Sida 291 – Bondbloggen

Erosion….

…..eller allt som nyttjas nöites.

Uppstarten av spannmålstorken brukar vara en odramatisk upplevelse. De flesta år sätter man tillbaks två rör, provstartar och går och dricker kaffe. I år gick det inte riktigt lika smidigt. Jag har några år noterat lite läckage från ett par rörskarvar, dock inte mera än att det gått att leva med. I år fanns överlopps tid så det blev att ta upp kopplingarna och titta lite noggrannare på vad som hänt. Orsaken till att det inte syntes direkt var att salig Far virat tomsäckar runt kopplingarna som extra säkerhet någon gång förr i världen.

Filmen ”Il Capitano” som handlar om Åmselemorden, för övrigt en av de få filmer jag sett från början till slut utan att tröttna” börjar med att beskriva evigheten såhär; ”Om en fågel kommer en gång vart tusende år och gnider sin näbb en gång mot ett berg, så har en sekund av evigheten gått när berget är borta” Detta citat dök upp i huvudet när jag stirrade in i den blottade för-rensaren på torken. 1000- och åter 1000-tals ton säd har genom åren eroderat bort plåten och samtidigt skapat de mest märkliga mönster där den dragit fram. Tyvärr kom jag mig inte för att ta något kort på rensen men det påminde om en droppstensgrotta när man tittade in. Samma sak gällde med rören och på en rörända tog jag en bild:

Nu var ju detta tack och lov lätta saker att åtgärda och min torkkompanjon är uppenbarligen född med svetsen i handen så redan nästa dag brummade ”Gamäl-Antti” i gång och skall förhoppningsvis forsätta sin långa och trogna problemfria tjänst i många år till.

Pandemi.

Finland börjar komma igång igen efter den årligen återkommande pandemin som lamslår det mesta i landet, däremot är mellan- och sydeuropa fortfarande drabbat. Det är svårt att upprätthålla verksamheten om något oförutsett inträffar då näringslivet är mer eller mindre utslaget. Jag försöker i görligaste mån bunkra upp med sådant jag vet att jag kommer att behöva senast före midsommar för efter midsommarn så brukar de första tecknen på vad som komma skall börja göra sig påminda. I år klarade vi rörelsen bra men ifjol då byggnadsverksamheten var livligare på ”torpet” var det lite mer problem. Konstigt nog så har jag sen vi började med den egna verksamheten 1988 inte drabbats utan kunnat jobba på som vanligt 🙂

Vill nu bara med detta korta inlägg meddela att jag nog är igång trots att det blivit lite glest med uppdateringarna den senaste tiden. Brist på ämnen är det inte för det händer så mycket varje dag nu då odlingssäsongen är som intensivast. Jag har flera kvällar (nätter) påbörjat ett inlägg men trots att det bearbetats hela dagen så att det bara vore att på tangentbordet knacka in tankarna så har inte orken räckt till, är det månne ett ålderstecken?

Antagligen återfås en del krafter så småningom nu då det mörknar redan vid tjugotvå-tiden och arbetsdagen ute på fältet obönhörligen naggas i kanten då man också på morgnarna får vänta allt längre på soluppgången.

Detta veckoslut är det hursomhelst mycket på gång så ni som förgäves sökt efter mina uppdateringar av bloggen får ge er till tåls ännu en tid, vi får se vad jag hinner med men i alla fall så ämnar jag också i år delta i Stundarsmarknaden på söndag.

Luringen…

Den luringen, den luringen…

Så vacker, gullig, graciös, strömlinjeformad, så enkomst skapad för att röra sej smidigt och snabbt i vatten. Den ultimata fiskfångaren och fångstförstöraren! – Sälen.

Den är så vacker att titta på, såhär på håll, och visst är det något visst när den lurar upp ur vattnet med sitt klotrunda huvud, sina små pliriska ögon och mustascher som påminner om stakaborsten där hemma på trappan. Så dyker den igen. För man inga väsen av sej, utan väntar stilla kommer den snart upp igen, om möjligt ännu närmare. Nyfikenheten tar överhand!

När man så stått och småbeundrat den lilla krabaten, som man kanske ser en procent av när den är i vattnet, och sedan far för att dra upp näten och konstaterar att den lilla krabaten varit hungrig, simmat förbi ett dukat bord med diverse läckerheter, förvandlas den i huvudet till (ursäkta språket…) hin håle själv. Tomma nät, och hål stora så man kan dansa schottis igenom dem, får det att svartna för ögonen, och man önskar att sälen i rödaste rappet skulle sätta garnet på tvären i halsen! Om den då tar nån fisk, ok, men varför ska den behöva så mycket tandtråd?

