Bokslut

Idag är det nyårsafton och läge att sammanfatta året som gått och fundera på det kommande.

2010 går till historien som en torr och varm odlingssäsong, som gav ett normalt skördeutfall. För min personliga del noterar jag det som första året jag genomförde helt utan mjölkkor, vilket är både spännande och vemodigt att skriva. Vemodigt för att mjölken ändå varit nåt av en livsnerv, spännande för att avveckligen av mjölken ger tid och energi att utveckla annat. Under året har jag slutat kalla mej själv ”f.d. mjölkproducent” och börjat kalla mej ”dikoproducent” och det är ett rätt stort mentalt steg.

2010 går också till historien som året med Bondbloggen. Ett lite intressant projekt som jag hörde om i Lördax hösten 2009 och som sen blev nåt riktigt, riktigt roligt. Det har varit oerhört givande att få berätta om vad jag gör och funderar på dagarna och samtidigt få ta del av vad andra gör och funderar, både via de andra bloggarnas inlägg och via läsarnas kommentarer. Dessutom har jag fått vara med om en del som jag inte annars hade upplevt; märka att en live-radiosändning inte alltid går som man hade tänkt sig, se Strömsö bakom kulisserna och därtill sommarprata i radion (vilket nog varit en liten dröm om sanningen skall fram). Ett trevligt projekt med trevliga mänskor och trevliga upplevelser, helt enkelt.

2011 då, hur blir det? I de stora scenariona tror jag att antalet kor inte kommer att öka fullt så mycket som jag ursprungligen hade tänkt. Min plan var att öka djurantalet till c. 50 dikor men just nu ligger det nära till hands att de stannar på 30-35 och jag odlar lite mer till avsalu istället. Att öka odlingsarealen genom att arrendera mer mark skulle vara intressant, men sånt kan man inte bestämma över. Dyker det upp lämpliga objekt får man ta ställning till dem då, det är inget man kan klämma fram på eget initiativ.

Odlingsmässigt är inget riktigt spikat, även om jag förstås gjort en preliminär plan för odlingen. Rybs skulle jag gärna ha ännu nästa år även om jag snart tvingas göra ett odlingsuppehåll för att undvika växtsjukdomar. Dessutom sniffar jag lite på möjligheten att odla ekologiskt utsäde. Sen har ju mina funderingar om närmat gått i stå, ved ser ut att kunna vara intressant, jag borde testa lusern i vallarna, skaffa ny avelstjur, fundera lite på ett traktorgarage och… tja, intressanta projekt är väl ingen bristvara direkt.

Gott Nytt År!

Israpport

I takt med att vintern håller sitt grepp om oss, växer också nervositeten. Tills vidare har förbindelsebåten klarat av isen, men vi måste vara förberedda på att den kan sluta trafikera i princip när som helst. En del saker kan vi själv åtgärda, det gäller t.ex. att se till att vi har tillräckligt med foder tillhanda och att all utrustning som behövs för ev. mjölktransport över isen är i skick.

Men isen är igen det största problemet. I fjol kortade förbindelsebåten av rutten, men trafikerade till Heisala hela vintern. Det var vår räddning, för då var isen så ojämn och tunn att vi inte hade fått mjölken transporterad på något sätt.
I år är läget lite bättre. Visserligen finns det ett isolerande snötäcke på isen i år också, men vattnet var i år mera nedkylt än i fjol då isen lade sig. Detta har medfört det, att trots att isen är tunnare där som drivorna ligger så är den ändå överlag jämnare än ifjol.

Igår var vi (Antte mätte och jag körde ”mönkijän”) ute och mätte tjockleken och resultatet varierade från 12 cm – 20 cm. I praktiken bär denna is inte tyngre fordon än snöskoter och ”mönkijä”.

Nu har det utlovats ganska kallt väder för de kommande dagarna. Därför var en familjebekant från grannholmen och plogade upp en inofficiell ”väg” på isen. Idén med detta är att om det blir så kallt som de har lovat, så skulle isen på ”vägen” växa då där inte ligger något isolerande snötäcke på den. På så sätt blir isen kanske tillräckligt tjock för att klara av en traktor med mjölklass, om det skulle behövas.

”Vägen” är alltså ingen bilväg som fritt kan användas, utan den är till för att försäkra våra mjölktransporter vid ett ev. uppehåll av förbindelsebåtstrafiken. Nu är det bara att hoppas att isen växer och framför allt att vi inte kommer att behöva använda oss av ”vägen”.

Hur skall man göra nu då?

