Livets mening?

Ibland händer det något som får en att stanna upp, att tänka till lite extra, eller kanske i helt nya banor. Ofta stannar det som en tanke, men någon gång kan det mala vidare och vidare utan att man riktigt hänger med. En sådan sak hände idag, men först lite bakgrund

Höstkvällen är ännu ung, åtminstone om man betraktar den vanliga höstkvällen som spannmålstorkningskväll. Antti jobbar på ute i mörkret, jag kan se kontrollamporna från fönstret ett öra som tränats ett helt liv hör snabbt om mullrandet övergår i problem. Automatiken gör att besöken i torken är mera sporadiska nattetid än förr, dock uteblir dom aldrig helt.  Om detta skall detta inte handla. Däremot noterar jag som så många andra att åren rullar snabbare och snabbare. Förr var det spännande att starta upp torken och tröskan, för det kändes som en happening, lite som julafton när man var liten, numera tycker jag att jag knappt hunnit få torken städad innan den skall igång igen. Tiden går. Oavsett hur jag räknar så har jag mer än hälften av mina odlingssäsonger bakom mig och drömmar om riktigt stora nyinvesteringar har förpassats till dom sälla jaktmarkerna. Tillskottsjord kunde ju vara roligt men den skulle ju gärna få vara betald innan kistlocket skruvas på, och med dagens jordpriser är det si och så med det. även om hädanfärden förhoppningsvis befinner sig långt in i framtiden.

För det allra mesta är jag nöjd med mitt liv, och nöjd har jag all anledning att vara. Jag får jobba med det jag tycker om, jag har en fin familj med två kärnfriska flickor och egen hälsa har också stått bi, åtminstone tillsvidare. 364 dagar om året är jag nöjd.

Sen återstår en dag

Det händer sig ibland att man kommer på sig själv med att grubbla över allt jag inte velat göra och fundera om den daneventuellt kommer när jag ångrar mig och hur blir det då. Mycket har jag gjort, men ännu mycket mera har jag inte gjort. När mina studentkamrater for iväg till universiteten stannade jag hemma och tröskade. Senare den hösten återfanns jag på TPK i Dragsvik, och följande höst gick allt i repris, och någon fin skola blev det inte då heller. Det blev bussförarutbildning i Jalasjärvi, för det var för det var det jag ville. Hela tiden visste jag att mitt liv hade ett A-uppdrag, det var jordbruket och allt annat kändes lite som B-uppdrag. En univeritetsutbildning eller ingenjörsdito eller nått, det kändes som C- eller kanske D- uppdrag. Helt ointressant. Hur hade livet gestaltat sig om jag tänkt annorlunda då. Den tanken snuddade inte ens vid min hjärnbark 1984, men idag kan den uppenbara sig som en ilsken mygga som snurrar runt huvudet och kanske t.o.m hugger ibland.

Tillbaka till början. Historien som jag hörde idag utspelade sig visserligen för 10 år sedan men jag har inte hört den före idag. Den handlade om en kille som levde för sin långtradare. Han hade kört på Norge i de värsta tänkbara förhållanden hela sitt yrkesliv. När han var 57 år hittades han på en väg i Norge, död bredvid bakhjulet med snökedjorna i handen. Mina tankar stannade först, sedan tog dom fart. Det där kunde ju vara en spegelbild av mig själv. Om jag återfinns hädangången vid ett traktorhjul vid 57-års ålder, kan jag då se tillbaka på ett liv som varit meningsfullt, eller blir det allt jag missat som väger tyngre. Räcker 3 miljoner kilometer med buss, en lång jordbrukarkarriär och kanske 1000 ambulanstransporter till för att man skall kunna se meningen med livet? Knappast. Visst har jag många gånger tyckt att livets mening ligger och dallrar över veteåkern i sommarsolnedgången, eller kan siktas från tröskan, men är det verkligen så? Någon annan ser livet i en Fotbollsmatch och vem av oss kan säga att vi har rätt?

