Lervälling

Visst har man varit med om leriga höstar. Hindersby är ju känt för sin lera som säkert är lerigare än på annat håll. Då istäcket smälte efter istiden så hamnade sanden och annat material på annat håll och här lades all leran – och så stora stenar. Men nu slår lervällingen nya rekord. Utanför vår port.

Bilden berättar inte hela historien. Det ser någorlunda bra ut men är i själva verket 5-10 cm genomblöt lervälling. Den blev riktigt smaskig då grävarna körde bort det material som de grävt upp från kabeldiket i vägen (lera alltså). Och det regnade ordentligt hela den dagen så blandningen blev värre än nånting vi sett tidigare. Då den bättre hälften kom hem måste jag föra ut gummistövlar åt henne för att hon skulle kunna komma in.

Men vi klagar inte. Det är så bra att få bort elstolparna att en halv meter till av lervällingen inte skulle störa ens. Och snart försvinner A-stolpen på bilden också.  Den nya matningskabeln är redan nedgrävd till ladugården där huvudcentralen finns.  Men postiljonen kommer inte att vara glad i morgon …

Tur att vi inte hann förnya granhäcken bredvid porten. Då A-stolpen skall tas bort så blir det säkert ganska eländigt och troligen stryker postlådorna med också. Så det blir att göra om både portar och häckar och postlådor. Och det är ju bra.

Det gick fint att köra med tallriksharven efter frostnätterna men då regnet kom på fredagen så var det slut. Då satte jag plåtar på gripen och började rensa diken i stället. Att kröka plåtarna (6 mm) var inte så lätt. Jag har länge tittat på hydrauliska pressar men det har inte blivit av att skaffa en sådan än. Nå, det går ju också med att lägga plåten över två stockar och köra den stora Zetorn över den. Vackert blev det inte men krokigt.

Man tycker ju att leran borde vara som smör efter allt regnande men icke … Ytan är nog nästan flytande men tio cm djupare är det ganska hårt. Det här är ju inte någon grävskopa men man får bort gräs och torvor från diket i alla fall.

Nu hade jag väntat torrare väder för nästa vecka men de eländiga vädergubbarna har börjat hota med 20 mm snöslask till tisdagen. Tröskan borde göras ren men det är inte lätt i det här vädret. Och jag vill absolut inte köra in den i ladan förrän den är ordentligt rengjord. Då drar den till sej en massa gnagare och jag har varit tvungen ett år att byta en massa kablar som var avgnagda bakom hytten. Det här året börjar komma upp på Top Ten-listan över år med eländigt väder. År 1962 var här översvämning i skördetiden så vi inte kom ned till byn med traktor ens men det slutade regna nån gång åtminstone. Det här året börjar det regna på nytt så fort det verkar torka upp något litet.

 

 

Alla in

Så var då betessäsongen slut för i år. Idag tog vi in de sista djuren, så nu har vi igen fullt hus. En del av ungdjuren, så väl icke seminerade som dräktiga kvigor, fick åka till vår granne. Han slutade under sommaren med mjölkkor och föder nu upp en del av våra djur.

Kalvarna flyttar dit efter att de blivit avvanda från mjölken, kommer hem för att semineras och en del åker sen ännu tillbaka för att vara där en stor del av dräktigheten. Vi har ju nog tidigare också haft en del kvigor och födas upp på en annan gård, men i.o.m. att möjligheten att få dem placerade närmare kom, så föder vi upp alla här på Heisala.

Det är nog konstigt det där med betesgången. Det är alltid så otroligt skönt att få ut djuren på våren och få det lite ”luftigare” in i ladugården. Men likväl är det så otroligt lättande att på hösten få in dom alla igen. 🙂

Nervsläpp!

Snön ja, historierna om den fortsätter även om det varit barmark och +8 grader flera dagar. Men då, när det var snö, och jag sku ha igång Jonte sa han bara ”bjum bjum bjum”. Jag förklarade vänligt men bestämt för honom att det är ju ändå bara tre grader kallt och jag orkar bannes inte med något sånthär marras och bla bla bla… Men nehej, bjjuuuummm-stop. Det var allt vad jag fick ur honom den dagen.