Borta vid horisonten syns ett nytt bekymmer. Brännoljepriset börjar bli ohanterligt högt. Under min aktiva bondekarriär har det stigit från 30 penni (ca 5 cent) till nästan en euro litern. Nu kommer dessutom en ny skatt på som kommer att fördyra min brännoljeräkning med ca 500 euro/år utan normala prisstegringar inräknade. Visst, jag vet mycket väl att vi borde komma bort från fossila bränslen och det finns många bra alternativ idag men problemet är vilket system man skall gå in för. Kuningaskuluttaja i TV rekommenderade fjärrvärme och det är säkert bra, men det förutsätter återigen en gång att alla skall bo i något slags centrum, en tanke som får det att krypa maskar under skinnet på mig. Man kan knappast heller vänta sig att fjärrvärmen skall fixas ut till glesbygden med samma iver som Närpes Vatten tvingat ut sitt avloppp till våra avkrokar.

Traktorerna går på brännolja, det lär man väl få leva med och betala bort. Torken lite samma sak tyvärr. Jag har själv upplevt vedeldade torkar och dit vill jag aldrig mer. Flis kan väl vara ett alternativ, men så länge den nuvarande pannan håller (ca 5-10 år till) lär den väl nog få matas med brännoljan. Koneviesti testade altenativa torkpannor och kom fram till att fjärrvärme funkar bra även i torkar, men hur många torkar i Finland står på områden som täcks av fjärrvärmenät?

Det stora problemet är ändå bostadshusen. Jag har två bostadshus på tomten, i det ena bor vi och i det andra min mamma. Båda husen är oljeuppvärmda och båda är frågetecken i framtiden. Det huset som mamma bor i kan ganska lätt konverteras till vedeldning, men hon börjar vara på fel sida om ungdomen för att elda själv och vad det huset skall användas till i framtiden vet ingen, alltså är det ingen behaglig tanke att börja byta värmessystem där.

Det egna bostadhuset är ett ännu större problem. Huset har alltid förbrukat väldigt lite olja i förhållande till storleken men ändå sina modiga 3-4000 liter per år. Nedre våningen fick för 10 år sedan en Tulikiviugn installerad (varför har Ni en gravsten i vardagsrummet, sa en släkting) och den gillar vi skarpt. Dessutom kompletterades värmesystemet med en luftvärmepump i höst och den värmer bra, men bara Gud vet hur mycket ström den äter. Jag ångrar att jag inte monterade en KWh mätare på den vid monteringen.

Alternativt tänkande ger följande testresultat:

Vedeldning:

+ Jag har ved till förbannelse och vedhanteringen under kontroll.

– Pannan måste bytas och en vattentank installeras. Kostnad kanske 5000 e. Största problemet är att pannan finns i källaren och veden skall bäras in genom huset. Bökigt. Alternativet är att bygga en värmecentral för båda husen men då pratar vi redan om kanske 30.000 euro och då borde man väl vara hemma och elda på heltid kalla vinterdagar.

Flis:

+ Gratis material kan användas. Lättanvänt och känns ekonomiskt rätt

– Stora investeringskostnader. Gamla pannrummet kan inte användas och ett flislagar borde byggas. Förmodligen en investering på över 50.000 euro. Det är rätt många liter brännolja det.

Pelletseldning:

+ Liten investering

– Samma problem som med veden, den skall bäras ner i källaren. Dessutom tror jag att köpt pellets kommer att följa brännoljans prisstegringar i många år framöver.

Bergvärme:

+ Relativt lättinstallerat men inte så billigt i drift som folk tror (elkostnader)

– Återbetalningstiden är ungefär densamma som pumpens beräknade livslängd (ca 18 år) Dessutom säger sakkunskapen att vi har för stort hus för att kunna använda befintliga batterier. Det borde byggas om till vattenburen golvvärme.  Dyrt och bökigt igen.

Detta sammantaget ger att något klart vettigt alternativ till oljeeldning finns inte. Lägg därtill enkelheten och pålitligheten med oljeeldning så blir alla alternativ totalt oattraktiva, speciellt när man inte är hemma på dagarna.

Överlag håller boendet på att bli oskäligt dyrt nu. Fastighetsskatten, elen, oljan, och FRAMFÖR ALLT vattnet stiger som en raket på nyårsnatten. Å andra sidan skall man väl betala för lyx, och att få bo avsides på landet, det om något är lyx.

Vinter och växtodling

Vintern är inget passivt mellanskede mellan odlingssäsongerna. I viss mån skapar den faktiskt grundförutsättningarna för nästa års odling.

Kölden som knäpper i knutarna är egentligen finemang för växterna. Det finns en hel del skadegörare och sjukdomar som helt enkelt inte når upp till våra breddgrader p.g.a. de stränga vintrarna. En rejäl köldknäpp är alltså tämligen välkommen.