Men inte är det alltid den lagar hål heller, nej nog finns det dom som bara knipsar åt sej det som den vill ha och lämnar garn och huvud av fisken kvar i nätet. Vilket som är trevligare att dra upp vet jag inte riktigt… Om man skulle få välja, så gärna då ingetdera…

Inte kom sälen in hit förr. Den var en sällsynt krabat som man skulle åka rätt långt ut i skären för att få syn på. Nu börjar det vara vardagsmat. På de senaste åren har vi även sett och konstaterat att dom kommer även ”innanför”. Ytterholm ligger lite i gränsen mellan ytterskärgård och innerskärgård. På norra sidan är det tätare mellan holmarna, och det finns inga riktigt stora fjärdar, men på södra sidan är det rätt öppna vatten all väg och det enda som läar när man kommit ut en bit, är typ Polen. Att sälen kommer till södra sidan av Ytterholm är ingenting konstigt, men att den inte är det minsta ängslig eller skygg av att komma ”på insidan” är någonting nyare.

Skärihistorierna om sälar blir bara fler och fler… Man skulle galant kunna skriva hela böcker bara med historier om denna ”slingerbult”. De följer efter fiskares båtar, de vet exakt skillnad i ljud på båt och båt, en sommargäst båt är inget att bry sej om, men när fiskaren startar sin båt för att fara och lägga nät följer sälen efter, och håller koll på ställena där näten läggs ut, så att den sen kan simma samma runda och plocka åt sej middag. OM näten läggs ut… Varför lägga ut nät när man har säl som leker i kölvattnet efter båten? Men vad skall fiskaren göra då? Skjuta? Ja! Men man ska träffa också, och ta tillvara, och vad gör man om man får skjutit sin säl som man fått petat åt sej licens för att få skjuta, och följande morgon kommer det fem sälar till?

…

Ja, jag gillar sälen, visst ska den också få finnas i vår flora och fauna, men med måtta!

Hur gjorde dom förr då? Ja, det fanns folk på varendaste kobbe som var så stor att det gick att bygga ett hus på, och gärna med så mycket jord på att det gick att få ihop vinterfoder till en ko. Hade man inte möjlighet att ha ko fick man bara lov att se till att skaffa sej annat att leva av, något får kanske, eller så var man utpräglad jägare och fiskare. Sköt gjorde dom, fanns det en säl i närheten var det ingen som såg i kalendern när skafferiet var tomt. Man sköt för man behövde mat. Allt som man såg, som dög till mat sköt man. Det fanns fågel, fisk och säl, och ingetdera har dött ut på grund av att skäribornas skafferi ekat tomma. Sälen var både hatad och älskad. Hatad för sitt fiskande kring bebodda holmar, men till lika älskad när det var tomt i skafferiet och en barnaskara på 7-10 munnar skulle fyllas…

Nu finns det inte så många skäribor kvar, de som finns börjar vara bland det mera utrotningshotade vi har i vårt land. Men några finns, och de gör vad de kan för att få hålla på med det dom kan, och har gjort på hemmanet sedan urminnes tider. Men visst, mat kan man köpa i butiken, inga skafferier behöver eka tomma i dagens värld, det finns mat i butikerna i överflöd, men man skall ha pengar till att köpa köttet till sin soppa också, och var tar fiskaren de, när det snart börjar vara snudd på omöjligt för fiskaren att få fiska sin fisk ifred, för alla hot i olika former, antingen har de simfötter, vingar eller kostym…

Om inte märkligt så i alla fall konstigt

Varför skall dom enklaste ideerna vara dom som är svårast att komma på? Bakom oss har vi en sommar som inte kommer att gå till historien som någon av dom bättre. Och med bättre menar jag då i rent agrarproduktivt syfte. Det faktum att solen och värmen har lyst med sin frånvaro stör mig inte nämnvärt, det enda som egentligen är roligt med värmen är att barnen kan åka och simma, själv klarar jag mig så bra med mulet och +15 grader.
Det om det, som sagt, ingen större produktivitet som sagt. Garaget som skulle värmeisoleras eller eventuellt göras nytt i sommar står orört och likadant är det med de flesta av målningsprojekten. Det är bara ett faktum att när ingen semester kan tas ut sommartid utan alla vardagar består av jobb så blir nog hemmanet lidande, tyvärr.

Men EN sak har jag i alla fall åstadkommit, tyvärr 23 år försent. Trogen bloggläsare vet ju att den värsta pest jag känner till är råttor. Speciellt råttor som förskansar sig i mina anläggningar.
Av denna orsak brukar torken städas nästan hysteriskt på höstarna för dom gånger jag slarvat har långsvansarna attackerat redan på förvintern. Största problemet har varit cyklonen där agnarna kommer ut ur rensen. Jag har prövat lite olika metoder; stängd agnbänk, öppet vagn, täckt vagn och låda. Lådan var sämst för när jag tömde den bodde en råtta därunder, så icke mer låda.

