Takbekymmer

Den här vintern har igen ställt till med vattenproblem – fast man kanske inte kunde tro det vid -30 graders kyla. Men snön är så lös och isolerar så bra att den faktiskt smälter underst. Taket läcker litet värme och så börjar vattnet rinna. Men vid takkaknten fryser det och bildar en ismur. Bakom den står det en liten sjö och taket är alls inte konstruerat för sådant utan vattnet förväntas rinna ned. Så det kommer in i huset.

Nu får det räcka. Nästa sommar skall taket förnyas. Ventilationen under taket skall förbättras så det är tillräckligt kallt och värmeläckaget skall ledas bort från yttertaket. Inte gör det nånting om det är mycket snö på taket så länge den inte smälter – utom sedan på våren förstås.

Vi har gammaldags eternitplattor och de är annars bra men man kan inte alls gå på dem för då spricker de genast. Under finns förstås ett pärttak (eller spåntak som man säjer i Sverige – även om ordet pärta också används på vissa ställen).  Problemet är vad man skall sätta för nytt tak.  Taktegel är fina men alldeles för tunga för ett tak som är gjort för lätta pärtor. Så det får väl bli plåt.

Men absolut inte någon eländig tegelimitation som nu är så populär. Korrugerad sinusplåt är annars bra men verkar lite för mycket uthus så det måste väl bli gammaldags pannplåt. Jag vet inte om sådan alls har använts i Finland men den är nästan standard i Sverige på litet äldre hus med plåttak. Det fanns faktiskt pannplåt på en finländsk nätsida men den var polsk och jag vill ha garanterad kvalitet. Det är i alla fall en hel del jobb att byta tak och det borde hålla i minst hundra år.

Så med litet surfande bland byggnadsvård dök det upp äkta gammaldags pannplåt som tillverkas i Malung  – med de gamla valsverken från 60-talet som företaget Pokab köpt då modernare sorter slog ut pannplåten. Nu har pannplåten upplevt en renässans i och med det stora intresset för byggnadsvård i Sverige och det finns moderna varianter men de är inte riktiga pannplåtar utan har fyrkantig profil.  Det gäller bara att få plåten levererad hit till rimligt pris. Förstås kan jag köra den med paketbilen men då får jag inte fulla längder utan måste skarva.

Det jag skall ha är tjock varmgalvaniserad plåt så man kan gå på den. De flesta moderna takplåtar är otroligt usla och man borde svepa sej i skumgummi och rulla på taket för att inte förorsaka gropar i plåten.  Jag gjorde misstaget att inte kolla tjockleken på takplåten till torken och den är alldeles för dålig. Den gamla takplåten på ladugården däremot tål nästan vad som helst.

Plåten får absolut inte vara målad eller plastbelagd. Då är den omöjlig att underhålla. Definitionen på ”underhållsfri” är numera sådant som inte går att underhålla. Ytan brukar lossna i flagor utom där den sitter stenhårt så en målning leder till fläckig yta – och sedan lossnar skräpet här och där hela tiden. Moderna material är riktigt kvalificerat skräp. Säkert finns det bra material också men skall man då köpa nytt vartannat år för att pröva sej fram ? Det blir oerhört dyrt och arbetsamt.

Så nu går jag tillbaka till gamla metoder som har använts i minst 50-100 år för att vara säker på att det inte är modernt skräp. Dessutom köper jag bara linoljefärg från garanterat pålitliga tillverkare eftersom det visat dej att ”äkta linoljefärg” i de stora tillverkarnas burkar innehåller all möjlig smörja (och kanske litet linolja också).  Dickursby är helt förbjudet på det här stället efter det att de lurade mej att köpa Teho på 80-talet som alls inte var samma Teho linoljefärg som hade hållit på huset i 30 år. Det var plastskräp.  Jag betalar hellre det dubbla åt en byggnadsvårdfirma som har riktig linoljefärg – det blir billigare i längden och mycket mindre arbete.

