Sida 277 – Bondbloggen

3 euro/kilo

Bondbloggar – Mats var inne på ett ämne jag länge tänkt få ner lite text om, nämligen att sälja produkter hemifrån.

Själv säljer jag också kött ”hemifrån”. Men lätt är det inte…

Man skall ha så många lov, rättigheter och utrustning att det nästan är omöjligt att göra det, men med ett envist pusslande av bilar och kontakter i många ändar så går det.

I stort sett går det till så att fåren körs till ett litet slakteri i grannkommunen, 2,5 timme härifrån, där slaktas de och så körs köttet vidare till styckeri/rökeri och sen tar jag hem det och säljer det som färskt direkt till kunden eller så säljer jag det som rökt på marknad direkt till kunden.

Det låter enkelt, men gubevaremejväl vilken rumba det är. ”-Men varför gör du det då om det nu är så besvärligt?” Kanske någon frågar sej…

Svaret är enkelt, jag har inte råd att sälja köttet till någon förmedlare/kötthandlare. En siffra som kom emot mej när hösten närmade sej och en kötthandlare som jag samarbetade med, och sålde köttet åt ifjol hörde av sej och frågade mej om jag hade något kött att sälja åt honom, var att jag skulle få 3euro/kg för kött av djur som är över ett år. Observera, det är gigantisk (!!!) skillnad på kött och kött, är det över ett år innehåller det riskmaterial och får inte styckas och behandlas alla ställen, skilda lov krävs och då sjunker priset till botten nivå… eller kanske ännu lägre. En annan skillnad, enligt mej i alla fall, är att kött från djur på ca två år är det bästa köttet som färskt, tillräcklig massa, och inte ännu ”träigt”. Om man pratar om sådant som skall rökas är det bättre med lite äldre djur, enligt mej, men smaken är som bekant… delad.

Nåja, 3 euro/kg … Jaha ja. Nu är det inte en massindustri vi talar om, utan en mindre kötthandlare som anses vara som man säger på finska, reilu.

Anta att ett djur (över ett år) som slaktat väger någonstans mellan 18-25kg. (Det är inte köttras vi talar om, utan mina finska får som inte blir som bulldozers…) Det skulle ge i mindre fall 54euro/slaktkropp, i bättre fall 75e/slaktkropp. Nåja, helt hyggligt kanske… Men, då skall man komma ihåg att JAG, som fårägare skall stå för slaktkostnaderna. De varierar och ligger någonstans kring 32-35 euro ( Observera, det är stor skillnad från slakteri till slakteri! ). Drar man bort 35 euro från 54 har man 19 euro kvar, använder man sej av siffran 75 och tar bort 35e, har man 40.

Så 19 – 40 euro för ett djur på över ett år… Det kan då handla om kött som är i prima kvalitet från djur på 2 år eller redan 370 dagar… Då är det över den magiska gränsen, ett år.

Denna summa, 19 eller 40 så har jag bara dragit av den direkta slaktkostnaden. Alla transporter – pråm, bil, bränsle osv, är inte inräknade…

Hur lågt sjunker priset man får för ett djur? Ja, att det skulle gå på minus när allt är räknat skulle inte alls vara omöjligt…

Ska det vara så?

Ja, tydligen enligt kötthandlaren. Hans prislista ut till kunden, i hans lilla butik ser inte alls likadan ut… Visserligen vet ju även jag att han också har omkostnader, hyra, personal osv… Men, han säljer ju trots allt mycket mer än bara fårkött och antalet kilo som lämnar hans disk om dagen räknas inte i tio-tal utan betydligt mer… Vad jag stod och frågade mej själv var att varför är det jag som egentligen har framställt köttet som inte någonting ska ha? Varför skall inte jag få någonting för att jag utfodrat djuren, tagit hand om dem, sett till att de fått ett behagligt liv och slaktas i lugn och ro på ett litet slakteri och inte i ett stort maskineri där allt går helautomatiskt på löpande band efter att djuren stått och väntat i någon trång samlingsfålla någon dag först… Arg var jag, och då blir man talför, så, jag frågade!

