Ur gängorna

Snöfallet som kom på onsdag påminde om att vintern börjar vara i antågande och de grejer som måste ställas i ordning innan det börjar på allvar borde börja vara fixade. Batteriet i frontlastartraktorn behöver bytas och likså motorvärmaren. Motorvärmaren antydde redan förra vintern att den kanske inte kommer att fortsätta arbetsförhållandet så värst länge till. De första köldnätterna i höst gjorde den ännu sitt jobb någorlunda bra men i takt med att det blir kallare börjar det oundvikligen märkas att den måste bytas ut.

Att byta motorvärmare är ingen stor operation, det är på sin höjd ett snäpp svårare än att byta luftfilter. Elementet är fastskruvad i själva motorblocket, man bara knäpper loss strömkabeln, skruvar ut värmeelementet och skruvar in ett nytt. Så där i princip. Enda haken var att när jag väl fick loss det gamla elementet upptäckte jag att gängorna var skadade. Tydligen hade den som monterat orginalvärmaren fått den lite snett men dragit dit den i alla fall. Sånt lyckas första gången man gör det, men inte andra. Det fanns inte en chans att få det nya elementet på plats, det måste dras upp nya gängor i motorblocket.

Gängorna var M18 och så stora gängtappar har jag inte. Turligt nog fanns de hos en närbelägen verkstad och när jag ändå lånade gängtapp av dem tyckte jag att nån av deras servicekillar lika gärna kunde dra upp gängspåren också. Gängorna sitter rakt i motorblocket och är dessutom rätt korta, så det finns inte direkt nån marginal för att misstag. Att betala lite för att få en erfaren person att hålla i gängskaftet kändes som en god investering. Nu är värmaren på plats och nya batteriet laddat och monterat, så nu är åtminstone huvudtraktorn klar för vintersäsongen.

Typiskt nog hade jag inte brytt mej om att köra in traktorn under tak för den här åtgärden, det skulle ju vara ett så pass enkelt arbete att man utan större problem gör det ute i snödrivan. Problemen kom emot först efter att jag tappat ut kylarvätskan och då var det ju för sent att köra in traktorn. Men kanske man lär sig till nästa gång….

Brukslista

På brukslistan hittar man de för tillfället aktuella semintjurarna. Där finns information om härstamning, fertilitet, hälsa, produktion och exteriör. Utgående från dessa index kan man sedan fundera ut vilken tjur som lämpar sig för vilken ko. I praktiken håller vi oss med enbart några tjurar, som passar åt flera kor.

Jag sätter här upp en länk till landets största avelsbolags webbsida, där ni hittar den aktuella brukslistan (käyttölista). Tyvärr finns den enbart på finska. Det finns också andra företag som erbjuder tjurdoser, men som sagt är detta bolag det mest använda bland producenterna.

En perfekt tjur är omöjlig att hitta, så gott som alltid finns det brister i något delområde. Då måste man helt enkelt överväga för- och nackdelarna med att använda honom.

Vi kan ta som exempel tjuren Kilpisalon Toivo som finns sist på ay-brukslistan. Han ärver vidare mycket mjölk, men lite lägre fett- och protein-halter(tuotanto) än normalt . Kalvar efter honom förorsakar i regel inga problem vid kalvningen, men däremot har han “endast” 98 vid fertilitet då en normal fertilitet (hedelmällisyys) har 100.
Vad gäller hans nedärvande av kroppsbyggnad, så blir hans efterkommor baktill lite lägre (takakorkeus 98) och de kan ha smalare omfång (runko 98) än genomsnittet. Däremot för han vidare fina ben och fint juver. Mjölkbarheten verkar vara lite sämre än vanligt (lypsettävyys 92), vilket betyder att han nedärver en viss tröghet vid mjölkflödet.

Toivo är en tjur som passar på de flesta kor, förutsatt att de inte är för nära släkt med varandra. Det enda man ska se upp med är att man inte seminerar en trögmjölkad ko med honom, utan i stället passar han ypperligt på en ko som har en tendens att läcka mjölk mellan mjölkningarna.

Att para ihop rätt ko med rätt tjur är ett slags pussel med långsamma framsteg, men ett intressant sådant. Oftast lyckas man bra, men ibland kan det nog gå lite snett. Men det är ju det som gör det hela intressant. 🙂

Hannibals comeback

Tjurkalven Hannibal börjar så småningom återhämta sig. Efter att jag tog bort honom från mamman fick magen lugna sig och håller nu ihop helt som den skall. Han äter, dricker (vatten) och är markant piggare än för en vecka sedan. Redan efter ett par dagar kunde man märka att blicken blivit piggare och stadigare. Blicken säger faktiskt en hel om djuret. Trött och lite undfallande blick antyder att det inte mår bra, en friskt kalv skall ha en aktiv och pigg blick.

Jag stängde av ena ändan av foderbordet som en tillfällig box åt Hannibal. Det betyder att han kan smita in till de äldre kvigorna och på så vis få åtminstone en viss social kontakt med andra djur. Lämnas kalven helt ensam kan isoleringen faktiskt göra att den återhämtar sig långsammare, nötkreatur är ju trots allt flockdjur.