Bland de saker som jag aldrig gjort återfinns bla att flytta hemifrån, eller rest desto mera. Jag har besökt Sverige, Norge, Danmark och Tallin. Thats it på resefronten. Jag har som sagt inte levt något ”studentliv” för på den tiden intresserade det inte mig. Från den dagen jag fick körkort har jag levt mitt liv bakom olika rattar, och trivts. Hårresande tycker många. Inskränkt tycker andra. Båda har säkert rätt.

Vad har nu denna jeremiad att göra i en bondblogg? Jo, det är bara en reflektion av hur annorlunda livet tar sig uttryck sig beroende på var man är född. Jag blev instyrd som en radiobil på jordbruket, kanske hjärntvättad till att jag ville det. Ingen av mina föräldrar sa det rent ut, men visst var det underförstått redan från tidig ålder. Med andra föräldrar hade jag kanske varit jurist, präst eller journalist idag (det var dom yrkena studiehandledaren försökte trycka på mig) Ingen vet ju vad som finns längs dendär avtagsvägen som man inte svängde in på, men som arvtagare av ett yrke kan man ju inte riktigt svänga hursomhelst heller bara för att kolla. Det gör ju att ett ”arveyrke” ofta kan bli ett ok eller en tvångströja också.

Det var dagens funderingar nerskriva i bloggform. Nu skall jag vandra ner till torken i kolmörkret, titta till automatiken och känna lukten av fukt som pressas ur havren. Allt kommer att vara i sin ordning och jag går därifrån nöjd och glad över att få tillbringa semestern i egen tork och inte på någon kvalmig tvätt- och badinrättning i Phuket

Vad jag missar? Det har jag tack och lov ingen aning om.

Tröskning.

Trots regnandet den sista tiden har kornet mognat så pass att det blev dags för tröskning i år också. Något senare än normalt men ändå hyffsat tidigt för att det skall finnas chans till bra väder, det brukar ju bli sämre med det ju senare spannmålen mognar.

Tröskningen inledd 06.09.2012 på Nylandsåkern, sort Edel, förfrukt grönsaker, bearbetning 1 överfart med carrier och 1 överfart med S-pinnharv, sått med Rapid 27.05.

Tröskorna har tendens till att bli större och större, fascinerande hur snabbt de tuggar i sig växtligheten när det är goda förhållanden. En videosnutt av dessa ”åkerns monster” i arbete i följande länk Korntröskning i Långmossen

Att tröskningen kommit igång gläder säkert också tranor och gäss 🙁 För ett par veckor sen när de första flyttarna anlände och tröskningen ännu inte kommit igång var det ett sjujäkla liv när plogarna på hög höjd cirklade runt för att leta efter tröskade åkrar att använda som landningsbanor för att sen kunna trampa in i det otröskade för att äta och smutsa ner. Några större arealer med liggväxt fanns inte heller så dom fick snällt vänta tills tröskningen kom igång.

 

 

Att fräsa som en katt

Krack krack krack krack krack krack… sade det…

Jag kastade mej på stoppern, den där runda gulsvarta vridknapplutten som man startar och stänger av kraftöverföringen med. Vad var det nu som lät så obehagligt, grymt och dyrt?

Mathias som satt bredvid spärrade upp ögonen, stirrade på mej och klämde försiktigt fram ett: va va de?

Jag vet inte, men nu är det INTE bra svarade jag.

Vi balade ensilage den dagen, Mathias och jag. Med ca en halv ha kvar att bala blev det ett abrupt slut när balmaskinen lät som om … ja, jag vet inte vad. Vad göra? Jag bara inte ville gå och titta… Med en snudd på färdig bal i maskin var det bara att lyfta upp pickuppen, köra till stranden och göra det man brukar göra när det blir krångel och kris – Ringa pappa!

Väl i stranden med vetskapen om att pappa är på väg, vågade jag gå och kika in bakom skyddsplåtarna, och jag kunde konstatera att det inte var någon 5-minuters reparation det skulle till den här gången… Det var den stora – största keden som drar hela baleriet som gått sönder, distanserna som ligger mellan själva brickorna hade nötts bort och så hade det hela hakat ur, krökt bort spännaren och det såg mer eller mindre tilltygat ut.

De mest censurerade av ord kom som löpande band ur min mun.

Hur göra nu???

