Nu då alla grödor är ”till hus bärgade” som vi säger så kan vi återigen konstatera att den profetia som brukar komma på skam kom på skam i år igen. Det finns nämligen ett (bland några andra) fenomen som retar åtminstorne alla bönder jag känner. Denna gång pratar jag inte om blanketter, flyghavre eller slagregn utan om skördeprognoser.

När sommaren står som vackrast och spannmålen inte ens har planerat någon axgång brukar dom dyka upp. Radionyheterna basunerar ut, och tidningarna skriver hejvilt om den rekordskörd som väntas till hösten. Jodå, det är märkligt nog alltid rekordskörd på gång och detta utan så mycket som ett enda litet tvivel.

Detta betyder att man i cirka två veckors tid får vandra vägen fram mellan medmänniskor som förfasar sig över vad man skall göra med alla pengar som kommer att rulla in över hemmanet när rekordskörden skall avyttras.

Det som inte medmänniskorna – och tydligen inte heller prognosmakarna – kommer att tänka på är att ingen spannmål är såld förrän björnen är skjuten. I år har varit det rena modellåret för dylikt. Här i Österbotten var våren bra, försommaren en riktig dröm och axgångstiden var som given av Jungfru Maria. Tröskandet av den förutspådda rekordskörden inleddes nästan rekordtidigt. Sen kom det. Regnet. Det inte bra kom, det fortsatte, och fortsatte.

Maken till skräphöst har jag bara upplevt en gång tidigare (2004) och detta slog förstås hårt mot skörden. För mig gick det ganska bra, eftersom jag bara hade Peppi-havre och Zebra-vete i år så var det allra mesta klart innan Gud Fader öppnade kranarna, men för rypsodlare och sådana med stora arealer sen spannmål har detta varit en tung höst. Dessutom har jag förstått att vi haft det långtifrån värst, både norröver och söderöver verkar det ha varit värre.

Men som sagt, skördeprognoserna i slutet på juni var ju fina. Kanske man borde anhålla om att få likviden baserad på prognosen, inte på det verkliga resultatet.