Linoljefärg är utmärkt på takplåt. Det behövs ingen speciell rostskyddfärg utan linolja ÄR rostskydd. Och så går det lätt att lappa i den. Den flagar inte utan kritar (blir tunnare) med tiden. Det var en katastrof att målningstillverkarna i sin snålhet gick över till plastfärgerna som närmast förstör hus eftersom de är för täta och stänger in fukten.

Sista rycket?

Kölden knäpper i knutarna och kvicksilvret har pendlat mellan -30°C på måndag morgon och -17°C på tisdag eftermiddag.  Skillnaden är inte helt ovidkommande, det är betydligt lättare att starta traktorn i -20°C än i -30°C.

Den låga temperaturen påverkar jobbet på flera sätt. Bl.a. tar jag time-out med skogsarbetet. Oavsett hur kul det är att elda i baracken vill jag gärna ha temperaturer på bättre sidan -15°C när jag jobbar i skogen. Ett annat resultat av kölden är att jag inte levererar kalvar. Jag har anmält grupp kalvar till förmedling och tanken var att de skulle avhämtas i måndags. På måndag morgon ringde dock trafikanten och meddelade att vi skjuter fram avhämtningen tills det blir varmare. Vågen på bilen vägrade röra på sig (han hade -34°C hos sig) och om man inte kan väga kalvarna går de inte heller att prissätta.

Ladugårdsarbetena skall förstås skötas som vanligt och där har jag noterat att allt tar lite längre när det är kallt. En ladugårdsrunda som normalt borde ta en och en halv timme kan ta närmare två när det är riktigt kallt. Dörrar och grindar går trögt, ofta har nåt frusit fast som man hackar loss o.s.v. Jag kan inte peka på nån specifik förseningsbov, det handlar snarare om att allt tar lite längre. Hur t.ex. VR nånsin övergav vintertidtabeller förstår jag inte. Allt går lite trögare på vintern, varför skulle inte tågen göra det?

Istället ägnar jag mej åt en del inomhusjobb; förbereder lite lektioner, gör kalkyler åt några kollegor som ville ha räknehjälp o.s.v. Dessutom har jag börjat nosa lite på möjligheterna att leverera mitt ekokorn så småningom. Preliminärt ser det ut som om jag dröjer lite ännu, det verkar inte vara nåt riktigt sug efter just korn och då är förstås priset inte heller det bästa.

Jag tröstar mej själv med att den här köldperioden förhoppningsvis är vinterns sista dödsryckningar. Kölden skall hålla i sig framåt nästa vecka, då är det snart mars och det borde betyda drägligare temperaturer så småningom. Hoppas får man ju.

Frågan är fri!

Har du frågor om Bondbloggen? Eftersom vi nu efterlyser flera bloggare hit, så tänkte vi att ni kanske funderar extra mycket på olika saker som rör bloggen och bloggandet.

Kanske lockas du av titeln bondbloggare men undrar hur det ter sig i praktiken? Eller har du bara annars tankar kring bloggen? Sonja, Kalle, Nisse, Mats och så vi på redaktionen svarar vartefter, ingen fråga är för liten eller för stor. Ställ era frågor här nedan i kommentarsfältet, så ser också andra läsare svaren.

Känner du att du hellre diskuterar mer direkt, så är du välkommen att skicka e-post till bonden.blogg@yle.fi. Du kan också lyssna på Lördax, där Mats, Sonja och producent Carin berättade om bloggen och sökandet efter nya bloggare.

Våra husdjur

Nåja, egentligen är de skogsdjur. Där jag hugger rör det sej hela tiden fyra vitsvanshjortar. Troligen gör den djupa snön det svårt att hitta föda så de kommer för att beta av knopparna på de kvistar jag sprider på hygget. I dag stod de och tittade länge på mej då jag kom körande med traktorn. Man kommer mycket närmare dem med traktor (på krypväxeln) än om man försöker gå. Genast då man stiger ur traktorn så försvinner de.

