Inga feila he någa !

Efter fjolårets brakdundersuccé med teatern “Åm tetta vil vi beretta” – Hindersby 1930-50 – kommer nu fortsättningen från 1950-talet “Inga feila he någa !”. Halva byn har flitigt repeterat och fortsätter arbeta fram till premiären den 28 januari. Jag spionerade litet i dag vid repetitionen och blev helt förtjust i den nya pjäsen.

Liksom förra årets pjäs är den skriven av Isa Stenberg, hemma från Mosabackan i Hindersby, men verksam inom teatern hela sitt liv i Sverige. Återflyttad som pensionär har hon satt sin barn- och ungdomstid i teaterform. Men Hindersby har långa traditioner av teater också före Isas tid. Sigge Strömberg – världsberömd i hela östra Nyland – satte upp två pjäser per år på samma ställe. Han bodde i hjärtat av Hopenbackan i Hindersby alldeles invid bron en kilometer från oss. Och pjäsens regissör Robert Jordas (också proffs från Teaterhögskolan) råkar bo just i Sigges hus.

Isa kallar pjäsen “En skämtsam berättelse med godmodig humor i åtta scener” och det jag smygtittade på var just precis det – med skådespelare som redan kommit förbi amatörstadiet. Men så spelar de också sej själva (i vid bemärkelse). Det handlar om verkliga människor och verkliga händelser som de alla känner till. Nåja, litet konstnärlig frihet måste man ju tillåta.

Isa skriver i förordet: “Vi håller upp teaterns förtrollade spegel och fortsätter att berätta om livet och människorna i Hindersby”  … ” Decenniet kallas för ”det glada femtitalet ” och var troligen vår bästa tid. I varje fall för oss som var med redan då”.

Det håller jag helt med om. Jag var en av skoleleverna i skolan på 50-talet och känner igen mej precis. Den korta snutt jag såg fick minnena att välla fram i mej. Det fanns minsann inget överflöd då men “Inga feila he någa” (inte saknades det nånting). Brist och problem fanns det men allting gick framåt och alla var optimistiska – helt i motsats till dagens stämning med överflöd men ängslan för framtiden.

Vi var de största årsklasserna som funnits och vi hade verkligen roligt ihop. På den tiden hade man en grym respekt för lärarna – vilket inte alls hindrade att det gjordes en hel del ofog ändå. Det var då mekaniseringen av jordbruket började på allvar. Farsan åkte ned till bysmedjan för att få nya uppfinningar ihopmonterade och så hem igen för att prova. Högen med skrot växte men vissa uppfinningar fungerade faktiskt.

Televisionen kom – en av våra grannar köpte den första TV-mottagaren varvid halva byn samlades där varje kväll för att beskåda underverket. Jag började tillsammans med min bästa vän bygga elektronik – i början kristallmottagare i tvålaskar. Därefter var det klart att jag skulle bli elektronikingenjör och därmed basta – vilket jag också blev även om jag aldrig arbetade som sådan. Datamaskinerna kom nämligen och jag hamnade in i den branschen.

Men fortfarande minns jag 50-talet som det mest optimistiska decenniet i mitt liv. Det var livat i byn med Sigges Lekstrand och de stora midsommar- och höstfesterna med upp till tusen deltagare. Det byggdes och firades. Massor av klubbar bildades och man samlades och drack kaffe. I vår ända – Sörnäsändan – hade vi Onsdagsklubben. Först då flera köpte TV så minskade sammankomsterna – men då var det redan 60-tal.

Nu är jag ytterligt spänd på hur det gick med Damklubbens hemliga tältresa – men får väl vänta till premiären i januari. Bäst att köpa biljett kvickt. I fjol blev många utan biljett då de trodde att man kunde beställa bara en vecka före premiären – men det gick inte alls. Den som vill vara säker på en plats ringer kvickt till Senja (numret finns på affischen) och bokar.

Och vem vill inte se Damklubbens möte:

Sudden-death

Det jag inte vet om ishockey är säkert värt att veta. Det oaktat tänker jag låna ett hockey-ord för att beskriva senhösten på hemmanet, nämligen sudden-death, tvärdöd. Det var vad som hände mitt liv i början på november. Det tvärdog.

