”In Sweden we call it a kick.”

Den här tiden på året är vår byväg ett konstant glädjeämne. För det mesta sköter kommunen vägunderhållet perfekt och det är man ju glad för. Ibland hinner de inte riktigt med och då har vi ju ett fenomenalt fint sparkföre, vilket man ju också är glad för. Det är en win-win-situation, helt enkelt. Faktum är att jag nästan föredrar sparkföret om jag måste välja. Så om kommunala vägmästaren läser det här är det alltså ingen brådska att grusa vår väg, vi har det så bra så. 🙂

Av nån orsak blir jag trots stigande ålder aldrig för stor för sparkstöttningen. Det är nåt så infernaliskt kul att susa fram på blankisen med farttårarna rinnande längs kinderna, även om tårarna väl mer kommer av kölden än av farten. Strängt taget rör man sig ju inte så värst snabbt om man mäter det i km/h, men det är något i förhållandet mellan muskelarbete och fart som känns tilltalande. Man får mycket fart med liten ansträngning, helt enkelt. Dessutom är ju sparken en genial konstruktion såtillvida att man alltid har en viloplats med sig om man skulle bli trött. Och på hala småvägar är den ett rackans så mycket tryggare fortskaffningsmedel än cykel eller apostlahästar.

Häromvintern började min far faktiskt utföra intervallservice på släktens sparkstöttingar. Han plockar isär dem, byter trasiga delar, fixar glapp i konstruktionen, putsar rost från medarna och avslutar med att måla om hela sparken vid behov. Nästa gång tror jag min skall bli svart. Med flammor. 🙂

Var det förresten nån som undrade om rubriken? Den snodde jag av Lasse Åberg och Stig-Helmer Olsson.

Service dags

Idag servades den viktigaste maskinen på vår gård, mjölkmaskinen. Den går två gånger om dagen, så slitaget är ganska hårt. Sedan den blev installerad har den varit igång över 18 000 timmar. Den hör till kategorin ”maskiner man liksom inte tänker på”, men man märker minsann om den slutar att fungera!

Servicen görs en gång om året och den utförs av en professionell montör. I servicen ingår bl.a. genomgång och vid behov byte av diverse olika gummidelar och slangar samt en grundlig rengöring av maskinens ”inre”. Dessutom testade montören hur jämt pulsatorerna går.

Några större överraskningar hittade montören inte, men visst var servicen på sin plats. Nu torde maskinen klara sig ett år framåt igen.

Under tiden servicen pågick kalvade Ädisa. Kalvningen förlöpte utan problem och hon fick en fin kokalv. Kalven får överraskningsvis heta Hädisa. Även i andra ändan av mjölkstationen (vi har kalvningsboxarna på var sin sida av mjölkstationen) var det full rulle. Där fanns nämligen Umbra med sin i går kväll födde Herman.

Väsen och oväsen

När kvällarna mörknar (eller snarare dagarna, kvällar finns inte mer) så kommer jag alltid att tänka på gamla tiders små hjälpredor och oredare som fanns på bondgårdarna. Det handlade ju främst förstås om skrock men också lite om tro och hopp, för vissa av dom små liven var ändå ganska sympatiska.

Närmast kommer man förstås att tänka på den mest berömda, nämligen Hustomten. Alla gårdar hade en egen liten tomte som sprang runt i skydd av mörkret och kollade så saker och ting stod rätt till. Om suggan höll på att ligga ihjäl en griskulting så var tomten där och fixade. Om husbonden glömt att haspa hönshuset så märkte tomten det och lade på haspen. Och framför allt, om lyktan stod för nära halmen så var tomten där och flyttade undan den, och avvärjde så en storkatastrof. Utan tomte gick allt till skogs. Därför skulle han blidkas, och man fick inte bli osams med tomten Då brann gården, eller nåt

När jag var liten så brukade min ena farbror skrämma mig med ”tunkt-gåbbin” Det var ett mycket diffust väsen, men han dök i alla fall upp när någon inte varit snäll. Som barn grubblade jag mycket på hur tunktgåbbin såg ut, och jag minns att jag hade en klar bild på näthinnan av honom. Det dröjde många år innna jag kom underfund med att ”tonkt” är ett gammalt dialektord för tomten (alltså byggplatsen), och tonktgåbbins korrekta översättning blir alltså tomt-gubben, eller möjligen tomtegubben. Kanske var han inte ond i alla fall utan en sympatisk liten rackare.