Senaste åren har jag haft en gammal kippvagn under röret men lite blåser ju alltid över och så har problemet varit ett faktum. Att samla upp agnar och damm från ett sandunderlag låter sig inte göras med något mindre än att byta ett lager sand, vilket då har gjorts på höstarna.
Helt oförberett kom ett ord fram i huvudet när jag gick förbi platsen en dag på försommarn. Ordet var betongplatta!
Ja, naturligtvis, om man gjuter en liten betongplatta under röret där agnvagnen står så kan man ju sopa, t.o.m dammsuga den rent på höstarna.
Det var denna lilla ide som tagit 23 år att komma på, vilket kan upplevas som precis så ineffektivt som det är.
Nåja, ord och handling är ibland ett hos mannen så nu står faktiskt betongplattan på plats och väntar på årets agnar. Och bra blev det!

I övrigt kan vi även i år notera att ”brått lönar sig inte”. Jag kan inte se någon större skillnad på min spannmål som såddes ”för sent” i förhållande till de åkrar som jag vet att såddes tidigare. Vi ligger i Österbotten ungefär 10 dagar efter normalnivå och håller bara de värsta regnen sig på behörigt avstånd tror jag nog detta skall bli bra i år också.

Hur vet man förresten när dom andra böndernas åkrar är sådda? Jo det beror på den sk ”skovaluvseffekten” eller skärmmösseffekten som det blir på högsvenska. Det var en bekant till mig (icke bonde) som kom på namnet. Han noterade att han på försomrarna såg många bilar som körde sakta och chaufförens skärmmösskärm pekade än till vänster och än till höger. Det var ju förstås en bonde som kollade kollegernas växtlighet.

Förresten, tillrättaläggas kan att sommaren förstås inte på något vis varit sysslolös, den har bestått av det vanliga, besprutning, gräs, maskinunderhåll, gräs, flyghavreplockning, gräs etc och sen lite gräs mellan varven.

Elstolparna kommer bort från åkern !

Jag fick nyss höra att elstolparna skall tas bort och att det i stället blir jordkabel utmed vägen. Det var minsann goda nyheter. I hundra år har stolparna stått i vägen. Det gick an så länge vi bara körde med häst men då traktorerna kom så blev det problem. Speciellt skördetröskans tömningsrör och sprutans bom har fått sina törnar och är ganska krokiga.

Visst borde man vara försiktig och det går bra för det mesta men ibland då man kör mitt i natten för att de lovar regn så kan det hända att man inte ser stolparna förrän det är för sent. Sprutan igen är besvärlig därför att man inte kan köra långsammare vid stolpen utan man måste hålla jämn hastighet så att spridningen blir jämn. Då måste man försöka stanna så nära stolpen man kan utan att det tar emot och tillika stänga av sprutan. Nå, det går illa ibland. Jag har inte kört sönder nån bom men visst är den litet tilltygad.

Sedan är ju stolparna härdar för kvickrot som därifrån sprider sej över åkern. Det är ganska omöjligt att bekämpa kvickroten runt stolparna effektivt. Och fåglarna som sitter på trådarna sprider flyghavre på åkrarna. Så inte är man speciellt förtjust i eländet.

Och nu är det slut ! Ännu i höst skall stolparna bort.

Adjöss och kom aldrig tillbaka !

Honom tar jag med hem!

Och hem kom han! Drömprinsen vet jag väl inte om det är, inte heller vet jag om det är en gentleman, men söt som få och riktigt snäll är han. Med djupmörka ögon, brun kostym och långt svallande hår var det svårt att inte falla för denne Pargasbou. Men vad jag tycker kan vara lika, huvudsaken skulle nu sen vara att ”damerna” gillar honom. 😉

Damerna kommer att hämtas hem från sina sommarbeten småningom och sen ska vi se vad den lille herremannen går för. Snäll var han i alla fall när han kom till sitt nya hem och landade bland mina baggar. Någon liten knuff gav han en och annan som kom emot för att kolla vad han var för en nykomling, men inget storstångande, utan mer ett markerande att han inte tolererar precis vad som helst. Men det tog inte länge så var han som hemmastadd och började beta.

Efter en resa, från sina trogna kompisar på holme, bli hem hämtad till gården, följande dag kommer det främmande och kikar och pratar med sej och sen krånglar på en alldeles för bökig, stor och obekväm grimma. Sedan bli upplyftad på ett flak och så åka dryga 30km innehållande en färja, och sen ännu åka snurra för att till sist landa bland röjvassa och en hel hop med främmande baggar… Det är inte konstigt om en liten bagge känner sej lite omtöcknad i det skedet…