Sätta punkt för dagen och ett kapitel

Livakka 14m3 gödselvagnDet blev en lång dag idag. Det skulle ju inte bli det. Klockan är slagen 23.30 redan och egentligen borde jag ha gått och lagt mig för länge sedan. Kom nyligen in efter att varit och lastat tillsammans med Kenneth vår gödselvagn på en lavett.

Visst låter det ju konstigt om jag säger att det känns vemodigt att sälja en maskin, men gamla trogna Livakka vagnen som fungerat så bra, men den behövs inte mera. Som husdjursgård har man en hel del extra maskiner som behövs i motsats vad en växtodlingsgård behöver och eftersom vi växlar från husdjurs-, till växtodlingsgård kan vi avveckla endel maskiner. Nu gick det så lyckligt att det var en mjölkgård i Janakkala som behövde vagnen och gjorde slag i saken och köpte bort den.

Internationell business.

Trots att jag i själ och hjärta är lokalpatriot och försöker både handla och sälja lokalt för att stöda näringslivet i regionen så är jag ibland tvungen att frångå mina principer. Så är fallet nu visavi nyanskaffningarna till produktionsutrymmena och det av den enkla anledningen att jag inte finner inhemska alternativ när det rör sig om specialmaskiner för grönsaksodlingen. Så idag har jag tullklarerat en såmaskin för sådd av grönsaksfrön från Australien , haft besök av en dansk försäljare av rotfruktskördemaskiner och per telefon diskuterat en engelsktillverkad tvätt-och sorteringslinje med deras nordiska representant från Sverige.

Har avslutat dagen med ett vattenjumpapass tillsammans med yrkesbröder och -systrar som en kväll i veckan deltar i Folkhälsans ”vattengymnastik för bönder”. Förutom hjälp med upprätthållande av konditionen ger dessa tillfällen också möjlighet till att på bastulaven ventilera aktuella frågor. God kondition krävs i mitt arbete och jag  jobbar också mycket ensam så veckans vattenjumpa ser jag fram emot.

Gea till intensiven

För tillfället bor lilla lammet Gea i mitt badrum, även kallat intensiven.

Geas historia började den 8 mars då hon föddes av sin mor Eka. Hon har två starka bröder som tar för sej så mycket de hinner. Eftersom en tacka bara har 2 spenar brukar det ofta gå så att om lammen är tre är det en som blir utanför och när dom är så små behöver dom inte missa så många mattillfällen innan dom börjar krokna. Det här gissade jag att skulle komma att hända lilla Gea, så jag har matat henne lite extra morgon och kväll så att hon skulle hänga med lite bättre.

För någon vecka sedan hängde jag upp en lammbar åt lammen, för det finns några till som brukade få flaska men det är det lättare om de äter ur baren istället för att jag håller på och värmer flaska efter flaska. En lammbar kan man också kalla tutthink, det är ett ämbar med hål i som man med lite specialdoningar får skruvat fast nappar på så kan lammen gå och äta när de vill. Man kan dock inte hälla ljummen mjölk i den för då äter de sej fulla på mjölk. Det klarar deras lilla kropp inte av, men häller man kall mjölk i den så äter de lite åt gången. Sedan går de och värmer sej under värmelampa emellanåt så att de inte får för kallt.

Det här brukar fungera bra och de andra lammen lärde sej ganska snabbt. Men, inte lilla Gea. Jag höll lektion efter lektion med henne om hur man suger i nappen och inte biter i den för att det skall komma mjölk ur den, och jag tyckte hon började lära sej. Så igår och idag gav jag ingen varm mjölk åt henne, det visade sej inte vara så smart för idag när jag kom till fårhuset på kvällssidan för att klippa får låg hon och sov, jag pratade med henne, hon svarade inte. Jag drog klippstolen in i fårkätten. Gea bara sov och svarade inte. Då tänkte jag att nu är det någonting som är fel, hon som brukar vara så pratsjuk.

Jag gick fram till henne och tog upp henne i famnen, då kastade hon huvudet bakåt och fick ur sej ett litet, litet ljud. Då blev det fart på mej, nästan som i sjukhusserierna på tv började det snurra alarmlampor och sirener tjuta i mitt huvud, nu var varje minut dyrbar!  Jag värmde en halv deciliter mjölk åt henne, petade in nappen i munnen på henne och till min stora glädje sög hon sakta, skulle hon inte ha sugit skulle kanske hennes enda räddning vara sonden.

När hon druckit lade jag henne i ull som jag klippt av tackorna och där hade hon varmt och bra och hon sov i två timmar medan jag gav mat åt de andra fåren, sen tog jag henne under jackan och så fick hon komma med in och bo i en papplåda i mitt badrum.