Som tidigare nämnts var hela odlingssäsongen en enda lång väder-eufori men allt roligt har en ände, så även vädret. I år gick det på ett sätt riktigt jämnt ut. Jag hann precis med det man MÅSTE hinna, dvs åkrarna var plöjda, maskinerna tvättade och inkörda och vattenledningarna tömda och tvätten inne i värmen. Då kom han! Herr Kyla. Min fiende och hatobjekt nummer ett. I år lyckade han effektivt stoppa allt jag VELAT göra innan vintern. Jag hade tänkt gräva ner en massa stenar, utföra ett dräneringsprojekt och gräva upp buskar ur några åkerdiken. Därav blev intet. Snön kom i oktober och ligger kvar och skräpar än, kölden har varierat mellan -5 och -20 hela november och effektivt satt stopp för allt utomhusjobb. Enligt hörsägen skall tjälen bitvis vara 60 cm och då gör man ingenting med en grävling anno 1973 kan jag meddela.

Dessutom är mina blodådror så konstruerade  att blodet börjar flyta sämre vid +3 grader och vid – 7 finns mest bara livsuppehållande funktion kvar. Som det riktiga skräckexemplet kan jag minnas en tältnatt i Dragsvik i -32 grader. Jag minns att jag tänkte att detta kommer att bli det värsta jag kommer att  uppleva i mitt liv, och det rekordet står sig än. Något värre har jag inte behövt genomlida till dags dato. Tack och lov!

Det finns endel fördelar med kylan, men dem märker man inte av nu utan senare. Den kommande odlingssäsongen blir i allmänhet bättre efter en kall vinter eftersom tjälen gynnar markstrukturen och tar livet av en massa ohyra som inte skall finnas, tyvärr tar den livet av mina nerver lika effektivt så längde det pågår.

November skall vara november, inte februari. Julbelysningen skall sättas upp 20 december i en snöfri värld. Sedan kan julen få vara vit och efter det kan vi ta snösmältning. Tack.

Men tills vidare kan vi  bara konstatera att jag trivs som en isbjörn i ett solarium. Dåligt.

Lika illa antar jag att denhär stackaren mår. Han har inte ens rum i härbärget i vinter utan måste stå ute och skämmas.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Köld = fritid. Nu skall jag knäppa upp en lonkero och glida ner i soffan framför något dåligt TV program. Om ett halvt år är det några timmar kvar av arbetsdagen vid denhär tiden. Så är icke fallet nu.

Snökedjor

Vinterföret kan som bekant vara ack så förrädiskt. Det gäller även för traktorförare, speciellt när man börjar röra sig i terrängen. Några vinterdäck för traktor finns inte. Visserligen finns det dubbar man skruvar in i däcken med borrmaskin, men de används inte särskilt allmänt. Har traktorn fyrhjulsdrift  och föraren sunt förnuft brukar man klara sig.

Räknar man med att köra under riktigt dåliga förhållanden, speciellt om det rör sig om bakhjulsdrivna traktorer, kan det vara bra med snökedjor. Det är alltså kedjor med taggar som man trär på de vanliga traktordäcken. De gör körning på bara vägar rejält obekväm, men i snö och is är de enormt bra. Min bakhjulsdrivna Ford brukar förses med kedjor till vintern och faktum är att den ibland överraskat mej med att nästan ha bättre grepp än den fyrhjulsdrivna Casen utan kedjor.

Monteringen skall om allt lyckas gå rätt enkelt. Man breder ut kedjorna på marken, binder fast kedjan i traktorfälgen och genom att därefter köra traktorn framåt kommer den själv att “dra på sig” kedjorna. Med lite justeringar borde det sen vara bara att knäppa fast låsen. I praktiken brukar det vara en del pillande och bökande, kedjorna hamnar snett, trasslar in sig  eller nåt liknande. Om det stämmer att jultomten ogillar kraftuttryck så här inför julen är det tänkbart att just påmonteringen av snökedjor kostat mej en hel del klappar genom åren.

I år gick det dock ganska bra. Nu är kedjorna på och Forden redo för snöröjning och skogskörningar.

Kalendersvar

Hohoho!

Ja, det finns många snälla barn som är duktiga på att rimma! Jag var alldeles överväldigad av mängden svar ni skickat in. O så roligt! 😀

Rätt svar 1.12 var adventsstake/adventsljus. Julklappen skickar jag till Britt-May i Kuggom.

Jag drar lott bland alla som gissar rätt. Kom ihåg att svara före midnatt på kalenderrimmen om du vill vara med, efter det kommer det ett nytt rim!