Sida 444 – Bondbloggen

Kalvningsförlamning

Igår då vi kom hem från vår lilla semester, var välkomsten inte den bästa. Rigmor, som på lördagen kalvat för sjunde gången, hade blivit förlamad. Kalvningsförlamning är en sjukdom som vanligtvis drabbar just äldre kor. En ko som en gång har haft det löper (enligt mitt tycke) större risk att drabbas av det igen. Så gick det också för Rigmor, hon hade nämligen för två år sedan samma problem.

Just på grund av att hon haft detta tidigare, så har vi varit extra noggranna med hennes utfodring och kalsium intag före kalvningen. Som en förebyggande åtgärd kan man alltså ge kalsium via munnen.
Då hon nu trots detta blev sval och liggande, så fick hon kalsium under skinnet på söndag eftermiddag och då vi kom hem verkade hon relativt pigg men hade ändå inte stigit upp. Då var det bara att ringa veterinären, eftersom det var söndag kväll var det dejour, den här gången från Kimito. En mycket trevlig och kunnig veterinär var på plats par timmar efter att Antte ringt.
Hon gav kalsium i blodet åt Rigmor och inom en halvtimme så steg kon upp. 🙂

Hon mjölkades inte igår på kvällen. I morse tog jag lite mjölk så att inte juvret skulle bli för spänt och lite mera igen på kvällen. Hon var lite “hängig” så hon fick ytterligare en tub kalsium, men hon har ätit och varit annars “normal” så nog ska allt gå bra!

Praktisk lantman

Tjong sa det i postlådan och så ramlade veckans första lantbrukstidning ner. Denna gång handlade det om Käytännön Maamies, en tidning vars namn jag faktiskt inte känner till nån nedsättande omskrivning av (till skillnad från vissa tidigare nämnda).

KM, som tidningen kallas, ges ut av rådgivningsorganisationen Pro Agria (som sysslar med upplysnings- och rådgivningsverksamhet för jordbrukare) samt Agrologien Liitto. Tidningens profil är som namnet antyder tydligt inriktat på praktiskt jordbruk, politik lyser nästan helt med sin frånvaro. Innehållet består oftast av gårds- och maskinpresentationer, tester och annat som direkt berör vardagen. I veckans nummer som var en byggspecial visade man upp en del intressanta bygglösningar för olika djurslag, ett par spannmålstorkar och en ombyggnad av ett gammalt 70-talshus. I viss mån tar man också upp skogliga frågor, men tyngdpunkten ligger på jordbruk.

En skillnad jag åtminstone tycker mej notera när man har förmånen att ösa ur både finländska och svenska tidningskällor är att de finska är mer inriktade på produktion, de svenska på ekonomi. När en ny metod presenteras i KM förklaras ingående hur man gör, vad som krävs o.s.v., medan de svenska kollegorna alltid har en notering om hur många kronor/ha man kan spara med det nya tillvägagångssättet. Jag inbillar mej att det på vår sida Bottenhavet finns en större tilltro till teknik. Den senaste tekniken är alltid den bästa, följaktligen behöver man inte räkna så noga på de ekonomiska effekterna eftersom det senaste per definition alltid är bäst. Samma mönster finns när man ordnar odlingstävlingar (ett fenomen som börjat dyka upp i tidningarna allt oftare de senaste åren) där ett antal odlare får tävla i vem som “odlar bäst”. I de finländska tävlingarna sätter man vanligen fokus på vem som får den största skörden medan de svenska fokuserar på vem fått störst inkomst/ha.

Trots den här skillnaden är KM definitivt en tidning jag gärna har i tidningshögen, enligt min mening är de ett av de bättre inhemska bladen inom näringen.

Video: Inspelningen av Bettina S i Kristinestad

Jajamänsan, vi bjuder på ett klipp till från Kristinestad! Den här gången ser ni hur det gick till före inspelningen, och lite under också.

Lyckas Kalle få publiken att skratta? Varför ger Bettina Kalle en Mac? Svaren får du i Bettina S – på FST5 i kväll klockan 21, med repris på lördag klockan 19.50.

Här kan du se presentationen av Kalle, som Lasse Grönroos gjorde i våras.

Vad skall man hitta på?

Det är tydligen städtema på Bondbloggen för tillfället, somliga plockar och andra radar, och det gäller även i Östensö. Den gågna veckan har jag (eller i ärlighetens namn min pappa) lagt en del tid på att städa upp i min gamla ladugård.

Ladugården byggdes vintern 1979-80 och tjänade som mjölkladugård till 2003, då ligghallen där korna bor nu byggdes. Efter det fungerade gamla ladugården som mjölkstation, sjukstuga och kalvladugård tills mjölkkorna försvann från gården 2009. Under året som gått har jag lite i taget tömt huset, använt vissa grejer till annat, sålt en del och slängt en del. Nu återstår ännu att ta ner lite mjölkrör, få ut ett par kalvkättar och allmän uppstädning, men sen börjar det bli dags att grunna på vad jag kan göra med huset.

Själva huskroppen är alltså 30 år gammal men i hyfsat skick. Huset är 25×11 m och har 2,4-2,5 i takhöjd beroende på var man mäter. Det är isolerat och där finns vatten, el och bra belysning. Man borde med andra ord kunna använda det till nåt vettigt ändåmål.Visserligen har tomma utrymmen en tendens att fylla sig själva med allehanda bråte om man bara väntar, så i princip kan jag slå mej till ro och låta ladugården ombildas till cykel- och skräpförråd men det känns lite fantasilöst. Nåt vettigt borde man kunna hitta på att göra med byggnaden.