Svaret jag fick var att det inte gick att höja på priset ut till kunden mer, smärtgränsen var nådd, och han måste också göra vinst. ”-Jahaja. ” sade jag och tackade för mej, jag har inte råd att sälja kött till honom. Det bara inte går! Han tyckte han kom med ett bra bud, ett bud som inte någon annan kunde matcha. Han tyckte att han med sina 3 euro/kg gav ett bra bud åt mej och påpekade att det fanns de som blev erbjudna bara 1e/kg också! Jaha sade jag och visste precis var man får det budet, ( världen är liten 😉 ) Och kontrade med att berätta för honom att det kanske det finns, men då är ju det ett hyggligt bud eftersom uppköparen/slakteriet då står för slaktkostnaden! Jag fick inget direkt svar på det… men öste på, ”-Jag är bara 30 år, men har varit med förr!” Diskussionen var slut. Han hade inget att komma med. Kanske har jag bränt mina broar där. Men det må vara hänt. Att han skulle göra en vinst på minst 15 euro/kg när jag står kvar med alla kostnader bara inte gick in i min lilla hjärna.

För tillfället har jag rökt kött ”hemma” (det är ju inte förvarat i en garderob, utan i kylrum på 3grader enligt alla krusiduller) och väntar nu på julmarknadsdagen.

Förberedelserna och beställningar tar upp min tid. En fiol åt henne, en bogrulle åt honom, en plastkasse med korv och stekrullar skall hämtas den och den datumen och så vidare. Det är ett pusslande och kom i hågande, men till lika så är det roligt att komma i kontakt med folk, kunna erbjuda produkter som är ”rena” och fria från hokuspokus. Jag vet att det jag säljer är ”reilu”, köttet är lokalproducerat, naturbeteskött från skärgården och helt stressfritt, det är bara jag som börjar vara lite stressad 😉

Vinterskoj

Snö gör gått för kornas klövar och klövhälsan är en viktig sak i en robotladugård. Om inte klövarna hålls i skick går inte korna till roboten så ofta som de borde göra. Flickorna på bildena njuter fullt ut av den nya snön;

Från B-lysning till A-lysning

Dom som känner mig – både i verkligheten och kanske även via bloggen – börjar vid dethär laget veta att jag är själva förlagan till gubben som sitter i stugan och gnäller om att det var bättre förr. Och visst, i mångt och mycket tycker jag nog också det, men visst finns det undantag. Ofta har jag sagt att det bara är sjukvården som gått framåt, men i höst har jag åtminstone fått se att det nog finns ett område till som på senare tid åkt rutchkana från stenåldern till framtiden.

Belysning

När jag var ”liten” eller möjligen ”yngre” gillade jag att jobba i mörker. Det var något spännande att få sitta ensam på slätten och plöja en höstkväll i H4-ljusens sken. Det gick bra medan ögonen var lika unga som sinnet men idag har det förändrats lite så ögonen hänger inte riktig med, speciellt inte i mörker. Detta har gjort att jag de senaste 10 åren undvikigt att jobba i mörker, kanske inte så mycket för att det inte gått som för att det känts lite otryggt när man inte haft helt koll på vad man sysslar med.

På senare år har ju marknaden fyllts med nya belysningar, både LED och Xenontekniken har ju funnits en tid men har varit både dyr och – som jag trott- överskattad. Dessutom har Xenonlamporna varit lite svårmonterade eftersom deras elektroniska tändsats har varit monterad utanför lamporna och kabeln mellan denna och lamporna har dugt till att lyfta en U-båt med.

Nu har i alla fall produktutvecklingen gått till det att lamporna har blivit mindre, något billigare och har integrerad tändsats. Så inför plöjningen kom jag mig för att uppgradera lyset på Valtra med LED ljus bakåt och Xenonljus framåt. Att jag valde olika typer av lampor var helt i testsyfte, det fanns ingen tanke i övrigt om det.

Resultatet tog mig i alla fall totalt på sängen. Det handlade inte om förbättring, det handlade om en total förändring. Nu blev det helt plötsligt möjligt att jobba i mörker igen. Egentligen var det mitt i allt ingen större skillnad på tid på dygnet eftersom sikten var lika bra dag som natt. Upplevelsen var faktiskt helt omvälvande och överträffade mina vildaste fantasier med flera ljusår. Det visade sig också att valet med LED-ljus bakåt och Xenon-framåt var helt rätt eftersom LEDarna lyser upp ett mindre område och gör det med ”mjukare” ljus som gör att man lättre ser detaljer, medan Xenonljusen lyser upp ett mycket större område.

Nu skall vi dock erkänna att varkendera av dessa ljus hör till dom billigaste på marknaden och hela uppdateringskalaset gick på nästan 700 euro, men känns som värt varenda cent. För ett par dagar sedan när gödselleveransen kom körde jag in och staplade gödselsäckarna ovanpå varandra i lagret efter mörkrets inbrott, något som garanterat hade resulterat i minst en trasig säck om jag försökt göra det med H4-orna som satt på traktorn innan.

