Sida 285 – Bondbloggen

Vintern slog till plötsligt

Det har varit otroligt lång sommar – första frosten kom 23 oktober ! Men sedan blev det helt plötsligt vinter. Ett par kalla nätter och dagar gjorde att markytan frös ordentligt. Inte ens med stora traktorn lyckades jag jämna ut vägen som har djupa spår efter den regniga hösten. Det lär bli varmare till slutet på veckan så då får jag försöka igen. Till all tur hann kabelgrävarna täcka diket i vägen men lerklimparna som ligger kvar är hårda som sten.

Jag klagar inte för det är fint att stolparna kommer bort från åkern men grävandet hindrade mej att göra ren tröskan och köra in den i ladan för där fanns en stor grushög. Så jag tänkte köra med tallriksharven i stället. Först skulle jag dricka kaffe och tog tag i bakrutan för att stänga den – sedan regnade det glasbitar. Hela rutan blev småbitar på en gång. Så det blev att åka till Ring III efter en polykarbonatskiva – glas vill jag inte mera ha som ruta. Och så plockade vi små glasbitar en hel dag. Traktorn stod utanför verkstaden och det var inte bra att lämna glas eftersom barnbarnen ofta springer och leker där. Tyvärr hann det komma snö utanpå men med värmepistol, borste och dammsugare så fick vi bort det mesta. Fast av erfarenhet vet jag att man hittar glasbitar ännu i år efteråt.

Annars var det trevligt med köld. Lervällingen frös och det blev torrt och trevligt. Jag lyckades köra fast ett gammalt dike med schaktbladet. Hade jag försökt tidigare på hösten så hade det troligen blivit en massa djupa spår efter traktorn men nu såg det riktigt snyggt ut. Där leran varit bar hade det frusit ordentligt men där det fanns växtlighet hade marken nästan inte frusit alls än. Men det hinner ännu bli lervälling …

Snöslask?

Vad det än kommer där borta så tänker inte jag möta ”dedär” minerna imorgon morgon…

Kan får se sura ut?

Ja, de kan dom! Dom kan se riktigt sura ut! Örona snett bakåt och sneda blängande ögon brukar man möta på morgonen efter första snöslasket. Jag har hunnit klippa de tackorna som går med bagge. Det gjorde jag för ca 2 veckor sen. Sent eller tidigt? Ingen aning, jag gjorde det när jag hann. Kvar att klippa är alla lamm som inte ska till slakt, men det är samma med det, man får göra det när man hinner. Bara det inte blir för kallt, då får det vara till våren. Ingen bra lösning om det blir så, men när man måste prioritera, så kan det hända att det måste bli så.

Men nu utlovas det slask tills imorgon, vet ju inte om det kommer snöblandat alls, men enligt väderprognoserna, och sikten västerut, så ser det ”lovande” ut. Temperaturmätaren står på 1,1 grader plus klockan 20.30… Hmm…

Viktigast var att få in de klippta tackorna. Men för att få in dem, utan att de blandar ihop sej med alla lammen, så måste jag också få in dem. Trångt sku det att komma bli, men vad gör man?

Det handlar bara om någon natt, eventuellt nån dag, och tills imorgon eftermiddag är planen att kunna släppa ut dem alla igen, eller lördag förmiddag. Jag har inte fått slaktat så mycket ännu, så för tillfället är fårhuset proppat när alla skall in, men det ska det bli bot på småningom.

I väntan på sin tur stod tackorna vid stängslet och gapade allt vad de orkade, precis som om de visste att de också snart skulle få komma in. Visste dom att det kommer att bli skitväder?

Hur som helst så var de inte alltför avigt inställda till att få komma in när jag öppnade grinden, det var full galopp, raka spåret in. Inne väntade ensilage, trångt vid matbordet, men som sagt, det är bara för natten… Förhoppningsvis i alla fall! Annars blir det att trolla fram en plan B…

Ute på betet har de en gammal ria som de kan gå in i, men då blir det värre trångt där, än vad det blir i fårhusets ena fålla.

