Sida 296 – Bondbloggen

Åskoväder

Sommaren förbyttes från känning av nattfrost på måndag morgon till varmare och fuktigare väder med åska natten till söndag. Åska hör sommaren till men i år fick vi vänta ovanligt länge på sommarens första ordentliga åskväder. Åskbyar är dock inget man precis längtar efter, oftast ställer de till en massa oreda allt från omkullslagen växtlighet till elavbrott och skadad elektronik. Så trots att jag önskar lite regn så ser jag hellre att det kommer lungt och stilla istället för med buller och bång.

??????????. — Så pass rikligt med blixtar att jag lyckades fånga en med mobiltelefon när jag innan gryningen gick ut för att koppla ur elektroniken till kylanläggningen och värmecentralen.

Den här gången klarade vi oss riktigt bra här i Långmossen och beskådade ”fyrverkeriet” mest på avstånd utom ett par knallar som var lite närmare. Hade dock gärna fått lite mera regn än de 3,3 mm som vi fick och elavbrottet på morgonnatten hade vi klarat oss utan. Regnskurarna var lokala så bara ett par kilometer ifrån kom det över 10 mm nederbörd.

Rädd för åskan kan jag väl inte påstå att jag är men respekterar dess kraft det gör jag så klart. Har haft närkontakt vid ett par tillfällen och en tredje gång orsakade åskan en smärre skogsbrand här i närheten. Första gången jag lärde mig om åskans krafter rent konkret var när jag som barn hälsade på hos mina kusiner, regnet höll oss inomhus så vi fördrev tiden med lite kortspel. Plötsligt small det till så korten flög ur händerna och vi ur soffan halvvägs upp i taket. Moster kom rusandes och beodrade oss ut på gården och in i den i närheten parkerade Duetten. På vägen ut noterade jag att den väggfasta telefonen lossnat från väggen och låg på golvet och på dess forna plats var det mer eller mindre svart. Någon eldsvåda uppstod inte vad jag minns och antagligen hade blixtnedslaget letts in i huset via luftledningen till telefon.

Andra gången jag hade mer än önskvärd närkontakt med naturkrafterna var när vi på åkern höll på att skörda blomkål. Vi hade bråttom med skörden så vi tog oss inte tid att gå inomhus trots att vi noterade att regn och åska var i antågande. Att stå ute på öppet fält är ju kanske inte vad som rekommenderas men …… hursomhelst bäst som det var kändes det som om håret reste sig, jag vet inte om det berodde på kylig luft eller det fakto att vi oroades över att se våra flickor komma cyklandes efter vägen eller om det var den elektriskt laddade luften. I vart fall så skedde nog någon form av urladdning för plötsligt fräste det till men någon egentlig smäll hörde vi aldrig, ingen eller ingenting verkade heller att ha påverkats men ett märkligt fenomen var det i alla fall. Flickorna som var på lite avstånd menade att det visst både blixtrat och bullrat.

Med tanke på vintern

Värmerekord var det i går men man måste i alla fall tänka på vintern. Årets värme (egentligen två års värme) fixades på två timmar av Mickos Christer med den nya flistuggen på lastbil med en 540 hk motor.

Så här såg det ut på morgonen

och två timmar senare

Men det ger förstås en felaktig bild av fliseldning som helhet. Brorsan hade ledigt en månad i vintras och firade den med att hugga nästan hela vedhopen runt åkrarna (men där finns ännu en hel del aspar kvar). Och så skall allt köras hem. Det är inte heller slut med efter flisningen utan sedan skall hopen bredas ut jämnt så den torkar.

Det blev omkring 170 kubikmeter flis i år och beroende på vintrarna så räcker det nästan till två år. Men då det mest är färsk asp så är den så våt att vattnet nästan rinner av den. Det var hårda bud att breda ut hopen i värmen. Tyvärr så gick det inte med traktorn eftersom den inte rymdes in. Jag knäckte nästan en takplanka då jag försökte breda ut med frontlastaren. Den ryms nog då man kan köra på plåten men flisen lyfte upp den för mycket.

I alla fall så kommer vi varje år ihåg hur det var för 30 år sedan då vi började flisa och flistuggen skulle matas för hand. Vi var fyra karlar som matade och mest gick den i alla fall på tomgång. Nu sitter Christer i den luftkonditionerade hytten och vi står bredvid och ser på.

Men det var en hel del jobb också med att bygga torken och i år satte jag in två elektriska fläktar som jag köpte begagnade från Sverige för 1000 kronor (ca. 100 euro). Dubbelfläkten med dieselmotor fungerade nog bra men med det dyra bränslet så lönar det sej att köra med elektricitet.

På bilden saknas luckan för den andra fläkten. Man måste ha luckor så att luften inte kan gå bakvägen då man kör med bara en fläkt. Det är lätta hårdkartongskivor (4 mm) som har gångjärn i övre kanten. Då fläkten startar så blåser den upp luckan.

