6 m/s

Som jag tidigare nämnt har jag en del rybshalm som ännu inte bärgats. Att bala ströhalm så här sent på året är alltid lite vansklig eftersom det brukar vara lite si och så med torkvädret. Balar man fuktig halm kommer den dels att mögla och dels blir uppsugningsförmågan sämre eftersom halmen redan i sig innehåller en del fukt. Egentligen borde man bala halm på våren eftersom den är som torrast då, men det gör man sällan. Halmförbrukningen är vanligen som störst på vintern så vårskörd av halm innebär att man får tillgång till den då den egentligen behövs som minst.

Jag har redan fått bärgat kornhalm i sådan utsträckning att jag borde klara vintern, så till den delen kan jag mycket väl tänka mej att spara balandet till våren. Skulle vädret dock bli gynnsamt för torkning kan jag trots det nog tänka mej att bärga den ännu i höst. Och som det blivit gynnsamt sen! Förra veckan regnade det knappt alls och nu lovas uppehåll till torsdag, därtill lovas vindar på 6-8 m/s vilket är underbart för torkningen. Själva rybshalmen är redan mer än snustorr, men de vallväxter (gräs och klöver) som finns inblandade är fortfarande våta. Därför vänder vi nu halmen och gör strängarna ganska höga för att vinden skall komma bättre åt. Det här ser riktigt, riktigt lovande ut.

Hörde förresten på radio att det är Djurens Dag idag. Jag tror flickorna skall få fira det med en torrhöbal. Just nu är ladugården full av småkalvar, vilket gör att korna borde mjölka maximalt. För att uppnå maximal mjölkproduktion får de i nuläget endast ensilage eftersom det ger mer mjölk än hö. Hö är däremot betydligt godare och kliar skönt i magen. Högtidsdagen till ära kan vi ju pruta på mjölkmaximeringen och unna dem lite gott för snåltanden. 🙂

Bos-Sestu flygbild

Professorn vill veta hur ladan ser ut men jag tänkte sätta in en flygbild så man ser hela gårdsplanen. ”Te stoor ledun” (den stora ladan) är alldeles vid vägen, på andra sidan vägen nya ladugården som byggdes 1945 och i vinkel med ladan den gamla ladugården som fick en andra våning i samband med ombyggnaden. Bakom nya ladugården saknas på den här bilden den nya torken som byggdes 1997-2010. Alltså är bilden tagen i mitten på 1990-talet.

Bos-Sestu i mitten på 90-talet

Första höstförkylningen

Här sitter man och hostar och snörvlar. Näsan är täppt och egentligen hela huvudet. Förra vintern var så kall att bobborna frös ihjäl så man började glömma eländet. Men i förrgår slog hostan till … Så det är att fundera på om man skall ligga i sängen och hoppas det går fortare förbi eller om man bara fortsätter att arbeta (fast det inte blir riktigt effektivt). I ena fallet tar det väl 7 dagar – annars en vecka.

Vi rev upp golvet i den stora ladan som min farfar byggde 1930. Då ansågs den vara ett skrytbygge men den räckte alls inte till för den hömängd vi hade på 50- och 60-talet. Numera fungerar den som maskinhall och skräplager. Den är utmärkt för maskiner eftersom den är så torr men tröskan har tryckt ned golvet då den står där hela året utom nån vecka. Vi har lerjord och den är stabil men håller inte i längden utan stenarna sjunker långsamt ned i leran. Halva ladan har redan en cementbalk som stöd under golvet men den halvan där tröskan står har bara små stenar på leran. Huvudproblemet var i alla fall här att en sten hade vippat. Det är ju inget problem att lyfta golvet med domkrafter och fylla under stockarna men i längden måste det gjutas en cementbalk.

Golvlyftning

Värre är att ladan är full av skräp. Vid alla reparationer har det varit bråttom att få undan det man rivit och då har det blivit placerat i ”te stoor ledun” (den stora ladan) till man hinner sortera det. Nå, det är hela tiden bråttom så det blir inte tid att sortera skräpet innan man måste. Och det var nu det. Där finns bland annat alla datamaskiner sedan 80-talet som vi haft – närmare ett dussin. Så jag skruvade bort elektronikkorten  (att plocka komponenter ifrån) och resten får gå till återvinning. Det är praktiskt att ha en massa gamla elektronikkort liggande för då behöver man inte beställa komponenter och vänta vid reparationer. På de gamla korten finns en massa komponenter som kan användas men de nya korten är det bara att kasta för man kan inte löda bort utan att förstöra de pyttesmå komponenterna.

