Beskogning

Till jordbrukaryrket hör att man har åkrar, vissa större och vissa mindre. En av de minsta plättarna jag förfogar över har av tidigare odlare givits namnet Pissmöursslääte (Pissmyrsslätten) och är alldeles som namnet antyder så pass liten att endast en pissmyra skulle kunna kalla det för en slätt.

Pissmöursslääte är ingen höjdare. För att komma dit måste man ta sej längs en smal, ojämn och slingrig skogsväg och när man väl kommit fram är åkerplätten oregelbunden och har nästan fler hörn än sidor. Dessutom är den så liten att man praktiskt taget måste sitta i skogen när man har kaffepaus, man ryms helt enkelt inte inne på själva åkern när traktorn står där. All vett och sans säger med andra ord att den här åkern är som gjord för att tas ur bruk och beskogas.

Det finns bara en hake. Det är nämligen fråga om en gammal nyodling. Min farfar och hans svärfar har i tiderna arbetat upp det här skiftet för hand, med svett, möda och gräfta precis som Jussi i ”Här under Polstjärnan”. Hur skulle jag då kunna låta den bli skog igen, med tanke på vilken möda de haft med att få den till åker? Är det inte ett hån mot det de försökt åstadkomma?

Jag diskuterade saken i tiden med min pappa och han svängde på resonemanget. De som brukade upp den här marken gjorde det för att de och kommande generationer skulle få mer mat på bordet och ett drägligare liv. Om samma mark nu istället blivit en börda och belastning är det egentligen ett ännu större hån mot det de försökt åstadkomma att fortsätta odla den! Just med tanke på vilken möda de satt på den här åkern är det fel att bebruka den om man gör det med motvilja.

Det finns många verksamheter i vårt samhälle idag som upprätthålls av ren pliktkänsla och av ansvar mot de som en gång startat och drivit dem tidigare. Det finns många föreningar och organisationer som inte längre riktigt vet vad de behövs till eller om de har nåt syfte, men som inte heller täcks lägga ner verksamheten. Att lägga ner föreningen nu känns på något sätt som en missgärning mot dem som grundat den. Men om man överför tanken från Pissmöursslääte till det här området, skulle de som startade verksamheten önska att vi fortsatte med nåt som inte längre behövs utan snarare är en belastning? Att avveckla och lägga ner är inte alltid lätt, men är det inte en ännu större illgärning mot initiativtagarna att krampaktigt hålla något vid liv som inte längre fyller det syfte de hade tänkt sig?

Lite omväxling

Vi ”möblerade” lite om i ladugården idag, 6 djur flyttade ut till djupströbädden och 5 kom in till ladugården. Vi har i år igen ett sådant system, att vi har sinkorna och dräktiga kvigorna ute på djupströbädden. På så vis kan vi ha fullt hus inne i ladugården hela tiden.

Då det gäller djur kan ju vad som helst hända, men i dag var de riktigt samarbetsvilliga. Tydligen ville de också snabbt bort från regnet och in under tak. 🙂 I och för sig är flytten inte någon invecklad procedur, utan det är bara att dra upp ett band, så att inte djuren kan rymma, fösa in dem i fållan och vidare till ladugården. Och tvärtemot då de gäller att ta ut djur från ladugården. Oftast brukar det vara så att förberedelserna tar längre tid än själva flyttande, men hur är det man brukar säga; Bra planerat, är hälften gjort.

Morgonen ljusnar så rosig och fager

Då jag steg ut på trappan för att hämta in tidningen i morse så flög mej i hågen raderna från Jonatan Reuters visa (till en bröllopslåt från Borgåtrakten). Troligen är den avsedd för en försommarmorgon men den passade utmärkt också denna novemberdag. Dimman låg kvar över de våta åkrarna men solen började redan tränga fram.

Morgnar som denna tycker man att man är rikare än nån miljonär – han har ju bara pengar på banken (eller närmast bitar i en datamaskin).

Då var det definitivt

Hannibal har den senaste veckan gått på mjölkfri fasta p.g.a.att han hade diarré förra veckan. Han har repat sig bra och när han föreföll att ha blivit ordentligt återställd är det  dags att låta honom flytta ihop med sin mamma igen. Att han fick dålig mage av hennes mjölk kan endera bero på en tillfällig obalans i magen som gått över tack vare fastan eller så är det ett kroniskt tillstånd som inte kommer att bli bättre oavsett vad vi gör. Enda sättet att ta reda på vilkendera varianterna vi har att göra med är att testa.