För någon vecka sedan kom också en bil till jobbet med Nordic xenonljus i fronten och efter provkörning konstaterade jag att samma sak gäller även för fjärrljus på bilar. Så där blir också en uppdatering aktuell så småningom.

Fast nu först skall all energi sättas på julbelysningen och där är det precis tvärtom. LED lamporna är av ondo jämfört med glödtrådslampor. Färgade går an, men dom vita ser ännu idag mera ut som en explosion än som en stämningsfull julgran.

Alltså avslutar vi denna gång med att säga som Alfons Åberg: ”Var sak har sin plats”

Facebook……

…… bra eller dåligt? Ja därom tvistas det både i hemmen, på jobben och även bland förståsigpåare och annat skolat folk. Och visst är också min syn på ”föusbootjen” lite tudelad men måste väl ändå tillstå att det positiva överväger för närvarande.

Här liksom, tror jag, på många andra ställen var det till först ungdomen som började använda fb och visst tyckte jag att de försummade en del arbete med att ideligen uppdatera sina statusar, gilla, dela och kolla vad vännerna höll på med. Jag tyckte också att det var lite onödigt och märkligt att efter att just ha kommit hem från skolan eller vännerna så måste man börja chatta med de samma personerna som man just träffat………. kunde man inte ha ”chattat” färdigt ”face to face” innan man skiljdes?

Nå, man är ju en gammal gubbe som inte förstår sig på sånt 🙂 Inte förstår jag mig heller riktigt på de som helt hemfaller åt det som kallas ”tele-cocooning” till den milda grad att de varken ser eller hör något av omgivningen helt inneslutna i sin egna värld med proppar i öronen och med ögonen och fingrarna på telefon. Nå, ibland får jag också höra att jag inte hör något när jag går omkring och lyssnar på radion i hörselskydden, så kanske det är samma sak. Men det oroar mig lite att ögonkontakten med omvärlden håller på att försvinna. Fast i och för sig tyckte jag det samma när jag som något yngre på 70-talet besökte huvudstaden och de flesta gick med blicken fästa rakt fram i fjärran, ingen som hälsade eller ens nickade åt varandra på gatan. Här i vår lilla by var ju allt så annorlunda. Nu på senare år tycker jag faktiskt att storstaden blivit lite vänligare och vår lilla by som också växt lite har blivit…… jaa, ovänligare är kanske att ta i men atmosfären har nog ändrat. Eller……. jaa, jag vet inte kanske är det” gammal gubbe funderingar” de här också?

Skolkampanj

Häromdagen hade jag förmånen att få presentera jordbruket genom ”bonden i skolan” -kampanjen för ortens fjärdeklassister. Tillfället oroade mig lite ty några dagar innan hade jag hört på radion att nuförtiden så får inte läraren ställa direkta frågor till enskilda elever inför de andra eleverna för då viftar eleverna genast med lappar där föräldrarna meddelar att deras blyga barn inte får utsättas för dylik ”exponering”. Hur har det nu blivit så här tänkte jag, är det just ”tele-cocooningen” som lett till att all kommunikation numera måste förmedlas elektroniskt? Nå, till min tillfredställelse kunde jag notera att blyga var nu inte barnen i den lokala skolan 🙂 Och glädjande nog var det ganska många, kanske lite mera än en fjärdedel som hade föräldrar som sysslade med någon form av jordbruk. Däremot tror jag att det var endast två som hade någon av föräldrarna som på heltid var bönder. En lektion gick snabbt och lite svårt tyckte jag det var att få balans i vad som man kunde gå in på på så kort tid. Dessutom är jag ju mera van att undervisa yrkeskolelever och vuxenstuderande än lågstadiebarn från min tid som arbetslärare på trädgårdsskolan på -80-talet.

Men tillbaka till facebook,

det var som sagt flickorna i familjen som till först anammade flugan sen fick dom också sonen med i gemenskapen, vilket lite förvånade mig för han var inte så datorintresserad trots att han var väldigt intresserad av teknik i övrigt. Eller rättare sagt så rörde sig hans datorintresse mera kring att läsa motorsidor, sprängskisser och se på youtube-videor än att chatta och delta i diskussionsforum. Säkert påverkade hans dyslexi till en del hans datoranvändning. Därför hade jag kanske inte förväntat mig att han skulle börja ”sitta på facebook”, vilket han hann göra i litet över ett halvår innan han togs ifrån oss. Då jag i chockartat tillstånd frenetiskt försökte finna förklaringar till varför han så hastigt och oförklarligt valde att avsluta sin vandring här på jorden fick jag med flickornas hjälp ta del av Erik’s ”liv” på facebook för att där eventuellt finna någon ledtråd. Något svar fann jag inte och det hade jag kanske inte heller väntat mig, det var som väntat inte så värst många kommentarer. Går nu inte närmare in på Erik’s liv här denna gång till det saknar jag fortfarande kraft och mod men mitt sökande ledde till att jag skaffade ett eget facebook-konto.

