Alla yrken ger upphov till yrkesskador. Nu menar jag inte förslitningar i ryggen eller dåliga lungor, utan mera på ett psykologiskt plan. En bonde funderar på varifrån julskinkan kommer, en elektriker tittar väl på elinstallationer här och där, och en brandman ser brandrisker överallt.

Efter 20 år i det senast nämnda yrket är jag rejält yrkesskadad. Direkt man kommer in någonstans tittar man på nödutgångar och brandsläckare och allt möjligt tekniskt brandskydd. Detta skall vi inte gå in närmare på här, även om det kunde bli en essä på många sidor. Det är ju ofta så att jordbruksbyggnaderna är stora vad gäller ytan, samt ofta innehåller hö och halm och annat torrt fnöske som är brandbefrämjande som jag vet inte vad. Dessutom kan vi med fog säga att det byggnadstekniska brandskyddet är eftersatt i alla byggnader som är över 20 år gamla. Har blandas ofta djur i stora mängder med maskiner, el och brännbara vätskor med olika mer eller mindre fantasifulla uppvärmningsanordningar.

Jag behöver inte gå längre än till min egen ekonomibyggnad, byggd på 50-talet och 450 kvadratmeter stor. Den skulle omedelbart vara bortom all räddning om elden kom lös där.  Dessutom är det svårt att installera ett fungerande brandvarnarsystem där, dels pga att det är kallt vintertid, men också pga att en värmedetektor skulle larma alltför sent, och en rökdetektor är bara till förtret i en maskinhall.

Eftersom det dessutom är svårt att få ut djur ur ett djurstall även om man skulle var på plats i tid så kan vi vara överens om att den enda rätta vägen att gå är förbyggande, dvs undvika att brand uppstår.

Många brandförebyggande åtgärder är dyra att förverkliga eller klumpiga att använda, men det finns en lättmonterad, billig manick som borde finnas på varenda maskin, nämligen huvudströmbrytaren. 

Många många förödande bränder på jordbruk skulle ha kunnat förhindras med denna lilla kompis. (Bara med egna ögon har jag väl sett ett 10-tal)  Tyvärr är det så att ålder, fukt, möss och annat skräp gör att lite äldre (men också nyare) traktorer ofta är rena brandbomberna. Och dessa bomber kör vi in i våra uthus och går in och sover gott. Det enda säkra stället att förvara en traktor utan huvudströmbrytare på är nere på havsbottnen. Förvarar man sin traktor någon annanstans skall den ha en dylik monterad. Basta! Därför har jag monterat huvudströmbrytare på alla startmotorförsedda anordningar som finns på hemmanet.

På Zetorn är det enkelt att förverkliga en huvudströmbrytare. En vanlig standardbrytare, en fästplåt och vips har vi oss en säkrare traktor. Sen får man dessutom lite extra motion när man alltid glömmer att slå på den och får kliva ut hytten ett extra varv.

På Valtra har jag monterat en orginalhuvudströmbrytare. Det är lite mera krävande elekronik i denna traktor. Strömbrytaren manövreras inifrån hytten, lika brandsäkert men ger ingen kaloribonus.

Veteranbilarna har inga huvudströmbrytare, men där brukar jag ta av en batteripol när dom står inne. På personbilarna av nyare snitt är förverkligandet av huvudströmbrytare lite knepigare, så dom får stå utomhus året runt i stället. Vad var det jag sa om noijig?

När natten är mörk kan du som Lucia
leta dig fram – och med händerna fria!

Vad kan man göra med en Nobelannandag i december? Inte mycket produktivt i alla fall. Dagsljus är man inte bortskämd med, och denna vinter har dessutom kölden krossat det mesta av goda ideer.

Jag har dock en del vete olevererat och det blev det bättring på på lördagen. Vädergudarna var på vår sida, trots att det var -15 på morgonen och -18 på kvällen så kunde vi lasta långtradarsläpet i riktigt fint vinterväder, ungefär -4 grader.

Det brukar ta ungefär 1½ timme att lasta ett långtradarsläp (ca 25 ton) men på vintern finns det några fenomen som kan krångla till det. Bla vet man inte vad gnagarna har gjort för illa när dom fått haft ha torken för sig själva några månader. Dessutom har jag haft problem med kondens i utmatarröret under några vintrar nu, detta har gjort att säden vägrar rinna ner i lastningsröret. Inget av detta lät sig hända denna gång. Det syntes inte ett spår av några långsvansade krabater och tekniken fungerade direkt.

Större problem är det dock vintertid att få det fulla långtradarsläpet upp på vägen. Det är nämligen uppförsbacke hela vägen från torken till vägen, och vägen är inte heller för bred, om vi säger så. Detta kräver en del av den som skall manövrera upp ekipaget på vägen, man måste vara en avvägd kombination av försiktig och orädd. Denna gång blev det att sanda ordentligt samt att förse dragbilen med kedjor och efter detta avreste vetet iväg mot Seinäjoki och sedan vidare på okända vägar. Nu är det bara att hoppas att kvaliteten på detta är lika bra som det jag sålde i höstas, men det borde det vara eftersom det är samma parti.

 

Ca 10 av 25 ton är pålastat och nu är det mest bara att stå och titta på som gäller.

I dag är det ju gubben, men förr var det en annan
som klappade på dörren med hornen uti pannan.
Den här är inte djävulsk, nej beskedlig som ett lamm.
Står stilla där vid granen och samlar lite damm.