Sida 462 – Bondbloggen

Markkartering

Vart femte år skall det utföras markkartering på torpet. Mitt ”femte år” var i fjol så i år är jag ledig från den sysslan. I och för sig är det inte så mycket att vara ledig från, det tar kanske en dryg timme på åkern och sen lite pappersjobb, så det finns värre plågor, mygg till exempel!

Markkarteringen är något som hör ihop med miljöprogrammet på åkrarna. Kort sagt är det en kontroll av vilka näringsämnen det finns för lite, eller kanske för mycket av. Utgående från resultatet av markkarteringen kan man sedan gödsla rätt eller sätta in eventuella tilläggsinsatser på annat sätt.

Proven kan tas när som helst på året men enklast är det på hösten efter skörd. Man tar jordprov enligt ett schema som säger minst ett delprov per påbörjad åker och fem ha. Dvs en åker på 4 ha, därifrån tar man ett prov men om åkern är på 10,5 ha skall det vara tre prov. Ett prov består av flera olika delprov, som man tar med ett speciellt borraktigt verktyg. Delproven blandas och sättes i en låda som lämnas in till ett jordanalyslaboratorium. Mig veterligen vet finns det bara två dylika i Finland, varav ett har den goda smaken att befinna sig i Närpes. Man behöver alltså inte fibbla med postverket, utan kan sticka sig in med sina lådor när man åker förbi. Praktiskt!

Efter analys får man sedan tillbaks en massa siffror som matas in i ett dataprogram. Dataprogrammen finns det en uppsjö av, själva använder jag finskspråkiga Peltotuki, mest beroende på att jag använt det sedan 1995, och då fanns det inte så mycket att välja på. Före 1995 fördes siffrorna till lantbrukssekreteraren som körde ut en gödslingsplan med ett dos-baserat Visu-program.

När man sedan matat in siffrorna i programmet kan man se ett dylikt stpeldiagram som förtäljer hur åkern mår:

I detta fall kan man då se att det finns tillräckligt av övriga näringsämnen men att åkern lider brist på mangan. Övriga viktiga uppgifter är bla Ph-värdet som borde vara runt 6 för att växterna skall kunna tillgodgöra sig näringsämnena man tillför i form av konstgödsel. Ph-värdet höjs med kalk, även kalkbehovet och sorten kan räknas ut med hjälp av ovanstående uppgifter. Konstgödseln finns i en massa olika sorter, alla med olika procentsatser kväve, forsfor, kalium samt spårämnen. En gödsel som heter tex 20-4-4 betyder att det i 100 kg gödsel finns 20 kg kväve, 4 kg fosfor och 4 kg kalium. Vill man då gödsla med 100 kg kväve och 20 kg fosfor per ha skall man alltså gödsla med 400 kg av ovanstående gödsel. Mängderna är begränsade i miljöprogrammet så det finns ett tak för hur mycket man får gödsla. Däremot finns det ingen nedre gräns (så längd det kan kallas seriös odling) och det är där räknemaskinen kommer in i bilden. Man vill ju minimera gödselmängderna, återigen både av ekonomiska- och av miljöorsaker.

Eftersom gödsel leverreras i huvudsak i 650 kg säckar så är det ett rysligt pusslande och planerande för att få det att gå så jämnt ut som möjligt, speciellt med tanke på att man inte kan använda samma gödsel till alla skiften utan det är beroende på odlad gröda, växten föregående år och skiftets markkarteringsuppgifter, som aldrig är lika mellan två skiften.

I min späda barndom fanns det en övertro på konstgödseln och det vräktes gärna ut 6-700 kg sk ”normalgödsel” på skiftena. När jag blev produktionschef på hemmanet dumpade jag mängden med närmare hälften. Härvid utspelad sig följande lilla historia:

Jag höll på och sådde och då förra bonden (pappa) kom ut på åkern för att kolla vad jag gjorde. Han tittade på såmaskinsinställningarna och undrade om jag tänkte köra ut gödseln skillt eller vad jag höll på med. När jag meddelade fakta hötte han med käppen och lät meddela att om jag hade ett enda korn att tröska på hösten så skulle han inte mera blanda sig i vad jag hade för mig. På hösten tröskade jag normalskörd och han höll sitt ord!

Virveln

I vintras fick jag lära mej något om korna som jag faktiskt trodde var ett skämt första gången jag hörde det.