Men va sku jag ha honom till då? Balar hade jag lyft upp på vinden. Jo, jag hade tänkt mej att köra ner en bal till åkern åt tackorna före jag skulle fara över till Geta en sväng. Då skulle pappa, som är fåraherde när jag är borta, inte behöva fundera på det gänget i alla fall, men nu startade inte jonteskrället. Inte för att jag blev det minsta förvånad….

Hur som helst, en boll behövde jag, och det skulle jag också se till att få dit! Alternativen var ju fler, så någon nöd var det egentligen inte, men lite småkorkad var jag att jag började på med det sent på eftermiddagen och följande dag skulle vi packa oss iväg Mathias och jag. Så tid hade jag inte i överflöd. Mörker, balar, får, barn och mina dåliga nerver är inte en bra kombination helt enkelt. Så jag flög på närmaste, första, bästa lösning – Valle var närmast och fick den stora äran. Han startade som vad som helst. Ramen för redskap hade jag i frontlyften. Först tänkte jag att jag skulle flytta den och sätta den på hydraularmarna istället, men lat som jag var, (och snött med tid) så tänkte jag att månne int att den ska kunna lyfta upp bollen så pass mycket att det går bra ändå. Vad ska den annars va till den där frontlyften om den inte används…

Den vill liksom va lite lång i nosen med en vanlig tryckstång och någon kortare har jag inte gett mej på. Jag byngslade på ”sockertången”, greppade en boll så långt ner det gick, och se joo-o, nog lättade den med kanske 5-7cm ovan jord… Det är inte det att den inte skulle orka, det är det att med redskap i nosen och för lång tryckstång så lutar hela alltihopa rejält framåt…

Men, att komma med bollen dit jag skulle ha den var ju inte direkt en färd på autobahn. Upp och ner, sten, rötter och diverse skulle passeras. Jag backade. Då kom i alla fall bollen eftersläpandes och hörtade inte upp som den antagligen skulle ha gjort om jag kört framåt. Men direkt nöjd var jag inte när jag kommit släpandes, backandes tillbaka.

Jag svor och funderade en liten stund för mej själv. Sen bestämde jag mej. En lastare… OCH DE NU!

Reservdelspriser.

Kalle beskrev tydligt hur svårt det är med reservdelar numera. Har ett par exempel på hur huvudlöst det kan vara som jag väljer att beskriva i ett eget inlägg. Exemplen är nåt år tillbaka så några euron kan uppgifterna kasta då jag nu inte har kvittorna tillhanda.

För några år sen brast gasvajern till fotgasen på Samen, och naturligtvis på en fredag 🙁 Ringde och beställde en ny nästan omgående trots att det meddelades att det rörde sig om en utgift på 165 euro. Med hjärtklappning över de påkomna utgifterna körde jag i alla fall vidare med hjälp av handgasen den dagen. Följande dag tyckte jag att det var så pass besvärligt att köra utan fotgas så jag beslöt att se om inte en provisorisk reparation skulle gå att göra, det skulle ju i alla fall ta några dagar innan den nya vajern skulle komma. Sagt och gjort så demonterade jag vajern och tyckte att den inte var så märkvärdig. Rotade lite i sonens kvarlämnade mopeddelar och hittade rester av en gasvajer till Tiger Aquan som var av lämplig längd. På andra ändan satt en kula som jag inte kunde flytta från den gamla vajern men i dotterns smyckesskrin hittade jag en pärla med hål i som var av lämplig storlek, den lödde jag fast och VOILA så hade jag en hel vajer. Totalkostnad för reparation blev två timmar arbetstid (enligt lönsamhetsbokföringen låg timlönen på knappa 3 euro då när det begav sig), lite el och tenn till lödningen, vajern och pärlan har jag inte ännu fått nån faktura på. Originalvajern avbeställdes omgående och den provisoriska reparationsvajern den håller än 🙂

