Stadin bonde?

Ett särdrag inom lantbruket är att de som är verksamma inom näringen ofta är mer eller mindre födda in i den. De flesta finska jordbrukare brukar den gård deras föräldrar brukat före dem, men också de flesta tjänstemän, konsulenter, försäljare och andra som har anknytning till jordbruket har nån sorts agrar bakgrund. Internationellt är den här kopplingen inte alltid lika självklart. I t.ex. Danmark, Storbritannien eller USA är det inte alls lika ovanligt att en infödd stadsbo köper en gård och blir jordbrukare som det är hos oss.

Det här syns också inom lantbruksutbildningen. I Sverige utbildar sig en hel del mänskor inom naturbruk, trots att de inte har nån egen lantlig koppling via släktens jordbruk eller liknande. Visst finns det elever utan lantbruksbakgrund även i våra skolor, men det är ändå ovanligare. Antagligen beror det här på att man i vårt västra grannland alltid haft mer anställt folk på jordbruken, medan man i Finland klarat sig med familjens arbetsinsats. Pigor och drängar försvann hos oss på de flesta gårdar senast på 60-talet, men i Sverige fick de bättre titlar (traktorförare, ladugårdsförman eller nåt liknade) och levde vidare.

Intressant nog är det rätt så bra efterfrågan på just såna här arbetstagare. Eftersom de inte har nån egen gård att ta över kan arbetsgivaren ofta hoppas på att ha dem kvar många år, vilket inte alltid är fallet om man anställer en bondson eller -dotter som förr eller senare säger upp sig för att driva sitt eget jordbruk. Tidningen ATL hade en artikel om det här häromdagen. Få se om det här är en trend som kommer att synas hos oss också i takt med att gårdarna blir större.

Tidningar

Mats har i flera inlägg presenterat lantbrukstidningarna. Jag har i tiderna läst de flesta av dem men slutat med en stor del. Det har jag börjat undra över litet. Varför sluta ? Är jag så fullärd (he-he, bra skämt) eller har jag blivit så slö att jag inte ids lära mej nytt mera ?

Huvudsakligen har jag sagt upp prenumerationerna då jag tyckt att tidskrifterna börjat gå en annan väg än den jag är intresserad av. Lantmannen fick gå då den började skriva enbart om 500 hektars jordbruk och jättemaskiner. KM (den praktiska lantmannen) fick gå samma väg då den också var alltför intresserad av dyra maskiner – i en tid då lönsamheten var under noll. Att köpa dessa maskiner skulle förstås ha gjort pinan kort – konkursen hade kommit snabbt.

Egentligen finns det inga tidskrifter som gått in för att hjälpa vanliga jordbrukare att överleva – om man inte gör så att man nogsamt undviker de system som dessa artiklar presenterar och gör precis tvärtom. Och MT (landsbygdens framtid) tyckte jag var onödig eftersom det viktigaste kom i ett bra sammandrag i Landsbygdens Folk (som jag fortfarande får). Koneviesti kommer ännu för där finns ren teknik som är intressant – även om en del storhetsvansinne också smittat av sej på den.

Det som fortfarande läses här är tidskriften Land (Sverige). Den höll på att stryka med också eftersom den började likna en veckotidning med kändisar allt mer men då jag prövade på Skogland och Lantbruksland så fick den nåd. Speciellt Skogsland gillar jag fastän den är väldigt tunn. Tanken är att vi alltid följer Sverige – med tio års fördröjning – så man får litet förvarning. ATL (Affärstidning för Lantmän) fimpades däremot då finländska posten chockhöjde utdelningskostnaderna för svenska tidningar. ATL är nog bra men för dyr (och går att läsa på nätet).

Land har dessutom fått en ny chefredaktör, Lisbet Lundahl, som har glimten i ögat och skriver träffsäkra kåserier om sin man lantbrukaren som man minsann känner igen sej i. Det är Sveriges största veckotidning och om man får nog av kändisarna så kan man alltid övergå till bilagorna Skogsland eller Lantbruksland.

Men vi skall inte glömma våra egna tidningar. Landsbygdens Folk och Skogsbruket läser jag grundligt och gärna. Jag tycker alla viktiga saker finns där och de verkligt nya maskinerna hittar jag på nätet.

Två nackdelar är det i alla fall med att dra ned på papperstidningarna:

1) vad skall man lägga under oljebyttan ? och

2) vad skall man ha till ”eildsteend” (att tända eld med) ?

