Det smälter nog till våren

Farsan var aldrig intresserad av snöarbete – utom då bilen skulle ut. Han tyckte att ”No smeltär he ti vååren” (Nog smälter det till våren) och jag börjar vara mogen att ansluta mej till samma tänkesätt. Hela gårdagen gick till snöarbete – igen – och så har det snöat i natt och det skulle vara dags att börja skyffla på nytt.

Man trodde att det inte kunde bli värre än förra vintern men visst kunde det. Då var snön lös och torr hela vintern men nu blir det noll grader allt emellanåt och då måste man bara skyffla undan snön innan den fryser fast. Men det har inte blivit så varmt att den skulle ha rasat ned från taken helt. Det bara bildas höga isvallar vid takkanten och bakom dessa står det vatten som sipprar in i huset. Taket är nämligen konstruerat så att vattnet skall rinna av – inte stå som en sjö.

Så jag hackar bort isen från takkanten men snart är den tillbaka igen. I går sopade jag ned snö från taket med en borste fäst vid en fyra meters ribba. Det blev att byta skjorta ett par gånger för den blida snön var inte lätt. Jag tror vi trampar upp vägen från huset till vedboden och väntar på våren i stället. Eller går i ide.

Skogsarbetet blir inte till nånting då man inte hinner vara där. Och hinner man ut till skogen så är det samma elände med snön. I öppningar och dikeslinjer går snön nu upp till magen på vissa ställen. Man måste köra spår med traktorn för att komma fram till träden. Och sedan stiga försiktigt på kvistarna så man inte trampar igenom för då tar det tid att kravla sej upp igen.

Det fattas bara att det blir en lika het sommar igen som den förra … Pust.

Premiär utan kvistigheter

Tisdagen blev premiärdag med motorsågen. Jag gick in för en rätt lugn start och högg bara ett par tankar innan jag vankade hemåt igen. Även om jag inte precis har nåt stillasittande arbete till vardags kommer ändå skogsarbetet som något av en överraskning för kroppen. Det är helt andra muskelgrupper som får jobba i skogen än i ladugården och man brukar vara lite trött och ledbruten de första dagarna. Speciellt i år när det är småjobbigt bara att plumsa fram i snön kändes det som en god prioritering att inte köra för fullt från början.

Avverkningsytan är en björkdunge som jag i ärlighetens namn måste medge har fått bli lite i tätare laget. Om skogen är alltför tät kommer man inte att utnyttja tillväxtpotentialen i marken fullt ut. Fast i nuläget känns det inte helt fel eftersom tätheten gjort att snön kommit åt att bilda så stora drivor. När man kommer en bit in i skogen minskar snödjupet från att ha gått över knäna till att gå ungefär till halva vaden och det är ju åtminstone ett steg i rätt riktning. Dessutom har det faktum att träden stått lite för tätt gjort att de har väldigt lite kvistar nedtill. Jag brukar kapa det virke som skall bli ved i tremeterslängder och på de flesta träd jag fällde idag kunde jag ta två eller tre längder utan att behöva kvista. Det är trevligt i sig och dessutom går det snabbare att få ihop kubikmetrar när man inte lägger så mycket tid på kvistningen.

Zetor+skog=error

En läsare kommenterade mitt inlägg om skogsbruk med ovanstående text. Han vet inte hur rätt han har och nu skall han få ännu mera vatten på sin kvarn i följande historia.

Det var en av dom ovanliga dagar för några år sedan som jag hölls i skogen och tog vara på några vindfall. Det var före jag hade vinsch på lunningsgripen så varje träd måste hämtas mekaniskt från fällplatsen. Detta var i sanning bökigt och så småningom hade jag krånglat iväg Zetor mot något som kunde kallas livsfarligt läge. Åtminstone för traktorn. Ena bakhjulet var uppkört på en stubbe och naturligtvis halkade traktorn av och damp i backen.

