Svalt och skönt

Som Sonja skrev så är det ganska skönt jämfört med sommarens hetta – speciellt sedan här nästan slutat blåsa. Det är -15 nu men det är väl inget. Däremot förstår jag inte hur Sonja kan klara av blåsten i skären – så landkrabba är jag nog att jag skulle bli tvungen att gå omkring i dykardräkt i sådant väder.

Men här har jag tagit in filttossorna, fårskinnspälsen och ludimyssån. Filttossorna har jag använt men pälsen vågar jag inte sätta på förrän det blir under 20 grader kallt. Den är nämligen något oerhört het – vid varmare väder så rinner bara svetten. Möjligen får jag tillfälle att använda den på måndag och tisdag då Lantbruksvädret lovar -22 grader.

Byggandet går långsamt eftersom man hela tiden måste in i pannrummet och värma upp sej. Men inte för länge för då börjar svetten lacka och det är ingen bra idé då man skall ut igen. Plötsligt märkte jag att luftintaget till pannrummet blir igensatt då lagret blir färdigt. Planeringsmiss – men efter en tur till datamaskinen och CAD-programmet så visar det sej att problemet går att lösa. Sådana små bekymmer dyker det upp hela tiden så byggar-jaget får sitta och dricka öl tills planerar-jaget har löst problemet. Som bonde utvecklar man lätt inte bara två utan en hel massa olika personligheter på grund av alla roller man måste spela.

De närmaste dagarna blir mest vedklyvning och eldning. Man säjer att vedeldning ger dubbel värme: Först då man klyver veden och sedan då man eldar med den. Men det går riktigt bra att klyva ved nu. I kölden spricker klabbarna lätt.

Tomten jobbar ikväll

Ikväll firar vi lillajul och då har gårdstomten en alldeles speciell uppgift. Jag vet inte hur utbredd traditionen är, men åtminstone i mina hemknutar har tomten för vana att slänga in ett eller två paket till barnen i huset. Detta gör han utan att synas, men dock höras. Han bullrar i farstun och försvinner samma väg han kom. Kvar i farstun ligger bara några paket till barnens förtjusning.

Lovisa har väntat hela dan på lillajulstomten och jag har nog på känn att han kommer förbi på sin rond från stallet till nötset.

God lillajul, alla bloggläsare

Yrkesidentitet

En kompis frågade en gång vad det är som styr vissa jordbrukare till att bli mjölkbönder, andra att bli svinfarmare, nån att bli potatisodlare eller nåt helt annat. Vad är det som avgör vad man satsar på? Jag svarade att det förstås handlar om förutsättningar i form av t.ex. klimat och jordarter men att det också spelar stor roll vad jordbrukaren är intresserad av. Frågeställaren tänkte efter och konstaterade sen att det ju faktiskt låter ganska trevligt med ett yrke där ens personliga prioriteringar får vara med och styra vad man jobbar med. Den slutsatsen är jag definitivt benägen att hålla med om.

För jordbrukare tenderar privatliv och yrkesliv att flyta ihop. Ofta påverkas vår yrkesverksamhet av vår personlighet, egna preferenser får påverka vilka verksamheter man bedriver o.s.v. Omvänt definierar yrket också många gånger vem man är privat. Jordbruket styr vilka hobbies man har, vilka värderingar man anammar etc. eftersom man påverkas av de kretsar man rör sig i och jordbrukare företrädesvis brukar röra sig i jordbrukarkretsar.

I och för sig är det här inget unikt för min yrkeskår, överlag definierar vi finländare ofta oss själva via vårt yrke. När vi träffar en ny människa är frågan om yrke ett av de första samtalsämnen vi tar upp. Säkerligen beror det till viss del på att den frågan är ganska bekväm och enkel, men till viss del tror jag också vi intresserar oss för personens yrke därför att vi faktiskt anser att det berättar nåt väsentligt om personen.

För en jordbrukare innebär det att vår yrkesroll är så nära förbunden med vår person också att ett bakslag för företaget är ett bakslag för mej personligen. Att avveckla företaget eller gå i konkurs inte bara är en ekonomisk utan också en personlig tragedi. Att sluta som jordbrukare är inte bara att lägga av med ett jobb, det är att lägga ner ett helt liv.

Personligen tycker jag det finns både en positiv och en negativ aspekt på det här. Det är en förmån att min person får påverka och skina igenom i det jag gör, men det känns farligt att det jag gör får definiera vem jag är. Jovisst, jag säger också saker som ”jag jobbar inte som jordbrukare, jag ÄR jordbrukare”, men jag borde också vara nånting mer än min yrkesroll. Människan Mats borde (förhoppningsvis) vara mer än jordbrukaren Mats.

