Lysmaskar

Man skulle tycka att det inte skulle finnas lysmaskar mitt i vintern men här ökar de tvärtom under den mörka tiden. Det är alltså vi som går med pannlampor med lysdioder och det ser lustigt ut – ungefär som stora lysmaskar.

Lysdioden (som kallas LED=Light Emitting Diode på engelska) är en fin uppfinning. Helt i motsats till de eländiga lysrörslamporna som borde förbjudas långt före glödlamporna. Pannlamporna är fantastiska med lysdioder för att batterierna håller så länge. Jag köpte faktiskt en pannlampa för över 50 år sedan men den användes inte många gånger eftersom den åt batterier som en galning.

Men lysdioder kan också användas till annat än pannlampor. I förrgår köpte jag ett par automatlampor med lysdioder (för batteridrift) och de fungerar faktiskt fint. Det är alltså sådana som tänds automatiskt då man kommer nära. Jag har länge haft automatlampor för 230 Volt och jag gillar dem skarpt. Då man kommer bärande nånting tungt och inte får en hand fri så är det riktigt trevligt att ljuset tänds automatiskt. Men jag har inte hittat lågspänningslampor som varit automatiska förrän nu.

Fördelen med lågspänningslampor är den enkla installationen. Man kan använda vanlig tunn telefontråd och behöver inte bry sej om säkerheten eftersom 5 V eller 12 V inte kan förorsaka någon skada. Och med lysdiodlampor så behöver man inte ens trådar utan kan använda laddningsbara ackur. Finessen med automatlampor är att de lyser bara då man rör sej i närheten och slocknar av sej själva. Så de drar väldigt litet ström.

På en bondgård finns det massor med mörka utrymmen där man har goda chanser att falla över någon maskin och slå sej fördärvad. Så det är en bra olycksfallsförsäkring att köpa en bunt automatlampor för 10 euro styck och placera ut på lämpliga ställen. De jag köpte kommer från Motonet och Clas Ohlson men det finns säkert på annat håll också.

Skrämselhicka

Igår kväll då vi var i ladugården började det lukta bränt. Båda kände det och båda såg en svag rök. Det är väl onödigt att säga, men då blev man nästan nervös.
Antte gick upp till vinden för att kolla om där fanns något. Lukten kändes nämligen vid en fläkt, som kunde ha dragit ner den från vinden. Jag gick omkring inne i ladugården, för att konstatera att allt där var ok.

Efter en stund gick jag också upp till vinden för att höra efter om Antte hittat något. Inte hade han hittat något som brann, men en fläkt som stod stilla.
Då han kom ner tillbaka konstaterade han att en säkring hade slagit ur, så vi antog att det var fläktmotorn som hade ”brunnit” och orsakat lukten. Då inget alarmerande hittades och lukten försvann, fortsatte vi med det normala arbetet.

Idag då Antte började kolla noggrannare på fläkten och elsystemen, konstaterade han att det inte alls var fläktmotorn som brunnit, utan det hade skett en kortslutning i styrskåpet.
Tacka vet jag det att vi har rätt så moderna säkringar. Skulle vi ha haft den gamla sortens, så är det inte sagt att vi hade klarat oss med enbart lite lukt och ett litet rökmoln..

Vedklyvning

Fredagen ägnades till stora delar åt vedarbete. Vi värmer vårt hus med traditionell klabbeldning så vedklyvning och eldning hör till vinterrutinerna. Eldar gör jag mer eller mindre dagligen, men klyvning och sågning infaller bara nån gång i månaden. Jag har inget egentligt vedlider, utan veden lagras i tremeterslängder under pressenning. Var fjärde-femte vecka kapar och klyver jag ungefär en kippvagn med klabbar och parkerar den en bit från pannrumsdörren.

Kapning och klyvning sker med en klabbmaskin vilket underlättar avsevärt jämfört med rent handarbete, låt vara att klabbmaskinen nog också tar loss svetten. Först baxar man upp stocken på ett transportband. Transportbandet för stocken in till kapsvärdet, som är ett helt vanligt motorsågssvärd som drivs hydrauliskt (på klippet med ohyggligt ovass kedja). Svärdet kapar stocken och den avkapade klabben ramlar ner till ”klyvsektionen” där en hydraultub pressar den mot ett motstål som klyver klabben i två eller fyra delar. Efter det åker de med en transportör upp i vagnen.

Klabbmaskiner finns i en uppsjö av olika koncept och versioner, de är en hel vetenskap och framförallt en vetenskap som delar mänskor ganska rejält. Om någon tror att finländska män, framför allt på landsbygden, är dåliga med att visa känslor och temperament rekommenderar jag att besöka ett gubbdagis på landet och föra in samtalet på klabbmaskiner. Debatten blir garanterat eldig och engagemanget är helt klart i klass med segelentusiasternas båtprat. Dessutom kan man nostaligiskt lista olika klabbmaskiner genom tiderna (”Minns du den där gamla Nokka-Pilke vi hade på 80-talet, ojojoj….”) och debattera deras för- och nackdelar.

Den klabbmaskin jag använder är en bolagsmaskin. Vi är 8-10 gårdar som delar på den, vilket fungerar ypperligt. Dels är det sällan bråttom att få klabbat och dels är det ett arbete som fördelar sig ganska jämnt över hela året, så maskinen är som gjord för samägande. En maskin som nästan ingen använder kan det ju inte gärna bli gräl om. 🙂