Följande exempel är en trilskande termostat till luftkonditioneringen i hytten på Samen. Frågade traktormontören vad en dylik skulle gå lös på, ca 185 euro blev svaret. Han såg väl hur blek jag blev så han tillade snabbt att det borde gå att använda termostat från ett kylskåp vilket torde vara billigare. Vid nästa stadsresa passade jag på att fråga hushållsmaskinservicen vad termostatet skulle kosta och om det fanns på lager. Joo, termostat fanns nog för ca 32 euro men jag borde ta reda på inom vilka temperaturer det skall gå att reglera. När jag kom hem plockade jag ut termostatet men fann inga noteringar om regleringsområdet men i övrigt fanns det en hel del siffror på höljet. Prövade att knacka in siffrorna i ”internätet” och hamnade hos en reservdelsförsäljare i England. Priset i pund motsvarade ca 23-24 euro + fraktkostnad. Sände ett mail och beställde men fick till svar att dom ville ha betalt i förskott. Lite försiktig är man ju med att lämna ut kreditkortsuppgifterna men företaget verkade trovärdigt och summan var ju överkomlig så jag tyckte det var värt att ta risken. 3 dagar senare låg ett litet paket i postlådan, fraktkostnaden beståd av ett porto på ca 7 euro! Totalkostnaden för denna reparation rörde sig också om ca 2 timmar arbete, lite surftid på nätet och knappa 30 euro för termostatet inklusive frakt.

Hur man resonerar vid prissättnignen på märkesreservdelarna förstår jag inte……. Tilläggas kan också att samma dag som paketet kom från England fick jag ett motsvarande paket från Närpes, portot på paketet från Närpes gick lös på 13;50 alltså nästan dubbelt högre än på paketet från England så det verkar nåt lurt med prissättningen hos posten också!

Som ytterligare grädde på moset besparades jag säkert ett antal resor till reservdelsförsäljningen också för knappast hade jag fått rätt termostat första gången.

 

En bransch i kaos

Ibland undrar man om allt står rätt till på vår planet.

Jag har en viss förkärlek för att handla saker jag kan ha i bruk länge. Inte så att det går till någon ytterlighet men jag ogillar att byta bil ofta, och samma sak gäller jordbruksmaskiner. Nu på senare tid har jag också kommit underfund med att den egenheten per automatik blir en miljögärning och vackert så, en bonus.

Nu finns det dock en faktor i leken som gör att denna hobby blir svårare och svårare att utöva. Farsoten heter reservdelar. För några år sedan läste jag en ledare i Koneviesti som handlade om att den allt stridare strömmen av nya modeller gör att reservdelslogistiken kommer att krackelera totalt på sikt, och jag tror vi är närmare ett reservdelsarmageddon än vi kan ana. Nuförtiden räcker det ju inte med årsmodell eller typ utan man borde ha tillverkningsnummer på maskinen i högsta hugg innan man ofredar reservdelshandlaren, och ibland, som i detta fall räcker inte ens det.

2002 bytte jag plog. Jag visste att plogen jag köper kommer att bo hos mig länge så jag ville dels ha en bra plog, dels en som det inte skulle bli problem med delar till. En plog behöver ju sällan något annat än slitdelar så jag vädrade inget problem där inte. Valet föll på en Kvaerneland växelplog.

I fjol höstas backade plogföraren (jag) in i en elstolpe och knäckte en plogskiva. Plogskivan är slitdel och skall inte utgöra några problem att få tag i. Kollade med Agri-Market där jag köpt plogen, men där blev det back eftersom Kvaerneland gått över till Agritek för något år sen. Piratskivor hade nog Agri-Market, men inga till en plog med ställbar tiltbredd som min är. Inte fanns det heller piratskivor varken hos IKH eller Grene som annars menar att dom har allt i plogskiveväg. Agritek kunde nog beställa från Norge men jag hade plöjt klart innan den hade kommit fram så jag haltade vidare med min för tillfället invalidiserade plog.

Sen hade jag  ju ett år på mig, vilket i sådana här sammanhang ofta kan var för lite.