Väl inne kom Anne och Viktoria och ”tackade”.

Medan de andra trängdes vid foderbordet kom de stegande och tryckte sej emot mina ben.

Teater

Å vad gör man sen då? Regn alla dagar. ”The botten is nådd” sjunger Timbuktu, nånstans där börjar väl humöret på vädret befinna sej. Ändå visar sej vädret idag sej från den bättre sidan, plattstillt, uppehåll och en grad på plus för tillfället. Längre inåt land har det nog varit kallare. Efter att ha varit en sväng in på facebook och se vad vänner och bekanta har för statusuppdateringar kan jag konstatera att vi har rätt varmt här ute på holmen. Vattnet värmer. Att se på väderkartorna blir man inte direkt överlycklig av, storm och gorm är att vänta de kommande dagarna, eventuellt lite snö också… Det kommer inte fåren att tycka om…

Vad göra? Lägga sej ner och böla hjälper inte mycket, bara att knata på och försöka hitta lite ljusglimtar i vardagen. En ljusglimt var när jag här om dagen var kulturell. Jo, stjälp inte omkull, jag var och såg HAIR på Åbo svenska teater. Det händer sej verkligen inte alltför ofta att jag är på teater, men när jag väl är tycker jag det är vansinnigt kul och lovar lite för mej själv, att det här, det måste jag göra oftare! Men inte vill det bli av. Varför man inte kommer sej iväg har väl fler orsaker. Att jag kom mej iväg den här gången var för att föreningen Kirjais och sommaröbygdens utveckling r.f. ordnade det hela. Det var bara att säga, ja, jag kommer med, så fick jag sen biljetten i handen när jag kom till teatern och samåkning ordnades så inte alla behövde ta egen bil. Smidigt. Det är lösenordet för att få mej med på något gulej, smidigt ska det va, annars får det va.

Fart och fläng, folk och skumpa. En och en halv timme från teatern, staden ljus och liv skulle jag hem och det var kolsvart och regnade. Snurran startade ändå snällt och Mathias som inte var med på teater utan fick vara hos barnvakt under tiden, var rätt nöjd där han satt på sin lilla skumgummibit och gav order om att jag inte skulle köra så hårt då det var mörkt. Hem kom vi i alla fall, snudd på genomsura, men vad gjorde det, vi va ju hemma 🙂

Full rulle

Det brukar bli lugnare efter tröskandet men i år är det full rulle. Jag har inte hunnit göra ren tröskan än för den ena katastrofen har avlöst den andra. Men den nuvarande brådskan är jag bara glad över. Man kunde inte tro att man skulle bli av med stolparna (se Elstolparna) men just nu dundrar en stor grävskopa förbi fönstret och hela huset skakar. I går grävdes elkabeln ned på vägen utanför huset.

Det var inte så lätt. Vägen går tvärs genom vår gårdsplan med huset på ena sidan och ladugården, verkstaden och torken på andra sidan. Så det går tre buntar med rör och kablar under vägen – bland annat värme och el till huset. Det var litet nervöst då grävskopan kom närmare. Då hade redan grannens telefonkabel grävts av och en vecka utan värme och el i huset verkade inte alls lockande.

Men gubbarna som grävde var lugna och försiktiga. Vi hittade de gula plastremsor jag lagt ned för 30 år sedan men rören och kablarna hade jag till all tur grävt ned riktigt djupt. Inte för att jag kom ihåg hur de låg nu mera. Det var före digitalkamerans tid så det fanns inte fotografier heller. Men jag hade ritat hyfsade kartor även om djupet inte blivit uppskrivet. De tre rör som används för datanätets kabel och fiberkabeln var bara 60 cm under vägen så där måste vi dra elkabeln under rören. Men det gick bra och vi har både värme och elektricitet i huset ännu.

