Trots att detta är min 24:e säsong som självständig jordbrukare på egen torva så är mycket nytt i år. I och för sig så brukar det för det mesta vara något nytt varje år, som sig bör i ett företag som utvecklas, men i år kommer mycket att vara nytt. Denna gång är dock det nya inte en planerad förnyelse av företaget eller utrustningen utan en påtvingad åtgärd för att vi överhuvudtaget skall kunna fortsätta som jordbrukare i samma utsträckning som tidigare.  Orsaken till nyanskaffningarna  är den förödande brand som drabbade oss i fjol då hela produktionsbyggnaden brann ner till grunden och med den en hel del maskiner, produktlager, förnödenheter m.m. Kände mig inte redo för pensionärshemmet så trots de senaste årens motgångar fanns inget annat att göra än att kavla upp ärmarna och ta nya tag.

Nytt för mig är också detta bloggande så det känns lite spännande så här inledningsvis men jag har ju aldrig varit rädd för nya utmaningar så ser med tillförsikt fram emot en ny säsong och nya erfarenheter. Nya tag där med………

Då sitter man här vid sin dator och har ett nytt program framför sig som skall läras. Programvaran behövs för att vi bloggare skall kunna publicera våra händelser. Spännande att se vad som händer då jag trycker på knappen Publicera. Exploderar gör det väl inte, antingen går det till rätt plats eller så totalt åt pipan.

Att vara bonde är väl lite lika som vad jag beskiver här ovan. Det kommer alltid nya saker framför en som skall upplevas, kollas, pövas och konstateras. Ibland känner man sig lite som en ”uppfinnar-Jocke” men det är riktigt roligt ibland. En god vän till mig sade en gång – att lära sig en ny sak varje dag, är ett bra sätt att hållas inspirerad i sitt yrkesval.

Mitt yrkesval var fastspikat redan från den gången som mina ben räcktes ner till pedalerna i traktorn. Kommer aldrig att glömma den gången då min pappa utmanade mig att köra traktor första gången. Det var en träckig vår då snön nyligen hade smultit och allt på backen var rätt så klottigt. Ensam i hytten åkte jag iväg längs med vägen på gårdsplanen, funderade över hur pappa nu igen förklarade att man skulle sätta backen i, förstod att någonting måste göras före jag skulle kollidera med gamla stallet så det blev ett snabbt beslut att ta en sväng över gräsmattan och mammas blomrabatt. En populär liten 7- åring i mammas ögon var man inte den sommaren. Spåren efter min färd satt i gräsmattan minst 2 år.

Jag tror att mitt yrkesval började någonstans här och kan konstatera idag att visst var det riktigt rätt. Det finns inte en dag eller en odlingsäsong som är identiska med varandra och det är detta som gör det så spännande men också skrämmande.

Omförvandlingsdagar finns det också och det är det i morgon. Från att jobba här hemma med t.o.m träck upp kring öronen ibland eller ingrott vaselin i händerna så får man plocka fram sin feminina sida ibland. I morgon blir det den årliga Pellorvodagen i Helsingfors med närmare 250 deltagare.

Då blir det dagen med klack och nagellack 🙂

 Det är otroligt vad ett år går fort och precis som i själva livet blir mycket ogjort. Nu börjar det bli dags för mig att dra mig tillbaka från Blondbloggen och allt det roliga den fört med sig. Tiden som Bondbloggare har givit mig precis det jag hoppades på när jag skickade in ansökan i novemver-09, och utöver det så mycket mycket mer. Det sägs ju att man skall gå hem när det är som roligast och det får väl gälla för dethär forumet också.

Jag blev Bondbloggare hipp som happ och över en natt fick jag omvärdera min inställning till bloggeri, jag hade inte riktigt sett det lustiga i den verksamheten innan. Jag brukar nämligen behöva en viss startsträcka i fråga om nya innovationer innan dom liksom tänder till. Efter det brukar jag dock ha svårt att landa! Någon blogg i egen regi har jag dock inga planer på.

Det jag hoppades på var att någon skulle kunna få ut någonting av att läsa om den verksamhet som jag själv älskar och aldrig skulle vilja byta bort. Det jordiska är jag född med och jag vill också dö med det. Men innan det blir aktuellt hoppas jag förstås på många säsonger till innan det blir dags att lägga harven på hyllan.

Vad bloggen egentligen har givit Er läsare har jag svårt att riktigt se, men om det bara kunnat bidra till att få ett uns av en mikroskåpisk förändring till stånd i positiv riktning för det finländska lantbruket då är jag supernöjd. Att skriva om min vardag har varit mycket terapi även för mig själv, för vissa saker ser man faktiskt i ett nytt ljus när man kör det via tangentbordet. Inte heller att förakta alla goda råd som strömmat in från kolleger, både bekanta och obekanta.

På byn har det också blivit av att tala en stund med folk jag kanske inte känt så bra innan och alla uppmuntrande ord som kommit den vägen har varit som olja i rutschkanan.

På ett sätt har det kanske varit lite synd, konstigt nog, att min säsong som bondbloggare också sammanföll med den bästa odlingssäsong jag har haft, både vad gäller priset på produkterna, men också väder och uteblivna motgångar och maskinhaverier. Synd på det sättet att alla motgångar brukar mynna ut i en historia, ofta bättre än historier om medgångar.

En del av det jag har tänkt på har blivit oskrivet och kanske tvärtom också, en del onödigt har väl blivit skrivet men i det stora hela har ändå rapporteringen varit ganska heltäckande. Jag har skrivit ganska lite om mitt stora intresse, veteranbilarna från 70-talet, men det är en hobby som legat lite lågt pga tidsbrist sedan mitt lönejobb lades om till mera opassande. Jag lovar dock att återkomma med en skrift om denna sak någon gång framledes.

Visst kommer jag att skriva några inlägg då och då här men i huvudsak lämnar jag nog över till nya kvastar nu och önskar alla fyra lycka till. Av erfarenhet kan jag lova Er ett roligt kommande år.

Jag vill även passa på att tacka ”Tekniskt intresserad” Du har givit både okunskapen och avundsjukan en själ. Det har varit ett rent nöje att ignorera dina kommentarer. Tack!

Efter detta är det väl bara att kasta sig in i ”circle of life”, nu börjar allt på nytt. Agri-Market hade annons idag om att spannmålsrensingen börjar. Tofsviporna har kommit och letar efter gud vet vad att äta i vägkanterna och frassarna börjar vara ute lite längre om kvällarna. Nu skall snart maskinerna börja ses över, det som så nyligen packades in omsorgsfullt för vintern skall bökas ut och göra sitt snabba men viktiga jobb igen. Allt kommer igen, precis som det skall vara då livet är tryggt.

Även om detta inte är mitt sista anrop på Bondbloggen så vill jag i alla fall tacka alla som delat säsongen 2010 med mig, och orkat läsa alla mina virriga funderingar. Kanske vi ses i något annat sammanhang nån gång. Tack också Mats, Sonja och Nisse, Jag kommer att sakna Er! Tack också Mårten, Unni, Ingela och Carin för att Ni trodde på mig och på så sätt lät mig få nya kvistar på livets träd.

Och sist men inte minst, välkomna Charlotta, Christer, Cicci och Maria.

Som ni säkert märkt så har det börjat hända konkreta saker här på bloggen. Våra fyra nya bloggare står i startgroparna och ni kommer snart att få börja läsa deras berättelser. Håll utkik, vi börjar den här veckan!