Jag öppnade grinden och släppte in honom med de andra på fredag förmiddag. Tolv timmar senare var diarrén tillbaka. Det innebär att saken är klar, han tål inte mjölken. Vad som är den egentliga orsaken kan jag endast spekulera i, men att han inte tål mjölk är helt tydligt och därför skall han avvänjas från den med det samma.

Han är knappa tre månader gammal så rent biologiskt är det inga problem med att avvänja honom från mamman, hans matsmältning är fullt utvecklad och han klarar sig på ensilage, spannmål och vatten. Däremot passar han inte så värst bra in i mitt uppfödningssystem. Min ladugård fungerar när korna tar hand om sin kalv själva men skall jag föda upp den utan att den får ha nån som helst kontakt med mamman blir det knepigare. Jag har helt enkelt inga lämpliga utrymmen för att isolera en kalv helt i flera månder. Lösningen är att sälja Hannibal till förmedling redan nu vid tre månaders ålder istället för vid sex månader vilket skulle vara det normala. Innan han säljs behöver jag dock vara absolut säker på att han är helt återställd. Man varken bör eller får sälja en kalv som är sjuk. Flytten till en annan gård är en påfrestning i sig både mentalt, socialt och biologiskt (olika gårdar har olika i bakterieflora) och kalven behöver absolut vara i skick när den åker iväg.

Hannibal har krävt en hel del tid och arbete de senaste veckorna och tyvärr blir nu inte slutresultatet så värst bra trots insatsen. Men också sånt här hör till spelets regler, det är sånt man får räkna med att inträffar ibland. Och det är ju definitivt inte Hannibals fel, han gör så gott han kan.

Byggplanering

Vi tycks vara inne i planeringsfasen nu. Jag har hittat ledningen till ”tyyttån” (signalhornet) på Ducaton och skruvat fast kylaren. Lamporna skall ännu kontrolleras men sedan blir det (i morgon ?) att beställa besiktning så fort som möjligt för jag måste åka efter skivor och stenull för flislagret. Men först måste jag planera hur jag skall bygga väggarna och exakt hur mycket material jag behöver.

Det är inte så enkelt för väggarna måste uppfylla brandklass EI60. Nåja, måste kanske inte men det är bättre om de uppfyller den för då blir lagret en skild brandcell (Kalle får rätta mej om jag har fel …). Så jag har surfat på nätet och laddat ned och lusläst allting om konstruktioner som uppfyller dessa krav – både i Sverige och Finland. Sedan är det ju inget bostadshus utan väggarna bör tåla litet mekanisk påverkan också. Gipsskivor är jag inte så förtjust i på grund av dålig hållbarhet så jag tittar på OSB-skivor – eller ”strimleskivor” som de kallades i Sverige. Det är spånskivor men med riktigt stora ”spånor”. Fibercementskivor är bra men svindyra och jäkliga att bearbeta – jag har sådana i pannrummet.

Det är roligt att följa med diskussionerna på olika byggforum. Ibland slåss folk så stickorna yr – men man lär sej mycket för där finns också väldigt bra experter. Och som vanligt så är de ”dumma” frågorna oftast de allra knepigaste.

Nu är BricsCAD-programmet för ritningar i användning igen. Jag ritar in varenda skiva och då märker man snabbt vilka tankefel man har gjort. Nån påstod att människan skiljer sej från djuren därför att hon bygger sitt bo i huvudet först. Det anser jag inte vara så väldigt smart för jag bygger en hel del underligheter i huvudet som märks först på ritbrädet (alltså datamaskinen).

Sedan då paketbilen är besiktigad så blir det att köra till Lahtis till Byggmax. Jag blev bekant med firman i Sverige då vi byggde bastu där och nu finns de i Finland  – också i Vasa och Åbo. Det är intressant att rikssvenska firmor slagit igenom ganska grundligt här – från IKEA till Biltema och nu Byggmax. Finländarna får snart börja skärpa sej och nätet har stor betydelse. De inhemska firmor som klarat sej bäst är just de som har fullständigt varusortiment på nätet som Motonet och IKH (Isojoen konehalli). Härifrån kör man inte hundra kilometer bara för att se om nånting råkar finnas i en butik. Och att sitta i telefon är inte min melodi – speciellt som jag planerar på nätterna för det mesta.

Långsiktig planering del 2

Farsdagen (betoning på a, inte på r) börjar avsluta sig, tårtan är äten och presenterna öppnade. Bakom ligger en ledig helg, ledig från sgs alla plikter utom lite vedinbärning och batteriladdande. Snön ser inte heller ut att ge vika i första hand till min stora irritation. 20. december är en utmärkt dag för snön att anlända. November kan gärna hållas snöfritt. Så ej i år.