Bonden hos Bettina

Det här är inlägget som Bettina bad Kalle skriva under inspelningen. Kalle har också skrivit en annan text, som du hittar hos Bettina S.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Utlokalisering är ett modeord idag. Detta till trots trodde jag inte att bondbloggen skulle utlokaliseras varken till Kristinestad eller till TVn . Så är i varje fall fallet nu. Dessutom är husbonden parkerad vid en MAC vilket även det är en ny upplevelse. Inspelningen är för min del avklarad och det kändes helt bra,och en helt ny erfarenhet kan läggas till CV:n.Dessutom är det märkligt att sitta och skriva med Sonja, Nisse och Mats vid samma bord.

Vanligtvis brukar jag inte ha skrivvånda men nu känns det faktiskt riktigt tomt i hytten. Oftast har jag ett ämne klart utfunderat när jag sätter mig ner men inte nu är det inte fallet.  Det känns inte helt 100 att skriva om tallriksharvning eller gnälla på vädret inne i en varm belyst studio. Detta om något  visar att man lever i den värld där man är just då och just nu är jag bonde på rymmen känns det som.

Till mitt försvar kan jag säga att detta konstiga och avvikande inlägg är ett beställningsarbete av Bettina S. Varsågod!

Kalvningsförlamning

Igår då vi kom hem från vår lilla semester, var välkomsten inte den bästa. Rigmor, som på lördagen kalvat för sjunde gången, hade blivit förlamad. Kalvningsförlamning är en sjukdom som vanligtvis drabbar just äldre kor. En ko som en gång har haft det löper (enligt mitt tycke) större risk att drabbas av det igen. Så gick det också för Rigmor, hon hade nämligen för två år sedan samma problem.

Just på grund av att hon haft detta tidigare, så har vi varit extra noggranna med hennes utfodring och kalsium intag före kalvningen. Som en förebyggande åtgärd kan man alltså ge kalsium via munnen.
Då hon nu trots detta blev sval och liggande, så fick hon kalsium under skinnet på söndag eftermiddag och då vi kom hem verkade hon relativt pigg men hade ändå inte stigit upp. Då var det bara att ringa veterinären, eftersom det var söndag kväll var det dejour, den här gången från Kimito. En mycket trevlig och kunnig veterinär var på plats par timmar efter att Antte ringt.
Hon gav kalsium i blodet åt Rigmor och inom en halvtimme så steg kon upp. 🙂

Rigmor under värmande täcke

Hon mjölkades inte igår på kvällen. I morse tog jag lite mjölk så att inte juvret skulle bli för spänt och lite mera igen på kvällen. Hon var lite ”hängig” så hon fick ytterligare en tub kalsium, men hon har ätit och varit annars ”normal” så nog ska allt gå bra!

Praktisk lantman

Tjong sa det i postlådan och så ramlade veckans första lantbrukstidning ner. Denna gång handlade det om Käytännön Maamies, en tidning vars namn jag faktiskt inte känner till nån nedsättande omskrivning av (till skillnad från vissa tidigare nämnda).

KM, som tidningen kallas, ges ut av rådgivningsorganisationen Pro Agria (som sysslar med upplysnings- och rådgivningsverksamhet för jordbrukare) samt Agrologien Liitto. Tidningens profil är som namnet antyder tydligt inriktat på praktiskt jordbruk, politik lyser nästan helt med sin frånvaro. Innehållet består oftast av gårds- och maskinpresentationer, tester och annat som direkt berör vardagen. I veckans nummer som var en byggspecial visade man upp en del intressanta bygglösningar för olika djurslag, ett par spannmålstorkar och en ombyggnad av ett gammalt 70-talshus. I viss mån tar man också upp skogliga frågor, men tyngdpunkten ligger på jordbruk.

En skillnad jag åtminstone tycker mej notera när man har förmånen att ösa ur både finländska och svenska tidningskällor är att de finska är mer inriktade på produktion, de svenska på ekonomi. När en ny metod presenteras i KM förklaras ingående hur man gör, vad som krävs o.s.v., medan de svenska kollegorna alltid har en notering om hur många kronor/ha man kan spara med det nya tillvägagångssättet. Jag inbillar mej att det på vår sida Bottenhavet finns en större tilltro till teknik. Den senaste tekniken är alltid den bästa, följaktligen behöver man inte räkna så noga på de ekonomiska effekterna eftersom det senaste per definition alltid är bäst. Samma mönster finns när man ordnar odlingstävlingar (ett fenomen som börjat dyka upp i tidningarna allt oftare de senaste åren) där ett antal odlare får tävla i vem som ”odlar bäst”. I de finländska tävlingarna sätter man vanligen fokus på vem som får den största skörden medan de svenska fokuserar på vem fått störst inkomst/ha.

Trots den här skillnaden är KM definitivt en tidning jag gärna har i tidningshögen, enligt min mening är de ett av de bättre inhemska bladen inom näringen.