Pappa visste på råd. Med ”lite” skruvande och plockande, extra smådelar som hittats här som där uppe i pappas verkstadshall, lite våld och gas att värma med så det gick att bända tillbaka det som var krökt, fick keden nödhjälp så jag kunde få ut balen ur maskinen, plasta den och sedan följande dag bala vidare så jag fick det lilla jag hade att ligga balat.

Men keden skulle bytas, nödhjälpen bestod inte av några hejdundrande starka metaller och grejjer, men höll ihop det lilla det behövde. Ny ked införskaffades … efter diverse kringelikrokar påvägen… När man som tjej kommer in i en butik och säger vad man skall ha i reservdelsväg kan man få diverse olika bemötanden… Man blir frågad: Har du någon aaaning om vad maskinen heter? Är det det du skall ha? Vet du var den här delen sitter? Kan du visa på bilden vad det är? Den är ganska dyr…?

Tålamodet ryker och fram fräser man som en marskatt att, ja, jag vet var den sitter, jag var själv med och skruvade löst den och det är en sånhär jag skall ha! Ska jag säga det många gånger? Det kan mycket väl hända att jag inte vet det exakta namnet på just den här grejjen, dessutom skall man tydligen helt klart veta vad det exakt heter på finska också i det här landet, fast man knappt vet det exakta namnet på den på svenska – vad det sen än är, men jag har väl för 17 varit med själv och krälat i skiten och skruvat löst den! Jag vet ju vad det är jag ska ha! Det som ändå alltid är bäst, är att ha den gamla med sej. Då brukar det inte längre finnas frågor om det är exakt en sådan som det skall vara. Sen kan dom ju få fundera vad dom vill om vem som ska ha den, bara jag får åt mej det jag ska ha.

Nåja, hem kom ett nytt lager och en ny ked 🙂 frid och fröjd, och de som läste om min lyxiga lunch vet också att jag nu äntligen fått färdigbalat, allt höll ihop 🙂

Tröskning mellan regnskurarna

Visserligen har tröskandet börjat här men det blir hela tiden avbrutet av regnskurar. Det har inte kommit stora mängder men blöter ned säden då och då. Nu ser det ut att bli bättre väder i morgon och övermorgon men sedan hotar man med en hel veckas regnande. Hoppeligen stämmer prognosen inte.

Jag är rädd för att det blir en höst med snuttetröskning. Man kör en hektar och sedan börjar det droppa igen. Det är litet spänd atmosfär så det bästa är nog att undvika att ta kontakt tills tröskandet är över. Och det lönar sej inte alls att försöka skicka inbjudan till det ena och det andra. Även om det regnar så har jag ingen frid i sinnet att fundera på annat än tröskning just nu.

Om tröskandet blir ännu senare så  borde man kanske skaffa  en skylt: ”Varning ! Explosionsrisk !”

Blomkålar……

….. i olika färg och form finns det just nu rikligt av. Så  med avsikt att inspirera till användning för att få lite fart på affärerna passar jag nu på att fortsätta produktpresentationen 🙂 Verkar dessutom som om det rikliga utbudet kommer att bli kortvarigt, åtminstone för egen del lider blomkålssäsongen mot sitt slut. Blomkålen är inte riktigt lätt att ”programmera” för jämnt utbud i och med att blominduceringen är väderberoende, så det betyder att ibland är det brist på blomkål och ibland när vi får ”blomkålsväder” så blir det trångt på marknaden med låga priser som följd. Lite går det att jämna ut utbudet med hjälp av lagring ty blomkålen håller en kortare tids lagring om den skördas i tid och kyls ned snabbt men det gäller som sagt att vara påpasslig med skördandet. Dagens hybridsorter utvecklas så pass jämnt att hela planteringsomgången kan skördas i ett par tre överfarter. Gamla tiders öppen pollinerade sorter krävde kanske 5-6 besök på åkern med kniven innan allt var skördat. Att allt färdas mer eller mindre på en gång gör ju att man är tvungen att plantera mindre mängder i flera omgångar för att man skall ha en chans att hinna skörda blomkålen i rätt utvecklingsstadium.

