En av våra kor, Tova, har fått ett sår på sitt ben. Det är högst antagligen frågan om ett skavsår, som dom ibland kan få på hasen. Såret har hon nog haft en tid redan, men plötsligt började hon ömma för bakbenet och det svällde upp. I samma veva började det komma ut var från såret. Det ser ju rent utsagt asigt ut då det kommer var, men i själva verket är det bara bra att det kommer ut. På så sätt ”rengörs” såret. För att dämpa svullnaden smörjades benet med liniment, sådant som värmer varvat med sådant som kyler. Dessutom putsade vi såret så gott man kan, både utanpå och genom att spruta in desinficeringsmedel. Veterinären tyckte att vi ska fortsätta med det och tillika följa med hur det blir.
På så sätt började såret läka och svullnaden sätta sig. Men förra veckan svällde det upp igen och vår veterinär rekommenderade en penicillinkur för att minimera risken för eventuell blodförgiftning som kan uppstå från varande sår. Nu har Tova fått medicin i 5 dagar och det verkar ha hjälpt. Svullnaden har lagt sig, såret varar inte längre och hon har slutat halta.
Den österbottniska ladans uppgång & fall
Såhär ser den ofta ut idag. Ladan. Symbolen för det agrara Österbottniska kultulandskapet. Trött och sliten!
En gång i tiden fanns det minst en lada på varje åker. Ladorna användes till att förvara torrhö i fram till att det behövdes under vintern. I dag är den hanteringen sedan länge avslutad, idag gäller balar och AIV och jag vet inte allt vad.(fråga Mats och Sonja, dom vet) Slutet på den epoken betydde samtidigt slutet för ladan som funktionell enhet. Dom flesta lador fick helt enkelt ge vika för dom växande maskinerna, dom revs eller flyttades upp som vackra stocklador till tomterna, eller ut till villatomterna.
Själv minns jag att vi skulle ha haft 12 lador runt 1970. Av dessa är dom flesta rivna sedan länge. Några har fallit ihop och blivit bortkörda. Fyra stycken finns kvar. En av dom är restaurerad på sin gamla plats på åkern. Den användes inte till något längre, men skall stå kvar som en kultursymbol. Tre stycken ser ut som på bilden ovan. Dom väntar på sitt öde, restaurering eller rivning. Jag haltar på båda benen i frågan. Visst är dom fina att ha på åkern, men dom är ju så fruktansvärt i vägen också, tyvärr. Dessutom börjar dom vara i så uselt skick att restaurering börjar vara lika med nybyggnad.
En annan sak som också väcker tankar är byggnationen av dessa. De lador som jag har rivit har jag först dragit omkull med grävmaskinen, sedan tänt på och eldat upp och därefter grävt bort tomten med grävmaskinen. Ladorna är ställda på stenar av den kalibern att min lilla grävling har svårt att orka med vissa av dom. Hur gick det till då dom forslades till platsen en gång i tiden? Stenarna är ju förstås uppgrävda för hand någonstans, ditkörda med häst och stötting och sedan nergrävda på åkern till passligt djup, för hand naturligtvis. Sedan är stockarna huggna för hand, hemkörda med häst och sågade till bräder för hand. Antalet stockar till en lada kan ha varit ett 50-tal och antalet stenbumlingar kanske 10-30.
Alla dessa nerlagda med mycke´ möda och stort besvär!
Sedan kommer husbonden anno 2000-talet med tändsticka och grävmaskin och gör slut på hantverket på en halv dag. Egentligen borde man ha stryk, men jag tror det kallas utveckling.
Jag försvarar mig med att jag river förfädernas lador med hatten i hand och med stor vördnad över de gamla böndernas slit. Och med ett inte så lite dåligt samvete!
Nu packas det
Det värsta börjar vara avklarat. Vi har vetet i torken, flis för värmen i vinter och höstbearbetningen är klar. Dessutom lyckades jag få Mikkos nätkabel skarvad. Så nu kan vi lugnt åka till Sverige och se på ELMIA i Jönköping. Det är en jordbruksutställning som varannan gång handlar om Maskin och fält – alltså vårt område.
Och så siktar jag på en Väderstad Rapid direktsåmaskin i Uppsala. Den är förstås begagnad och det gäller att passa på för det finns inte så många smala maskiner (3 meters) till salu. Fyra meters finns det hur många som helst men då skulle jag bli tvungen att bygga om hela huset för att få in den. Och det tänker jag inte göra.
