flunssan som kom med besked vid nyår har ännu inte släppt. Det börjar kännas tradigt att gå omkring och vara småsnörvlig nonstop. Kanske man skulle behöva lägga sej i på soffan en vecka, men, vad ska man göra där? Det finns så mycket som skall göras och vintern är för kort. Dessutom skall fåren ha sitt, feber, flunssa, hosta eller stukade fötter, fåren skall ha sitt.

Till sist ska jag sätta in en bild av senaste inflyttaren till Ytterholm – Mors lilla Olle 🙂

Återkommer med säkerhet till denna lilla krabat vid tillfälle 😉

Fy för platta tak

Här i norr skall ett tak ha en ordentlig lutning. Och det har alla våra tak – utom ett. Då jag byggde flislagret så minskade jag lutningen på taket för att få tillräcklig höjd under. Och det har jag minsann fått sota för. I motsats till arkitekter och planerare som bara sitter vid skrivbordet och ställer till elände för andra så måste jag skotta snö från det eländiga taket.

I dag var jag tvungen att klättra upp på taket och minska på tyngden. Det var över en meter snö och det var tung snö som varit blid ett par gånger men fort farande var lika tung – men hårdare. Det fanns ungefär 100 kg per kvadratmeter och då taket är 70 kvadratmeter så har jag skyfflat ned ca. 7 ton idag. Det var inte bara snö som fallit direkt på det taket utan ovanför finns det riktigt stora taket på torken som är omkring 140 kvadratmeter och därifrån har snön rasat ned på flislagrets tak – men inte vidare.

Så nu e bisin sluut (gubben är trött). Det blev inget aftonarbete idag utan jag låg på soffan och stönade utom då jag kravlade mej upp för att dricka nånting. Jag tänkte köra nya spår i blidan på skogsvägarna men det orkade jag inte med idag.

Så bygg INTE hus med plattare tak än ”tridideilsrööst”. Det får man om bredden på huset delas med tre och en sådan stolpe ställer man i gaveln under kroppåsen. Moderna människor vet förstås inte vad det är men ordet finns i Svenska akademins ordbok (kolla på nätet med sökorden SAOB och röste). Till och med tredjedels röste finns med. Det ger en lutning på ca. 34 grader.

Tyvärr tillverkas numera nästan alla hallar och hus med mindre lutning så det är inte alls underligt att de rasar ihop under snön. Människan tycks bara bli mera korkad hela tiden. Jag köpte också ramen till den nya torken men krävde att lutningen skulle vara 34 grader. Och så gick jag min olycka och byggde flislagret med mindre lutning. Men i motsats till planerarna får jag varje vinter betala dyrt för det misstaget.

Annars har flislagret fungerat fint. Jag fyller på mellanlagret med frontlastaren och förvarar skopan i flislagret så den hålls torr och ren. Betonggolvet ger ett stabilt underlag för frontlastaren. Vanligen kör jag sex skopor varje vecka.

Att ta genvägar?

Mat är det mest centrala för mänskans dagliga liv och det gör också att jordbrukandet innehåller en del lite kniviga etiska spörsmål. Ett dylikt som skymtar kring hörnet är genmodifiering. Jag skriver ”skymtar” eftersom gmo i det stora hela är förbjudet i EU och frågan därför inte är aktuell för den enskilda bonden. Men trycket på att släppa gmo fritt är hårt och det är inte helt osannolikt att det så småningom finns gmo-odlingar och -djur också i Finland. På Yles svenska nyhetssite finns ett par väldigt välgjorda artiklar på temat, som tar fram både för- och nackdelar.

Å enda sidan finns det oerhörda möjligheter. Vi kan skapa växter som tål sjukdomar, innehåller mer näringsämnen än normalt, ger större skördar och bättre kvalitet.

Å andra sidan är farorna stora. Det kostar multum att ta fram de här gmo-sorterna och de företag som gör det vill tjäna pengar på dem, några idealister är de inte. Det innebär också att de vaktar sina alster som hökar och ser bl.a. till att jordbrukare inte tar undan eget utsäde för kommande år. Det här ger i praktiken några stora företag total kontroll över vissa växter, vilket inte känns helt bekvämt. Eftersom företag som Monsanto, Du Pont o.dyl. kontrollerar utsädet och har upphovsrätt på växten spelar det egentligen ingen roll att jordbrukarna äger sin mark själv, de är strängt taget ändå livegna torpare. Inte som förr under den som äger marken, utan under den som äger växten.

Å tredje sidan (?) finns det vissa rent etiska frågetecken. Får vi mixtra med något så centralt som organismers gener? Är växter och djur bara klumpar av kolhydrater och protein som vi får plocka om hur vi vill eller finns det moraliska begränsningar. Innebär det faktum att vi kan också att vi får?

För mej som ekoodlare är frågan inte aktuell, eftersom ekologisk produktion inte tillåter gmo i nuläget (även om det finns forskare som hävdar att just ekoproduktion kombinerat med gmo skulle kunna vara det smartaste mänskligheten kan göra). Men jag äter också mat som inte är ekologiskt producerad. Hur kommer den att vara sammansatt i framtiden?

