Att glädja sig åt lite…

1805!

Jag blundar och tittar igen. Det står fortfarande 1805 på mätaren. Jag ser förmodligen lite dum ut för antagligen är ögonbrynen ovanför hjässan i pur förvåning. Det magiska talet 1805 står på mätartavlan i Bränsletjänsts tankbil som just tankat brännolja i torken. Inte nog med att det är den minsta volym olja som någonsin gått åt i torken under en säsong, det är det med en ofattbar marginal. Normalförbrukning skall vara ungefär dryga 3000 liter och bottenrekordet uppåt härrör sig från 2004 när torkstackaren sörplade i sig över 5000 liter.

Eftersom vi är två om torken så blir den totala arealen ungefär 55 ha, och den varierar inte mycket från år till år. Däremot kan ju grödorna variera och även den tröskade mängden men ändå är nog mägden uppbrunnen olja en mycket bra faktor för att konstatera om ett odlingsår varit framgångsrikt eller inte. Dessutom är den mesta säden redan såld och det mesta av den har fått pristillägg för god torrhet, vilket betyder att det hade varit möjligt att sniktorka bort kanske 200 liter till.

Sedan blev det inte sämre av att farmartanken, därifrån maskinerna tankas, den drog ”bara” 1900 liter. Detta att jämföra med ca 2700 liter som var förbukningen på den tiden man inte tänkte, utan bara körde. Alltså en inbesparing på 800 liter bara för att antalet överkörningar planeras och minimeras, samt att maskinerna blivit större och endel plöjande är ersatt av tallriksharvning.

År 2010 får gärna gå i repris.

Stadin bonde?

Ett särdrag inom lantbruket är att de som är verksamma inom näringen ofta är mer eller mindre födda in i den. De flesta finska jordbrukare brukar den gård deras föräldrar brukat före dem, men också de flesta tjänstemän, konsulenter, försäljare och andra som har anknytning till jordbruket har nån sorts agrar bakgrund. Internationellt är den här kopplingen inte alltid lika självklart. I t.ex. Danmark, Storbritannien eller USA är det inte alls lika ovanligt att en infödd stadsbo köper en gård och blir jordbrukare som det är hos oss.

Det här syns också inom lantbruksutbildningen. I Sverige utbildar sig en hel del mänskor inom naturbruk, trots att de inte har nån egen lantlig koppling via släktens jordbruk eller liknande. Visst finns det elever utan lantbruksbakgrund även i våra skolor, men det är ändå ovanligare. Antagligen beror det här på att man i vårt västra grannland alltid haft mer anställt folk på jordbruken, medan man i Finland klarat sig med familjens arbetsinsats. Pigor och drängar försvann hos oss på de flesta gårdar senast på 60-talet, men i Sverige fick de bättre titlar (traktorförare, ladugårdsförman eller nåt liknade) och levde vidare.

Intressant nog är det rätt så bra efterfrågan på just såna här arbetstagare. Eftersom de inte har nån egen gård att ta över kan arbetsgivaren ofta hoppas på att ha dem kvar många år, vilket inte alltid är fallet om man anställer en bondson eller -dotter som förr eller senare säger upp sig för att driva sitt eget jordbruk. Tidningen ATL hade en artikel om det här häromdagen. Få se om det här är en trend som kommer att synas hos oss också i takt med att gårdarna blir större.