Och så finns alla gamla frysboxar aoch tvättmaskiner där också. Där kan man ta till vara termostaten och motorerna som ofta är av fin kvalitet – åtminstone var de i de gamla. De vita plåtarna är också utmärkt råmaterial då man bygger det ena och det andra. Problemet är oftast lagerhållningen . Man borde ha en speciell lagerkarl som bara sorterar och vet var allt finns. Ibland vet man att man har nånting men det tar längre tid att hitta det än att åka till Ring III och köpa nytt.

Kanske det blir litet planeringsdag i dag. Jag testar det nya BricsCAD-programmet som nyligen kom i en Linuxversion och som jag verkligen betalade pengar för – ytterst ovanligt. CAD (Computer Aided Design=ritningar på datamaskinen) är mycket användbart i jordbruket både till maskiner och byggnader. Jag har snart alla maskiner och byggnader som ritningar på datamaskinen och det är praktiskt då man rör sej på annat håll. Då kan man via nätet komma åt ritningarna och kontrollera mått och konstruktioner.

Jag har inte glömt att jag lovat sätta ut den nya torkens ritningar på nätet men det tar litet tid att få dem i lämpligt format.

T101

T101 är ett antibiotika test som vi mjölkproducenter använder för att kolla om det finns medicin rester kvar i mjölken. Under den senaste tiden har jag blivit onödigt bekant med testet, då vi har haft fyra kor på behandling på grund av juverinflammation orsakad av Str. Uberis bakterien. I dessa fall har djuren blivit behandlade med såväl tuber i den sjuka fjärdedelen samt med injektioner i muskeln.
De mediciner man använder till dylika fall har karenstid. Det innebär att varken mjölken eller köttet duger som människoföda. Mjölken har i vissa fall kortare karenstid än köttet, för de här medicinerna 6 dagar för mjölken och 14 för köttet. Då man använder två olika mediciner, följer man naturligtvis den längre karenstiden.
Om en ko man skickar till slakt har blivit behandlad under de tre senaste månaderna med en medicin med karenstid, skall det anmälas till slakteriet.

Mjölken kan vi alltså testa själva. Det är egentligen riktigt enkelt: man tar lite mjölk, 2 ml, från den ( som torde vara) sista mjölkningen under karenstiden. Denna mjölk tas upp i en pipett och man håller pipetten i kokande vatten i fem minuters tid.

Efter att mjölken kokat kyler man ner den till lite mera än handvarmt och sprutar den i en liten glasflaska med reagensämne. Flaskan sätts sedan i en maskin (värmare) som håller mjölken vid +42 grader. Efter 4,5 timme kan man sedan avläsa resultatet från en skala; ju blåare vätskan är desto mera antibiotikarester innehåller den.

Man kan också sända ett prov till mejeriet för analysering, men jag föredrar nog detta sätt. Med den här metoden får man ju snabbt reda på om mjölken duger som livsmedel eller inte.

Markkartering

Vart femte år skall det utföras markkartering på torpet. Mitt ”femte år” var i fjol så i år är jag ledig från den sysslan. I och för sig är det inte så mycket att vara ledig från, det tar kanske en dryg timme på åkern och sen lite pappersjobb, så det finns värre plågor, mygg till exempel!

Markkarteringen är något som hör ihop med miljöprogrammet på åkrarna. Kort sagt är det en kontroll av vilka näringsämnen det finns för lite, eller kanske för mycket av. Utgående från resultatet av markkarteringen kan man sedan gödsla rätt eller sätta in eventuella tilläggsinsatser på annat sätt.

Proven kan tas när som helst på året men enklast är det på hösten efter skörd. Man tar jordprov enligt ett schema som säger minst ett delprov per påbörjad åker och fem ha. Dvs en åker på 4 ha, därifrån tar man ett prov men om åkern är på 10,5 ha skall det vara tre prov. Ett prov består av flera olika delprov, som man tar med ett speciellt borraktigt verktyg. Delproven blandas och sättes i en låda som lämnas in till ett jordanalyslaboratorium. Mig veterligen vet finns det bara två dylika i Finland, varav ett har den goda smaken att befinna sig i Närpes. Man behöver alltså inte fibbla med postverket, utan kan sticka sig in med sina lådor när man åker förbi. Praktiskt!

Efter analys får man sedan tillbaks en massa siffror som matas in i ett dataprogram. Dataprogrammen finns det en uppsjö av, själva använder jag finskspråkiga Peltotuki, mest beroende på att jag använt det sedan 1995, och då fanns det inte så mycket att välja på. Före 1995 fördes siffrorna till lantbrukssekreteraren som körde ut en gödslingsplan med ett dos-baserat Visu-program.