Där sover hon nu, och medan jag sitter här framför datorn hör jag emellanåt något litet: bäää… som om hon frågade om jag är här. Anledningen till att hon fick komma med in och bo på intensiven inatt, är att hon nu behöver få en liten mängd mjölk, lite hela tiden och då är det lättare för mej om jag inte behöver springa ut till fårhuset varannan timme. Det är ungefär 150 meter dit, så det är inte så långt, men mitt på natten och i det eventuella regnet som utlovats känns det längre. Imorgon får hon flytta ut till fårhuset igen om hon repar sej, vilket jag hoppas och tror att hon gör.

Här är jag!

Oj, var ska man börja nu då?
För det första måste jag få tacka för att jag blev vald till bondbloggare! Detta verkar väldigt intressant och roligt.  Jag har tidigare bloggat lite, men inget seriöst. Men nu kommer jag ge järnet och hoppas att ni läsare ska få en rolig lässtund! 🙂

Ja, jag är då Cicci Lundberg, studerande vid Yrkesakademin (Korsholms skolor) på lantbrukslinjen, första året. Jag hamnade väl dit av en slump, då jag inte slapp in till den skola jag ville. Men ja kom på andra tankar då min hemby Petalax i stort sett består av potatisland och sädesfält. Jag har alltid varit intresserad av jordbruk och både mina far- och morföräldrar har haft egna jordbruk tidigare. Djur är mitt stora intresse; jag har haft hästar och hemma har vi hundar. Vi väntar för tillfället valpar till slutet av denna vecka eller börjanet på nästa.
Min blogg kommer mestadels bestå av det vi gör på skolan och vad som sker hemma i Petalax.  Förhoppningsvis kommer mina inlägg att innehålla många bilder, då jag är lite av en fotofantast! 😉
Jag är väl yngst i bloggänget med mina 16 (småningom 17) år, men jag ser inte detta som en nackdel.

I övrigt börjar våren verkligen kännas av! Snön smälter och det finns massor av vattenpölar, ja till och med översvämningar här som var. Maskinerna börjar servas med här på skolan och alla väntar på vårbrukets första dag. Idag har vi faktiskt tvättat och fixat med sopaggregatet inför ’sopningssäsongen’ som vi elever tar delvis hand om.

Men, nu måste jag verkligen försöka städa mitt internatsrum. Det ser ut som ett bombnedslag, som min mamma skulle säga..!

Vårkänslor! Jag och hästen Kalex våren 2009.
Vårkänslor 2009, jag och min dåvarande foderhäst Kalex!

Rökskadad apelsin

Så har då mitt Bondbloggande äntligen börjat.

Att blogga är någonting helt nytt för mej, men jag skall försöka mitt bästa att ge de som läser mina inlägg en liten inblick om vad det egentligen är som jag fyller mina dagar med. Att börja förklara allt vad jag håller på med, och hur jag lever i ett enda blogginlägg skulle bli ganska långt och tråkigt, därför kommer det att komma lite allteftersom. Tänkte istället börja med att helt enkelt berätta en liten del av min dag idag och om hur tankspridd jag var när jag rökte min apelsin.

Idag var det då riskbränning som stod på agendan. Varje vinter röjer och gallrar jag på fårens beten. Tar bort träd och buskar, lite vad det behövs för att ljusna upp i skogen så att det lättade går att gå där, och så att det förhoppningsvis ska börja växa mer gräs. Efter huggande blir det en massa riskor som skall brännas. Det är för att det ser snyggare ut, solen når ända ner till marken så gräset har lättare att växa, fåren hittar det och så är det bara besvärligt med en massa riskor i skogen där fåren skall gå och beta, och en massa andra fördelar.

Glad i hågen traskade  jag  med god fart till skogen med min ”vatukälka”. Det är en kälke som flyter ganska bra fram på snö, den är ca 40cm bred, 1 meter lång och medarna är ungefär 2cm breda. Den är mycket behändig när man vill ha någonting med sej ut i skogen som inte är alltför tungt men som man ändå inte riktigt skulle orka bära. Motorsågar, bränsledunkar och så vidare, i det här fallet en bunt med tidningspapper så jag skulle ha någonting att tända med. Jag parkerade den och ställde mitt mellanmål på den, en apelsin, och så började jag rota bland riskorna för att hitta passliga riskor och kvistar att tända och starta elden med.

Jag radade upp en prydlig hög, lade papper underst, kollade varifrån det blåste och tände på pappret på vindsidan. Det började brinna förvånansvärt bra och i min iver glömde jag att se efter var jag parkerat kälken. Gladeligen eldade  jag flitigt i några timmar och när en liten småhungerskänsla kröp sej på och jag tittade vart jag satte min apelsin, då fick jag syn på den, mitt i värsta rökmolnet stod den, visserligen någon meter från brasan, men när jag luktade på den så luktade den allt annat än apelsin.

Med min rökosande apelsin i handen beslöt jag mej för att gå till min mormor och tvätta den innan jag skulle börja äta den, inte för att jag brukar äta skalet, men för att jag inte skulle få så mycket av alla rökgaser på fingrarna. På samma gång kunde jag få en kopp kaffe och en pratstund.