Nu har jag börjat riva den gamla flistorken (f.d. kalluftstork för säd) som byggdes för 50 år sedan i bodvinden. Den hade en 5,5 kW fläkt medan de nya fläktarna är på 11 kW vardera. Lägg märke till att kanalerna (17 cm höga) är helt fyllda av skräp från flisen i bakändan. Tömningen i den gamla torken gick till så att man skyfflade ned säden genom de små luckorna i golvet.

Visst har det gått framåt de senaste 50 åren. Ofta är jag skeptisk till ”utvecklingen” som inte alltid går åt det bättre hållet utan snarare till det sämre men inte sörjer jag precis det hårda kroppsarbetet i damm och hetta. Även om det är bra att litet blir kvar så man inte måste betala dyrt för timmar på gymmet …

Spara på pappret…

… sa jag åt läkaren. Vad skulle jag med sjukskrivningspapper till? Nä, det fick nog vara, det handlade ändå bara om typ en vecka. Jag tog mitt recept och körde raka spåret till apoteket och fick ut min kur – tonsillit stod det på pappret.

-Men försök ändå hålla dej stilla sa läkaren… Lätt för honom att säga 😉 men visst, när det känns som om det kom emot en vägg så hålls man nog stilla om man inte absolut måste ut.

Jag har inget som är akut i görningen ute nu, så det är ingen katastrof. Däckad är jag, ser ut som ett åkerspöke gör jag, men ligga på soffan var absolut det sista jag skulle göra märkte jag.

Jag var så slut, så jag lade mej för att vila, men det resulterade endast i att näsan rann som en kran och ryggen började värka. Läste på nätet att muskelvärk, feber och alla de möjliga små åkommor var vanliga i samband med detta halsfluss. … …. Nej, UT!

Stärkande skogspromenader har man ju hört talas om och nu fick det lov att bli några sådana. Ryggen mjukades upp och den friska luften var som bomull för min näsa. Så fort jag kom in och satte mej var det färdigt igen, näsan rann och ryggen värkte. UT!!! Men bara gå omkring och se ut som vackert väder är ju lite meningslöst tyckte jag, så jag rustade med mej ämbar.

Blåbär. Skogen snudd på full av bär. Lite svamp har jag också hittat på promenaderna. Men när jag skulle sitta stilla för att rensa det ena som det andra började ryggen klaga igen. Jag kan än en gång bara konstatera att det antagligen stämmer det som jag hörde någonstans – Människan är inte skapt för att sitta, utan för att ligga ner, eller stå och gå. Det är bekvämt att sitta, men inte bra för kroppen.

Flytthjälp

Ibland får man hjälp 🙂

Viktoria och hennes två lamm skulle flyttas från en holme till en annan. I flera veckor har jag väntat på att vädret och tiden skulle matcha varandra, men det var inte så lätt… Blåser det inte, så regnar det. Inte är det problem att köra får om det regnar, men det är betydligt roligare med lite vackrare väder och gärna solsken om man får välja 🙂 Då behöver man inte packa på sej kläder som för en nordpolenresa utan kan sitta i linne och shorts och bara njuta av sommarens varma vindar. Men det har inte hänt ännu…

Sol blev det, men blåste gjorde det så vi fick nog ha lager på lager med kläder. Vi – jag och Sandra. Och vem är då det? Jo, det är mitt kusinbarn som varit här hos oss i en vecka och hängt med på både det ena som det andra.

På vägen ut ville Viktoria helst stå nära oss vilket resulterade i att hon trampade Sandra på tårna. Crocs är nog inte de bästa fårflyttar lämpliga skodonen. Mina tår som var väl skyddade under gummistövelns stålhätta hade ingen nöd. Men Sandra fick lov att sätta upp fötterna högt och så bar det av ut till fjärds.

Fram kom vi och Viktoria och hennes lamm hoppade lite småmotvilligt ur båten. Men rätt glada att ha fast mark under klövarna tror jag ändå att dom var, det stampade en hel del över fjärden i motvinden. Returen gick i ett jehu. Sandra satt som en galjonsbild längst fram i fören och verkade mer njuta av att bli nerskvättad med vatten var gång som båten dök mellan vågorna, än ogilla det.

Efteråt kan jag konstatera att flytta får med båt är en vardagsgrej för mej, men en helkonstig grej för en som inte är van. Man tänker inte på det förrän man får frågor ställda som man aldrig ens kommit att tänka på…

Den ”lediga” juli

”Alla” är på semester men jag har ännu aldrig haft en ledig julimånad i mitt liv. Även om vårsådden är förbi så finns det massor att göra. Flyghavre hann jag plocka en dag men följande morgon så ringde telefonen och grävaren, Ollas Bengt, kom tio minuter senare. Jag har länge planerat dra en massa rör och kablar under vägen. Vi har tyvärr vägen tvärs över gårdsplanen med ladugården och torken på ena sidan och huset samt ladan/uthuset på andra sidan. Till all tur tar vägen slut en kilometer längre fram så trafiken är inte så våldsam. Men ändå mer än man kunde tro för många har sina skogar i Tallmosan bakom vår väg.