Blomkålen är känslig för stötar så den bör hanteras varsamt både vid skörd och övrig hantering, jag mår riktigt illa då jag i markettarna ser hur man tömmer lådorna och kunderna vrakar och väljer bland blomkålarna. Stötarna ger upphov till mörka fläckar som gör att blomkålen ser ”gammal” ut trots att den kan vara färsk. Speciellt den lilafärgade blomkålen missfärgas lätt medan den gröna är något tåligare. Blomkålen skördas därför med lite kvarlämnade bladstjälkar som skydd och stjälkarna förser också blomställningen med fukt och näring för ökad hållbarhet. Bladstjälkarna går också utmärkt att använda i matlagningen om man så vill.

Små nätta färska blomkålar som kokats hela serverade med lite smör hör nog till det godaste man kan äta sommartid även om dom också är goda som råa också. Rå blomkål äter jag ju mest hela tiden under skördearbetet och som rå bör också den lilafärgade användas om man nu inte tycker om blå mat förstås 🙂 Under Strömsökockens besök för ett par veckor sen passade jag på att fråga om det finns något sätt att få färgen att hålla upphettning och kokning och han rekommenderade att man kan salta för att förstärka färgen. Vi har dock inte testat om det hjälper, kanske får vi mera tips i söndagens program då våra grönsaker tillreds på Strömsö. Har bloggläsarna tips på blomkålsanvändning kan Ni vänligen kommentera och dela med Er, Tack!

Den vanliga vita blomkålen är fortfarande populärast men visst ökar användningen av lila- och grönfärgad blomkål också. Prövade orangefärgad blomkål för något år sen men de sorter som då erbjöds hade inte riktigt rätt färg utan såg mest ut som gammal vit blomkål så den gick inte åt. På bilden nedan har jag också satt med en Romanesco som är en korsning mellan blomkål och broccoli, den är ju väldigt dekorativ med sitt speciella utseende.

Romanesco, Lila, Grön och Vit blomkål

 

 

Vad är lyx?

Alla värderar vi olika,,, men för mej är bland annat det här är lyx…

LunchEn småtrött, mätt och belåten moster med Valter i famnen 🙂

Normalt består lunchen av en låda rester man grävt upp ur frysen, eller måltid hos någon här på holmen. För tillfället är min syster Alice mammaledig, så hon brukar laga mat åt oss här på holmen eftersom hon är hemma, och det är roligare om vi alla äter på samma ställe, och gärna naturligtvis till lika. Den här dagen gick det där med ”till lika” i stöpet för min del… Jag började morgonen med att koppla startkablar till valle, han var helt utan liv när jag vred om nyckeln, och blev därmed lite sen… närmare bestämt två timmar…

Att komma till Anisor och konstatera att det inte finns ett liv i traktorn, (den dagen man som mest vill att den ska starta) innebär att man först måste kolla om någonting man har på kobben startar, eller om man måste hämta reservakku eller laddare och kablar och … nåja, startade gjorde jonte, sen var det att få tag på startkablar. Eftersom man inte bara har att springa in i en verkstad för att hämta dem, utan måste åka båt någon kilometer först innan man börjar vara i närheten av ett par kablar tar sin rundliga tid… Men småningom fick jag så även valle att kvickna till och ”dagens dont” kunde börja. När jag då hade några ha att slå och linda in idag var det lika bra att slå allt före lunchen, skulle man släppa slåandet bara för att klockan slog 12 skulle det man tänkt få gjort den dagen dra ut på tiden på ett förargligare sätt. Bättre var att slå, skicka meddelande till ”restaurang bjärkholm” att jag blir sen, och sedan äta så gräset fick torka några timmar och sen fara och bala.

”Restaurangen” lovade hålla mat åt mej trots krångleriet och när jag så äntligen slog mej ner med rostbiff, gräddpotatis och sås, med kaffe och muffins på, var jag mycket glad över att inte behöva gå hem och gräva i frysen efter någonting ätbart. Det sparar så mycket tid en stressig dag, att mat och kaffe bara finns mitt i allt! Dessutom är det som om maten blir godare när man inte behöver diska efteråt 😉