Snön fungerar som ett isoleringsmedel vilket kan vara till både för- och nackdel, beroende på omständigheterna. En svinkall vinter med lite snö kan tjälen tränga djupt ner i marken vilket försenar vårbruket. Ett rejält snötäcke hindrar tjälen från att gå på djupet. Å andra sidan är tjäle i viss mån önskvärd, eftersom den spränger sönder marken och faktiskt luckrar en aning, åtminstone på vissa jordarter.

Att få ett tjockt snötäcke på otjälad mark kan vara till skada för de grödor som skall övervintra, t.ex. fodervallar och råg. Marken är fortfarande varm och snön bildar ett isolerande täcke ovanpå den, vilket gör att det mellan markytan och snön bildas ett tunt luftskikt där klimatet är varmt och väldigt fuktigt. Resultatet blir att att svamp och mögel frodas och det kan i värsta fall totalt förstöra en hel åker. Om det här är nåt problem beror förstås på gårdens verksamhet. Odlar man endast vårsådda växter som korn, havre eller rybs spelar det ingen roll alls, det är endast fleråriga grödor som kan drabbas.

Ur Pedersöre-perspektiv ser årets vinter hygglig ut. Snön kom tidigt, men marken har hunnit frysa så mögelrisken är rätt liten och snömängden är så här långt tillräcklig för att hålla tjälen på en normal nivå. Exempelvis i södra Sverige är man mer bekymrade, enligt en artikel i ATL.

Hursomhelst är det här ju inget man kan göra något åt, vädret rår vi trots allt inte på. Egentligen är just det här väderberoendet en del av det intressanta med jordbruket. Det handlar om att göra det bästa av de rådande förutsättningar och anpassa sitt spel till de kort man råkat få på handen.

Vardags igen

Det var den julen, riktigt skönt att den kommer endast en gång om året. Hos oss uppstod det inga större tekniska problem. Det enda som krånglade till sig var kylningen i mjölktanken (givaren hade ”hakat upp sig”) och en fläkt i gödsel kanalen som frös fast lite grann. Problemet med kylningen kom till all tur fram då vi var i ladugården, så det löste sig utan att mjölken hann bli varm.

Igår flyttade vi igen några djur. 6 kor flyttade ut till ”sin-avdelningen” och 4 kom in för tillvänjning. Vi hade nog tänkt flytta dem före julen, men då det var så kallt (-23) så ville vi inte flytta ut några kor från den varma ladugården.
Däremot har de kor som varit en längre tid ute inga bekymmer över det kalla vädret. Som Mats har skrivit, så är korna rätt kyltåliga. Så länge de har vind/regn/snöskydd, mat och dricka klarar de nog galant av en vinter på våra breddgrader. Dessutom är det viktigt att se till att de har ett torrt liggunderlag att sova på.

Snöröjning

Till vintern hör ofelbart snöröjning, åtminstone på våra breddgrader. Vägen in till gården skall hållas öppen och även en del av gårdsplanen och körvägar runt byggnader behöver hållas fria. Är man riktigt nitisk kan man också hålla öppet längs de stråk man kör foder och virke, men det börjar nästan bli lite överkurs.

Redskapen för snöröjningen är mångahanda, hos oss kör vi med en gammal snöslunga. ”Gammal” är sagt i ordets riktiga bemärkelse, det handlar nämligen om en prototyp från Wärtsiläs maskinfabrik som i tiderna fanns i Jakobstad. Slungan är tillverkad nån gång i slutet av 70-talet och kom aldrig i produktion, åtminstone inte då. Som jordbrukare klarar man sig egentligen bra med ett schaktblad eller snöskopa i frontlastaren, men slunga har också sina fördelar. Är det en riktigt snörik vinter har den en stor fördel i att den kastar snön långt från vägen och hindrar på så sätt vallarna vid vägkanten att bli alltför stora och hårt packade.

Slungandet hör till min pappas favoritsysselsättningar vintertid, så ”slungtraktorn” har stationerats hos honom för att vara nära till hands för snabba utryckningar. Själva slungandet är, åtminstone med den nyckfulla dam vi använder, något av en konstform. Körhastighet och rotationshastighet på slungan skall anpassas enligt snömängd, snökonsistens, underlag, månens faser, allmänna konjunkturläget och jag vet inte vad.  Kanske det var därför den inte kom i produktion… Men när man hittat rätt läge är det riktigt trevligt att röja snö, man ser ju tydligt vad man får uträttat och det är alltid kul.