Generatorn i standby-läge

Då har vintern kommit, även till Heisala. Snö och -12 grader ute, brrrr, men ändå rätt så skönt i jämförelse med sommarens +30 grader. 😛
Med hösten och vintern kommer det också hårda stormar och de senaste dagarna har minsann varit ganska blåsiga.Stormar det, så stormar det inte kan man göra något åt den saken, men man kan ju gardera sig för de olägenheter en storm för med sig. Därför har vi en traktordriven generator.

Som tur är har vi inte behövt använda den under den senaste tiden men den är nog så placerad att det är ”bara” att koppla fast de i traktorn. I praktiken fungerar den så att den kopplas i ena ”ändan” fast i traktorns kraftuttag, producerar därigenom elektricitet och i andra ”ändan” kopplas den till vårt elskåp. På så sätt får vi elektricitet till ladugården och huset.

Riktigt med det samma som elen bryts behöver man nu inte springa ut och koppla fast generatorn, utan man kan nog vänta en liten stund och se ifall elen kommer tillbaka. Allt för längen kan man dock inte vänta, för utan elektricitet fungerar inte t.ex. vattenkopparna eller kraftfoderkioskerna. Inte heller mjölken kyls ner i tanken. Är det nu sen ännu under mjölkningen som elen bryts, så står även mjölkningen stilla och det tycker inte korna om. Då de är vana att bli mjölkade en viss tid, så blir det ytterst obekvämt för dem att vänta med fyllda juver.
Hemma hade vi inte någon generator, för i värsta fall (alltså om elen blivit bort över säg sådär 10 timmar) hade man kunnat mjölka korna för hand. Hur många gårdar som i dagens läge har en generator, kan jag inte uttala mig om. Med tanke på vårt läge, alltså var vi bor och hurudan djurmängd vi har, så skulle det vara ganska ansvarslöst av oss att inte ha en sådan och försäkra elförsörjningen också under elavbrott. Men i mindre besättningar kan jag nog förstå att man inte har en. Den är bra att ha, men förhoppningsvis kommer den inte i användning, i alla fall så hemskt många gånger denna vinter.

Hönsburen

Som sagt så byggde jag en ”hönsbur” på 90-talet åt min mamma som var passionerad skogsbrukare. Men fötterna klarade inte mera av att gå i den ojämna skogen (hon var över 90 år) och jag byggde då hönsburen på en lastpall så jag kunde transportera den bak på traktorn.Senare då vi började svetsa fiberkabel så byggde jag om den till svetsbur.

Hönsburen

Förrän jag byggde om buren med arbetsbord så liknade den faktiskt en hönsbur – därav namnet. Den har en bänk från den gamla Ducaton (paketbilen) med säkerhetsbälte och allting. Från Biltema köpte jag en ”intercom” – en grej med hörlurar och mikrofon som var avsedd för motocykel så föraren kunde prata med passageraren. Jag slaktade hörlurarna och satte in dem i vanliga hörselskydd och förlängde sladden så jag kunde prata med min mamma då jag satt i traktorn och hon i hönsburen.

Min mamma ville alltid komma ut i skogen och se på hyggena. Hon var aktivt med i skogsbruket så länge fötterna tillät det. Det måste vara ett släktdrag för den Mickelska släkten har sysslat en hel del med skogsbruk. Så jag körde hönsburen på pallgafflarna (väl fastskruvad) på krypväxeln genom skogen och berättade för min mamma vad vi hade gjort. Hon var då redan så dålig att hon inte orkade kliva upp i traktorhytten. Men nu kunde hon följa med skogsarbetet i alla fall. Huvudet och humöret var det inget fel på.

Då jag byggde om hönsburen så ändrade jag bara bakändan och satte in ett bord för fibersvetsen. Under bordet blev det utrymme för lådor med nödvändiga verktyg, en ackumulator och en fotogenkamin. Den ger så mycket värme att man måste klä av sej tröjan mitt i vintern. Och hela bakändan måste vara öppen så man får in kablarna och ut den färdigt svetsade skarven. Som tätning använder jag en bit av en lättpresenning. Det finns en stor mängd lysdiodlampor för arbetsbordet eftersom de drar mycket litet ström och man måste ha god belysning för optisk fiber som ju är tunnare än ett hårstrå …

Men snart måste hönsburen byggas om igen. Den börjar helt enkelt skiljas åt efter att i många år ha hoppat över stock och sten i östra Nylands skogar och åkrar. Där jag har svetsat kommer ingen med någon bil – ens en fyrhjulsdriven. Den nya skall blir starkare och framför allt tätare. Isolering behövs inte men då det blåser så blir det svinkallt inne i hönsburen. Den var ju trots allt hastigt ihopslagen av litet bräder och skivor.

Ja, och så skall hönsburen i framtiden också fungera som ”manskapsskjul” i skogsbruket. Det är bara att lämna den i skogen – den är gjord att klara belysningen med en acku som ytterst sällan behöver laddas och värmen få man från fotogenkaminen. Det blir varma kaffepauser snart … (inte alltid så bra för då kan de bli långa).