Låsta positioner

På torsdagen tittade klövverkaren Bernhard in och fräste ner klövarna på ett par kor. I samband med det använde vi oss av ett av de bästa hjälpmedel som finns för kreatursskötare, nämligen låsgrindar.

Klövverkningen är nödvändig för att korna skall må bra, men det är inte alltid de riktigt förstår hur befogad den är. Därför kan det vara ett fasligt sjå att få fast dem och få in dem i klövverkningsstolen. Att jaga dem runt i ladugården, få på grimma och sen släpa dem dit man vill är en påfrestning på både kor och ägare, därtill är det inte helt ofarligt.

Låsgrindarna befriar en från den upplevelsen. De sitter permanent monterar vid foderbordet och i normala fall bara hänger de där och påverkar inte korna det minsta, de kommer åt att äta precis som vanligt. När man ställer om grindarna i låsningsläge kan kon sticka in huvudet för att komma åt fodret, men samtidigt faller låsningen på plats och hon kan inte dra ut skallen igen. Kons hals är smalare än huvudet och med grinden rätt inställd kan hon andas och äta helt normalt utan att rören trycker på nånstans, men försöker hon dra huvudet bakåt är det stop.

På morgonen stängde jag av den ändan av ladugården där låsgrindarna finns  med ett par flyttbara lättgrindar och föste in de tre kor som skulle åtgärdas i avstängningen. När Bernhard sen dök upp lade jag ut lite kraftfoder på foderbordet, korna stack ut genom låsgrinden för att nå fodret och så satt de fast. Sen var det bara att trä verkstolen över dem och fixa till klövarna. Den här typen av låsning är bara tänkt för att tillfälligt ta fast en ko, nån längre tid kan man inte ha henne stående i låsgrinden eftersom hon t.ex. inte kan lägga sig ner, men för klövverkning är det alldeles tillräckligt.

Efteråt skall verkstolen tvättas och räkning skrivas, det är viktiga grejer det också. 🙂

Ladkavalkad

Vi efterlyste ju för en tid sedan era egna bilder på lador runtom landet. Nu har det blivit dags att visa de foton som ni har skickat in.

Du kan fortfarande skicka in fotografier på de lador som finns i just ditt landskap. Ladda upp bilderna här – och berätta gärna också var ladorna finns och vad du själv heter innan du skickar iväg materialet.

Och nu börjar föreställningen!

Lada i Pörtom.
1.Så här ser det ut på slätten i Pörtom. Bilden är inskickad av Mats Nordman.

Följande fotograf, tyvärr okänd,  har skickat in  två bilder:

Sned lada
2. Än så länge hålls den upprätt!
Ladulandskap
3. Åkervy.

En annan anonym fotograf har skickat in dessa tre stämningsfulla bilder:

Lada i höstskrud
4. Lada i höstskrud.
Lada i svartvitt
5. Det här är av allt att döma en gammal lada.
Lada i månsken
6. Som avslutning: ett riktigt julkort!

SLC kvinnodag

Igår inleddes SLC;s kvinnodagar, som i år ordnas i Åboland. För mig är
det första gången som jag deltar i detta evenemang, allt som allt år
vi drygt 60 pers. Vi började med föreläsningar i Kimito, som bl.a.
handlade om företagsidéer och marknadsföring av dem.  Föreläsarna var
väldigt engagerade i sin sak och motiverande att lyssna på.
Övernattningen sker på en badinrättning i Kasnäs, var vi också får ta
del av olika behandlingar (massage m.m.) samt gymnastikgrupper. I
dag blir det ännu en dos av lantbrukspolitik och besök på Brusaby
lantbruksskola.

“In Sweden we call it a kick.”

Den här tiden på året är vår byväg ett konstant glädjeämne. För det mesta sköter kommunen vägunderhållet perfekt och det är man ju glad för. Ibland hinner de inte riktigt med och då har vi ju ett fenomenalt fint sparkföre, vilket man ju också är glad för. Det är en win-win-situation, helt enkelt. Faktum är att jag nästan föredrar sparkföret om jag måste välja. Så om kommunala vägmästaren läser det här är det alltså ingen brådska att grusa vår väg, vi har det så bra så. 🙂

Av nån orsak blir jag trots stigande ålder aldrig för stor för sparkstöttningen. Det är nåt så infernaliskt kul att susa fram på blankisen med farttårarna rinnande längs kinderna, även om tårarna väl mer kommer av kölden än av farten. Strängt taget rör man sig ju inte så värst snabbt om man mäter det i km/h, men det är något i förhållandet mellan muskelarbete och fart som känns tilltalande. Man får mycket fart med liten ansträngning, helt enkelt. Dessutom är ju sparken en genial konstruktion såtillvida att man alltid har en viloplats med sig om man skulle bli trött. Och på hala småvägar är den ett rackans så mycket tryggare fortskaffningsmedel än cykel eller apostlahästar.