Härvid tog den eld. Trodde jag åtminstone. Kraften försvann ur motorn och den började ryka kolsvart runt kylaren något kollossalt och lät illa. Stanna motorn, hamsa efter brandsläckaren och ut ur hytten, bara för att konstatera att allt var lungt. Inga tecken på några som helst fel. Efter en stund vågade jag starta igen och traktorn gick perfekt, ingen rök, ingen kraftlöshet, ingenting.

Nu kommer frågan, vad hände? Jag fick inte det utklurat, men Bengt-Erik (Moto-Check) gav svaret på en gång. Och svaret förvånade mig.

Vi låter detta bli en tävling. Den första som kommenterar rätt vad som hände får en Bondbloggen vintermössa bara jag får veta adressen. Nisse kanske vet detta men låt i så fall bli att avslöja svaret för du behöver ingen mössa.

Svaret ger jag i morgon samma tid, dvs runt 10 tiden

Baracken

Årets säsong i skogen tog sitt första stapplande steg i.o.m. att skogsbaracken kördes ut till den tilltänkta avverkningsytan. Baracken fungerar som socialt utrymme i skogsarbetet, där man vilar mellan passen med motorsågen, filar kedjan, dricker lite kaffe o.s.v. Visst är det trevligt att sitta vid en brasa i skogen också, men när svetten på ryggen börjar frysa till is och man fortfarande har kedjan ofilad är det inte fullt så trevligt. Därtill är baracken ganska tacksam att förvara bränsle och annat i, så slipper man leta efter nedsnöade bensindunkar och fälljärn.

Själva huset har tidigare tjänat som stall åt grannens ponny och när dottern i tiderna gjorde sig av med ponnyn fick min pappa överta stallet. Samtidigt hade lokala båttillverkaren Nautor storstädning och slängde bl.a. ut en specialvagn de använt för att flytta halvfärdiga båtar mellan sina hallar. Förvånande nog visade det sig att grannens stall passade nästan exakt på Nautors vagn vilket gav stallet hjul och dragbom i ett nafs! Det innebär också att vår skogskoja har ett underrede i aluminium (byggt av masten till en Swan-båt), vilket kanske kan anses som en viss överkvalitet med tanke på användningsområdet.

Den här byggnaden är kanske inte det mest livsnödvändiga redskap man kan hitta på gården och visst har frågan nångång ställts om det är vettigt att ha en skogsbarack med tanke på att vi inte har mer än 15 ha skog. Svaret brukar vara att det garanterat inte är nån lönsamhet i det men att det å andra sidan inte heller är värt att frysa för en så liten skogsareal som 15 ha . Det här handlar om trivsel, inte ekonomi. 🙂

Köpa traktor

Vi har med Mats ”i hemlighet” diskuterat köp av traktor över epost. Jag blev inspirerad av hans inlägg Traktorbyte och började titta på större dragare för den Rapid såmaskin som jag köpte i höstas. Och att det är en högintressant sak för bönder visar det stora antalet kommentarer på Traktorbyte.

En traktor (förr en häst) är bondens viktigaste skrytartikel. Vem har inte upplevt känslan av att i en ny traktor trampa på gasen och känna hur hästkrafterna dovt mullrande spänner musklerna ? Cadillacar och Ferrarin kan slänga sej i väggen då en fyrhjulsdriven turbo drar iväg över stock och sten och genom stora snömassor. Då känner man att man är naturens herre minsann ! Åtminstone tills man i övermodet kört ned den i ett surhål och står där men spaden i handen och skall gräva fram den …

Men att hosta upp pengar till en stor turbo är en annan femma. Så vi har tittat på ”bättre begagnade”. På nätet naturligtvis. Och det är ju ett gratisnöje. Intressant nog finns det en hel del med över 120 hästar till ett någorlunda överkomligt pris då man går tillbaka i årsmodell tillräckligt långt. Och det har jag inget emot – då slipper man den specialbyggda elektroniken som jag är djupt skeptisk till.