När man sedan matat in siffrorna i programmet kan man se ett dylikt stpeldiagram som förtäljer hur åkern mår:

I detta fall kan man då se att det finns tillräckligt av övriga näringsämnen men att åkern lider brist på mangan. Övriga viktiga uppgifter är bla Ph-värdet som borde vara runt 6 för att växterna skall kunna tillgodgöra sig näringsämnena man tillför i form av konstgödsel. Ph-värdet höjs med kalk, även kalkbehovet och sorten kan räknas ut med hjälp av ovanstående uppgifter. Konstgödseln finns i en massa olika sorter, alla med olika procentsatser kväve, forsfor, kalium samt spårämnen. En gödsel som heter tex 20-4-4 betyder att det i 100 kg gödsel finns 20 kg kväve, 4 kg fosfor och 4 kg kalium. Vill man då gödsla med 100 kg kväve och 20 kg fosfor per ha skall man alltså gödsla med 400 kg av ovanstående gödsel. Mängderna är begränsade i miljöprogrammet så det finns ett tak för hur mycket man får gödsla. Däremot finns det ingen nedre gräns (så längd det kan kallas seriös odling) och det är där räknemaskinen kommer in i bilden. Man vill ju minimera gödselmängderna, återigen både av ekonomiska- och av miljöorsaker.

Eftersom gödsel leverreras i huvudsak i 650 kg säckar så är det ett rysligt pusslande och planerande för att få det att gå så jämnt ut som möjligt, speciellt med tanke på att man inte kan använda samma gödsel till alla skiften utan det är beroende på odlad gröda, växten föregående år och skiftets markkarteringsuppgifter, som aldrig är lika mellan två skiften.

I min späda barndom fanns det en övertro på konstgödseln och det vräktes gärna ut 6-700 kg sk ”normalgödsel” på skiftena. När jag blev produktionschef på hemmanet dumpade jag mängden med närmare hälften. Härvid utspelad sig följande lilla historia:

Jag höll på och sådde och då  förra bonden (pappa) kom ut på åkern för att kolla vad jag gjorde. Han tittade på såmaskinsinställningarna och undrade om jag tänkte köra ut gödseln skillt eller vad jag höll på med. När jag meddelade fakta hötte han med käppen och lät meddela att om jag hade ett enda korn att tröska på hösten så skulle han inte mera blanda sig i vad jag hade för mig. På hösten tröskade jag normalskörd och han höll sitt ord!

Virveln

I vintras fick jag lära mej något om korna som jag faktiskt trodde var ett skämt första gången jag hörde det.

På de flesta kor brukar håret bilda en virvel i pannan. Den där virveln avslöjar faktiskt en del om kons lynne! Man tänker sig en linje mellan kons ögon och sitter virveln högre än den linjen har kon antagligen lynnesfel och kan bli aggressiv i trängda lägen.  Det här låter ju onekligen som nån sorts folktro eller vidskepelse men faktum är att den här ”virvelteorin” grundar sig på vetenskapliga studier av en erkänd beteendeforskare, dr Temple Grandin.

Fenomenet är rätt så väl kartlagt och bekräftat, däremot har man inte ännu kunnat säga exakt vad kopplingen mellan hårvivel och lynne beror på. En teori är att det har med fosterutvecklingen att göra. Under fosterutvecklingen utvecklas hjärna och päls ungefär samtidigt och det är inte helt osannolikt att en störning i det skedet skulle synas i både päls och beteende. Så vissa av de där korna vi anser vara ”allmänt nervösa” har kanske egentligen en form av lindrig hjärnskada. I och för sig kan man ju inte göra något för att åtgärda saken, men det är rätt bra att kunna förutsäga vilka djur som kan tänkas bete sig aggressivt eller oförutsägbart i vissa situationer. I bästa fall kan innebär det också att man redan bland kalvarna kan plocka ut djur med högt placerad virvel och inte använda dem som rekryteringsdjur.

Direkt jag kom hem från det kurstillfälle där det här fenomenet nämndes stegade jag ut i ladugården och gick igenom hårvirvelns position för alla kor som fanns inom räckhåll. Och sjutton också om det inte föreföll att stämma. Jag vet inte om jag skulle klassa alla med hög virvel som aggressiva, men åtminstone är de oroligare än medeltalet.

Så en hårvirvel kan fungera som en indikator på lynne. Snurrigt, men sant. 🙂