Häromvintern började min far faktiskt utföra intervallservice på släktens sparkstöttingar. Han plockar isär dem, byter trasiga delar, fixar glapp i konstruktionen, putsar rost från medarna och avslutar med att måla om hela sparken vid behov. Nästa gång tror jag min skall bli svart. Med flammor. 🙂

Var det förresten nån som undrade om rubriken? Den snodde jag av Lasse Åberg och Stig-Helmer Olsson.

Service dags

Idag servades den viktigaste maskinen på vår gård, mjölkmaskinen. Den går två gånger om dagen, så slitaget är ganska hårt. Sedan den blev installerad har den varit igång över 18 000 timmar. Den hör till kategorin “maskiner man liksom inte tänker på”, men man märker minsann om den slutar att fungera!

Servicen görs en gång om året och den utförs av en professionell montör. I servicen ingår bl.a. genomgång och vid behov byte av diverse olika gummidelar och slangar samt en grundlig rengöring av maskinens “inre”. Dessutom testade montören hur jämt pulsatorerna går.

Några större överraskningar hittade montören inte, men visst var servicen på sin plats. Nu torde maskinen klara sig ett år framåt igen.

Under tiden servicen pågick kalvade Ädisa. Kalvningen förlöpte utan problem och hon fick en fin kokalv. Kalven får överraskningsvis heta Hädisa. Även i andra ändan av mjölkstationen (vi har kalvningsboxarna på var sin sida av mjölkstationen) var det full rulle. Där fanns nämligen Umbra med sin i går kväll födde Herman.

Väsen och oväsen

När kvällarna mörknar (eller snarare dagarna, kvällar finns inte mer) så kommer jag alltid att tänka på gamla tiders små hjälpredor och oredare som fanns på bondgårdarna. Det handlade ju främst förstås om skrock men också lite om tro och hopp, för vissa av dom små liven var ändå ganska sympatiska.

Närmast kommer man förstås att tänka på den mest berömda, nämligen Hustomten. Alla gårdar hade en egen liten tomte som sprang runt i skydd av mörkret och kollade så saker och ting stod rätt till. Om suggan höll på att ligga ihjäl en griskulting så var tomten där och fixade. Om husbonden glömt att haspa hönshuset så märkte tomten det och lade på haspen. Och framför allt, om lyktan stod för nära halmen så var tomten där och flyttade undan den, och avvärjde så en storkatastrof. Utan tomte gick allt till skogs. Därför skulle han blidkas, och man fick inte bli osams med tomten Då brann gården, eller nåt

När jag var liten så brukade min ena farbror skrämma mig med “tunkt-gåbbin” Det var ett mycket diffust väsen, men han dök i alla fall upp när någon inte varit snäll. Som barn grubblade jag mycket på hur tunktgåbbin såg ut, och jag minns att jag hade en klar bild på näthinnan av honom. Det dröjde många år innna jag kom underfund med att “tonkt” är ett gammalt dialektord för tomten (alltså byggplatsen), och tonktgåbbins korrekta översättning blir alltså tomt-gubben, eller möjligen tomtegubben. Kanske var han inte ond i alla fall utan en sympatisk liten rackare.

En annan figur man skrämde barn med så var “brånns-gobbin” (Gubben i brunnen). Han var definitivt en straffare och det sades att han tog vara på barn som inte lydde. Detta dock för min tid, tack och lov.  

Utöver dessa kändisar fanns det en massa mindre kända ljusskydda individer, tex dom fyrbenta skogsråna som jag aldrig fattat vad dom var till för, älvorna som höll till i daggen på morgontimmarna, etc etc. Trots alla dessa är det ändå hustomten som är chefen, och den man inte skall stöta sig med.

I dagens hårda värld, där många gamla gårdar är obebodda, där inga hönshus mera behöver haspas och där svinhusens lyktor styrs med datorer, där finns det numera många arbetslösa tomtar.

Ser du en vilsen arbetslös tomte så ge honom gärna beröm och en tallrik gröt, men stick för allt i världen inte en KELA blankett med ansökan om utkomsstöd i näven på honom, för Tomten, han tål inte moderniteter.

TÄNK PÅ DET! 

PS Julbocken synonymt med jultomten, det är något helt annat. Han jobbar en dag i året, hustomten 365.