Min nyaste traktor är en Belarus 825 från 1984 som jag sett som ”den stora traktorn”. Men den är också för liten för Rapiden som behöver nånting över 120 hk. Så jag tittar på sexcylindriga Zetor med turbo som har omkring 140-160 hk. Ursus är nästan samma traktor. Mats har hittat en flera andra märken som också har en hel del hästkrafter under huven.

Nu börjar jag vanligen fundera bakifrån: Vilken har bra reservdelsleverantör ? Där är Zetor i topp på grund av min hovleverantör i Närpes. Men vi har också Valmet-reparatör på nära håll. Tyvärr hör Valmet till de dyra märkena. Man kan också titta på nätet vilka gamla traktormodeller som har gott om reservdelar hos Olson i Ellös till exempel. Alla har ändå reservdelslagren någonstans i EU.

Traktorn får gärna ha litet bättre luftkonditionering än de gamla traktorerna. Jag minns bra hur man ibland på våren blivit stekt i hytten på Zetorn (som 1975 inte ens hade det nyare taket med fläkt) och hur man genomsvettig gått ut i vårlig snålblåst för att titta i såmaskinens lådor. Värmen på vintern behövs närmast för att hålla rutorna isfria så man ser vart man slänger stockarna.

Den gamla frontlastaren från början på 60-talet är också ganska ynklig och fungerar numera mest som skottkärra och flislastare. Så en stabilare Ålö Quicke skulle inte alls vara ur vägen. Speciellt inte med ordentlig styrning av hydrauliken. På 65:an finns det inget sådant utan man reglerar frontlastaren med tryckreglaget för lyftarmarna. Och det är närmast omöjligt att få lastaren att hållas stilla. Antingen far den uppåt eller så åker den nedåt. Det har man nu svurit över i 50 år så kanske den börjar vara amorterad.

Att köpa begagnad traktor utan frontlastare verkar inte vara så smart. Det kostar lika mycket till att köpa frontlastare skilt så det lönar sej att söka en begagnad traktor med frontlastare. Och då blir utbudet genast mycket mindre. Nu är jag inte direkt piskad att köpa traktor genast så jag kan titta mej omkring och vänta på att den perfekta traktorn skall dyka upp. Till ett överkomligt pris.

Och det är som sagt ett gratisnöje att titta på bilderna över nätet.

Dräktig mjölkbonde

Det är rätt intressant att vänta barn i det här yrket. Förutom vissa praktiska problem, innebär den här tiden att man lätt drar paraleller mellan mig och korna.
Praktexemplet är graviditetens/dräktighetens läng; sådan matte, sådan ko. Båda bär 9 månader.
Det här med mjölkproduktion är också en intressant grej. Hittills har det ordet alltid hängt ihop med mjölkkilon, hur ska man få kon att mjölka tillräckligt mycket, med tillräckliga halter och tillräckligt länge. Så det har varit vissa anpassningssvårigheter med att läsa om människans mjölkproduktion och huruvida det kommer mjölk eller inte.
Då man ännu sen läser om oxytocin som används vid födseln (och till att få kon att ge ner mjölk) och olika hjälpmedel att få barnet till världen(och jämför dem med kornas motsvarande) är det bäddat för tvetydiga kommentarer. Till all tur är jag och Antte inom samma bransch, annars hade det blivit svårt att förklara. 😀

En fråga jag har fått svara på ett par gånger ( också för mig själv) är följande: När du nu har sett kor som kalvar, är det inte då lättare att sätta sig själv i motsvarande situation? Svar: jo och nej. Det är ju vanskligt att jämföra dessa händelser, men principen är den samma i båda. 9 gånger av 10 går allt bra, men så finns den där tionde gången kvar då allt inte går som det ska. Visst har jag säkert nån nytta av att ha varit med om födslar tidigare, men inte hjälper det mig att vara förberedd på vad jag har framför sig. Men en sak kan jag nog säga, min respekt för korna som kalvar i regel en gång om året, har nog mångdubblats. Jag vågar nämligen lova att mitt kalvningsintervall kommer att överskrida 365d. 😛