Som sagt så tror jag inte på ”äkta” direktsådd därför att halmen håller kvar fukten för länge på våren men jag vill ha en direktsåmaskin för den har tillräckligt med vikt på billarna – och det behövs minsann på våra styva lerjordar. Den gamla Simultan är alldeles hopplös. Så fort det kommer litet hårdare jord så är billarna i luften och småfåglarna har inga problem att picka kornen i sej.
Men det är ett stort arbete att packa allting. Jag skall ha med en stock för huset, plåtar för ”tuutn” (skorstenen) och alla möjliga verktyg. Det gäller att planera ordentligt så man inte glömmer nånting för det går inte att komma hem och hämta det. En hel del verktyg har jag nog blivit tvungen att köpa eftersom jag glömt hem dem.
Och så skall alla beställningar göras. Över nätet köper jag en hel del och skickar det till Medåker. Det blir billigare och så är de svenska företagen urusla på att skicka utomlands – de har ännu inte fattat att de hör till EU. Men näthandeln är utmärkt. Man tittar bara på priserna på prisjakt.nu och så går man till den förmånligaste butiken och beställer direkt. Verkligen fint. Att springa i butiker har jag nästan slutat med.
I morgon kväll åker vi från Åbo med färjan (det är så eländigt att köra i H:fors i rusningen och så går färjan alldeles för tidigt därifrån). Småkatterna är redan hos barnbarnen (där går det livligt till just nu …) och i morgon får Hobbe åka till mormor – och det gillar han. Vanligen gömmer han sej under soffan och morrar då han måste åka bil men om man säjer ”Mommo” så går det bra att få honom i bilen. Säj inte att djuren inte förstår vad vi pratar :-).
Om jag inte får nätkontakt så hörs vi knappast på en vecka men jag har fyra olika operatörers kort så hoppeligen fungerar något av dem. Vi har alltså bara ”mobilt smalband” (det är fel att kalla eländet för ”bred”band) och det fungerar ibland och ibland inte. Men jag har satt upp en riktantenn på huset så det borde hjälpa litet.
Noll-visionen uppfylld
2010 blev ett i sanning märkligt odlingsår. Faktiskt det märkligaste jag upplevt hittils och då inbillar man sig att man sett en del. Allt från dåliga år till riktigt dåliga år och allt däremellan. Nu kom då 2010 att bli ett lite annorlunda år, dels förstås för bloggens existens men också av en annan orsak. Nu när det bara är några hekter kvar att ploga så kan man börja summera ner, och då märker jag tydligt två divergeringar från ett vanligt odlingsår. Skörden blev bra och problemen uteblev.
Här nedan skall jag räkna upp antalet motgångar som drabbat mig under 2010. Siffran inom parentes anger hur många gånger det brukar hända under en odlingssäsong
- Hällregn under sådden 0 (1)
- Brusten kedja på såmaskinen 0 (1)
- Misstag vid vridprovet 0 (2)
- Nattfrost vid broddstadiet 0 (1)
- Blåsiga nätter vid besprutningstiden 1 (8)
- Total missväxt, antal åkrar 0 (1)
- Husbonden valt fel bekämpningmedel 0 (0)
- Ohanterbara mängder flyghavre 0 (1-5)
- Lönearbetet stör de bästa tröskdagarna 0 (3-7)
- Tekniskt haveri på tröskan under säsong 0 (1)
- Trasig hydraulslang någonstans 0 (1)
- Fastkörning på våt åker, tröska eller vagn 1 (0)
- Liggsäd 0 (0)
- Någon typ av lindrigt krångel i torken 0 (2)
- Semesterresan fel inplanerad, stör något arbetsmoment 0 (0)
Med andra ord kan man bara konstatera att 2010 varit min bästa odlingssäsong hittills, och det med bred marignal. Nu skall ju förstås Murphy ha sitt att säga till om också, så jag har ju redan börjat oroa mig för hur fruktansvärt dåligt det kommer att gå nästa år. Man är väl inte bonde förgäves heller….
Allt detta påminner mig om en liten anekdot:
Turisten från storstan besköker bekanta på Yttermarkslätten och frågar:
”Blåser det alltid här på slätten”?