Vill väl inte direkt påstå att det räddade mitt liv men åtminstone hjälpte det mig att bättre klara de sömnlösa nätterna de första månaderna. Vill å det varmaste tacka alla de bekanta och från tidigare obekanta facebookanvändare som offrade sin nattsömn med att stötta och uppmuntra oss denna svåra tid.

Så här efteråt förstår jag inte hur men på nåt konstigt vis samlade jag mig till att också grunda en sida (fanpage) för vår gård. Vi hade samma sommar haft släkt från Amerika på besök och de ville gärna följa med utvecklingen av grödorna och livet på gården och jag fann här ett lättare sätt att göra det på än genom att sända e-mail. Lite opersonligare joo…… men så mycket enklare. Eftersom den amerikanska släkten kallade gården för Finne farm fick sidan namnet FinneFarm och för att göra det lättare för dem att ta del av information skriver jag företrädelsevis på engelska där.

Sidan har nu fungerat i lite på tre år och under tiden har också andra börjat ”gilla” den så numera skriver jag in information om gården och livet här för alla intresserade. Den är öppen för alla och till först hade jag kanske tänkt mig nåt tiotal ”fans” men trots att jag inte desto mera har marknadsfört sidan så har den numera över 500 ”fans” som gillar den. Eftersom den har internationell spridning så skriver jag fortfarande mest på engelska men kommentarer och frågor försöker jag besvara på frågeställarens språk.

En liten test på sidans funktion och facebooks effektivitet gjorde jag i samband med självplockstillfället här om veckan, tycker nog att jag kan vara nöjd med responsen då ett 20-tal plockare plus den lokala dagstidningen dök upp trots endast ett halvt dygns varsel.

Mera facebook,

sporrad av ”framgången” med FinneFarm-sidan grundade jag också en annan öppen sida kring vår ”livsnerv” genom byn det vill säga den så kallade vägen eller Långmossvägen (bygdeväg 17619) . Tanken med denna sida var att informera väghållare och -användare om vägens skick eller egentligen om vägens oskick. Den har nu ett 90-tal ”fans” så vitt jag vet mest användare trots att jag nog försökt bjuda in väghållarna också. Vägen har sen sidans tillkomst grundförbättrats och är nu i bättre skick. Vet nu inte om jag kan påstå att det är sidans förtjänst och fortfarande finns det orsak till information och förbättring av vägen så lite sporadisk uppdatering om vägens skick och livet kring den försöker jag göra.

Förutom dessa och min personliga sida deltar jag i ett antal slutna grupper, så visst spenderar jag numera en del tid på facebook på gott och ont. Lite tid joo men kanske inte mera tid än vad många spenderar med att se på TV. Jag vill gärna ha lite mera interaktivitet än vad TV erbjuder så jag föredrar nog fb, försöker ändå undvika alltför många kommentarer, gillanden och delningar för jag tycker mig notera alltför mycket ”skräp” som enbart tar tid att bläddra igenom när man försöker uppdatera sig om vad som är på gång. Sen kan jag inte heller förstå varför personer i samma hushåll måste hålla på och förmedla information via fb istället för att prata med varandra……. så långt har jag inte kommit med ”tele-cocooningen” ännu……… 🙂

Såleis…….. blev lite långt dethär…….. hoppas ni orkade med allt trams 🙂

Direktförsäljning

I dag levererade jag en låda kött till en av mina köttkunder. Att sälja kött direkt till konsumenten är en verksamhet jag börjat med under 2012, tidigare har allt kött gått den vanliga vägen via slakteri och butik.

Själva upplägget är rätt enkelt; slakt och grovstyckning sker på Snellmans slakteri i Jakobstad och därefter flyttas köttet till Jeppis Liha, en lokal köttbutik där det finstyckas och förpackas. Köttbutiken ägs av Pentti, som är en både pensionerad och passionerad köttarbetare. Kunderna får sedan hämta sina varor direkt från butiken. Min uppgift är snarast att hålla i trådarna, hjälpa till med förpackning och fakturera. Jag säljer köttet via vänner och bekanta, lite nätkontakter m.m. Hittills har jag inte haft nån egentlig marknadsföring, främst därför att mängden kött varit ganska liten.