Till all lycka hade vi lagt ned fiberkabeln bredvid kommunens vattenledningar på nästan två meters djup så det är inget problem med elkabelsgrävandet. De lägger den på ca 1 meters djup så där finns god marginal. Att bara dra ned kablar till 50 cm djup är ganska farligt för vad som än grävs går ned till det djupet.

Förutom kabelgrävandet måste jag få upp den ladudörr som blåste ned på sommaren. Den var inte så liten – 3,6×4,2 meter så det var litet besvärligt att få upp den ensam. Men man har vant sej vid att göra allting på egen hand så med litet organisation och den stora lastaren fick jag (med nöd och näppe) upp den stora dörren. Man måste bara ta det försiktigt så man inte blir under ifall nånting ger efter. Det värsta var att få ut den ur ladan på sned och sedan svängd.

Men alla är i livet ännu och de täcker just nu kabeldiket i vägen så jag är ganska nöjd. Det blir kallt och snö och värmerören i huset sitter fast men det skall väl ordna sej så småningom. I går spolade jag en slinga som var full med rost så nu är det varmt i arbetsrummet åtminstone.Och så kan man ju elda i de gamla kakelugnarna ännu. Vedlidret borde städas och skräpet brännas upp. Det är inte fullt med ved eftersom mellantaket måste lyftas upp då den gamla torken rivs.

Ännu inga större fritidsproblem i sikte …

Kål och dikeskörning

Mats har kinakålen inne. 🙂

Det blev snudd på fullt i lagret och kålen ser fin ut, alltid något att glädjas åt. Det krävdes trippelmontage med tossor på lillvalle för att Mats skulle våga sej efter en del av kålhäckarna. Han körde fast i kållandet också, med ”tomma” traktorn sa det nästan plopp så satt den där, med träck och jord upp över däcken. Två grävmaskiner krävdes innan den var därifrån. En att dra och en att hålla i med så inte det skulle bära av ikull. Det optimala skulle ha varit svävare, men… ja, det är ju som det är med det också.

Men in kom kålen och när han skulle köra in häckar fick han hjälp…

Så fort det brummar i någon knut kan man nästan vara säker på att det står en liten kille och visar om man skall köra fram, bak, höja, sänka, osv… Koncentrationen är på topp för både far och son när kålhäckarna ska stuvas 🙂

Det är ett lite extra program att ha en liten kille med sej, men tänk vad man lär sej i den åldern, och det speglar sej i de vardagliga lekarna…

Efter att i veckotal hört och sett hur Mats gång på gång kört fast sej på ett eller annat sätt, så ”råååkade” det sej ju att Mathias också fastnade med sin bil i diket på vägen upp till fårhuset. Naturligtvis hjälpte det inte att ta tramptraktorn till hjälp, utan grävskopan och lilla blåa traktorn behövdes också för att dra upp bilen. Men inte kunde han köra alla maskiner själv, utan mamma fick lov att övertalas att komma med och köra, innan problemet var löst.

Frostnatt.

Så var den här då den första egentliga frostnatten, väntad men ändå inte. Vi skriver ju 20 oktober så vi får väl konstatera att vi klarat oss länge i höst, minst en månad längre än normalt skule jag vilja påstå utan desto vidare statistiska beräkningar. Ändå kommer det lite överaskande, trodde att det skulle bli först nästa natt som frosten skulle bita till. Ännu sent på kvällen var det mulet och duggregnade så jag brydde mig inte om att täcka odlingarna, det är ju inget trevligt jobb att dra den våta väven. Nu är det nog för sent att skörda de sista sallaterna som stod kvar på åkern. Inga stora mängder kvar, blott någon låda, men ändå synd speciellt som de redan var sålda. Vi kunde gott ha skördat dem redan igår men ville koncentrera mig på kålskörden istället för att hoppa från det ena till det andra.