Nu vill man helst inte gräva upp vägen. Vi gjorde det 1980 då vi flyttade värmepannan ut till ladugården och drog in värmerör men ännu skakar hela huset då stockbilarna kör över det uppgrävda stället. Det tycks aldrig stabilisera sej. Så därefter har vi utvecklat en teknik att med en ”lånnå” (gran med ca. 15 cm diameter) göra ett hål under vägen. Till all tur har vi mest smörlera som sällan ger problem. Men man måste gräva tillräckligt djupt för att komma under den torra leran.

Rekordet var år 2003 då vi byggde fibernätet. Entreprenören var litet bråd av sej och drog vattenledningen under vägen men lämnade vår optiska fiberkabel efter fastän vi hade kommit överens om att den skulle följa med. Då var vi tvungna att själva få den under vägen som på det stället var asfalterad och 12 meter bred. Vi försökte med ett järnrör men det kroknade. Sedan hämtade jag en lång och smal gran från skogen och den fungerade. Trä kroknar inte – möjligen brister det. Grävmaskinsgubbarna trodde inte sina ögen då vi med en gammal traktorgrävare fick ett hål under hela asfaltvägen. Men man måste gräva ett långt dike så man får rätt riktning.

Det är inga små maskiner mera och det blir stora gropar. Jag har en mängd rör och kabler nedgrävda redan så jag måste gräva resten för hand. Gymfaktorn är hög men juli är en dålig månad att gräva för hand utom då det duggregnar. Vetet borde bara ha solsken framöver för annars kommer det svampsjukdomar men jag behöver kallt väder och duggregn för grävandet.

Till all tur hade jag brorsan till hjälp då vi drog paketet med tre plastör och fyra kablar under vägen (i ett 110 mm skyddsrör).

Och regnar det för mycket så väntar en mängd maskiner, bilar och traktorer på service som är uppskjuten till ”lediga” juli månad. Inomhus väntar också torken på reparationer inför skörden som närmar sej alldeles för fort trots den sena sådden.

Vill man utomhus så skall flyghavren kontrolleras varje vecka. Jag sprutade 15 ha i år och det tycks ha verkat fint men man måste i alla fall gå runt åkrarna med kikaren för att kontrollera att det inte blivit något strå kvar. Om flyghavren drösar så har man elände i tio år framåt.

Och på gamla folkskolan har vi som mellanarbete att byta alla rör före hösten. Inga större fritidsproblem i sikte alltså …

Så himla NÖJD!

Det regnar. Men jobb finns det, det ordnade jag åt mej igår kväll. Jag flyttade Tuhtin ( från ett ”fårdörrhål” på långsidan, till ett annat på gaveln där balarna skall upp,) igår kväll efter att jag tömt upp det lilla lasset med höbalar upp på vinden.

Jag går fram och tillbaka, fram och tillbaka. Ner för trapporna, upp på vagnen, kastar upp så många balar jag får att hållas på kanten, och så går jag upp igen och börjar rada.

Varefter som det fylls upp på vinden, minskar det på vagnen. Men för varje varv det minskar på vagnen blir det också högre att få upp dem, och för varje bal som kastats upp blir jag lite mer trött i armarna, men ändå behövs det mer och mer kraft för varje varv som tas bort. Lite tokig ekvation och man får ta till alla knep som finns när de sista balarna skall upp. Varje muskel i arm, mage, ben och rygg används. Bra är att jag mjukade upp med lilla lasset igår, annars skulle nog inte musklerna tycka om dagens workout-pass. Varje bal väger någonstans mellan 10-15kg, kanske mer, och jag – tre äpplen hög, får allt ”smålk” som lossnar från balarna, som en dusch över mej när balen skall svingas upp över huvudet för att förhoppningsvis landa en bit in på vinden, för att det skall rymmas någon bal till, innan jag måste upp igen för att ta undan.

Upp far dom. Svetten rinner längs ryggen och för att det lite skall lufta under skjortan har jag släpp hängslena, det är dom som på bilden ger mej svansar 🙂

Men till slut är nästan alla balarna uppe. De som jag måste kasta av vagnen för att få lasset under tak ligger på foderbordena. Jag tittar på dem en stund, men konstaterar att de nog bra hålls där, för nu har spagettikänslan nått mina armar och jag tycker med det bestämdaste att jag är värd en kopp kaffe hos mommo. 🙂