På de flesta kor brukar håret bilda en virvel i pannan. Den där virveln avslöjar faktiskt en del om kons lynne! Man tänker sig en linje mellan kons ögon och sitter virveln högre än den linjen har kon antagligen lynnesfel och kan bli aggressiv i trängda lägen. Det här låter ju onekligen som nån sorts folktro eller vidskepelse men faktum är att den här ”virvelteorin” grundar sig på vetenskapliga studier av en erkänd beteendeforskare, dr Temple Grandin.

Fenomenet är rätt så väl kartlagt och bekräftat, däremot har man inte ännu kunnat säga exakt vad kopplingen mellan hårvivel och lynne beror på. En teori är att det har med fosterutvecklingen att göra. Under fosterutvecklingen utvecklas hjärna och päls ungefär samtidigt och det är inte helt osannolikt att en störning i det skedet skulle synas i både päls och beteende. Så vissa av de där korna vi anser vara ”allmänt nervösa” har kanske egentligen en form av lindrig hjärnskada. I och för sig kan man ju inte göra något för att åtgärda saken, men det är rätt bra att kunna förutsäga vilka djur som kan tänkas bete sig aggressivt eller oförutsägbart i vissa situationer. I bästa fall kan innebär det också att man redan bland kalvarna kan plocka ut djur med högt placerad virvel och inte använda dem som rekryteringsdjur.

Direkt jag kom hem från det kurstillfälle där det här fenomenet nämndes stegade jag ut i ladugården och gick igenom hårvirvelns position för alla kor som fanns inom räckhåll. Och sjutton också om det inte föreföll att stämma. Jag vet inte om jag skulle klassa alla med hög virvel som aggressiva, men åtminstone är de oroligare än medeltalet.

Så en hårvirvel kan fungera som en indikator på lynne. Snurrigt, men sant. 🙂

Inga bromsar

I dag har jag kört ut en dikesvall med skopan. Det är ett ganska tungt arbete så Zetorn fick jobba hårt. Då märkte jag också att bromsarna tar dåligt – nästan inte alls. Det är inte så underligt att jag inte märkt det förut för man använder nästan aldrig bromsarna för att stanna en traktor. Det är sällan jag kör på vägen eftersom åkrarna börjar alldeles utanför verkstaden och på åkern rullar inte traktorn så bra utan den stannar bara man trampar ned kopplingen.

Det är helt annorlunda än att köra bil. Speciellt på asfalt kan bilen rulla långt om man inte bromsar. På en traktor används bromsarna mest som styrbromsar. Med tunga redskap är det omöjligt att styra traktorn bara med ratten. Ibland hänger framhjulen uppe i luften så enda styrningen får man med styrbromsarna. På en traktor finns det alltså två bromspedaler – en för varje bakhjul. Om man trampar på den högra bromsen så svänger traktorn ganska ordentligt åt höger – om inte redskapet bakom hindrar det.

Med en skopa (schaktblad kallas det officiellt) bakom svänger en traktorn minsann inte så lätt speciellt om den är full med mull och lera. Då behövs styrbromsarna och sådana hade jag alltså inte. Så det blir att skruva sönder traktorn (bakhjulen bort) och byta bromsbelägg. Jag har redan ställt bromsarna så mycket det går. Det blir verkstadsarbete alltså.

Men visst kan man köra också utan bromsar – det är bara besvärligare eftersom man måste backa och svänga. Till all tur är det nu så torrt att det inte är något problem – nån nytta är det med den torra sommaren. Nu skall jag ännu köra med tallriksharven – sedan blir det verkstaden.

Hemmadag

Att vara jordbrukare har som alla andra arbeten både för- och nackdelar. Sommaren är den intensiva tiden då allt skall sås och skördas, men när tröskningen är avklarad blir schemat mer öppet. Det finns en del jobb som skall skötas, men tidtabellen är inte lika spikad. Tröskning och ensilageskörd skall ske när vädret tillåter det och kan inte skjutas upp eller tidigareläggas bara för att jag vill det, maskinunderhåll och plöjning kan man däremot förskjuta tidsmässigt om det behövs.

