Julbak

I dag började julen på allvar närma sej här. En massa ved stoppades in i stora bakugnen och brödskivorna plockades fram. Degen hade jäst över natten och litet till så det började bli bråttom. Pepparkakor hade barnbarnen redan bakat tidigare men nu stod jullimpan i turen.

Men förrän bröden vacker gyllenbruna kom ut ur ugnen så skulle ugnen eldas och det är en konst att få den eldad till rätt värme. Det beror på veden, vädret och en massa olika faktorer. Man får inte elda för snabbt heller för då försvinner värmen för snabbt också. Medan elden brinner bakas degen till bröd och läggs på långa skivor.

Bilderna: 1) bakandet, 2) eldning, 3) ugnsluckan, 4) karand, 5) svipand, 6) brödet läggs in, 7) inne i ugnen.

Då elden brunnit ned skall kolen dras ned i kollådan framför ugnsluckan med ”karun”. Man ”karar neer” kolen i kollådan som är en del av ugnens rökgång. Där får de brinna färdigt och bli aska. Sedan skall ugnens botten rengöras med ”svipun” som urprungligen skulle vara av tallris men vi har fuskat och använder en borste av naturmaterial – plast får man absolut inte använda i ugnen. Men visst har vi den ursprungliga svipun kvar.

Ugnen är flyttad och ommurad 1930 – före det stod den i stugans hörn som det brukades. Enda förändringen är att jag satte kakel i stället för den buckliga plåten år 1980 då vi flyttade tillbaka till Hindersby.

Som en språklig parentes kan jag påpeka att ”karu” och ”svipu” är gamla ord som bildats enligt fornsvenskans regler med den gamla substantivändelsen -u. Man tar helt enkelt en verbstam och sätter till ett -u. ”Att kara” är ett fornnordiskt ord som betyder ”skrapa” och ”svipa” är numera ”svepa”. Så det blir ”karu” och ”svipu”. Likaså är den potatis som man sätter på våren en ”setu”. Vi använder fortfarande massor av ord på -u.

Då ugnsbottnen är ren och fin så gäller det att sätta in bröden med ”brööspadan” och det kan vara en känslig procedur. Helst bör allt karlfolk försvinna utomhus i det skedet så de inte får spadaskafte i huvudet (jag tog bilen och for till Helsingfors). Det skall läggas in 20 bröd i ugnen och ganska så kvickt. Det är inte roligt om ett bröd faller av spaden.

För att få fin glasyr skall bröden tas ur ugnen och penslas – helst flera gånger. Sedan gäller det att vakta på när bröden är färdigt gräddade och då är en modern pannlampa med lysdioder ganska bra att ha.Den lämnar ju bägge händerna fria.

Jag var tvungen att köra till H:fors för att köpa reservdelar – annars hade jag kunnat ta en fin video av bakandet. Men jag fick ett brådskande telefonsamtal: ”Var är pannlampan ?” Till all tur har vi ett helt lager med pannlampor för de behövs minsann i dessa mörka tider för alla arbeten. Då jag kom hem på kvällen så var allt lugnt och de färdiga bröden låg på skivorna för att svalna. Allt hade gått bra och det blir en mumsig jul …

Mer om krigshästar

Efter att vi diskuterat hästar och krigstida bekymmer i Lördax fick jag ett intressant telefonsamtal. En bekant hade lyssnat på programmet och diskussionen hade väckt minnen av hur deras häst reagerade på sin krigstjänst till liv. Den tillbringade ungefär fyra år vid fronten och det satte rätt djupa spår hos hästen vilket märktes när det några år efter krigsslutet genomfördes ett större landsvägsbygge genom byn.Varje gång vägbyggarna som skötte sprängandet hojtade ”Ampu tulee” blev hästen livrädd, eftersom den mindes vad det innebar.

Efter krigsslutet transporterades hästarna hem med tåg och en stor del av hästarna från Pedersöre skulle avhämtas från järnvägsstationen i Bennäs. När min bekants farbror som skulle hämta hästen kom till stationen stod det förstås ett stort antal vagnar på bangården, alla fyllda med hästar. Han började gå längs raden med vagnar och funderade på hur han skulle hitta sin häst bland alla dessa andra. I nåt skede hostade han till och i samma stund gnäggare en häst till i den vagn han passerade just då. Och mycket riktigt, det var hans häst som kände igen sin ägare på en hostning (!) ännu efter att ha varit borta hemifrån fyra år.

Djur är definitivt inte dumma.

Tomt i boxarna

Som jag skrev här för en tid sedan har vi haft en riktig tjur-boom på gång. Den nionde tjurkalven på raken såg dagsljuset på onsdagsmorgonen. Juletider som det är, så önskar jag nu att det skulle börja räcka med den här sorten för en tid framöver.

Men de 8 tidigare, samt en lite äldre tjurkalv flyttade alltså igår. Vi började redan vara oroliga för att vi har dem alla här över julen, men till all tur kom förmedlingsbilen igår.
Tomt blev det i boxarna, men påfyllnaden började som sagt redan! 😉

Skoljulfest

Ikväll är det skoljulfest i vår by. Vi hör nämligen till de allt färre byarna i Finland som har en fungerande byskola, vår är inte ens indragningshotad. Tvärtom växer både byn och skolan så det knakar. Förra sommaren gjordes en del ombyggnader för att få fler klassrum, eftersom antalet elever som började ettan var rekordstort. De var hela sexton stycken, vilket gjorde att man för första gången i skolans historia fick dela på ettan-tvåan. Hittills har vi alltid haft sammansatta klasser, men nu hade ettan-tvåan i så fall blivit för stor.

Förhållandet mellan en by och dess skola är något av en symbios. Finns det skola i byn ökar det intresset för att bosätta sig där, vilket ökar elevunderlaget i skolan. Visst är det också viktigt med butik, post och annan service men jag tror nästan skolan brädar de andra om man måste välja. Bilburna vuxna är lätta att flytta, barnen måste ha korta avstånd. Omvänt kan en indragningshotad skola dra med sig hela byn i fallet. Eftersom man inte vet om skolan finns kvar drar sig mänskor för att slå sig ner i byn, vilket på sikt minskar antalet elever ytterligare och man får en nedåtgående spiral.

För vår del går spiralen åt andra hållet. Vi har nära in till grannstaden Jakobstad och servicen där, vi har nära till kommunens skolcentrum med högstadium, idrottsanläggningar m.m. och, som alltså framgått, en egen liten byskola. Inte så liten att den är hotad, men inte så stor att den känns opersonlig. Följaktligen är det många som gärna slår ner sina bopålar i byn och det förstärker förstås skolans situation ytterligare. En granne brukar säga att det kommer två skolelever med varje huspaket och det stämmer ganska bra. 🙂