Detta kapitel i Bondbloggen kommer att meditera över samma tema som mitt förra, men denna gång maskinerna och produktionen.

Som konstaterats, allt var enkare förr då det var svårare. Då visste bönderna vad dom behövde, och också vad som skulle behövas om fem år. Idag vet vi vad vi behöver idag, men har inte en ljusblå om hur det ser ut om fem år. Vi vet inte ens om det är vettigt att köpa en ny traktor idag, eftersom ingen vet om den skall gå på brännolja, urea eller ryps i framtiden. Ved är ett alternativ, eller kanske bananer med tanke på hur konstig utvecklingen kan vara.

Vän av ordning noterar förstås att samma gäller tröskan. Det är inte så attraktivt att betala 110.000 euro för en maskin som man inte vet om man behöver om tio år. Eller om det ens finns bränsle då

I ledaren i ÅkerBirka som kom i veckan kunde man läsa att det senast om två år (!) skulle bli brist på odlingsjord globalt. Det bådar ju ganska gott på ett egoistiskt plan. Här ökar inte antalet byssbor och inte minskar arealen heller. Utgående från det kanske det går att hoppas på att vi odlar spannmål i Närpes även om 10-15 år.

Hoppas säger jag därför att man med den maskinpark jag har är ganska låst vid just spannmålsodling. Redan att övergå till purjolök eller morötter kräver nästan orimliga investeringar.

Alltså, skomakare bliv vid in läst!

Va kan man då fundera på inom dom ramarna? Jo tex att övergå till eko-odling, till direktsådd eller någon form av samarbete. Eko-odling låter attraktivt till den delen att man skulle dels slippa göda, både åkrarna och Yara, dessutom kräver eko-odlingen mer kunskap, vilket förstås är bra för yrkesstoltheten. Tyvärr är det svårt, näst intill omöjligt att vara ekoodlare utan djurbesättning eftersom man både behöver djuren för gödseln och för en vettig odlingsföljd.

Direktsådd? Ja, teoretiskt kunde man klara hela jordburket med en tallriksharv, en direktsåmaskin, en växtskyddssspruta och en tröska. Det är bara det att det finns några hakar här också. En direktsåmaskin kostar 40.000 euro minst. Direktsådd för med sig ogräs, så bekämpningen blir dyrare. Bränsleinbesparingen är stor i procent, men ändå inte mer än kanske 5-600 euro per år. Jämför detta med priset på såmaskinen. Den är alltså intjänad om 65 år. För mig som dagarbetare skulle förstås arbetsinbesparingen vara av värde, men ändå inte tillräcklig för att göra det riktigt attraktivt.  

Till sist samarbete eller entreprenad. Jo, ett till synes bra alternativ som dock har sina svagheter. Det binder förstås mindre kapital, men kan också bli tungrott. Alla gamla tiders ”bolag” som nästan alla slutade i strid och elände finns förstås i bakhuvudet. Dessutom biter det sig lite själv i svansen eftersom jag som lönearbetare inte kan flexa det minsta, utan när jag har tid att tröska måste jag också ha en tröska. Däremot ett maskinsamarbete där en individ äger såmaskinen och sår allt, och den andra individen skötar all harvning, det kan vara ett alternativ, men då måste man också hitta en pålitlig partner med ungefär samma filosofi som man har själv.

Sedan finns det ju också andra maskiner som behövs. Grävmaskinen från 1973 kan börja förnyas, drömmen om en fyrhjuling med skogstillbehör lever i allra högsta grad. Där kommer tiden emot, och någon fyrhjuling som nöjesfordon behöver jag absolut inte, det har jag gud i nog av som det är, men skogen ropar på hjälp och det enda skogsdugliga fordon jag äger idag är ett stövelpar, storlek 43, så där finns saker att utveckla. Skogen har många år varit mitt sorgebarn, det finns ingen tid att sköta den, och kunskapen brister, för när jag var 15 var jag för lat för att följa med pappa till skogs. Dessutom har jag som sagt lika bra maskinpark för skogsarbeten som mumintrollen.

Ingenting av detta är enkla frågor, och det betyder att även i höst väntar inköp för, och planering av ny säsong, det blir min 21. som egen och den kommer att bli ganska lika dom tidigare. Ingen ny maskin kommer att finnas på mina tegar nästa vår.

Men kanske den följande, vem vet….