Januarivädret….

spådde jag i ett tidigare inlägg och jag tycker själv att spådomen stämde ganska bra in på vädret häromkring. Och det var ju lokalvädret jag spådde. 🙂 Förstår att Nisse där i ”östra Finland” tycker att det blev betydligt kallare än vad jag lovade men här i Vasa-trakten blev nog januari relativt mild även om också vi hade några kallare dagar däremellan. Hur som helst kunde jag när jag gick snö- och tjällinjen vid månadsskiftet konstatera att det var lika regnvått som vid mätningen en månad tidigare. Och det faktum att snö- och tjäldjupet inte heller just ändrats stöder också min väderspådom.

Kanske borde man låta bli att spå februarivädret nu då januarispådomen besannades men dristar mig i alla fall till följande. Fingertoppskänslan menar att det blir relativt snöfattigt och måttlig kyla så här i början av månaden, en riktigt kall vecka får vi under andra halvan av månaden med lite otur kan den infalla när skolorna håller sportlov, större snöfall får vi först till nästa månadsskifte. Vi får väl se 🙂

Annars så har kanske just vätan i samband med mätningsrundan orsakat att jag nu fått hålla mig lite lugn vad gäller det fysiska. Kände mig frusen på torsdagskvällen men tänkte att det berodde på att jag blev så våt när jag gick linjen, tänkte att jag nog får upp värmen med ett skidpass så jag tog ett 20 km*s stakningspass på kvällen. Fredag morgon vaknade jag med en jäkla muskelvärk och tänkte till först att det berodde på stakningen men kunde snabbt konstatera att det nog var flunsan som slagit till. Så det blev varken skogsdag på fredag eller hårdträning i skidspåret under veckoslutet utan jag fick snällt bädda ner mig med havtornsdryck och honung som första hjälp. Nu börjar krafterna så småningom återvända men hur det blir med BotniaVasan till helgen låter jag vara öppet tillsvidare.

Nå just söjs…

Sesådärja, se guda då, äntligen – det var något år sedan, tack ska du ha, det jag väntat på, vilken glädje, hurra hurra… Eller så inte. Känn ironin flöda.

Nä, någe jättelycklig blev jag inte när jag, efter att Mathias, som var förste man på plats tjöt av glädje och ropade, det kommer lamm det kommer lamm, kunde konstatera att jaha, då hade man åter ett fall av slidframfall. Blark. Jag fick ha en lång biologilektion för Mathias om vad som var på gång. ”-Det är inte ett lamm som är påväg, det är så trångt inne i tackan att lammen puttar ut det som inte ryms där.” Två klotrunda ögon tittade på mej som ett enda stort ? Och sa sedan med nån slags besserwisser-supertrots i blicken, ”-jaja, no vet jag dedär… suuck…”

Bilden är kanske inte så gullig och givande, men såhär ser det i alla fall ut.

Nu önskar jag bara att det är så att den här tackan, som är en första lammare har lagom många lamm, som vuxit bra och att det inte blir mer problem, OM jag behåller henne ett år till. Det kan vara så att det nästa år blivit mer rum för lamm i magen på henne, så att allt i fortsättningen ryms på insidan. Hoppas på det, men, först återstår det att se hur sista tiden kommer att bli och gå. Det kan också vara så att hon ”har det”, alltså att hon är sån som alltid kommer att få framfall i slutet av dräktigheten, ingen höjdare…

Vill det sej bra, kommer det kanske att bula ut en liknande bula nångång emellanåt, den sjunker nämligen oftast snällt in tillbaka så länge den är bara liten, och så ”skidar det av” utan större krumbukter. Lamningen går smidigt och lammen är inte allt för många men istället friska och lagomstora, mot större sidan.

Till lika som jag skriver sitter jag och småskrattar åt mej själv… Ha ha ha… Vilken solskenshistoria!

Nä, det kan också gå så att bulan vartefter som lammen växer, bular ut ännu mer och ännu mer, den kan bli som en mindre fotboll om det vill sej illa, den måste pressas in med kraft, tackan pressar ut och jag in, och det kan jag berätta att en tacka är väldigt stark i bakändan om hon sätter den sidan till. Den måste pressas in tillbaka, tackan får inte varken pinkat eller släppt ut pärlor om den hänger där i vägen för alla kanaler. Dessutom skall den vara inne av alla de möjliga orsaker. För att förhindra att tackan pressar ut bulan så fort man fått in den finns det speciella framfallsbyglar. Dessa är inte så vansinnigt enkla att montera… De ser ungefär ut som ett stort T. Man ska enligt beskrivningar knyta fast snörena från den i ullen så att den hålls på plats… Men att knyta fast någonting i ull som är såpahalt av fett är inte enkelt. Det brukar bli att knyta snören kors om tvärs runtom hela tackan innan man har den lilla bygeln någorlunda stadigt på rätt. Följande morgon kan tackan ha pressat ut alltihopa igen, bygel och bula, och så står man där igen och får sej en dusch av kiss och bajs när alltihop skall tråttas in tillbaka.

Den gyllene medelvägen … Ja, det är väl någonting i den stilen jag hoppas på. Återstår att se…