Lizzy, en av de äldre kvigorna, verkar ha slutit Hannibal till sitt hjärta och ställer upp som ställföreträdande mamma. Nån mjölk har hon inte att erbjuda, men hon slickar honom och pysslar precis som mammorna gör med sina egna kalvar. (Faktum är att Lizzy är Hannibals moster, men det tror jag definitivt inte hon är medveten om.)

Kommentatoren Peter påpekade att en tänkbar orsak till att Hannibal fick diarre till att börja med kan vara att han har ett anatomiskt fel som gör att mjölken hamnar i våmmen istället för i löpmagen när han sväljer. Normalt skall djuret reflexmässigt sortera maten (mjölk i löpmagen, vatten och ensilage i våmmen) men vissa saknar den här reflexen. Det kan låta konstigt men nötens matsmältning klappar formligen ihop om mjölken hamnar i fel mage. Jag har vetat att “felsortering” kan uppstå som ett resultat av felaktig utfodring, men aldrig hört att den här reflexen helt kan saknas. Man blir minsann aldrig fullärd då det gäller kreaturen. 🙂

Lådor efterlyses

Det är inte alltid man sysslar med världsomspännande saker i jordbruket – just nu är jag bara på jakt efter lådor. Att det skall vara så omöjligt att hitta hyfsade förvaringslådor då alla butiker är fullproppade med allt möjligt. I dag tog jag ett varv runt butikerna utmed Ring III och resultatet var magert. Den bästa lådan är fortfarande den som farsan spikade ihop av fyra brädstumpar och en bottenskiva.

Den är förstås specialgjort hantverk och alltså väldigt värdefull. Det är bara att ta en bunt mjölburkar och skära av dem på ca. 7-10 cm höjd (lika höga som bräderna är breda) och mäta hur stor lådan skall vara så burkarna passar precis i lådan. Det bästa är att man kan ta bort dem en och en då de behövs.

Mest har jag skruvar i sådana lådor (ett tiotal). Då får man massor av olika sorter att rymmas på ett litet utrymme. Visst finns det “plockbackar” och “sortimentslådor” men alla har sina svagheter och de jag nån gång köpt har blivit utkonkurrerade av de “heimlaga” (hemmagjorda) lådorna.

Hela problemet började förstås på grund av städandet. Under sommaren har det samlats stora mängder skruvar och verktyg som nu måste få en plats. Det är hemskt hur antalet olika skuvar ökar. Förr hade man infällda huvuden och kullriga huvuden och lite olika dimensioner. Nu finns det krysshuvud (av två olika sorter !) och Torx-huvud och fler är på kommande …

Man drunknar snart i olika sorters material – inte bara skruvar. Sedan skall det förstås vara specialverktyg för alla sorterna. Verktygen har jag förskt sätta upp på tavlor på väggarna men snart tar väggarna slut och vad gör jag då ? Det har inte varit så bra att sätta verktygen i hyllor – möjligen specialverktyg som behövs sällan. Och med tydliga etiketter. Annars går det mera tid åt att söka än att göra nånting.

Det absolut sämsta (som man aldrig skall förfalla till) är att förvara nånting i plastpåsar. Det är ekvivalent med att kasta bort för då hittar man aldrig sakerna. Vad det beror på vet jag inte men även om plastkassen hänger framför näsan så hittar man den inte.

Nu måste jag i alla fall hitta litet större burkar än mjölkburkarna som nog är bra för små skruvar men inte för 20 cm långa M20 (20 mm tjocka) skruvar. Där behövs större och starkare lådor. Jag har räknat ut att jag behöver ungefär trehundra (till – förutom de jag har). Så det blir väl att surfa på nätet tills man hittar rätta sorten (kakaoburkar är för svaga – det har jag prövat :-).

Det är väl huvudsakligen en bra lagerkarl som saknas …

material    verktyg   och mer verktyg

Att glädja sig åt lite…

1805!

Jag blundar och tittar igen. Det står fortfarande 1805 på mätaren. Jag ser förmodligen lite dum ut för antagligen är ögonbrynen ovanför hjässan i pur förvåning. Det magiska talet 1805 står på mätartavlan i Bränsletjänsts tankbil som just tankat brännolja i torken. Inte nog med att det är den minsta volym olja som någonsin gått åt i torken under en säsong, det är det med en ofattbar marginal. Normalförbrukning skall vara ungefär dryga 3000 liter och bottenrekordet uppåt härrör sig från 2004 när torkstackaren sörplade i sig över 5000 liter.

Eftersom vi är två om torken så blir den totala arealen ungefär 55 ha, och den varierar inte mycket från år till år. Däremot kan ju grödorna variera och även den tröskade mängden men ändå är nog mägden uppbrunnen olja en mycket bra faktor för att konstatera om ett odlingsår varit framgångsrikt eller inte. Dessutom är den mesta säden redan såld och det mesta av den har fått pristillägg för god torrhet, vilket betyder att det hade varit möjligt att sniktorka bort kanske 200 liter till.

Sedan blev det inte sämre av att farmartanken, därifrån maskinerna tankas, den drog “bara” 1900 liter. Detta att jämföra med ca 2700 liter som var förbukningen på den tiden man inte tänkte, utan bara körde. Alltså en inbesparing på 800 liter bara för att antalet överkörningar planeras och minimeras, samt att maskinerna blivit större och endel plöjande är ersatt av tallriksharvning.

År 2010 får gärna gå i repris.