Eftersom min fru är lärare är hennes årsrytm nästan exakt den motsatta, sommaren är ledig medan vintern är hårt tidsbunden. Det innebär att det ofta är när saker och ting kör ihop sig sommartid är det hon som flexar, medan jag gör det vintertid. Den här veckan har sonen känt av en höstförkylning och i morse konstaterade vi att han nog är lite för trött för att gå till skolan. Den här tiden på året är det inga problem för mej att skjuta på arbetena så att jag kan vara hemma med honom. Jag tog en snabb runda i ladugården och kollade att allt var ok innan frun åkte till skolan och sen kan jag viga resten av förmiddagen åt att vara inomhus. De jobb jag hade tänkt göra på förmiddagen får vänta till eftermiddagen eller kvällen, vissa kan jag t.o.m. skjuta upp till lördag. De måste göras nångång, men inte nödvändigtvis på fredag förmiddag.

Istället får jag mej en rejäl dos Lego-byggande på förmiddagen och det är ju inte fy skam. 🙂

Gissa prylen del 2 – vinn en keps!

I det andra avsnittet av serien ”gissa bondrelaterade prylar” är det Nisses tur. Vad är det Nisse visar upp här, och vad används grejen till?

Mejla ditt svar till bonden.blogg@yle.fi. Kom ihåg att skriva ditt namn och din adress också! Sista tävlingsdatum är onsdag 06.10.2010 klockan 23.59. Vi gör lite annorlunda den här gången – bland alla som har rätt svar lottar vi ut fyra Bondbloggenkepsar. Om det råkar sig så att ingen har rätt svar lottar vi ut de fyra mössorna bland alla som deltagit i tävlingen. Har färre än fyra personer rätt på frågan lottar vi ut de ”överblivna” kepsarna bland alla deltagare.

Gissa friskt och lycka till!

Klädshopping anno 2010

Mats skrev om bondemodet i Modebloggen och jag skall dra mitt lilla strå till stacken. I många år har jag kört med farmare+rutig skrjorta både på jobbet (i Otnäs) och i bondearbetet då farmarna (jeansen om man skall tala modern ”svenska”) börjat bli slitna. Men för ungefär tio år sedan hittade jag på ÖB (Överskottsbolaget i Sverige) gamla militärkläder som såldes grymt billigt och därefter konstaterade jag att de passar utmärkt för en bonde och så har det blivit ”military look” för hela slanten – en ganska liten slant dessutom.

Så jag shoppade i går (över nätet givetvis) kläder eftersom man började se dagsljuset genom bakändan på de flesta av mina byxor. Det blev – inte så överraskande – gröna byxor av modell m/59, gröna fältskjortor av modell m/59 och gröna vapenrockar av m/59. Gröna tröjor (”stickasjoortår” som vi säjer) och gröna halsdukar har jag tillräckligt av efter ett större inköp för något år sedan. Jag köpte 20 skjortor för de kostade bara 10 kronor (1 euro) stycket. Men min hovleverantör har inte större nummer än C50 och det fungerar för mej på sommaren men inte på vintern. Och där finns inte de fina vadmalsrockarna m/39 som är utmärkta på hösten och vintern. Så förutom vadmalsrocken som givetvis är grå så är århundradets färg grönt … (Här byter vi inte färg oftare än en gång per århundrade :-).

Så jag blev glad då jag hittade ett företag i Arboga – alldeles nära vårt hus – som hade både större numror och vadmalsrockar m/39. Nu blir det att anskaffa en hög av dessa för knappast tillverkas det i framtiden mer sådana kläder. Så det gäller att lägga upp ett förråd som räcker livet ut. Priserna är ju inte höga precis så det är bara att lasta bilen full.

Skodon är ofta ett problem i jordbruket. Gummistövlar är annars bra men fötterna kan bli ganska svampiga efter en lång dag. Jag har blivit förtjust i de skånska träskorna och går med dem sommar och vinter. Den som läser ”Uti vår hage” har säkert sett Faló och hans träskor. Jag köper mina på JULA och där finns sådana med ståltåhätta vilket absolut kan rekommenderas. Det är alls inte trevligt att tappa en stock eller en sten på tårna annars … Tyvärr har de ändrat modell så de numera har hål och remmar och annat tjafs som jag alls inte tycker om. Så jag går i de gamla ”trä”skorna som ju har en plastsula som ganska snart brister på mitten. Det gör inget en torr sommar men då det börjar regna så blir strumporna ganska våta.

Strumpor är problematiska. Jag gillar ”heimsticka ullstråmpår” (hemstickade yllestrumpor) men de slits fort i stövlarna så jag drar ”tjööpis” (köpta) strumpor utanpå. Nu skall jag testa svenska arméns yllestrumpor så får vi se om de är användbara.

Men jag återkommer till nästa århundrades mode om hundra år …