Själva finstyckningen är rätt hantverksmässig, det sker på en bänk som är c. 80×80 cm och enda verktyget är kniv. Jag blandar mej inte det minsta i den delen av arbetet, en klåpare kan i det närmaste förstöra ett annars kurant kött med dålig styckning. Det är dock faschinerande att få följa med arbetet, det är alltid roligt att se riktig hantverkarskicklighet i arbete.

Den här hanteringen har delvis visat en ny sida av produktionen för mej, jag har fått veta en hel del om slakten och förädlingen som jag inte visste förr. Därtill har jag lärt mej om kötthantering, lagring, hur man kan välja att stycka på ett sätt eller på ett annat o.s.v.

Att kunna stycka och sälja själv öppnar också en del intressanta frågeställningar i andra riktningar. I Finland har vi t.ex. ingen stark tradition med att äta kött från kalvar eller unga djur medan man i t.ex. Sverige ofta hittar recept som innehåller kalvfärs, kalvinnerfile o.dyl. Tänk om det skulle gå att få fram en större efterfrågan för de produkterna också hos oss?

Möte och röjknoppning

Så kom snön. Hurra!!! … eller så inte…

Jag pulsade till fåren, kom hem för att byta kläder och så iväg. Jag var lite sen, så jag sprang. Det är ungefär en kilometer till bilen när man går över bron. Snön gick i drivorna upp till knäna men när jag kom ca halvvägs fick jag springa i spåren efter en mönkkiä som tidigare på morgonen kör samma sträcka som jag skulle.

Bilen startade snällt och klöste sej riktigt bra iväg genom drivorna som hunnit svepa ihop sedan morgonens plogning. Jag mötte totalt 2 bilar på de ca 20 kilometrarna till kyrkbacken. Där väntade kaffe 🙂 Och en hel del likasinnade som väntade att dagens program skulle börja. Det var ju alltså det där möte/jubileet jag skulle på 🙂

Vi fick under dagen höra om både det ena som det andra, åsikter ventilerades, emellanåt flitigt, och vartefter som dagen gick höjdes ljudnivån i salen och till slut var det emellanåt nästan svårt att få tyst på församlingen.

Men blev jag klokare då?

Nja, nä, eller ja, kanske, men egentligen mest informerad. Alla föredragshållare hade bra poänger och pointer med det dom hade att berätta och alla var lika intressanta att höra på även om ämnena ibland inte berör mej över huvudtaget. Eller ja, det är ju också helt fel att komma och säga, jag både handlar och äter jag också, så visst berör allt inom spannmålsodlingen även mej.

Mingel. Alltid lika roligt att prata med folk som har inställningen i huvudet på samma våglängd som man själv.

Hela dagen snöade det. När jag skulle hem och tänkt fara förbi ”baren” och tanka så fick jag inte upp tanklocket på bilen. Jag svor en stund, bankade försiktigt och bröt och bändade med luckan en god stund tills jag fick hjälp, en farbror kom och hjälpte mej så jag drog i spaken och han tog då vackert upp luckan som om inget hade suttit fast. När jag kom in för att betala och sade att jag hade sånt problem med tankluckan sade damen bakom kassan: Du är inte den enda idag… Nej, det tror jag det…

Snön öste ner, riktigt som om det skulle ha funnits en skild lucka där uppe som någon stod och öste ner snö ur. Kallt blev det på det, så snön ligger kvar och röjknoppningen infann sej, så nu är det bara att räkna ner veckorna tills isen lägger sej.

Lite blåis lägger det i vikarna, men den är inget att hänga upp sej på. Ännu i alla fall. Men bråkar gör det med oss. Båtarna fryser fast, det lagar iskakor kring snurrorna och ingenting vill fungera som det ska. Värmepistoler och blåslampor söks fram. Men förhoppningsvis blir det mildare igen, inte för att jag önskar plaskvädret tillbaka, men jag har lite ärenden på vattnet ännu och så skulle det så gärna få frysa till jorden ordentligt innan vintersnön riktigt lägger sej.

Avslutningsvis skall jag lägga upp en bild jag tog på vägen hem igår.

”En bild säger mer än 1000 ord” sägs det, men ibland behövs inga.