Svaret blir:
”Nej det är lungt en natt i året, hur skulle vetet annars hinna frysa! ”
Sagolikt
Cherrys ilska börjar så sakteliga ge med sig. Ännu på söndag kväll låste jag fast henne för att kalven skall få dia, men hon är inte längre arg på den och sparkar betydligt mindre. Dessutom är kalven listig nog att sova i närheten av sin mor, vilket är smart eftersom det vänjer kon med kalvens doft.
Damona sköter sin roll som brobyggare perfekt. Som jag skrev i går skyddade hon kalvarna, idag noterade jag att hon låter Cherrys kalv dia. Hon slickar den inte i samband med digivningen, vilket de normalt gör, så det verkar som om hon ändå på nåt vis är medveten om att det inte är hennes kalv. Sin egen pysslar hon däremot om helt som vanligt. Kalven är förmodligen också på det klara med att Cherry är hennes egentliga mor men är inte dummare än att den begriper att det är lättare att fixa mat hos en ko som inte sparkar än hos en som skall låsas fast. Egentligen är den här typen av mjölktjuvar inget man önskar, men det är bättre än att den svälter. Så småningom kommer jag att ta bort Damona och hennes kalv från boxen och låta Cherry ta hand om sin kalv helt själv.
Familjerådet diskuterade namngivning vid maten. Cherrys kalv skall ha ett namn på C, Damonas på S. Hustrun serverade det vinnande förslaget att Cherrys kalv får heta Cinderella. Visserligen har Askungen i orginalversionen en elak styvmor medan vår Cinderella har en elak mor och en godhjärtad styvdito, men det är tillräckligt nära för att duga. Damonas kalv får följaktligen heta Snövit. Och nej, äpplen ingår inte i utfodringen. 🙂
Aggression
På fredagen kalvade Damona och Cherry, båda för första gången i sitt liv. Damona skötte sig exemplariskt, hon skötte sin kalv direkt från början och digivningen kom de på helt av sig själva
Cherry har däremot varit allt annat än nån modellmor. Direkt efter kalvningen var hon totalt ointresserad av sin kalv, hon inte ens slickade den torr. Hon var från och till lite aggressiv mot kalven men den aggressionen spårade helt ur när kalven skulle börja dia. Hon stångade, knuffade, tryckte den mot väggen och betedde sig så att jag nästan fruktade för kalvens liv och hälsa.
Kalvningsboxarna är 3×3 m och jag hade monterat upp två. Nio kvadratmeter ger inte mycket utrymme för kalven att fly sin aggressiva mor. Ett alternativ kunde vara att ta bort mellanväggen och låta korna dela på 6×3 m. Rent matematiskt är skillnaden inte så stor, men det ger kalven bättre möjlighet att hålla sig undan. Å andra sidan innebär det att två kor och två kalvar bor ihop och det kan rådda till kalvarna, risken är stor att Cherrys kalv kommer bort från sin riktiga mamma och börjar ty sig till Damona istället. Damona har visserligen moderkänslor så det räcker, men inte nödvändigtvis mjölk för två kalvar. I värsta fall kan ju Cherry t.o.m. ge sig på Damonas kalv också och då riskerar jag två skadade kalvar istället för ”bara” en.
Trots de här riskmomenten valde jag att plocka bort mellanväggen. Det visade sig vara ett bra drag. Visserligen gav Cherry Damonas kalv ett par stötar, men i det stora hela verkade närvaron av en annan ko att lugna henne. Dessutom kunde kalvarna smita undan bakom Damona om Cherry blir för skrämmande.
Digivningen går väl inte direkt friktionsfritt, jag måste låsa fast Cherry i låsfronten för att kalven skall få nån mjölk, men det problemet är inte helt ovanligt och brukar lösa sig med tiden. Nu på lördag kväll märkte jag dessutom att Damona riktigt aktivt börjat skydda båda kalvarna, hon går emellan när Cherry jagar dem. Tillsvidare ger hon bara di åt sin egen, så läget är rätt bra ur den synvinkeln.
Jag påminns igen om att de där korna som i samband med kalvning är aggressiva mot skötaren trots allt är att föredra. De sköter vanligen sina kalvar perfekt, medan de här som inte bryr sig om kalven är betydligt med påfrestande och arbetskrävande.