En annan figur man skrämde barn med så var ”brånns-gobbin” (Gubben i brunnen). Han var definitivt en straffare och det sades att han tog vara på barn som inte lydde. Detta dock för min tid, tack och lov.  

Utöver dessa kändisar fanns det en massa mindre kända ljusskydda individer, tex dom fyrbenta skogsråna som jag aldrig fattat vad dom var till för, älvorna som höll till i daggen på morgontimmarna, etc etc. Trots alla dessa är det ändå hustomten som är chefen, och den man inte skall stöta sig med.

I dagens hårda värld, där många gamla gårdar är obebodda, där inga hönshus mera behöver haspas och där svinhusens lyktor styrs med datorer, där finns det numera många arbetslösa tomtar.

Ser du en vilsen arbetslös tomte så ge honom gärna beröm och en tallrik gröt, men stick för allt i världen inte en KELA blankett med ansökan om utkomsstöd i näven på honom, för Tomten, han tål inte moderniteter.

TÄNK PÅ DET! 

PS Julbocken synonymt med jultomten, det är något helt annat. Han jobbar en dag i året, hustomten 365.

Lera, gropar och optisk fiberkabel

Det högteknologiska optisk fibernätet är i praktiken mest leriga gropar. Där har jag tillbringat de senaste dagarna. Först försökte jag parkera traktorn med ”hönsburen” (fibersvetsningsskjulet) på vägen men kablarna var för korta (om jag hade kunnat få traktorn att sväva ovanför gropen så hade det gått). Så det blev att ta spaden i vacker hand och börja gräva fram mera kabel. Det var litet bråttom för i natt blev det minusgrader och därefter gräver man inte mycket för hand.

Lera är ett kapitel för sej. Det har vi mycket av – lera och stenbackar. Den är hård som sten i sommartorkan och vinterkölden – men segare. Och nu på hösten så är den klibbig. Den fastnar på stövlarna så man blir ett kilo tyngre för varje steg. Om man alls lyckas lyfta stövlarna. Så det var ”roligt” att gräva i gropen. Eller ”gräva” … Leran fastnade förstås också vid spaden och det var ett större företag att få bort den för varje spadtag.

Inte världens värsta actionbild men en del av bondens vardag.

Men det har inte bara varit lera de senaste dagrna. Jag skruvade ihop Ducaton (paketbilen) och hällde i kylarvätska – men den rann ut tillbaka. Kylaren måste lödas och en slang hade definitivt sett bättre tider – den var full av sprickor. Men löda kan man göra själv och slangar hade jag hemma så det var ingen större sak. Nu hålls kylarvätskan i motorn (tillsvidare) och den startade genast då jag vred om nyckeln. Jag gillar dieslar för där finns ingen förbaskad tändning.

Det värsta var i alla fall att Internetanslutningen slutade fungera 10:38 i går. Vårt nät fungerade bra men TDC:s förbindelse till Kouvola försvann. Reserven slog på automatiskt men den är 20 gånger långsammare än den riktiga förbindelsen. Dit for min dag för det är två firmor inblandade och det tar tid att först kontakta den ena och vänta och sedan säjer de förstås att deras förbindelse fungerar bra och så måste man kontakta den andra. Och det är TDC som inte känner till hela förbindelsen varje gång jag tar kontakt – inte ens det kundnummer de själva gett oss.

Så de utreder saken i många timmar – och halva Lappträsk ringer hit och frågar vad som är fel. En del jobbar över nätet och behöver snabb anslutning (också uppladdning vilket operatörerna inte fattar alls). Andra behöver betala räkningar och det är numera över nätet eller så måste man köra långa vägar till staden för att hitta ett bankkontor. Trots allt måste de ha hittat förbindelsen för på kvällen började det fungera.