Antagligen hade jag stört dem mitt i lunchen för de kom tillbaka och såg på mej ett varv ännu innan de försvann för gott. Åtminstone ur synhåll. Med sina långa ben rörde de sej trots allt ganska ledigt i den djupa snön. Och de verkade vara i bra skick trots den svåra vintern. Väldigt vackra djur som rör sej stiligt.

Det gick bra med fällandet i dag vid -15 grader men då det började bli -20 så kände jag av kylan i tårna.  Jag hade traktorn inne i garaget i natt och den startade fint. Då den hade stått ute på natten så skar det i hjärtat att starta den då hydraulpumpen skrek som en stucken gris. Jag hade nog värmt upp kylarvätskan men oljorna var stela. Då det är varmt vill jag inte ha skogstraktorn inne för då smälter snön och det står fullt med vatten på golvet men nu passar det att ha den inne. Men man får inte värma så mycket att det blir plusgrader.

Fint skogsväder men de hotar med -30 på torsdag. Nu har vi -29 så det blir kallt i natt också. Jag tänker inte fara till skogs om det är kallare än -20 för då är riskan stor att man bara kör sönder nånting.Jag minns bra hur hydraulfiltret exploderade vid -25 grader.

Mats och Sonja om året med Bondbloggen

Lördax med Pia Hellsten och Marcus Rosenlund lyfte luren och kollade läget med Sonja och Mats. Det blev snack om motorsågar, bloggåret som gått och som håller på att avslutas.

– Jag har fått respons från olika människor och bloggandet blev mer givande än jag trodde först, säger Mats.

Carin Göthelid är producent för Bondbloggen och hon berättar mera om själva bloggen och bakgrunden till den.

– Den här bloggen visade sig fylla en nisch, den behövdes.

Carin berättar att redaktionen grubblat mycket på utvecklingen av Bondbloggen. Mats, Sonja, Kalle och Nisse fortsätter skriva blogginlägg efter tid, möjlighet och intresse men Bondbloggen söker nu ett gäng nya huvudbloggare.

– Man ska inte ha ribbskräck, poängterar Carin.

Är du intresserad av att blogga på Bondbloggen eller vill du tipsa någon bekant du tycker skulle passa som bloggare? Läs mera om uppdraget här!

Blått knä

Kalle skrev för nån dag sedan om olyckor i lantbruket. För mej som har kreatur tillför de förstås ytterligare ett spänningmoment på den fronten. Även om jag kommer bra överens med mina djur håller jag ett extra öga på Trisse och vissa mer temperamentsfyllda kor när jag rör mej i ladugården. Trots det finns det ju gånger när olyckshändelsen kommer från ett helt oväntat håll.

Häromkvällen gick jag som vanligt kvällsrond i ladugården för att kolla att allt var ok innan jag gick till sängs. Kalvarna hade lagt sej till ro i sin halmbädd och jag försökte att kryssa mellan dem för att inte väcka dem eller tvinga nån att stiga upp i onödan. Bra tänkt.

Precis när jag passerade en av de lite äldre kvigorna (jag hann inte riktigt se vem det var) fick hon för sig att resa sig upp. När nötkreatur reser sig gungar de framåt med hela kroppen i en rörelse som går förvånansvärt långt framåt och reser sig upp med bakbenen först. Kvigan gungade framåt exakt när jag passerade och lyckades få mitt knä mellan sin panna och väggen. Att avbryta rörelsen gick inte utan hon tryckte helt sonika in knäet mot väggen med hela sin kroppsvikt bakom. ”Usch, så förargligt”, sa jag. Eller kanske det var nåt aningen kraftfullare uttryck som slank över läpparna.

Kvigan ville absolut inget illa och var inte ute för att skada mej. Det var en ren olyckshändelse och hon är inte heller särskilt storvuxen. Trots det är knäet rätt blått och jag går lite som Zeb Macahan (vilket i och för sig är ganska tufft). Man får vara hur förutseende man vill, men alla smällar går inte att förhindra eller förebygga.