Strax innan jag skulle börja plöja i år kom jag på att det kunde vara en bra ide att handla ny skiva. Inga omsvep denna gång, jag attackerade det som jag trodde var generalagenten för Kvaerneland, men så var icke längre fallet. Nu har agenturen tydligen vandrat vidare till Kesko.  Lokala Agritekdealern hade nog ännu tillgång till reservdelslagret så det skulle nog gå bra. Inga större problem alltså. Eller jo, det räckte inte riktigt med plogmodell och tillverkningnummer, man borde också veta vad det var för bomtyp, vilket jag då inte vet. Hur som helst hittade vi rätt skiva och beställde den (nuförtiden beställer man till min stora irritation alla reservdelar, över disk kan man på sin höjd få ett tändstift). Plogskivan tog lite tid på sig att åka fraktbåt från Norge men kom i alla fall fram efter ett par veckor.

Passade gjorde den däremot inte.

Sen stod vi då där, den tjänstvillige reservdelshandlaren och jag. Vi hade alltså en plogskiva där instansad serienummer stämde perfekt med nummern i reservdelskatalogen, däremot såg den annorlunda ut än den borde.

Så jag plöjer vidare med min 7½ skäriga plog. Kanske det kommer en lösning framöver, men då kommer jag att beställa skivor så jag har till död-dagar i lager för såhär kan man ju inte hålla på. Som jag har skrivit tidigare så är man tvungen att hålla sig med eget reservdelslager nuförtiden.

Tyvärr lär det hända igen, kanske med såmaskinen eller traktorn nästa gång. Försök sen göra en miljögärning och köra länge med en maskin. DET GÅR JU INTE!

PS Ingen skugga skall falla över lokala Agritek-reservdelskillen. Han beställde ju helt rätt del och att den rätta delen var fel kan ju inte vara hans fel. Tror knappast heller att något blir bättre när Kesko skall börja sköta detta. För som en Keskoreservdelshandlare sa en gång: ”Kesko är fullt kapabla att leverera trädgårdsmöbler när man beställt ett motorblock”

En olycka kommer sällan

ensam. Först gick bakrutan på stora Zetorn i tusen bitar (rent bokstavligt) och jag hann inte köra många varv med tallriksharven så tappade jag en mutter. Ingen stor sak tycker man men det var en engelsk harv och de eländiga typerna använder gammaldags tums muttrar. Jag har en massa skruvar och muttrar i lager men bara  metriska. Så det var bara att hoppa i bilen och köra tvåhundra kilometer till Ring III för att köpa en ny mutter för 1:90. Hela den dagen gick förstås förlorad nu då det mörknar så tidigt.

Då jag skulle skruva fast muttern så såg jag att framringen var flat. Nästa dag blev det  att skruva loss framhjulet och åka och byta till ny ring. Litet hann jag köra – mest för att se vad som nu skulle gå sönder. Lustigt nog gick det bra och jag kan i morgon börja dagen med maskiner som borde fungera.

Ibland undrar man när man egentligen hinner få något arbete gjort men varje år har det blivit klart i alla fall – om än haltande och med mycket tid i verkstaden.  Maskinerna skulle sällan gå sönder om man bara lät dem stå oanvända förstås.

Sedan gör ju stora maskiner en hel del arbete på kort tid. Tallriksharven efter stora Zetorn kör jag nästan på vägväxeln så det går undan. Efter frosten gick det riktigt bra för det vara torrare och ingen lera fastnade på tallrikarna. Det allra värsta är lera som kittar fast i allting och blandad med halm så blir den som sten. Förra hösten var eländig i den meningen – mycket värre än i år.

Så gick det också snabbt att byta ringen – medan jag väntade. Jag har i tiderna bytt ring för hand med ringjärn och det var ett besvärligt arbete som man  ibland fick  göra om  då innerslangen gick sönder vid monteringen.  De nuvarande maskinerna gör ringbytet enkelt. Räkningen på 770 euro var inte så trevlig men jag visste redan då jag köpte traktorn att ett ringbyte var nära. Traktorn hade stått ute året runt och ringarna var fulla med torrsprickor.

Jag var också nöjd med frontlastaren på den stora Zetorn. Den har dubbelverkande cylindrar så det var bara att lyfta upp framaxeln och skruva loss hjulet. Inget bråk med domkrafter och stubbar och blankor.

Så det var en riktigt vanlig dag sist och slutligen.