Men i morse fick jag ett meddelande om att de tagit emot min felanmälan. Tack så mycket men det var lite väl sent. Snart så skicka väl systemet ett meddelande att de skall reparera felet och senare kommer väl flera meddelanden att de hittat felet, reparerat felet och avslutar felbehandlingen. Mycket bra, men en dag för sent. Trots blixtsnabba nät så blir kundservicen bara krångligare och sämre för varje dag inom alla företag. De måste ha speciella konsulter som sysslar på heltid med att göra det krångligare. Vem har de senaste åren kunnat ringa ett nummer till en person som vet vad det är frågan om ? Utom småfirmor förstås – ju större de är desto sämre fungerar de.

Ett litet glädjeskutt

Egentligen skulle det vara ett stooooort skutt, men då man inte vågar.. Vi hade veterinären hos oss på eftermiddagen, på schemat stod avhorning, en ko som inte blir dräktig och dräktighetsundersökningar.

Det visade sig att kon som inte blir dräktig har en cysta (eller cystor), så den måste få några hormonsprutor för att tillfriskna.
Det som nu sedan förorsakar dessa glädjeskutt är dräktighetsundersökningarna. Vi granskade totalt 10 djur, varav 5 kvigor och 5 kor. Endast 1 kviga är med säkerhet inte dräktig och en ko var lite oklar, men högst antagligen är även hon dräktig. Detta är redan ett bra resultat, men nu kommer det bästa. Till de som är dräktiga hör Sötis, Olvi och Luppa. 😀 😀

Luppa har genomgått en kastning (en för tidig kalvning) efter det som jag skrev inlägget om henne och hennes dräktighetsundersökning. Vi har sedan dess försökt få henne dräktig och nu verkar det som om det skulle ha lyckats. Det är trots allt frågan om en gammal ko, så vi kan inte vara säkra förrän vi ser kalven.

Men ett litet skutt av glädje kan vi väl ändå ta och göra! 🙂

Beskogning

Till jordbrukaryrket hör att man har åkrar, vissa större och vissa mindre. En av de minsta plättarna jag förfogar över har av tidigare odlare givits namnet Pissmöursslääte (Pissmyrsslätten) och är alldeles som namnet antyder så pass liten att endast en pissmyra skulle kunna kalla det för en slätt.

Pissmöursslääte är ingen höjdare. För att komma dit måste man ta sej längs en smal, ojämn och slingrig skogsväg och när man väl kommit fram är åkerplätten oregelbunden och har nästan fler hörn än sidor. Dessutom är den så liten att man praktiskt taget måste sitta i skogen när man har kaffepaus, man ryms helt enkelt inte inne på själva åkern när traktorn står där. All vett och sans säger med andra ord att den här åkern är som gjord för att tas ur bruk och beskogas.

Det finns bara en hake. Det är nämligen fråga om en gammal nyodling. Min farfar och hans svärfar har i tiderna arbetat upp det här skiftet för hand, med svett, möda och gräfta precis som Jussi i ”Här under Polstjärnan”. Hur skulle jag då kunna låta den bli skog igen, med tanke på vilken möda de haft med att få den till åker? Är det inte ett hån mot det de försökt åstadkomma?

Jag diskuterade saken i tiden med min pappa och han svängde på resonemanget. De som brukade upp den här marken gjorde det för att de och kommande generationer skulle få mer mat på bordet och ett drägligare liv. Om samma mark nu istället blivit en börda och belastning är det egentligen ett ännu större hån mot det de försökt åstadkomma att fortsätta odla den! Just med tanke på vilken möda de satt på den här åkern är det fel att bebruka den om man gör det med motvilja.

Det finns många verksamheter i vårt samhälle idag som upprätthålls av ren pliktkänsla och av ansvar mot de som en gång startat och drivit dem tidigare. Det finns många föreningar och organisationer som inte längre riktigt vet vad de behövs till eller om de har nåt syfte, men som inte heller täcks lägga ner verksamheten. Att lägga ner föreningen nu känns på något sätt som en missgärning mot dem som grundat den. Men om man överför tanken från Pissmöursslääte till det här området, skulle de som startade verksamheten önska att vi fortsatte med nåt som inte längre behövs utan snarare är en belastning? Att avveckla och lägga ner är inte alltid lätt, men är det inte en ännu större illgärning mot initiativtagarna att krampaktigt hålla något vid liv som inte längre fyller det syfte de hade tänkt sig?