Det kunde fungera som verkstad, men tyvärr räcker takhöjden inte till för traktorerna och då har jag inte riktigt full nytta av den. Att använda utrymmet som bilgarage går, men då måste man köra in genom foderladan och det blir lite komplicerat. Jag kunde föda upp tjurar eller hålla får där, men börjar jag föda upp nåndera av de två har jag dem hellre vid samma foderbord som korna. Grisar, höns eller kalkoner kunde däremot gå för sig. Nån gång har jag funderat på att bygga om utrymmet till kalluftstork, men nu har ju Nisse lärt oss hur en sån skall se ut och en renlärig “Nissetork” ryms inte på 2,5 m i tak. Som enbart spannmålsförråd kunde det däremot duga. I Kronoby torde finnas en ladugård som byggts om till bowlinghall, så kanske en skjutbana skulle vara ett alternativ? Eller inomhuspaintball?

Eller har Bondbloggens läsare några bättre förslag? 250 m² golvyta, 2,4 m i tak, el och vatten finns, vad gör man??

Rada, rada …

Sonja skrev om Plocka, plocka och jag syssler mer eller mindre med samma sak. Det är städa, städa och rada, rada som gäller nu. Hela sommaren har jag burit in allt möjligt i verkstaden då jag byggde och nu då jag skall börja skruva på Ducaton så är den intäckt i allt som jag placerat runt den så det är rada, rada som gäller först.

Jag hade en tanke om att städa verkstaden och kvickt ta en bild som visade en verkstad som man såg golvet på men det tycks nog inte bli av. Det blir aldrig tid att få allting städat – mitt i allt så måste nånting fixas och så ser det sjufalt värre ut igen. Jag börjar tro att den som har en välstädad verkstad inte gör nånting där – eller så har han en massa överlopps tid elller anställda lagerkarlar eller nånting …

Men städningen är viktig huvudsakligen därför att man då hittar allt möjligt. I princip borde allting flyttas minst en gång per år så att man kommer ihåg var allting finns. Ladan fick jag städad (till hälften) då jag måste ställa undan tröskan och visst upplevde man många “Aj, sidu, täär va te saatjin” (aj, ser man på, där var den saken).Riktigt stora och lönsamma fynd gjorde jag i alla fall inte – kanske för att det inte finns nånting stort och lönsamt att hitta :-).

I praktiken blir det trots alla goda föresatser så att man städar då man måste för att få fram nånting. Jag har den principen att jag inte ställer undan nånting utan att städa i den knuten först. Det ger åtminstone en viss garanti för att ingenting blir under en stor hop bråte.

Verkstaden är ganska välstädad men i “te stoor ledun” (den stora ladan) finns ännu sådant vi rev ut då vi byggde om gamla huset 1980 och det borde städas upp. Fast om man väntar litet så börjar det väl få antikvitetsvärde … Så icke hopen med rostiga och krokiga spikar och allmänt sönderkörda och förvridna järndelar som hamnar i tunnan för riktigt skrotaktig skrot. Men varmgalvaniserade spikar rätar jag ut ! Och urgamla smiden sparas noggrant i lådan för byggnadsvårdsreservdelar under mottot:

“Slåå int söndär he såm förfeedren ha knååpa ihoop !”

(Slå inte sönder det som förfädren har knåpat ihop)

Falsk matematik

Jag hade en lågstadielärare vid namn Gurli. Gurli lärde oss räkna. Hon visade oss att 1+1 alltid blev 2 och att 4×4 alltid var 16. (utom när det handlar om fyrhjulsdrift)

Dock missade Gurli en sak, nämligen marknadskrafterna. Marknadskrafterna räknar tydligen med en logik som ingen som inte är marknadskraft själv riktigt kan förstå.

I går gjorde jag ett besök på en av ortens mat-marketar. I jämnhöjd med tomatpyramiden vid grönsakerna sprang jag ihop med en tomatodlare och kom i samspråk med honom. Vi noterade att tomaterna (dom närproducerade Närpes-Tomaterna som varit en sväng ner till Helsingfors) kostade 3.20 kg. Odlaren kunde upplysa mig om att dagens pris för producenten var 1.70 / kg.

Häng med nu:

1.70 x 2 = 3.40. Pålägget i procent som kommit efter att tomaterna lämnat växthuset närmar sig alltså 100. Det är vad det är, mellanhänder skall väl också leva, men i nästa ekvation blir det mera intressant. Vi lämnar procenten och går över till absoluta värden. Från konsumentpriset 3.20 drar vi odlarens pris som var 1,70. Då ser vi att någon har behövt tjäna 1.50 för att få ut odlarens produkter till butiken. OK!

En bit bort står ett bord med importäpplen. Prislappen på dessa är 0,79 euro, dvs 79 cent. OM vi utgår från att odlaren av dessa äppel någonstans i världen inte skulle vilja ha något betalt alls för sina produkter, vilket är osannolikt, så betyder det att samma marknadsföringskedja nöjer sig med en vinst på 0,79 euro för utlänska äpplen, men vill ha 1.50 för att leverera inhemska tomater till affären.

Vad är det jag inte förstår?

Är det så att distributörskedjan anser att inhemska produkter kan få vara så mycket dyrare till förmån för impoterade och i så fall varför? Eller är det så att Gurli hade rätt och 1 +1 faktiskt är 2, men att jag fallit av flaket nånstans.

Jag fattar inte, gör Ni?